Familj och vänner

Äntligen hemma

Det är en så skön känsla att komma hem. Att mötas av älskade familjen som kvällsfikar och hjälps åt med läxläsning. Att få lägga sig och sova i sin egen säng. Äntligen hemma.

Jag har varit på prästfortbildning i Sundsvall i två dygn. Två intensiva dygn med föreläsningar, seminarier, gudstjänster och möten med fina kollegor från hela vårt stift. Det är berikande och värdefullt. Jag har fått med mig många kloka ord och en hel del ny inspiration.

Men jag har en tendens att längta hem när jag är borta. Trots att jag verkligen är mån om att ”ta vara på dagen”, ”fånga ögonblicket” och ni vet allt det där, så bor i mig den där längtan hem.

Och nu är jag hemma med familjen omkring mig. Livet är liksom bäst då.

Livet

Regnbågsmattan i Härnösands domkyrka

Hemma igen efter ett par dagars prästfortbildning i Härnösand. Berikande, omtumlande och inspirerande dagar. Det är fantastiskt att få möta alla sina prästkollegor i stiftet, samtala, dela erfarenheter, äta god mat och ha trevligt tillsammans. Och att få fylla på med kunskap och kloka ord.
 
Under de här dagarna har jag lyssnat till min kära biskop Eva när hon föreläste om kyrkan och samerna – smärtsamma men nödvändiga insikter -, jag har hört ett föredrag om körsångares syn på gudstjänsten, ett annat om kyrkans möte med asylsökande. Och i eftermiddags föreläste Agneta Lagercrantz utifrån sin bok om självmedkänsla. Så jag känner mig påfylld och stärkt.
 
Och så himla glad att vara hemma igen! Det var en stor lyx att få sjunka ner i soffan och kvällsfika med älskade familjen och se på Bonde söker fru. Just då kändes det som att livet inte kan bli så mycket bättre.
 
 
 
Den fantastiska regnbågsmattan i domkyrkan. Jag är stolt att tjänstgöra som präst i ett stift som har en domkyrka med en regnbågsmatta.

Vackra domkyrkan som jag har så vackra minnen ifrån. Prästvigningen förstås, i juni 2000. Mer än sexton år sedan. Och dagen då vi hade premiären av vår musikföreställning Kallad här, i september 2008. Stora stunder i mitt liv.

Livet

Tid för återhämtning och eftertanke

När jag tog min vandring längs Blomsterstigen i Storlien i fredags, var det ju en vacker sittbänk som gav mig en tankeställare. Lugn i stormen, stod det. Jag har blivit så oändligt mycket bättre på det under det senaste dryga året, men jag märker att det är en bit kvar. Det finns så himla mycket som jag tycker är roligt och meningsfullt, så jag tackar gärna ja till olika förfrågningar. Jag hänger gärna med på saker. Men jag har insett att jag inte kan vara med på allt, hur roligt och meningsfullt det än känns. Jag behöver tid för återhämtning och tid för eftertanke och reflektion.
 
I eftermiddag åker jag till Härnösand för ett par dagars fortbildning för oss präster i stiftet. Det ser jag fram emot! Men det gör också att den här dagen behöver bli ganska lugn, jag behöver spara på krafterna. Så idag packar jag min väska, gör några förberedelser inför den andakt jag ska hålla på tisdagskvällen, men i övrigt tar jag det lugnt i stormen.
 
Tog en promenad. Alltså, hur vackert är det? Det har varit minusgrader i natt, och det gör att allt i naturen är helt krispigt. Jag gick gamla vägen västerut och sedan en grusväg ner mot älven, och följde den tillbaka till byn.

 
Resten av dagen tänker jag läsa, vila och dricka kaffe på bron.