Berättandet, Drottningen af Åre, Musiken, Präst i Åre, Skrivandet

Det närmaste halvåret

Jag har så mycket roligt och spännande framför mig det närmaste halvåret. Jag är så himla glad att få finnas med i olika härliga sammanhang med ord och toner.

Här är ett axplock:

Januari:

Måndag 8: Jag berättar om ”Drottningen af Åre” i Åre församlings bokklubb Bokklok.

Tisdag 9: Sång och berättelser på Fjällsätra med temat ”hopp” för anställda vid Åre kommun.

I början av månaden publiceras min roman ”Den där elden inom” som följetong i LT:s e-tidning.

Måndag 15: Planering i Umeå tillsammans med min fina kollega Lena Malm inför Internationella kvinnodagen.

Februari:

Lördag 3: Inleder kursen ”Skriv ditt liv” som jag ska leda på Masesgården i Leksand i en vecka.

Mars:

Söndag 4: Jag ger musikföreställningen ”Kallad” tillsammans med min kära musikerkompis Jenny Michanek på Storsjöteatern i Östersund, i samband med dagen som fått namnet ”Feminism och allas lika värde”.

                                                                                                Här är vi, Jenny och jag.

Torsdag 8: Vi firar kvällsmässan Andrum i Åre gamla kyrka och låter den kretsa kring Internationella kvinnodagen. Lena Malm är med.

Söndag 11: Vi gör en liknande gudstjänst i Lenas församling i Råneå.

Torsdag 22: Jag föreläser om ”Drottningen af Åre” på Jamtli i Östersund.

April:

Torsdag 19: Jag föreläser om ”Drottningen af Åre” på Fjällmuseet i Funäsdalen.

Under april kommer min novell ”Båthus med liten markplätt” sättas upp som pjäs och turnera runt i länet.

Juni:

Söndag 24: Jag gör en sommarkonsert med begåvade cellisten och vännen Tina Didriksson i Ängsmokyrkan i Torvalla.

Måndag 25 juni: Jag leder kursen ”Skriv ditt liv” på Åredalens folkhögskola under en vecka.

Och sedan, vips, är det sommar med allt vad det innebär! Men, förstås, en dag i taget. Det är så vi behöver leva.

/Karin

 

Livet

Åre creperie, jordgubbar och musikföreställningen Kallad

Jag var vaken före sex och tog en promenad med lillvalpen. Då sken solen och det var varmt i luften. Jag gick in, läste tidningen och drack kaffe. När Gillis gick och la sig i sin bädd och somnade gott, passade jag också på att krypa mer under täcket och slumra en stund. Så härligt!

Sedan vaknade alla i huset – min familj och våra fina gäster – dotterns kusiner och deras pappa. Jag stekte amerikanska pannkakor som vi mumsade tillsammans med färska jordgubbar. De drog sedan iväg för en vandring på Åreskutan medan jag var hemma och förberedde mig inför kvällen. Satt vid matbordet och drack kaffe och repade sångtexter.

Vid lunchtid mötte jag upp dem i Åre och vi åt lunch på Creperiet, vårt riktiga favoritställe. Lyckliga barn och vuxna!

Så var det dags för mig att sätta mig i bilen och åka till Marieby kyrka där jag tillsammans med fina vännen och begåvade musikern Jenny Michanek gjorde vår musikföreställning Kallad. Inför en nästan fullsatt kyrka! Så himla roligt! Och det gick så bra!

I bilen hem satt jag och kände mig totalt fylld av tacksamhet! Livet är så förunderligt gott just nu! Lycklig efter Skriv ditt liv-veckan, lycklig efter Kallad, lycklig över min fina familj, lycklig för sommaren, lycklig över insikten att nu, just nu, börjar min semester.

Livet

Kallad

I vintras skulle vi få ha ”nypremiär” av musikföreställningen Kallad, jag och Jenny Michanek. Vi skulle få framföra den på stora scenen på Storsjöteatern i Östersund i samband med firandet av Internationella kvinnodagen. Då blev jag sjuk. Den värsta influensa jag upplevt i mitt liv, och med en röst som totalt försvann! Jag hade absolut ingen möjlighet att vara med och genomföra föreställningen. Men Jenny gjorde den på egen hand, och med den äran!
Nu får vi en ny chans. Vi ska framföra den i Duveds kyrka imorgon klockan 18. Jag har varit där nu och repat och känt in rummet, och blir så påmind om tiden då vi skrev föreställningen, och när den hade sin premiär. Det är åtta år sedan nu, helt otroligt! Svenska kyrkan skulle fira att det gått 50 år sedan beslutet fattades att också kvinnor skulle kunna vigas till präster. Jag och Jenny fick förfrågan om att skriva något till jubileet i Härnösands domkyrka. Det kom att bli Kallad. Det var stort och mäktigt att framföra den i en fullsatt domkyrka. Kommer aldrig att glömma de stående ovationerna efteråt. Bilden är från den dagen.

 Ja, åtta år har gått, men ämnet för föreställningen blir aldrig omodern. Det handlar om att följa sin inre längtan, att leva äkta och ärligt, att gå den väg som en är tänkt att gå. Här nedan är bilden från skivomslaget.

Livet

När det inte blir som en tänkt sig

Jag hade verkligen sett fram emot den där dagen! Dels att få göra vår föreställning Kallad på Storsjöteaterns stora scen, dels att få lyssna till så många kloka och inspirerande personer som inbokade, dels att få vara en del av en så viktig dag. ”Feminism för allas lika värde.” Ja, så ni förstår att jag hade längtat.
Därför satte jag in motattack så fort jag kände av obalans i kroppen. Övriga familjen var däckad i halsont och feber, och jag började känna retningar i halsen, mottattack alltså! Honungsvatten, vitlök, ingefära, whiskey med te, echinagard, esperitox… Men det tog inte många timmar förrän jag också var totalt utslagen. Inte vilken lättsam småförkylning som helst, utan helt klart influensa!
Då var det tisdag. Genom feberdimmorna räknade jag på fingrarna. Det är fem dagar kvar till söndag, jag kommer hinna bli frisk. Onsdag kom med frossa och svettningar och makalöst ont i halsen. Skickade ett sms till min kära kollega Jenny och skrev att hon behövde utforma en Plan B, IFALL jag inte skulle bli frisk. Nu fanns inte det på kartan, men ifall…
Torsdag innebar samma läge, fredag mådde jag en aning bättre, riktigt mycket bättre, men rösten var helt försvunnen. Jag fortsatte med mina medikamenter – vitlök, ingefära, echinagard… Hade gott hopp nu när jag ju ändå mådde bättre, klart att rösten skulle hinna återkomma.
Men på lördagen fick jag ge upp. Jag fattade att om jag var totalhes nu, skulle jag inte hinna bli i så pass gott skick till nästkommande dag så jag skulle klara av en hel föreställning. Jenny fick fullfölja sin Plan B när söndagen kom, och som jag förstått det gjorde hon det med bravur! Jag har fått flera hälsningar om att hon tog hand om vår Kallad på allra bästa sätt. Vilken stjärna!
Det var bittert och oerhört trist att inte kunna vara med! Det är verkligen inte kul att behöva ställa in, men om rösten är mitt redskap och rösten är försvunnen, så finns inte mycket att välja på. Ja, jag har varit oerhört ledsen och nere över detta. Men det har också fått mig att reflektera en del kring det som vi då och då hamnar i, var och en av oss: När det inte blir som en tänkt sig. När drömmar spricker. Jag insåg att mitt sätt att tackla det hela är det sätt som Mark Levengods gamla moster valde att tackla motgångar i sitt liv: Bryta ihop och gå vidare. Att stanna upp inför att just nu känns det väldigt, väldigt tråkigt, att sörja det som inte blev, att älta det faktum att just nu sprack en dröm. Men att sedan samla ihop sig och gå vidare. Se med klara ögon på situationen: Det är ingen dödlig sjukdom jag lider av. Det är ingen som kommit till skada. Jenny fixade föreställningen alldeles klockrent. Det kommer fler tillfällen.
Men jag tror det är viktigt med båda leden i Mark Levengods mosters livsdevis. Vi ska inte omedelbart gå vidare, vi behöver bryta ihop innan vi går vidare. Vi behöver känna!
Idag mår jag ytterligare lite bättre även om rösten fortfarande är borta och jag är oerhört matt efter minsta lilla ansträngning. Men det går åt rätt håll. Det gör det.
Livet

Nöter texter idag

Den 6 mars gör jag och Jenny Michanek vår föreställning Kallad på Storsjöteatern vid en heldag kring jämställdhet och feminism. Storheter som Kristina Sandberg och Nino Ramsby med flera är också med den dagen. Så nu nöter jag texter. Förvånansvärt mycket sitter fortfarande kvar i kroppen trots att fem, sex år gått sedan sist vi körde föreställningen, men nog behöver en del fortfarande mötas.

Livet

Föreläsning och musik

Den här dagen började med havregrynsgröt med goa familjen. Sedan satte jag mig i bilen och körde mot Hede. Jag hade fått det stora uppdraget att föreläsa för personal på skolorna i Härjedalens kommun. Det var så roligt och inspirerande!
Efter föreläsningen sågs Jenny och jag för en första repetition inför vår föreställning ”Kallad”. Bilden nedan är från premiären i Härnösands domkyrka i september 2008. Nu gav vi oss in i musiken på nytt, första gången sedan 2010. Vi fascinerades av hur mycket som ännu fanns kvar i oss av både ord och toner. Jag ser mycket fram emot att få jobba med ”Kallad” igen framöver.

Efter vårt rep for jag hem till mamma och pappa och fick god middag. Pappa bjöd också på vacker dragspelsmusik. Inatt bor jag över här och åker hem till Duved imorgon mitt på dagen.

Livet

Vägen valde dig

En god vän fick mig en dag att se det jag själv inte sett. ”Det är ganska ofta en väg med i dina bilder”, sa hon. Och vi tittade på CD:n ”Kallad” med text av mig och musik av Jenny Michanek, och där är mycket riktigt en kvinna som kommer och går längs en väg. Och sedan det som borde ha varit uppenbart: Också till min roman ”Den där elden inom” finns vägen med på omslaget. En kvinna som kommer och går längs en väg. Och min profilbild här på bloggen föreställer mig gående längs en väg…

Vad är det med mig och vägar? Ja, dels älskar jag att gå. Kan gå nästan hur länge som helst, alldeles särskilt på nya, okända vägar. Dels finns i mig ganska ofta reflektionerna kring livet som en väg, livsvägen, vägskälen…

Och så har vi Dag Hammarskjölds ord som jag ofta funderar kring, ord som betytt mycket för så många. ”Vägen valde dig och du ska tacka.” Tål att funderas över. Om och om igen.

Livet

Kallad

I september 2008 firade vi att det var femtio år sedan den första kvinnan prästvigdes i Svenska kyrkan. Firandet ägde rum runtom i Sverige på olika sätt. I Härnösand, vår stiftsstad, fylldes helgen av seminarier, föreläsningar, gudstjänster och konserter. Till jubileet fick jag och Jenny Michanek den stora äran att skapa en musikföreställning. Jag skrev texterna och Jenny musiken till den föreställning som kom att få namnet ”Kallad”.
 
Den stunden i Härnösands domkyrka kommer jag aldrig att glömma. Massor av människor och också många prästvigda kvinnor. På första raden satt några av dem som prästvigdes tidigt och som verkligen fick uppleva kampen att å ena sidan vara kallad till prästämbetet, å andra sidan mötas av motstånd för att de ansågs ha ”fel kön”. Det var många tårar i domkyrkan under vår föreställning.
 
Efter den dagen gjorde vi föreställningen många, många gånger i olika kyrkor under flera års tid. Nu har den varit vilande länge, men vet ni, den ska få nytt liv! Den ska väckas upp på nytt och det känns så roligt! Jag återkommer om när och var.