Berättandet, Livet, Musiken, Skrivandet

Snart släpps min nya bok

 
Så här glad var jag förra gången det begav sig – när det var boksläpp av ”Du ritar i sanden”. Vi höll till i Gamla kyrkan i Östersund och bästa Astrid Åslin och jag hade skapat en musikföreställning kring boken. Det blev så bra och det kom så mycket folk och det kändes som en så bra start för boken.
Efter det har jag varit ute och farit och flängt och berättat om boken och sjungit tillsammans med Astrid, men också tillsammans med andra duktig musiker. Det är en ynnest! (Tack för lånet av bilden, Eva!)
När jag och älskade maken var i Visby i våras och jag var med och föreläste vid Gotlands kyrkvecka hade jag en morgon en trevlig frukostträff med Kristina Wänblom som är redaktionschef på Verbum Förlag. Hon frågade då om jag ville skriva ännu en bok för Verbum, en uppföljare till ”Du ritar i sanden”. Jag var inte sen att tacka ja. Och efter att jag sagt mitt ”ja”  drog tankarna igång och kreativiteten sprudlade. Att jag dessutom befann mig på underbara Gotland gjorde inte saken sämre.
Precis som i förra boken utgår jag från bibelberättelser och skriver i första hand för unga människor. Det här är ett fantastiskt arbete! Att få borra ner sig i Bibelns berättelser och få umgås med de spännande personer som finns i dessa berättelser! Det är verkligen ett privilegium!


I den vevan fick jag den här fantastiska anteckningsboken av min fina vän Anna Ståhl. En mycket vacker och mycket tjock bok. Som jag använt den under den här processen! I den har jag skrivit ner mina idéer, mina reflektioner, mina tankar och frågor. Men nu är allt i datorn, ivägskickat till min redaktör och nu jobbar vi för fullt med korrekturläsning.

Igår och idag har jag feber och känner mig ordenligt hängig, så jag står vid datorn en stund, lägger mig och sover så länge jag behöver, ställer mig vid datorn igen, sover en gång till… Och däremellan dricker jag färskpressad apelsinjuice, blåbärste och knaprar Alvedon. Så det ska nog ge sig.

Den blir i alla fall fin, min nya bok! Det är en förmån att få arbeta med så många duktiga personer som finns på Verbum! Och nu inser jag något märkligt! Formgivaren har gett den ett orange omslag – samma orange som min livsviktiga anteckningsbok! Skojigt sammanträffande! Och namnet på boken? ”Du möter min blick i vimlet” – fint va?

Skrivandet

Den enorma glädjen i att skriva

Jag är i slutfasen på mitt manusskrivande, snart går boken i tryck. Så förra veckan var det intensivt med redigeringsarbetet, och under helgen paus för att vänta in nya kommentarer från min redaktör. Och i den ”vänteluckan” föddes en så enorm längtan att skriva på det andra manuset jag också håller på med.
Ett manus som en dag kan bli en roman. Vet inte hur, vet inte när, men jag vet att det är så roligt och så lustfyllt att skriva! Jag skriver fort, jag skriver länge, jag skriver så gärna. Och det är så lustfyllt att det ännu inte riktigt fått någon struktur eller ordning. Jag insåg det när jag plötsligt såg mina anteckningar, någon sorts synopsis…
Ingen annan än jag skulle förstå ett dyft av de anteckningarna, men för mig är det glasklart. Detta virrvarr av oläsliga ord, formuleringar, siffror och färger är grunden till manuset, och jag vet precis.
I morgon bitti blir det åter igen jobb med mitt högaktuella manus för nu har jag fått synpunkter från min redaktör, och resten av dagen och kvällen betyder arbete i Åre församling. Det är en sådan vecka nu och mycket ska hända. Språkcafé, möten, gemenskapsträff, kvällsmässa, fler möten, vigsel, gudstjänst… Och genom allt – en längtan tillbaka till mitt manus som en dag kan bli en roman…

 

Skrivandet, Utomhuslivet

Redigerar mitt manus

Jag redigerar dessa dagar. Stiger upp halv sex, kokar en kopp kaffe, ställer mig vid datorn och dyker in i mitt manus. Ser min redaktörs underskrifter och synpunkter, tar ställning till vad jag tycker. Har hon rätt? Ska jag ändra eller ska jag hålla fast vid min första tanke? Ofta ändrar jag, min redaktör är så klok och har skarpa ögon och stark känsla för texten.
Det roliga är att jag tyckte att jag vara så klar när jag skickade in manuset den här gången. Tänkte att redigeringsarbetet kommer att bli lätt som en plätt. Men det funkar ju inte så, jag borde veta det, nu när jag är inne på min fjärde bok. Grejen är att en blir blind för sitt eget manus, blind för sin egen text, och det är först när någon annan, redaktören, läser och tycker till, som en börjar se igen. Stavfel som smugit sig in, grammatiska fel, syftningsfel, och så de där sakerna som gör att berättelsen blir svår att förstå och hänga med i.
Så jag lyssnar på min redaktör, tar till mig hennes åsikter. Lär mig massor. Jobbar på här vid skrivbordet och timmarna flyger. Hajar till när jag hör ett ”hallå” i dörren och älskade dottern är hemma från skolan. Skönt då att sitta ner med henne och fika och höra hur hennes dag varit, skönt att för en stund släppa alla de berättelser som snurrar runt i mitt huvud.
Jag har inte varit ut över huvud taget idag. Det får bli en stilla kvällspromenad, så jag får röra på kroppen i alla fall en aning, och få in lite nytt syre. I morgon tror jag att jag blir klar med den här omgångens redigering och kan skicka in manuset till förlaget på nytt. Sedan får vi se hur mycket arbete som återstår.

Hjärtat som jag fann i en kal buske i Ullådalen lever med mig.

Berättandet, Livet, Skrivandet, Utomhuslivet

Lugn, ledig lördag

Gillis väckte mig vid halv åtta i morse, och jag konstaterade att jag börjat ha sovmorgon lite då och då igen. Det är ju riktigt skönt. Kände mig trött och glad när jag vaknade. Tror att både tröttheten och glädjen berodde på gårdagskvällens framträdandeTorvalla brunn. Det blev en väldigt fin och innerlig kväll. Jag kände mig hedrad att få läsa de vackra och djupt berörande texterna för en mycket engagerad publik.
Vi tog en promenad i gryningsljuset, Gillis och jag. När vi kom hem drack jag kaffe och läste tidningen. Sedan vaknade familjen och vi stekte amerikanska pannkakor och åt till frukost.
När det blivit lite mer dag stack älskade maken och dottern iväg till byliften för att åka slalom, och jag tog mig till Åre Björnen för att åka längd. Jag körde milspåret, och det var jobbigt och härligt på en och samma gång.
Kom hem, hungrig som en varg, och åt lunch. Sedan ställde jag mig vid datorn och skrev. Bara skrev för glädjen i att skriva. På måndag väntar ett annat sorts skrivande. Då inleds redigeringsfasenmitt manus, och jag har bara en vecka på mig att bli klar. Men jag tror det ska gå. Men idag, som sagt, bara för glädjen i att skriva.
Och nu ligger jag i vår soffa i matrummet med Gillis vid mina fötter och tar en eftermiddagslur. Eftermiddagslurar är bland det bästa jag vet, och forskning visar att det är bra för oss människor, att någon gång per dag hejda allt och bara stanna upp och vila. Den här tuppluren blev extra trivsam för det började blåsa utanför fönstret och skymningen la sig. Och så är det förstås extra mysigt med en hund vid sina fötter.
Men nu ska jag fortsätta skriva en stund, innan vi ska äta thaimat till middag, och sedan sjunka ner i TV-soffan och se Melodifestivalen. Vilken dag! Hoppas också ni har det bra!

Berättandet

Ensamheten värst

För en tid sedan släpptes en bok, som fått mycket uppmärksamhet i media, och fina recensioner. Boken heter ”Ensamheten värst” och är skriven av Sven Teglund. Det är en så fantastiskt fin bok! Den bygger på Svens mamma Siris egna dagboksanteckningar, som hon skrev genom hela sin ålderdom. Hon började skriva när hennes man dog, och fortsatte bokstavligen tills hon själv dog. Hon fick en stroke precis när hon satt och skrev.
I sin dagbok skildrar hon sin vardag. Vädret, besöken av vänner och familj, oron, krämpor, och inte minst sina inre samtal med Jesus. Hon hade en stark tro. Det är både  vacker och smärtsam läsning. Med korta strofer och meningar beskriver hon sitt liv, i både ljus och mörker.
Ikväll berättar författaren om sin bok på Torvalla Brunn, ett kulturcentrum utanför Östersund. Och jag har fått den stora äran att läsa ur Siris dagboksanteckningar. Det känns väldigt fint.

 

Livet

När det inte går att hålla sig inomhus

Jag åkte längdskidor igår kväll i spåret i Åre Björnen. Tyvärr ganska isiga spår, men ändå så himla härligt. I morse var jag på mitt yogapass. En bra start på dagen. Så jag tänkte att jag inte skulle ut och röra på mig mer den här dagen. Jag tänkte att den här dagen skulle innebära skrivande,  jobbadministration och ett vigselsamtal.
Men det var ju så oerhört vackert där utanför fönstret! Solen sken och himlen var blå och det gnistrade i den lilla snö vi har. Det gick ju inte att hålla sig inomhus. Så jag drog på mig kläderna och gav mig ut. Gick längs byvägen västerut och lyssnade på en av mina favoritpoddar ”Skriv en bestseller eller en annan bok”.
Men framför allt njöt jag av omgivningarna, av friskluften, av att få röra på kroppen.
Nu står jag här och skriver, och dricker en kopp kaffe, och snart ska jag gå och möta det där blivande brudparet i kyrkan.
Livet

När ljuset återvänder

Jo, jag vet. Jag har lagt upp bilder av den här vyn många gånger förut. Vyn från vårt matrumsfönster. Men jag tycker den är så fantastisk. Och just den här bilden är från igår eftermiddag. Himlen var mycket blåare i verkligheten, det var rent magiskt. Det blev så himla tydligt – ljuset har verkligen återvänt! Det var eftermiddag och det var ljust. Som jag gläder mig!
Det är lika fantastiskt varje år, när det plötsligt är ljust när en går till arbetet om morgonen, när det plötsligt är ljust när en går hem om eftermiddagen. Och när fåglarna sjunger. Och jag tänker: Hur orkar vi över huvud taget när det är som mest becksvart? När det är mörkt en så stor del av dygnet? Men på något sätt gör vi ju det. Varje år. Och gläds storligen när det vänder.
Den här morgonen satt jag vid matbordet och såg dagen vakna tillsammans med en fin vän, som jag ska skapa något himla bra ihop med! Vi har suttit med papper, pennor, gitarr och sånger. Vi har planerat och drömt. Jag ska berätta mer framöver.

 

Livet

Kreativa samarbeten

Jag tycker så mycket om att ha kreativa samarbeten med begåvade människor! Och jag  har så många inspirerande personer omkring mig. En av dem är Maud Deckmar, som både skriver böcker, föreläser och målar.
Idag har jag varit hemma hos henne, och vi har planerat för en kreativ kväll, som vi ska ha i mars. En kväll i Ocke bygdegård där vi ska berätta, läsa ur våra respektive böcker, jag ska sjunga, och Maud ska visa sina tavlor. Det är Åre Teaterförening som arrangerar kvällen, och vi hoppas förstås att det kommer mycket folk. Vi kallar kvällen för ”Mitt äkta liv”.
Som ett litet smakprov lägger jag upp några bilder jag tagit av hennes målningar/kort. Det går ju inte att göra dem rättvisa så här, men jag gillar dem mycket, mycket. Det färgstarka och levande i hennes konst.
Så, boka av 14 mars kl 19 i era almanackor, och kom till Ocke bygdegård! Varmt välkomna!

 

Livet

Min roman lever vidare

Det är nu drygt fyra år sedan som min roman ”Den där elden inom” släpptes. Sedan dess har den sålts i bokhandlar och i nätbutiker, och jag har varit runt lite varstans och pratat om den. Jag har fått veta att den har betytt mycket för många. Jag har fått mail, brev och telefonsamtal. Jag har pratat med människor i samband med bokuppläsningar. Den har betytt och berört. Det känns väldigt, väldigt stort!
 
Jag skrev på den boken till och från i ungefär åtta år. Skrev och skrev tidiga morgnar innan familjen vaknat, på lediga dagar, på semestern. Slutade skriva, gav upp, och tänkte att det inte blir något. Men varje gång jag gav upp, så var det som en inre röst som manade mig att kämpa på. Så jag gjorde det, och är gränslöst stolt över att den blev till.
 
Så har tiden gått och jag har tänkt lite så här: Hur länge är en bok egentligen aktuell? När jag har varit med vid olika författaruppläsningar under hösten, så har jag tänkt att jag borde ha en nyare roman att komma med. Det duger inte med den här gamla boken.
 
Men igår fick jag ett mail från en person som tackade så mycket för boken. Som berättade att de använt den i biblioterapeutiska boksamtal i deras personalgrupp. Att den hade blivit väldigt viktig för dem. Så himla glad jag blev! Den är fortfarande viktig.
 
Ja, och om jag tänker efter så borde en roman som handlar om att följa sin egen övertygelse, som handlar om kraften som finns i människan, alltid vara aktuell. Och min kära huvudperson Margareta får fortsätta inspirera och fascinera. Det är mäktigt!

Livet

Långpromenad och en latte på Åre bageri

Det var -23 när jag vaknade. Kylan gör verkligen något med omgivningarna. Det blir så gnistrande vackert. Mitt på dagen skjutsade jag dottern till Åre, där hon och en kompis skulle bowla på Holiday club. Själv tog jag en riktig långpromenad med Gillis i kylan. Bitande kallt om kinderna, men härligt att det är riktig vinter.
 
Jag avslutade promenaden på Åre Bageri, där jag tog en latte och världens godaste blåbärsbulle. Jag älskar verkligen att sitta på caféer. Allra helst med fina vänner, förstås, men att sitta helt ensam är verkligen inte heller fel. Jag läste lite, skrev lite, smygtittade på folk, skrev lite till, och framför allt njöt jag av det där fikat och en stund av bara ro och stillhet.