Betraktelser, Familj och vänner, Musiken, Skrivandet

Mina förmödrar och den kreativa ådran

”Var är den sprungen ifrån, din kreativa ådra?” Den frågan fick jag härom dagen. Vilken fin fråga! Och viktig. Jag började tänka på mormor och farmor, och insåg att den ådran delvis kommer från dem. Det är så vackert att tänka på.

Mormor Anna föddes 1906 i den lilla byn Hedeviken i Härjedalen. Farmor Maja föddes 1912 i den lilla byn Bledäng i Jämtland. Båda växte upp i bondfamiljer och jag anar att deras barndomar liknade varandra på många sätt.

Från mormor har jag ärvt mitt mörka hår, från farmor min ljusa hy och alla fräknarna. Och från dem kommer delvis min kreativa ådra.

Farmor sjöng och spelade gitarr och piano från tidig ålder, ofta tillsammans med sin tvillingsyster Ester. Och hon visade tidigt att hon ägde en poetisk gåva. Till alla kalas och bröllop var det hon som skrev sångtexter och dikter. När hon ärvde pengar då hennes hemgård såldes, köpte hon ett eget piano.

Mormor spelade också gitarr och sjöng ofta. När jag var barn klippte hon ut sångtexter ur Året Runt och jag satt i hennes knä och vi sjöng tillsammans. Hennes favoritsång var ”När det våras ibland bergen”. Hon skrev dagbok varje dag, inga långa utläggningar, men när jag läser i hennes skrivböcker får jag en god bild av hennes liv och hennes tillvaro. Som ung ville hon bli präst, men det gick förstås inte. Det var en helt omöjlig tanke.

Vilka hade de blivit, min mormor och farmor, om de hade varit unga idag? I en tid då de hade kunnat göra annat än att bli mödrar och hustrur och kvar hemma på gården?

Men delar av deras kreativitet och deras längtan flödade vidare in i kommande generationer. Den där ådran flödade vidare också till mig. Det är jag oerhört tacksam över.

Har du också en ådra som är sprungen från någon av dina förmödrar/förfäder?

Bilden föreställer min farmor. Den är tagen 1 januari 1938, dagen då hon gifte sig med sin Nils, min farfar.

Livet

Från en gård i Hedeviken

På den här gården i byn Hedeviken i Härjedalen föddes min mormor. Här bodde hon tillsammans med sina föräldrar och sex syskon. När hon blev vuxen, och gifte sig med min morfar, flyttade hon till hans gård Frubacken i Hede.

I lördags hade vi släktträff. Vi samlades på caféet/butiken Trosavik i Hedeviken, där vi fikade och pratade. Jag satt där med min kaffekopp i händerna och tittade mig omkring. Där satt mina föräldrar och syskon, där satt min egen familj, där satt min moster, mina kusiner, min mammas kusiner, mina tremänningar, min dotters fyrmänningar… Alla dessa personer som alla har sitt ursprung i den där familjen på den där gården i Hedeviken. Det blev så hisnande.

Det blev så tydligt hur vi är insatta i ett sammanhang. Vi är en släkt. Vi hör ihop.

Men jag tänker också på min mans språkvän K. Han kommer från Eritrea och bor här i Duved. Vi träffar honom då och då, hittar på saker tillsammans, äter mat ihop, pratar svenska. K sa till oss en gång: ”Jag är så glad för jag har fått en familj här i Sverige nu.” Ja, han ser oss som sin familj. Det kändes så stort och så vackert!

Så, familj och släkt kan vi vara på olika sätt. Jag är mycket tacksam att få ingå i just min familj och min släkt. Och där ingår också K från Eritrea.

Livet

Mormors anteckningar – att få glänta på dörren till hennes värld

 
Vi är i Hede. Byn som jag växte upp i, byn som jag flyttade ifrån när jag var sexton, byn som fortfarande är ”hemma”. Funderar ofta kring detta med att på samma gång ha lämnat och på samma gång fortfarande vara en del av.
 
Igår tog mamma fram min mormors urklippsböcker och dagböcker. Det blir så speciellt att sitta och bläddra bland urklipp hon av olika anledningar tyckte var viktiga, och bland sidorna hon skrivit om sina dagar. Hon kommer så nära, trots att hon varit död i mer än trettio år. Urklippen som handlar om personer från byn, om händelser i byn, om kyrkan och hembygdsgården. Dödsannonser. Vilka är alla de personer vars dödsannonser hon klippt ur? En del namn känner jag igen, de flesta inte.  Dagböckerna där hon detaljerat antecknat vädret för varje dag – ”+8 och sol, -15 och rimfrost i träden” – och sådant som hände. ”Vi var och fikade hos Anna och Hans. Trevligt.” ”Vi var barnvakt åt Håkan när Inger och Bengt åkte till Sveg. Han var snäll.”
 
Ja, jag bläddrar och läser och vi kommer så nära, mormor och jag. Jag får glänta på dörren till hennes värld och min värld växer sig större.