Livet

En härlig överraskning

När jag precis stigit upp och satt mig vid köksbordet med en kopp kaffe kom älskade maken och sa att han glömt berätta en sak för mig – att vi skulle till Copperhill på SPA och hotellfrukost. Det var hans Alla hjärtans dagpresent till mig och förstås en mycket härlig överraskning! Så vi lämnade älskade dottern, och mina föräldrar som just nu är på besök, och gav oss av.
Så vi tog bilen upp till hotellet Copperhill med den makalösa utsikten. Där tog vi en stilla promenad med Gillis innan vi gick in i frukostmatsalen och tog för oss av buffén. Äggröra och bacon… Frukt och grönsaker… Plättar med sylt och grädde… En croissant och en café latte… (Lite apropå mitt förra inlägg…)
Sedan bytte vi om till badkläder och steg in i SPA-avdelningen. Vi har varit där några gånger förut, och det är väldigt härligt. Det där stilla och lugna och att bara få sjunka ner i varma vatten och samtidigt blicka ut genom de stora fönstren och se liftarna och pisterna.
Älskade maken vill alltid basta mer än jag vill. Jag vill å andra sidan alltid sitta längre i hotellfoajéer än han, så uppdelningen är glasklar. Jag älskar hotellfoajéer! Att få sitta i en skön fåtölj, sippa på en kaffe, betrakta människor som kommer och går. Underbart!

När vi kom hem väntade de här tre godingarna. Och min pappa förstås. Det är så mysigt att ha dem här!

 

Livet, Utomhuslivet

Femte årstiden och ”köjedag”

Det kan hända att det här är den första dagen i den femte årstiden, den allra bästa av årstider, vårvintern. För solen har värmt och himlen har varit blå, och det var 17 minus när vi vaknade, men sedan steg temperaturen till minus 6.
Men trots det ljuvliga vårvintervädret har vi hållit oss inne, jag och älskade dottern. Hon vaknade med feber och hosta, och har förstås behövt ta det lugnt idag. Och vi har varit inomhus med bästa möjliga sällskap – familjen H är här, och lille V är också sjuk, men rätt pigg.
Så mammor och barn har haft en riktig ”köjedag”, som man säger i Härjedalen, en dag när man av olika skäl myser inomhus. Papporna har åkt längdskidor i Björnen. Så vad har vi gjort? Lång frukost med amerikanska pannkakor… Fika… Spagetti och köttfärssås till lunch… Bokläsning och vila…Fika…
Snart ska middagen lagas – laxpaj – barnen mår ok trots snuvan och febern, och jag kan konstataera att trots finvädret där utanför fönstret har det varit en mysig ”köjedag”. Ikväll väntar förstås MelloHoppas ni haft en fin lördag!

 

Skrivandet, Utomhuslivet

Redigerar mitt manus

Jag redigerar dessa dagar. Stiger upp halv sex, kokar en kopp kaffe, ställer mig vid datorn och dyker in i mitt manus. Ser min redaktörs underskrifter och synpunkter, tar ställning till vad jag tycker. Har hon rätt? Ska jag ändra eller ska jag hålla fast vid min första tanke? Ofta ändrar jag, min redaktör är så klok och har skarpa ögon och stark känsla för texten.
Det roliga är att jag tyckte att jag vara så klar när jag skickade in manuset den här gången. Tänkte att redigeringsarbetet kommer att bli lätt som en plätt. Men det funkar ju inte så, jag borde veta det, nu när jag är inne på min fjärde bok. Grejen är att en blir blind för sitt eget manus, blind för sin egen text, och det är först när någon annan, redaktören, läser och tycker till, som en börjar se igen. Stavfel som smugit sig in, grammatiska fel, syftningsfel, och så de där sakerna som gör att berättelsen blir svår att förstå och hänga med i.
Så jag lyssnar på min redaktör, tar till mig hennes åsikter. Lär mig massor. Jobbar på här vid skrivbordet och timmarna flyger. Hajar till när jag hör ett ”hallå” i dörren och älskade dottern är hemma från skolan. Skönt då att sitta ner med henne och fika och höra hur hennes dag varit, skönt att för en stund släppa alla de berättelser som snurrar runt i mitt huvud.
Jag har inte varit ut över huvud taget idag. Det får bli en stilla kvällspromenad, så jag får röra på kroppen i alla fall en aning, och få in lite nytt syre. I morgon tror jag att jag blir klar med den här omgångens redigering och kan skicka in manuset till förlaget på nytt. Sedan får vi se hur mycket arbete som återstår.

Hjärtat som jag fann i en kal buske i Ullådalen lever med mig.

Präst i Åre, Utomhuslivet

På snöskor i Ullådalen

Som ni vet vid det här laget är jag väldigt förtjust i morgnar. Tycker om lugnet och det speciella ljuset. Älskade maken och dottern ville åka manchester och jag körde dem till Duvedspisterna. Själv åkte jag vidare till Ullådalen tillsammans med Gillis.
Där tog jag på mig snöskorna och gav mig ut i allt det vita, medan lillkillen glatt skuttade omkring i snön.
Jag testade snöskor för första gången förra säsongen och blev fast. Det är en alldeles speciell känsla att kunna gå var som helst. Jag går alltid långsamt, det blir som en meditation. Vilken ljuvlig start på dagen!
Nu har jag ätit lunch med familjen, och ska strax ge mig iväg för att hälsa musikskaparen Stefan Nilsson och skådespelaren Mikael Rahm välkomna till Duveds kyrka. Ikväll ska de göra föreställningen ”Min pappa spelade också piano”. Men första ska jag bjuda dem på fika, och de ska ställa in ljud och ljus och allt annat som behöver göras innan publiken kommer. Jag ser mycket fram emot kvällen.

 

Berättandet, Livet, Skrivandet, Utomhuslivet

Lugn, ledig lördag

Gillis väckte mig vid halv åtta i morse, och jag konstaterade att jag börjat ha sovmorgon lite då och då igen. Det är ju riktigt skönt. Kände mig trött och glad när jag vaknade. Tror att både tröttheten och glädjen berodde på gårdagskvällens framträdandeTorvalla brunn. Det blev en väldigt fin och innerlig kväll. Jag kände mig hedrad att få läsa de vackra och djupt berörande texterna för en mycket engagerad publik.
Vi tog en promenad i gryningsljuset, Gillis och jag. När vi kom hem drack jag kaffe och läste tidningen. Sedan vaknade familjen och vi stekte amerikanska pannkakor och åt till frukost.
När det blivit lite mer dag stack älskade maken och dottern iväg till byliften för att åka slalom, och jag tog mig till Åre Björnen för att åka längd. Jag körde milspåret, och det var jobbigt och härligt på en och samma gång.
Kom hem, hungrig som en varg, och åt lunch. Sedan ställde jag mig vid datorn och skrev. Bara skrev för glädjen i att skriva. På måndag väntar ett annat sorts skrivande. Då inleds redigeringsfasenmitt manus, och jag har bara en vecka på mig att bli klar. Men jag tror det ska gå. Men idag, som sagt, bara för glädjen i att skriva.
Och nu ligger jag i vår soffa i matrummet med Gillis vid mina fötter och tar en eftermiddagslur. Eftermiddagslurar är bland det bästa jag vet, och forskning visar att det är bra för oss människor, att någon gång per dag hejda allt och bara stanna upp och vila. Den här tuppluren blev extra trivsam för det började blåsa utanför fönstret och skymningen la sig. Och så är det förstås extra mysigt med en hund vid sina fötter.
Men nu ska jag fortsätta skriva en stund, innan vi ska äta thaimat till middag, och sedan sjunka ner i TV-soffan och se Melodifestivalen. Vilken dag! Hoppas också ni har det bra!

Livet

När det inte går att hålla sig inomhus

Jag åkte längdskidor igår kväll i spåret i Åre Björnen. Tyvärr ganska isiga spår, men ändå så himla härligt. I morse var jag på mitt yogapass. En bra start på dagen. Så jag tänkte att jag inte skulle ut och röra på mig mer den här dagen. Jag tänkte att den här dagen skulle innebära skrivande,  jobbadministration och ett vigselsamtal.
Men det var ju så oerhört vackert där utanför fönstret! Solen sken och himlen var blå och det gnistrade i den lilla snö vi har. Det gick ju inte att hålla sig inomhus. Så jag drog på mig kläderna och gav mig ut. Gick längs byvägen västerut och lyssnade på en av mina favoritpoddar ”Skriv en bestseller eller en annan bok”.
Men framför allt njöt jag av omgivningarna, av friskluften, av att få röra på kroppen.
Nu står jag här och skriver, och dricker en kopp kaffe, och snart ska jag gå och möta det där blivande brudparet i kyrkan.
Livet

När ljuset återvänder

Jo, jag vet. Jag har lagt upp bilder av den här vyn många gånger förut. Vyn från vårt matrumsfönster. Men jag tycker den är så fantastisk. Och just den här bilden är från igår eftermiddag. Himlen var mycket blåare i verkligheten, det var rent magiskt. Det blev så himla tydligt – ljuset har verkligen återvänt! Det var eftermiddag och det var ljust. Som jag gläder mig!
Det är lika fantastiskt varje år, när det plötsligt är ljust när en går till arbetet om morgonen, när det plötsligt är ljust när en går hem om eftermiddagen. Och när fåglarna sjunger. Och jag tänker: Hur orkar vi över huvud taget när det är som mest becksvart? När det är mörkt en så stor del av dygnet? Men på något sätt gör vi ju det. Varje år. Och gläds storligen när det vänder.
Den här morgonen satt jag vid matbordet och såg dagen vakna tillsammans med en fin vän, som jag ska skapa något himla bra ihop med! Vi har suttit med papper, pennor, gitarr och sånger. Vi har planerat och drömt. Jag ska berätta mer framöver.

 

Livet

Skenet i skymningen och magiska mötet

Vi hade förmånen att få vara med på konfirmaton idag i Duveds kyrka. En kille, som vi känt sedan han föddes, var konfirmand. Och jag var gäst. Inte tjänstgörande präst. Gäst. Det var en rätt härlig känsla. Han och de andra konfirmanderna gjorde så bra ifrån sig, och det var en vacker och högtidlig stund. Det är något visst med konfirmationer.
Så satt vi där i kyrkbänken, och plötsligt kommer en liten flicka fram till mig, hon är runt fyra år. Hon lutar sig fram mot mig och viskar: ”Mamma sa att jag skulle gå till dig och säga mitt namn.” Jag ser förundrat på henne. ”Ok. Vad heter du?” Och så säger hon sitt namn, och jag begriper direkt. Den här lilla flickan har jag döpt! Hon är en av alla som jag haft den stora glädjen att få döpa.
Hon kryper upp i bänken och sätter sig bredvid mig, visar mig sitt nya halsband, sitt hårband, sin glittrande väska. Viskar att hon vill ha en egen psalmbok, men att hon inte kan läsa än. Det blir ett så starkt möte, ett rent magiskt möte, och jag fylls av en enorm tacksamhet.
Efter konfirmationen var vi på fika hos våra vänner, en väldigt mysig stund. När vi kom hem tog älskade maken och jag en promenad med Gillis. Det är en sådan makalös himmel i skymningstid nu.

 

 

Livet

Tankar kring prioriteringar och Ingrid Bergman

Vi åker längdskidor idag, älskade dottern och jag. I det gråmulna vädret med en aning regn, i de bitvis ishala och blöta spåren åker vi. Emellanåt sida vid sida och småpratar, andra stunder är hon en bit framför mig, åter andra stunder är hon långt framför.
Jag reflekterar där jag åker. Känner den enorma tacksamheten över att få ta en skidtur med älskade dottern. Känner att ingen prioritering hade kunnat vara klokare. Jag är så extremt tacksam över det liv jag får leva nu, ett liv med så oändligt mycket mer tid för familjen. Och för mitt skrivande. Tänker på vad någon skrev här om dagen: Om du snart skulle dö, skulle du se tillbaka på ditt liv och konstatera att du prioriterat rätt? Eller skulle du ångra dina prioriteringar?
Jag tänker på Ingrid Bergman, och filmen om hennes liv, som jag såg på Play igår kväll. Har ni sett den? Om inte – gör det! En film om hennes enorma lust och glädje och passion för sitt skådespeleri, för sitt konstnärsskap. Den där passionen som gjorde att hon lämnade sina barn under långa perioder, ibland flera år, för att arbeta med nya filmer eller teateruppsättningar. Ett liv som män levt i alla tider, men som blev djupt kritiserat för att hon var kvinna och mor. En god mor ska inte göra så.
Hon älskade sina barn, det är jag helt säker på, men hennes passion för skådespeleriet kunde inte kombineras med att vara mamma. Och hennes barn, som medverkade i filmen både som små, och som mer än medelålders, talade så fint om sin mamma. Om hur härlig hon var, glad och charmerande, men några av dem sa också att de hade önskat mer tid med henne. Att de saknat henne så mycket när hon var bortrest.
Utifrån filmen fick jag uppfattningen om att hon var nöjd med sina prioriteringar, att hon skulle ha gjort på samma sätt om hon fått leva om sitt liv.
Hur ser du på dina prioriteringar i ditt liv?

 

Livet

Kära, älskade Svenska kyrkan

Mitt allra första medvetna minne av kyrkan är från när jag är ungefär fyra år. Jag fick följa med min mormor till högmässan i Hede kyrka. Hon gick nästan alltid dit på söndagarna. Jag minns inget av vad som hände, vad som sades, vad som spelades, men jag minns att jag lade mig ner i kyrkbänken med huvudet i mormors knä. Hon hade sin mörkbruna päls, stråna killade mig lite i näsan. Jag somnade. Mormor berättade efteråt att jag hade snarkat. Ganska högt. Det gjorde inget. Det fick vara som det var. Jag fick vara som jag var.  Jag minns tryggheten.
 
Efter den stunden har jag upplevt Svenska kyrkan på så många skiftande sätt. Och om du skulle be mig beskriva Svenska kyrkan med ett ord, skulle jag använda ordet Livskraft. Livskraft på samma sätt som den björk som växer på väggen på Åre gamla kyrka. Helt omöjligt, och ändå växer den där.


Livskraften märks inte minst i den fantastiska barn- och ungdomsverksamhet som bedrivs i varenda liten och stor församling. Verksamheterna ser olika ut, grupperna av barn och unga olika stora, men jag tror att de allra flesta barn och unga som är med får med sig orden, eller kanske känslan: ”Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu, att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du.”  Det är något med det där, att få känna sig värdefull. (Sv Ps 791)

Det är svårt att tala om sorgen. Det är svårt för många att möta en människa som sörjer. Många känner sig tafatta och illa till mods i sorgens närhet. Vi är inte vana att tala om den. Orden om sorg göms lätt undan. Men i kyrkan erbjuds grupper för samtal om sorg, i kyrkan finns präster och diakoner som gör hemsök till människor som sörjer. Sorgen ska inte gömmas undan, den är en del av att vara människa. Ibland går livet sönder, det vet vi alla. I kyrkan kan vi tala om sorgen, men också få tröst i sorgen. Inte tröst som i ”Så ja, du ska se att allt snart blir bättre”, utan tröst som i: ”Jag är hos dig. Du är inte ensam.”

En av kyrkans viktigaste uppdrag är att ha begravningar. Att tillsammans med anhöriga till den döda skapa en värdig och vacker begravningsgudstjänst mitt i smärtan.

I kyrkan finns också möjlighet till att få själavård. Då sitter du tillsammans med en präst eller diakon och talar om det som ditt liv just nu är fyllt av. Prästen har absolut tystnadsplikt efter ett sådant samtal.

Tänk så mycket glädje det finns i en kyrkokör! Tänk så starka möten det kan bli i en samtalsgrupp när vi talar om livets innersta. Tänk så fin gemenskap som kan växa fram på kyrkans olika  mötesplatser. Soppluncher, bibelstudiegrupper, språkcaféer, gemenskapsträffar… Det finns hur mycket som helst. Just i vår tid är det många församlingar som möter våra nyanlända. Här i Åre har vi till exempel språkcafé varje tisdag, och dit kommer många, många. Dit kommer människor från Syrien, Eritrea, Afghanistan… Men  dit kommer också ett ganska stort gäng ortsbor. Det blir enormt fina möten, där vi kan konstatera att vi alla är människor. Olika bakgrund, olika förutsättningar, olika glädjeämnen, olika rädslor, olika sorger, men vi är i grunden ganska lika.

På den här bilden sjunger vi i Årekören vid en gudstjänst på annandag påsk vid Lillåstugan i Åre.

Kanske döptes du som barn. Kanske funderar du på att bli döpt som vuxen. Det går bra. Vid dopet är åldern helt oväsentlig. Vid dopet är yrke, utbildning, status, prestige och annat som kan anses viktigt i vårt samhälle, helt utan betydelse. När en människa döps är det precis den hon/han är som är viktig. Inget utanpåverk över huvud taget. Att döpas är att på riktigt få vara den jag är och bli en del i den världsvida kristna kyrkan. Dopets vattendroppar blir Guds viskning: Du är älskad, du är sedd, var inte rädd. (Ord av Mikael Eklöf, Hålland, Undersåker.)

Många unga väljer att konfirmera sig. Konfirmationen är liksom en fortsättning på dopet, en bekräftelse av dopet. En möjlighet till gemenskap, samtal, gemensamma funderingar, skratt och bus. Jag glömmer aldrig ett konfirmationsläger då en av tjejerna skulle döpas. Vi valde att ha dopgudstjänsten sent en kväll. Hennes kamrater smyckade kyrkan och gjorde fint. En av kompisarna ville sjunga och sjöng från predikstolen ”You are beautyful, no matter what they say…” Efteråt åt vi de tårtor konfirmanderna bakat och garnerat, och dopet blev verkligen den fest det förtjänar att vara.

Ibland säger människor lite urskuldande inför att döpa sitt barn: ”Tja, det är ju traditon”. Som om det vore något att skämmas över! Det är tradition och ska vara. Vi är insatta i en lång, lång kedja, vi är en del i en lång tradition. Det är något mycket vackert i det! ”Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång.” (Sv Ps 297)

Kanske har du varit på en konsert någon gång i en kyrka, eller på en teaterföreställning. Kyrkan flödar av musik, flödar av kultur. Kyrka och kultur är så intimt sammanflätade. Kyrkorummet är ett så fantastiskt rum för att uttrycka vad det är att vara människa, vilket mycket av de olika kulturella uttrycken handlar om. En extra bra grej är att många kyrkor gör olika sorts insamlingar i samband med konserter. Ofta går då pengarna till Svenska kyrkans internationella arbete. Svenska kyrkan gör fantastiskt mycket bra i den här världen.
 
Själv har jag haft förmånen att från det att jag var barn fått musicera i kyrkorum tillsammans med olika musiker. Här är jag med begåvade Jenny Michanek när vi gjorde vår föreställning ”Kallad” i Marieby kyrka i somras.

Till kyrkan får vi komma som de vi är. Med alla våra tillkortakommanden och misslyckanden, med all vår bräcklighet och våra sår. Den kristna kyrkan är uppbyggd kring en Gud som själv är bräcklig och sårbar. Som föddes till världen i ett torftigt stall. Som dog en förnedreande och plågsam död på ett kors. Livet är inte perfekt. Vi behöver inte vara perfekta. Ingen fixar det. Men ur skavankerna och trasigheten kan något mycket vackert växa fram.

På något sätt handlar varje gudstjänst om just det. Det finns en Gud som vet precis vad det innebär att vara människa, som kan dela varje människor liv. Också det allra mörkaste. Och i det allra mörkaste kan vi få våga tro på ljuset och kärleken. Jesus som dog på ett kors uppstod från döden. Allt börjar om. Livet är långt mycket större än vi kan ana. Det är hoppet vi får leva i som människor.

Kärleken från Gud är ovillkorlig och grönslös. Jag vet inte om det riktigt går att ta in det. Älskad, trots allt, liksom. Men jag tänker när jag står mitt emot ett vigselpar att här syns kärleken verkligen. Kärleken är påtaglig. Och jag tror att kärleken mellan människor också kommer från Gud. Den är en present, en gåva att vårda mycket, mycket ömt. ”Jag tror att Gud är kärleken som bor i människan, som lever i förälskelsen och drar oss till varann.” (Ur Psalmer i 2000-talet, nr 903. Fantastisk text av Sven Hillert.)

Här är vackra Storvallens fjällkapell. Här har jag vigt många par.

 
Vid en vandring längs Blomsterstugen i Storlien fann jag den här bänken, där jag satt ner en stund. Jo, nog behöver vi påminnas om det ibland. Lugn i stormen. Och många församlingar erbjuder mötesplatser med lugn i stormen. Meditationskvällar, retreater, tysta dagar, pilgrimsvandringar… Olika sätt att möta tystnad och stillhet och lugn, vilket är alldeles nödvändigt för oss då och då. ”I Guds tystnad får jag vara ordlös, stilla utan krav. Klara rymder, öppna dagar, här en strand vid nådens hav.” (Sv Ps 522).

I Härnösands domkyrka, den jag en gång prästvigdes i, finns den här fantastiska regnbågsmattan. Jag önskar att varje kyrka hade en sådan! För att påminna oss om varje människas lika värde, för att påminna oss om att vi är älskade av Gud, alldeles oavsett vem vi är, vem vi älskar, hur vi lever våra liv. En matta som bara gnistrar av livskraft och kärlek.

Jag älskar min kyrka, Svenska kyrkan som jag döptes i, konfirmerades i, prästvigdes i, gifte mig i, döpte mitt barn i, ser så mycket gott i, men det betyder inte att jag inte är missnöjd ibland. Precis som många andra ser jag det som inte är bra, och har själv emellanåt tagit skada. Kyrkliga arbetsplatser som inte mår väl, en organisation som ibland skadar mer än bygger upp, människor som utnyttjar sin ställning på helt fel sätt. Jag vet. Och ändå. Trots allt. Det finns så mycket som är gott i Svenska kyrkan! Låt oss inte glömma det eller förlora det, och låt oss kämpa för att det som inte är bra ska bli bra!

För hon leder mig framåt, hon gör faktiskt det. Med sina brister och tillkortakommanden, så är hon är omistlig del i min kristna tro. Jag behöver gudstjänsterna och mötesplatserna, jag behöver nattvarden och musiken, jag behöver bönerna och de spontana mötena kring tron och livet. Svenska kyrkan är liksom en famn för allt det. Och jag tror att Gud leder och bär. Jag tror det, och känner det rätt tydligt emellanåt.

”Du vänder ditt ansikte till mig, och ler mott ditt barn som en mor. Ditt ansikte lyser som solen, det är detta som gör att jag tror, att du ler emot mig som en mor.” (Sv Ps 763)