Livet

Morgonpromenad med reflektioner

Tar morgonpromenaden med min fina kompis. Vi går först till ”Myggvallen”, den gamla fotbollsplanen, och kör lite övningar. ”Sitt”, ”ligg”, ”stanna”, ”sök”, ”hämta”. Oj, så han jobbar! Sedan går vi ner till vattnet och fortsätter bort längs stranden. Mina morgonpromenader är ovärderliga. Mitt sätt att sortera tankar, reflektera.
Jag ska snart gör mig i ordning för att åka till Åre gamla kyrka för att ha gudstjänst. Igår hade jag två vigslar. Det blev vackra och berörande stunder med lyckliga vigselpar. I fredags hade jag en begravning. Det är speciellt att få vara präst och få ta del av människors stora ögonblick, både i den största glädjen och den svåraste sorgen. Som präst blir aldrig arbetet rutin eller ”vardagsmat”. Varje möte blir speciellt och unikt. Tacksam!

Det är lite regn i luften också idag, men jag tror jag ska ta mitt morgonkaffe här ute på bron.
Livet

Att dra sig undan ibland

Det regnar, så idag dricker jag mitt morgonkaffe inomhus för första gången på flera veckor. Vilken magisk sommar vi har! Alla dessa morgnar då jag suttit och blickat ut över vattnet.

Men idag. Idag regnar det och det gör inget alls. Det ger en god möjlighet till att stanna inomhus och bara kura. Att dra mig undan.
Jag har med tiden insett mitt stora behov av att just dra mig undan lite då och då. Jag är en mycket social människa som är glad i att träffa människor, prata, umgås, men det går till en viss gräns. Sedan kommer det där behovet av att dra sig undan. Behovet av självsamhet. (För övrigt ett ord jag inte tror finns, men som jag gillar mycket. Min fina vän Tove använder det ordet, och jag lånar det ibland.)
Stilla stunder med läsning och reflektion. Kanske är älskade dottern lite lik mig på det sättet. Igår eftermiddag, efter en hel del aktivitet och umgänge med både stora och små, försvann hon iväg till sin trädkoja med en bok under armen. Där satt hon sedan och läste en lång, lång stund. Tills det var dags att träffa kompisar igen.
Kanske är det nödvändigt för de flesta av oss att emellanåt dra oss undan, stanna upp, stilla oss, för att sedan återvända till det brusande, stojande livet.

Livet

Hemma igen. Försöker smälta intrycken.

I går kväll var vi hemma i Duved igen. Vi lämnade ett solflödande Gotland om morgonen och anlände många timmar senare till ett grått, kallt, regnigt Jämtland… Så kan det vara. Jag har jobbat en del idag, men också försökt finna ensamma och tysta stunder för reflektion och skrivande. Jag behöver fånga upp vad jag varit med om de här dagarna, behöver smälta intrycken och reflektera. Någon klok människa sa det till mig en gång: Leva, reflektera, leva, reflektera. Det är så vi behöver göra. Och för mig är det livsnödvändigt. Jag kan inte bara ”leva på”, jag behöver stanna upp och på något vis hinna ikapp.
Så jag funderar över min vecka på ”bokturné”. Funderar över vackra platser jag fått besöka, över människor jag fått möta, över de bokpresentationer/föreläsningar jag fått göra. Det känns som om jag upplevt så mycket under dessa dagar. Jag är djupt tacksam över denna möjlighet! Och jag känner så starkt att det är precis så här jag vill leva: Få arbeta varannan vecka i Åre församling med allt vad det innebär, och ha de andra veckorna fria för skrivande, sjungande och föreläsande.
Vyn över Visby i lördagskväll var helt makalös och jag glömmer den aldrig, men nu är det underbart att vara hemma! Hemma hos älskade dottern, hemma i vårt hus, hemma med allt det som är vårt liv. Trots gråhet, kyla och regn.