Livet, Präst i Åre, Utomhuslivet

Förnyelse av vigsellöften i Ullådalen

Den här förmiddagen tog jag tjänstebilen till Ullådalen. Det var mycket folk och bilar där. Det märks att vi är inne i sportlovsperioden nu. Jag tittade ut en lämplig plats med utsikt över fjällen, lite avskilt, men ändå liksom mitt i allt. Lite senare kom de två personer som idag skulle förnya sina vigsellöften här mitt ute i fjällvärlden. De tyckte om platsen jag valt, och där hade vi andakten.

Jag har haft några sådana andakter genom åren, och det är alltid lika stort och känslosamt. Det är vackert när två människor som varit gifta i många år tar sin kärlek och sitt äktenskap på ett så stort allvar, att de väljer att förnya de löften de en gång gav varandra. Att de prioriterar sin kärlek och också tydligt väljer att bekräfta det.

Det blev en stark stund också nu. Paret förnyade sina löften med egna ord, jag bad över deras vigselringar, jag bad för dem och deras fortsatta liv tillsammans. Och solen bröt fram, en makalöst vackert vinterdag.

Sedan åkte jag till Duveds kyrka och hade två vigslar. Också de blev till starka stunder. Fantastiskt vad en får vara med om som präst. En sådan ynnest! När jag kom hem drog jag på mig träningskläderna och gav mig ut på en powerwalk. Så mycket som behöver smältas efter en sådan här dag fylld av känslor. Nu har jag lagat lasagne och väntar in älskade familjen som varit på annat håll idag. Sedan vankas Melodifestivalen.

Präst i Åre

På besök i Njarka

På en udde i Häggsjön ligger Njarka Sameläger, och där hade Åre församling sin gemenskapsträff idag. Vi var ett gäng som tillbringade eftermiddagen i solsken på denna fantastiska plats. Maud som driver Njarka tog hand om oss på bästa sätt, berättade om platsen, om samernas historia och bjöd på kaffe kokat över öppen eld.

Den åttakantiga högtidskåtan Jarnge, som är samelägrets centrum. På Njarkas hemsida står att läsa: ”Att sitta i en kåta är demokratiskt. Alla besökare blir lika viktiga och det finns inga hörn att gömma sig i. I kåtan sitter man öga mot öga och det blir en fin gemenskap.” Det blev det för oss också! Vi kommer gärna tillbaka.

Här är Maud själv i en av de kåtor gäster kan få övernatta i. Och hit kommet gäster från hela världen.

Och så renarna förstås. Så fina!

 

Skrivandet

Den enorma glädjen i att skriva

Jag är i slutfasen på mitt manusskrivande, snart går boken i tryck. Så förra veckan var det intensivt med redigeringsarbetet, och under helgen paus för att vänta in nya kommentarer från min redaktör. Och i den ”vänteluckan” föddes en så enorm längtan att skriva på det andra manuset jag också håller på med.
Ett manus som en dag kan bli en roman. Vet inte hur, vet inte när, men jag vet att det är så roligt och så lustfyllt att skriva! Jag skriver fort, jag skriver länge, jag skriver så gärna. Och det är så lustfyllt att det ännu inte riktigt fått någon struktur eller ordning. Jag insåg det när jag plötsligt såg mina anteckningar, någon sorts synopsis…
Ingen annan än jag skulle förstå ett dyft av de anteckningarna, men för mig är det glasklart. Detta virrvarr av oläsliga ord, formuleringar, siffror och färger är grunden till manuset, och jag vet precis.
I morgon bitti blir det åter igen jobb med mitt högaktuella manus för nu har jag fått synpunkter från min redaktör, och resten av dagen och kvällen betyder arbete i Åre församling. Det är en sådan vecka nu och mycket ska hända. Språkcafé, möten, gemenskapsträff, kvällsmässa, fler möten, vigsel, gudstjänst… Och genom allt – en längtan tillbaka till mitt manus som en dag kan bli en roman…

 

Betraktelser, Livet, Präst i Åre

Så berörd!

Det blev en väldigt berörande kväll i Duveds kyrka igår. Musikern och musikskaparen Stefan Nilsson och skådespelaren Mikael Rahm framförde föreställningen ”Min pappa kunde också spela piano”.
Mikael berättade och sjöng på sitt speciella sätt på både jämtska och härjedalska. Och rikssvenska. Det finns ingen som Mikael Rahm! Så genuin.
Och Stefan berättade med pianots hjälp om hur det var att växa upp med en alkoholiserad pappa i ”landet utan känslor”. Smärtsamt att lyssna till Smärtsamt och vackert. För i hans berättelse vävde han också in en del av  den musik han skapat genom åren. Musiken till ”Pelle Erövraren” och ”Såsom i himlen” till exempel…
Föreställningen avslutades med en mäktig och innerlig version på jämtska av ”Gabriellas sång”.
När jag sedan stod i dörren och sa hejdå till människor, förstod jag att föreställningen väckt många känslor och tankar. Många var djupt berörda. Och en man sa att det var fantastiskt att kyrkorummet fick vara platsen för en sådan här föreställning. Att livets olika sidor får rymmas i kyrkan.
Så är det ju. Kyrkan är platsen för allt vad det innebär att vara människa.

Och nu är en ny dag, en dag med kaffe, levande ljus och  datorn. Här ska redigeras manus. På fredag behöver förlaget få in materialet.

Önskar er alla en fin måndag!

Präst i Åre, Utomhuslivet

På snöskor i Ullådalen

Som ni vet vid det här laget är jag väldigt förtjust i morgnar. Tycker om lugnet och det speciella ljuset. Älskade maken och dottern ville åka manchester och jag körde dem till Duvedspisterna. Själv åkte jag vidare till Ullådalen tillsammans med Gillis.
Där tog jag på mig snöskorna och gav mig ut i allt det vita, medan lillkillen glatt skuttade omkring i snön.
Jag testade snöskor för första gången förra säsongen och blev fast. Det är en alldeles speciell känsla att kunna gå var som helst. Jag går alltid långsamt, det blir som en meditation. Vilken ljuvlig start på dagen!
Nu har jag ätit lunch med familjen, och ska strax ge mig iväg för att hälsa musikskaparen Stefan Nilsson och skådespelaren Mikael Rahm välkomna till Duveds kyrka. Ikväll ska de göra föreställningen ”Min pappa spelade också piano”. Men första ska jag bjuda dem på fika, och de ska ställa in ljud och ljus och allt annat som behöver göras innan publiken kommer. Jag ser mycket fram emot kvällen.

 

Livet

Söndagstanke

Jag tycker så mycket om att gå till kyrkan om söndagarna, men idag ska jag inte det. Idag är det en del annat som ska göras – som att följa älskade dottern till Wångenridning. De söndagar jag inte är i kyrkan, saknar jag det. Jag tycker om känslan när jag kommer och går gången upp mot kyrkporten. Att öppna porten och känna den speciella doften som finns i många kyrkor. Att heja på folk, både kända och okända, att slå sig ner i kyrkbänken, kanske småprata med någon, kanske sitta i tystnad. Att höra kyrkklockorna dåna ut över bygden och liksom ropa: Kom, skymda kom!
Att sjunga med i psalmerna, att lyssna till bibelberättelserna, att be tillsammans med de andra, att lyssna till predikan, att ta emot bröd och vin, att lyssna till orgelmusiken.
Den här bilden är från Rätans kyrka. Där har jag inte varit på gudstjänst, där har jag gett konserter, men jag tycker det är härligt med en bild av en snöomsluten kyrka.
Önskar er en fin söndag, med kyrkobesök eller inte.

 

Livet

När det inte går att hålla sig inomhus

Jag åkte längdskidor igår kväll i spåret i Åre Björnen. Tyvärr ganska isiga spår, men ändå så himla härligt. I morse var jag på mitt yogapass. En bra start på dagen. Så jag tänkte att jag inte skulle ut och röra på mig mer den här dagen. Jag tänkte att den här dagen skulle innebära skrivande,  jobbadministration och ett vigselsamtal.
Men det var ju så oerhört vackert där utanför fönstret! Solen sken och himlen var blå och det gnistrade i den lilla snö vi har. Det gick ju inte att hålla sig inomhus. Så jag drog på mig kläderna och gav mig ut. Gick längs byvägen västerut och lyssnade på en av mina favoritpoddar ”Skriv en bestseller eller en annan bok”.
Men framför allt njöt jag av omgivningarna, av friskluften, av att få röra på kroppen.
Nu står jag här och skriver, och dricker en kopp kaffe, och snart ska jag gå och möta det där blivande brudparet i kyrkan.
Livet

Skenet i skymningen och magiska mötet

Vi hade förmånen att få vara med på konfirmaton idag i Duveds kyrka. En kille, som vi känt sedan han föddes, var konfirmand. Och jag var gäst. Inte tjänstgörande präst. Gäst. Det var en rätt härlig känsla. Han och de andra konfirmanderna gjorde så bra ifrån sig, och det var en vacker och högtidlig stund. Det är något visst med konfirmationer.
Så satt vi där i kyrkbänken, och plötsligt kommer en liten flicka fram till mig, hon är runt fyra år. Hon lutar sig fram mot mig och viskar: ”Mamma sa att jag skulle gå till dig och säga mitt namn.” Jag ser förundrat på henne. ”Ok. Vad heter du?” Och så säger hon sitt namn, och jag begriper direkt. Den här lilla flickan har jag döpt! Hon är en av alla som jag haft den stora glädjen att få döpa.
Hon kryper upp i bänken och sätter sig bredvid mig, visar mig sitt nya halsband, sitt hårband, sin glittrande väska. Viskar att hon vill ha en egen psalmbok, men att hon inte kan läsa än. Det blir ett så starkt möte, ett rent magiskt möte, och jag fylls av en enorm tacksamhet.
Efter konfirmationen var vi på fika hos våra vänner, en väldigt mysig stund. När vi kom hem tog älskade maken och jag en promenad med Gillis. Det är en sådan makalös himmel i skymningstid nu.

 

 

Livet

Kära, älskade Svenska kyrkan

Mitt allra första medvetna minne av kyrkan är från när jag är ungefär fyra år. Jag fick följa med min mormor till högmässan i Hede kyrka. Hon gick nästan alltid dit på söndagarna. Jag minns inget av vad som hände, vad som sades, vad som spelades, men jag minns att jag lade mig ner i kyrkbänken med huvudet i mormors knä. Hon hade sin mörkbruna päls, stråna killade mig lite i näsan. Jag somnade. Mormor berättade efteråt att jag hade snarkat. Ganska högt. Det gjorde inget. Det fick vara som det var. Jag fick vara som jag var.  Jag minns tryggheten.
 
Efter den stunden har jag upplevt Svenska kyrkan på så många skiftande sätt. Och om du skulle be mig beskriva Svenska kyrkan med ett ord, skulle jag använda ordet Livskraft. Livskraft på samma sätt som den björk som växer på väggen på Åre gamla kyrka. Helt omöjligt, och ändå växer den där.


Livskraften märks inte minst i den fantastiska barn- och ungdomsverksamhet som bedrivs i varenda liten och stor församling. Verksamheterna ser olika ut, grupperna av barn och unga olika stora, men jag tror att de allra flesta barn och unga som är med får med sig orden, eller kanske känslan: ”Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu, att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du.”  Det är något med det där, att få känna sig värdefull. (Sv Ps 791)

Det är svårt att tala om sorgen. Det är svårt för många att möta en människa som sörjer. Många känner sig tafatta och illa till mods i sorgens närhet. Vi är inte vana att tala om den. Orden om sorg göms lätt undan. Men i kyrkan erbjuds grupper för samtal om sorg, i kyrkan finns präster och diakoner som gör hemsök till människor som sörjer. Sorgen ska inte gömmas undan, den är en del av att vara människa. Ibland går livet sönder, det vet vi alla. I kyrkan kan vi tala om sorgen, men också få tröst i sorgen. Inte tröst som i ”Så ja, du ska se att allt snart blir bättre”, utan tröst som i: ”Jag är hos dig. Du är inte ensam.”

En av kyrkans viktigaste uppdrag är att ha begravningar. Att tillsammans med anhöriga till den döda skapa en värdig och vacker begravningsgudstjänst mitt i smärtan.

I kyrkan finns också möjlighet till att få själavård. Då sitter du tillsammans med en präst eller diakon och talar om det som ditt liv just nu är fyllt av. Prästen har absolut tystnadsplikt efter ett sådant samtal.

Tänk så mycket glädje det finns i en kyrkokör! Tänk så starka möten det kan bli i en samtalsgrupp när vi talar om livets innersta. Tänk så fin gemenskap som kan växa fram på kyrkans olika  mötesplatser. Soppluncher, bibelstudiegrupper, språkcaféer, gemenskapsträffar… Det finns hur mycket som helst. Just i vår tid är det många församlingar som möter våra nyanlända. Här i Åre har vi till exempel språkcafé varje tisdag, och dit kommer många, många. Dit kommer människor från Syrien, Eritrea, Afghanistan… Men  dit kommer också ett ganska stort gäng ortsbor. Det blir enormt fina möten, där vi kan konstatera att vi alla är människor. Olika bakgrund, olika förutsättningar, olika glädjeämnen, olika rädslor, olika sorger, men vi är i grunden ganska lika.

På den här bilden sjunger vi i Årekören vid en gudstjänst på annandag påsk vid Lillåstugan i Åre.

Kanske döptes du som barn. Kanske funderar du på att bli döpt som vuxen. Det går bra. Vid dopet är åldern helt oväsentlig. Vid dopet är yrke, utbildning, status, prestige och annat som kan anses viktigt i vårt samhälle, helt utan betydelse. När en människa döps är det precis den hon/han är som är viktig. Inget utanpåverk över huvud taget. Att döpas är att på riktigt få vara den jag är och bli en del i den världsvida kristna kyrkan. Dopets vattendroppar blir Guds viskning: Du är älskad, du är sedd, var inte rädd. (Ord av Mikael Eklöf, Hålland, Undersåker.)

Många unga väljer att konfirmera sig. Konfirmationen är liksom en fortsättning på dopet, en bekräftelse av dopet. En möjlighet till gemenskap, samtal, gemensamma funderingar, skratt och bus. Jag glömmer aldrig ett konfirmationsläger då en av tjejerna skulle döpas. Vi valde att ha dopgudstjänsten sent en kväll. Hennes kamrater smyckade kyrkan och gjorde fint. En av kompisarna ville sjunga och sjöng från predikstolen ”You are beautyful, no matter what they say…” Efteråt åt vi de tårtor konfirmanderna bakat och garnerat, och dopet blev verkligen den fest det förtjänar att vara.

Ibland säger människor lite urskuldande inför att döpa sitt barn: ”Tja, det är ju traditon”. Som om det vore något att skämmas över! Det är tradition och ska vara. Vi är insatta i en lång, lång kedja, vi är en del i en lång tradition. Det är något mycket vackert i det! ”Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång.” (Sv Ps 297)

Kanske har du varit på en konsert någon gång i en kyrka, eller på en teaterföreställning. Kyrkan flödar av musik, flödar av kultur. Kyrka och kultur är så intimt sammanflätade. Kyrkorummet är ett så fantastiskt rum för att uttrycka vad det är att vara människa, vilket mycket av de olika kulturella uttrycken handlar om. En extra bra grej är att många kyrkor gör olika sorts insamlingar i samband med konserter. Ofta går då pengarna till Svenska kyrkans internationella arbete. Svenska kyrkan gör fantastiskt mycket bra i den här världen.
 
Själv har jag haft förmånen att från det att jag var barn fått musicera i kyrkorum tillsammans med olika musiker. Här är jag med begåvade Jenny Michanek när vi gjorde vår föreställning ”Kallad” i Marieby kyrka i somras.

Till kyrkan får vi komma som de vi är. Med alla våra tillkortakommanden och misslyckanden, med all vår bräcklighet och våra sår. Den kristna kyrkan är uppbyggd kring en Gud som själv är bräcklig och sårbar. Som föddes till världen i ett torftigt stall. Som dog en förnedreande och plågsam död på ett kors. Livet är inte perfekt. Vi behöver inte vara perfekta. Ingen fixar det. Men ur skavankerna och trasigheten kan något mycket vackert växa fram.

På något sätt handlar varje gudstjänst om just det. Det finns en Gud som vet precis vad det innebär att vara människa, som kan dela varje människor liv. Också det allra mörkaste. Och i det allra mörkaste kan vi få våga tro på ljuset och kärleken. Jesus som dog på ett kors uppstod från döden. Allt börjar om. Livet är långt mycket större än vi kan ana. Det är hoppet vi får leva i som människor.

Kärleken från Gud är ovillkorlig och grönslös. Jag vet inte om det riktigt går att ta in det. Älskad, trots allt, liksom. Men jag tänker när jag står mitt emot ett vigselpar att här syns kärleken verkligen. Kärleken är påtaglig. Och jag tror att kärleken mellan människor också kommer från Gud. Den är en present, en gåva att vårda mycket, mycket ömt. ”Jag tror att Gud är kärleken som bor i människan, som lever i förälskelsen och drar oss till varann.” (Ur Psalmer i 2000-talet, nr 903. Fantastisk text av Sven Hillert.)

Här är vackra Storvallens fjällkapell. Här har jag vigt många par.

 
Vid en vandring längs Blomsterstugen i Storlien fann jag den här bänken, där jag satt ner en stund. Jo, nog behöver vi påminnas om det ibland. Lugn i stormen. Och många församlingar erbjuder mötesplatser med lugn i stormen. Meditationskvällar, retreater, tysta dagar, pilgrimsvandringar… Olika sätt att möta tystnad och stillhet och lugn, vilket är alldeles nödvändigt för oss då och då. ”I Guds tystnad får jag vara ordlös, stilla utan krav. Klara rymder, öppna dagar, här en strand vid nådens hav.” (Sv Ps 522).

I Härnösands domkyrka, den jag en gång prästvigdes i, finns den här fantastiska regnbågsmattan. Jag önskar att varje kyrka hade en sådan! För att påminna oss om varje människas lika värde, för att påminna oss om att vi är älskade av Gud, alldeles oavsett vem vi är, vem vi älskar, hur vi lever våra liv. En matta som bara gnistrar av livskraft och kärlek.

Jag älskar min kyrka, Svenska kyrkan som jag döptes i, konfirmerades i, prästvigdes i, gifte mig i, döpte mitt barn i, ser så mycket gott i, men det betyder inte att jag inte är missnöjd ibland. Precis som många andra ser jag det som inte är bra, och har själv emellanåt tagit skada. Kyrkliga arbetsplatser som inte mår väl, en organisation som ibland skadar mer än bygger upp, människor som utnyttjar sin ställning på helt fel sätt. Jag vet. Och ändå. Trots allt. Det finns så mycket som är gott i Svenska kyrkan! Låt oss inte glömma det eller förlora det, och låt oss kämpa för att det som inte är bra ska bli bra!

För hon leder mig framåt, hon gör faktiskt det. Med sina brister och tillkortakommanden, så är hon är omistlig del i min kristna tro. Jag behöver gudstjänsterna och mötesplatserna, jag behöver nattvarden och musiken, jag behöver bönerna och de spontana mötena kring tron och livet. Svenska kyrkan är liksom en famn för allt det. Och jag tror att Gud leder och bär. Jag tror det, och känner det rätt tydligt emellanåt.

”Du vänder ditt ansikte till mig, och ler mott ditt barn som en mor. Ditt ansikte lyser som solen, det är detta som gör att jag tror, att du ler emot mig som en mor.” (Sv Ps 763)

Livet

Att lämna spår och avtryck

Jag steg upp tidigt på nyårsdagens morgon. Dels för att jag skulle arbeta den förmiddagen, men lika mycket för att jag tycker det är något visst med just den morgonen. Det är något visst med att få möta den morgonen, den dagen, den första dagen på det nya året. Det är ett speciellt sken.

Jag drog på mig ytterkläderna och tog med mig Gillis på en promenad. Möttes av en värld av snö. Det hade snöat några centimeter under natten, och nu var allt så vackert vitt. Vi gick längs den oplogade vägen och jag vände mig om och såg våra fotspår/tasspår i snön. Vi gick där och lämnade spår och avtryck.

Det blev symboliskt. Vi gick längs en väg där ingen annan hade lämnat spår före oss. Där snön var helt orörd. Och vi gick in i ett nytt år, där inte heller någon ännu lämnat några spår eller avtryck. Det nya året låg orört framför oss.

Vad kommer jag att lämna för spår efter mig under 2017? Ja, den frågan kom till mig så självklart. Spår av oro, vånda, rädsla inför världsläget? Eller spår av hopp, ljus och glädje trots världsläget?

Jag vill så gärna skapa ett ljust och varmt 2017 för mig själv och för dem jag har omkring mig. Jag vill så gärna bära på hoppet om att det kan bli bra, att allt det som är svårt och bedrövligt i den här världen kan förändras. Jag vill så gärna hålla fast vid övertygelsen om att ingenting är statiskt, saker och ting kan förändras, människor kan förändras.

Vid nyårsdagsgudstjänsten läste jag orden som Jesus en gång säger: ”Ni är världens ljus.” Ja, han säger det till oss människor. De orden ska vi nog försöka ta på allvar. Att sprida ljus i den här världen. Att lämna goda avtryck och spår efter oss.

(Bilden är tagen av världens bästa Ida-Maja Härjegård.)