Betraktelser, Livet

Ja, vad är hälsosam mat egentligen?

”Åh, så ljuvligt” utbrister A, tar en stor tugga av sin semla och lutar sig tillbaka i cafésoffan. ”Jag älskar att ha passerat femtio och äntligen få strunta i hur jag ser ut. För första gången i mitt liv mår jag bra, alldeles oavsett utseende och vikt.”

”Det låter ju underbart”, säger de andra tre kring bordet.

Men B harklar sig och säger försiktigt: ”Det är ju bara det att bukfettet är farligt och kan leda till en rad sjukdomar, och övervikt i sig är ju skadligt, så du får inte äta hur många semlor som helst.”

”Äsch”, säger C. ”Jag tror på balans. Om man bara äter vettigt i grunden och rör på sig, så kan man äta en semla då och då.”

D säger: ”Ja, fast vad är egentligen att äta vettigt i grunden? Själv vet jag inte längre, jag blir helt konfys av allt jag läser kring kosten.”

”Jag tänker att man kan utesluta vitt mjöl och socker, så kommer man långt”, säger C.

Men B håller inte med. ”Man kan inte äta något mjöl alls, inte heller grovt mjöl, för allt mjöl omvandlas till socker i våra kroppar.”

”Äsch, så kan det väl inte vara!” säger C en aning upprört nu.

”Jo”, säger B. ”Det är så, jag har läst om det. Kloke doktorn Nisse Simonsson säger att det är så, och han har ju ändå varit läkare i många år, han borde veta. Han säger att vi ska undvika alla kolhydrater för att må bra.”

D höjer rösten: ”Vad då,  för att må bra? Jag mår bra av mjöl, har alltid gjort. Bröd har vi människor ätit i alla tider!”

B nästan viskar nu. ”Mjöl och socker skapar inflammationer i våra kroppar och kan leda till cancer.”

C skakar på huvudet. ”Så nu ska man inte få äta pasta längre och inte bröd. Och inte semlor. Det känns som om livet blir väldigt tråkigt.”

”Det är ju också väldigt tråkigt att bli sjuk av maten man äter”, säger B.

A, som suttit tyst genom samtalet och ätit sin semla, reser plötsligt på sig. ”Men vart ska du?” säger de andra? Hon svarar inte. Hon bara går.

”Hon ska kanske gå och ta en promenad och smälta det hon ätit”, säger B.

”Eller så blev hon ledsen av allt vårt tanklösa prat”, säger C.

”Eller så går hon och köper en till semla,” säger D.

Betraktelser, Livet

Jag blir så galet provocerad!

Vi är tre vänner som möts över en lunch. Det är alltid trevligt och fint att sitta ner och äta lunch med vänner, men den här gången hade vi ett tydligt syfte med vårt möte. Vi behövde prata om hur det är att vara kvinna i vårt samhälle. I detta samhälle som kommit så långt i jämställdhetsarbetet, som har en regering som kallar sig feministisk, som har haft kvinnlig rösträtt i så många år, där kvinnor kan bli präster och läkare och poliser, och alla andra yrken de någonsin önskat, där kvinnor är chefer och har högt uppsatta positioner inom olika instanser, där många föräldrar delar föräldraledigheten, där… Ja, vi har kommit långt. Och samtidigt inte alls.
Jag blir så galet provocerad när kompetenta, högutbildade, kloka, erfarna kvinnor blir kallade ”lilla gumman”, får kommentarer om sitt utseende, ofta att hon är ”söt”, får höra att män tycker det är mysigt att få stå trångt i ett j…a kopieringsrum tillsammans… Där kvinnor fortsätter reduceras till objekt och utseende.
Då har vi inte kommit någonstans alls, känns det som. Och när män som Trump, med den extremt unkna kvinnosyn han har, får makten i USA, och på det viset har mandat att påverka mest hela världen, ja, då blir det riktigt dystert. Och när länder som Ryssland tycker det är en bra idé att ändra i lagstiftningen så straffet för kvinnomisshandel och barnmisshandel sänks, ja, då börjar jag smått förtvivla.
All kamp som våra förmödrar fört, vår egen kamp i både stora och små situationer, leder den någonstans över huvud taget?
JAAAAA! Efter en sådan lunch igår, blir det ändå mitt svar. JAAAA! Vi måste kämpa vidare! För vår skull, för våra medsystrars skull, för våra döttrars skull. Men också för våra förmödrars skull, de som banade väg. Och vid mötet igår blev jag så påmind om att det inte alltid handlar om de ”stora” kamperna med de stora orden, utan i de mest vardagliga av situationer. När någon på arbetsplatsen berättar ”roliga” historier om kvinnor, historier som inte alls är roliga – säg ifrån! Eller när den goda vännen, som oftast är så klok, säger något nedlåtande – säg ifrån!
Tillsammans behöver vi fortsätta gå längs den upptrampade väg som våra förmödrar gått. De som gjort så vi kan vara präster och poliser och läkare, och allt vad vi nu vill. De som gjorde så att vi kan rösta. De som var med och skapade de möjligheter vi trots allt har.

 

Livet

Att fira livet

När oron, som skavt en aning under en tid, lättar och flyger iväg, och luften blir klarare att andas, finns all anledning att fira livet.  Så vi tog ett fönsterbord på Arctura i Östersund, och åt lunch och blickade ut över staden.
Och åter igen kom orden till mig – Jag fick ännu en dag, jag fick ännu en chans, en ofattbar gåva av liv – orden som ringt inom mig i några veckor.
Först visste jag inte vem som formulerat dem, visste bara att det inte var jag… Sedan kom jag på att jag sett dem på en målning signerad musikern och konstnären Gösta Linderholm. Det brukar vara hans fru Lena som målar och formulerar sig, men här var det han. Och vilka betydelsefulla ord!

 

Livet

Tankar kring prioriteringar och Ingrid Bergman

Vi åker längdskidor idag, älskade dottern och jag. I det gråmulna vädret med en aning regn, i de bitvis ishala och blöta spåren åker vi. Emellanåt sida vid sida och småpratar, andra stunder är hon en bit framför mig, åter andra stunder är hon långt framför.
Jag reflekterar där jag åker. Känner den enorma tacksamheten över att få ta en skidtur med älskade dottern. Känner att ingen prioritering hade kunnat vara klokare. Jag är så extremt tacksam över det liv jag får leva nu, ett liv med så oändligt mycket mer tid för familjen. Och för mitt skrivande. Tänker på vad någon skrev här om dagen: Om du snart skulle dö, skulle du se tillbaka på ditt liv och konstatera att du prioriterat rätt? Eller skulle du ångra dina prioriteringar?
Jag tänker på Ingrid Bergman, och filmen om hennes liv, som jag såg på Play igår kväll. Har ni sett den? Om inte – gör det! En film om hennes enorma lust och glädje och passion för sitt skådespeleri, för sitt konstnärsskap. Den där passionen som gjorde att hon lämnade sina barn under långa perioder, ibland flera år, för att arbeta med nya filmer eller teateruppsättningar. Ett liv som män levt i alla tider, men som blev djupt kritiserat för att hon var kvinna och mor. En god mor ska inte göra så.
Hon älskade sina barn, det är jag helt säker på, men hennes passion för skådespeleriet kunde inte kombineras med att vara mamma. Och hennes barn, som medverkade i filmen både som små, och som mer än medelålders, talade så fint om sin mamma. Om hur härlig hon var, glad och charmerande, men några av dem sa också att de hade önskat mer tid med henne. Att de saknat henne så mycket när hon var bortrest.
Utifrån filmen fick jag uppfattningen om att hon var nöjd med sina prioriteringar, att hon skulle ha gjort på samma sätt om hon fått leva om sitt liv.
Hur ser du på dina prioriteringar i ditt liv?

 

Livet

Att lyssna på kroppen

Jag hade haft en helt vanlig arbetsdag. Inget särskilt svårt eller tungt alls, men när jag kom hem var jag så trött att kroppen värkte. Jag tänkte att jag behövde spänna på mig skidorna och ta en runda i spåret, jag tänkte att jag behövde röra på kroppen, syresätta kroppen, få frisk luft, låta hjärtat banka och slå. Jag tror att det nästan alltid är bra att ge sig ut och röra på kroppen, även när en är trött och sliten, eller kanske allra mest då. Men igår kväll gick det inte. Kroppen sa ifrån.
 
Och eftersom jag bestämt mig för att lyssna till min kropps signaler, så drog jag istället på mig mysbyxorna och kröp ner i soffan under en filt. Kom på att jag skulle se på TV, men jag lyckades inte hålla koncentrationen på ett enda program, så jag slöt ögonen istället. Och sov. I flera timmar.
 
När jag vaknade hade älskade dottern kommit hem från sin ridlektion och var hungrig, så jag gjorde varm choklad och dukade fram bröd och smör och ost. Vi fikade och pratade. Sedan kröp jag ner i sängen. Och somnade direkt.
 
I morse var jag pigg som en lärka vid klockan sex. Hela dagen har jag varit pigg. Alldeles snart ska jag ge mig ut och röra på kroppen. Orkar och vill. Och jag inser att jag gjorde helt rätt igår när jag lyssnade in kroppen. Den behövde verkligen vila. Hur gör ni? Lyckas ni lyssna in kroppen?

Livet

Jag har haft en så fin dag idag

Jag har haft en så fin dag idag, i Hede, min hemby, ihop med min familj och mina föräldrar.
 
Glad över gårdagens stund när jag hade förmånen att sjunga och föreläsa vid ett arrangemang av föreningen ”Mö finns”. Föreningen som är en mötesplats för cancerdrabbade och deras anhöriga. Det kändes bra att få sjunga och tala kring temat ”Hoppfullhet”.
 
Glad över responsen på mitt förra blogginlägg om min kärlek till Svenska kyrkan. Alltså, så många tusen som läste det här på bloggen, så enormt många gillningar och delningar på Facebook och Instagram, så många fina kommentarer. Jag kan bara konstatera att många hjärtan dunkar varmt för vår kära Svenska kyrka. 

Min mamma och jag tog en långpromenad idag i allt det gnistrande vintervita. Hede är en fin by med Sonfjället i fonden. Det är många år sedan jag bodde här nu, men Hede är och förblir ”hemma”. Det verkar aldrig gå över.

En himla bra sak med Hede är att där nu för tiden finns ett café. Varje by bör ha ett café, det är min bestämda åsikt. En mötesplats, en samlingspunkt. Så vare gång jag är i Hede går jag dit. Idag avslutade mamma och jag vår promenad med ett besök där, och vi åt en varsin semla. Precis hur gott som helst.

Livet

Kära, älskade Svenska kyrkan

Mitt allra första medvetna minne av kyrkan är från när jag är ungefär fyra år. Jag fick följa med min mormor till högmässan i Hede kyrka. Hon gick nästan alltid dit på söndagarna. Jag minns inget av vad som hände, vad som sades, vad som spelades, men jag minns att jag lade mig ner i kyrkbänken med huvudet i mormors knä. Hon hade sin mörkbruna päls, stråna killade mig lite i näsan. Jag somnade. Mormor berättade efteråt att jag hade snarkat. Ganska högt. Det gjorde inget. Det fick vara som det var. Jag fick vara som jag var.  Jag minns tryggheten.
 
Efter den stunden har jag upplevt Svenska kyrkan på så många skiftande sätt. Och om du skulle be mig beskriva Svenska kyrkan med ett ord, skulle jag använda ordet Livskraft. Livskraft på samma sätt som den björk som växer på väggen på Åre gamla kyrka. Helt omöjligt, och ändå växer den där.


Livskraften märks inte minst i den fantastiska barn- och ungdomsverksamhet som bedrivs i varenda liten och stor församling. Verksamheterna ser olika ut, grupperna av barn och unga olika stora, men jag tror att de allra flesta barn och unga som är med får med sig orden, eller kanske känslan: ”Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu, att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du.”  Det är något med det där, att få känna sig värdefull. (Sv Ps 791)

Det är svårt att tala om sorgen. Det är svårt för många att möta en människa som sörjer. Många känner sig tafatta och illa till mods i sorgens närhet. Vi är inte vana att tala om den. Orden om sorg göms lätt undan. Men i kyrkan erbjuds grupper för samtal om sorg, i kyrkan finns präster och diakoner som gör hemsök till människor som sörjer. Sorgen ska inte gömmas undan, den är en del av att vara människa. Ibland går livet sönder, det vet vi alla. I kyrkan kan vi tala om sorgen, men också få tröst i sorgen. Inte tröst som i ”Så ja, du ska se att allt snart blir bättre”, utan tröst som i: ”Jag är hos dig. Du är inte ensam.”

En av kyrkans viktigaste uppdrag är att ha begravningar. Att tillsammans med anhöriga till den döda skapa en värdig och vacker begravningsgudstjänst mitt i smärtan.

I kyrkan finns också möjlighet till att få själavård. Då sitter du tillsammans med en präst eller diakon och talar om det som ditt liv just nu är fyllt av. Prästen har absolut tystnadsplikt efter ett sådant samtal.

Tänk så mycket glädje det finns i en kyrkokör! Tänk så starka möten det kan bli i en samtalsgrupp när vi talar om livets innersta. Tänk så fin gemenskap som kan växa fram på kyrkans olika  mötesplatser. Soppluncher, bibelstudiegrupper, språkcaféer, gemenskapsträffar… Det finns hur mycket som helst. Just i vår tid är det många församlingar som möter våra nyanlända. Här i Åre har vi till exempel språkcafé varje tisdag, och dit kommer många, många. Dit kommer människor från Syrien, Eritrea, Afghanistan… Men  dit kommer också ett ganska stort gäng ortsbor. Det blir enormt fina möten, där vi kan konstatera att vi alla är människor. Olika bakgrund, olika förutsättningar, olika glädjeämnen, olika rädslor, olika sorger, men vi är i grunden ganska lika.

På den här bilden sjunger vi i Årekören vid en gudstjänst på annandag påsk vid Lillåstugan i Åre.

Kanske döptes du som barn. Kanske funderar du på att bli döpt som vuxen. Det går bra. Vid dopet är åldern helt oväsentlig. Vid dopet är yrke, utbildning, status, prestige och annat som kan anses viktigt i vårt samhälle, helt utan betydelse. När en människa döps är det precis den hon/han är som är viktig. Inget utanpåverk över huvud taget. Att döpas är att på riktigt få vara den jag är och bli en del i den världsvida kristna kyrkan. Dopets vattendroppar blir Guds viskning: Du är älskad, du är sedd, var inte rädd. (Ord av Mikael Eklöf, Hålland, Undersåker.)

Många unga väljer att konfirmera sig. Konfirmationen är liksom en fortsättning på dopet, en bekräftelse av dopet. En möjlighet till gemenskap, samtal, gemensamma funderingar, skratt och bus. Jag glömmer aldrig ett konfirmationsläger då en av tjejerna skulle döpas. Vi valde att ha dopgudstjänsten sent en kväll. Hennes kamrater smyckade kyrkan och gjorde fint. En av kompisarna ville sjunga och sjöng från predikstolen ”You are beautyful, no matter what they say…” Efteråt åt vi de tårtor konfirmanderna bakat och garnerat, och dopet blev verkligen den fest det förtjänar att vara.

Ibland säger människor lite urskuldande inför att döpa sitt barn: ”Tja, det är ju traditon”. Som om det vore något att skämmas över! Det är tradition och ska vara. Vi är insatta i en lång, lång kedja, vi är en del i en lång tradition. Det är något mycket vackert i det! ”Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång.” (Sv Ps 297)

Kanske har du varit på en konsert någon gång i en kyrka, eller på en teaterföreställning. Kyrkan flödar av musik, flödar av kultur. Kyrka och kultur är så intimt sammanflätade. Kyrkorummet är ett så fantastiskt rum för att uttrycka vad det är att vara människa, vilket mycket av de olika kulturella uttrycken handlar om. En extra bra grej är att många kyrkor gör olika sorts insamlingar i samband med konserter. Ofta går då pengarna till Svenska kyrkans internationella arbete. Svenska kyrkan gör fantastiskt mycket bra i den här världen.
 
Själv har jag haft förmånen att från det att jag var barn fått musicera i kyrkorum tillsammans med olika musiker. Här är jag med begåvade Jenny Michanek när vi gjorde vår föreställning ”Kallad” i Marieby kyrka i somras.

Till kyrkan får vi komma som de vi är. Med alla våra tillkortakommanden och misslyckanden, med all vår bräcklighet och våra sår. Den kristna kyrkan är uppbyggd kring en Gud som själv är bräcklig och sårbar. Som föddes till världen i ett torftigt stall. Som dog en förnedreande och plågsam död på ett kors. Livet är inte perfekt. Vi behöver inte vara perfekta. Ingen fixar det. Men ur skavankerna och trasigheten kan något mycket vackert växa fram.

På något sätt handlar varje gudstjänst om just det. Det finns en Gud som vet precis vad det innebär att vara människa, som kan dela varje människor liv. Också det allra mörkaste. Och i det allra mörkaste kan vi få våga tro på ljuset och kärleken. Jesus som dog på ett kors uppstod från döden. Allt börjar om. Livet är långt mycket större än vi kan ana. Det är hoppet vi får leva i som människor.

Kärleken från Gud är ovillkorlig och grönslös. Jag vet inte om det riktigt går att ta in det. Älskad, trots allt, liksom. Men jag tänker när jag står mitt emot ett vigselpar att här syns kärleken verkligen. Kärleken är påtaglig. Och jag tror att kärleken mellan människor också kommer från Gud. Den är en present, en gåva att vårda mycket, mycket ömt. ”Jag tror att Gud är kärleken som bor i människan, som lever i förälskelsen och drar oss till varann.” (Ur Psalmer i 2000-talet, nr 903. Fantastisk text av Sven Hillert.)

Här är vackra Storvallens fjällkapell. Här har jag vigt många par.

 
Vid en vandring längs Blomsterstugen i Storlien fann jag den här bänken, där jag satt ner en stund. Jo, nog behöver vi påminnas om det ibland. Lugn i stormen. Och många församlingar erbjuder mötesplatser med lugn i stormen. Meditationskvällar, retreater, tysta dagar, pilgrimsvandringar… Olika sätt att möta tystnad och stillhet och lugn, vilket är alldeles nödvändigt för oss då och då. ”I Guds tystnad får jag vara ordlös, stilla utan krav. Klara rymder, öppna dagar, här en strand vid nådens hav.” (Sv Ps 522).

I Härnösands domkyrka, den jag en gång prästvigdes i, finns den här fantastiska regnbågsmattan. Jag önskar att varje kyrka hade en sådan! För att påminna oss om varje människas lika värde, för att påminna oss om att vi är älskade av Gud, alldeles oavsett vem vi är, vem vi älskar, hur vi lever våra liv. En matta som bara gnistrar av livskraft och kärlek.

Jag älskar min kyrka, Svenska kyrkan som jag döptes i, konfirmerades i, prästvigdes i, gifte mig i, döpte mitt barn i, ser så mycket gott i, men det betyder inte att jag inte är missnöjd ibland. Precis som många andra ser jag det som inte är bra, och har själv emellanåt tagit skada. Kyrkliga arbetsplatser som inte mår väl, en organisation som ibland skadar mer än bygger upp, människor som utnyttjar sin ställning på helt fel sätt. Jag vet. Och ändå. Trots allt. Det finns så mycket som är gott i Svenska kyrkan! Låt oss inte glömma det eller förlora det, och låt oss kämpa för att det som inte är bra ska bli bra!

För hon leder mig framåt, hon gör faktiskt det. Med sina brister och tillkortakommanden, så är hon är omistlig del i min kristna tro. Jag behöver gudstjänsterna och mötesplatserna, jag behöver nattvarden och musiken, jag behöver bönerna och de spontana mötena kring tron och livet. Svenska kyrkan är liksom en famn för allt det. Och jag tror att Gud leder och bär. Jag tror det, och känner det rätt tydligt emellanåt.

”Du vänder ditt ansikte till mig, och ler mott ditt barn som en mor. Ditt ansikte lyser som solen, det är detta som gör att jag tror, att du ler emot mig som en mor.” (Sv Ps 763)

Livet

Ut med julen, in med något nytt och fräscht

Jag vet inte hur det är för er, men själv gillar jag inte att städa ut julen. Jag trivs alldeles för bra i den bubbla som advents- och jultiden är. Adventsljusstakarna, adventsstjärnorna, julmusiken, glöggen, lussekatterna… Myset, helt enkelt. Men idag har jag ändå gjort det – städat ut den. Och lika vemodig som alla år blir jag. Ja, jag tror att ordet vemod är helt rätt ord för att beskriva hur det känns.
 
Så – ut med julen, bort med granbarren, och in med något nytt och fräscht. Så jag gick och köpte ett gäng tulpaner och ställde i en vas på matbordet. Det ger omedelbart en aning om vår, och den behöver jag se fram emot nu. Och jag tycker verkligen att ljuset är lite annorlunda på eftermiddagarna nu, som om det faktiskt börjar märkas att det har vänt.
 
Hoppfullt!

Livet

Kvinnorna på fröken Frimans tid – se den!!!

Bildresultat för kvinnorna på fröken frimans tid

Jag önskar verkligen att den här bilden gick att göra mycket, mycket större, men av någon anledning får jag inte till det. Och den här bilden borde inte bara vara större i min blogg, utan i samhället i stort. De här tre kvinnorna har betytt massor för vårt land! Anna Whitlock, Karoline Widerström och Frigga Carlberg.

De, och många andra, kallades ”rösträttskvinnorna” och drev igenom kvinnlig rösträtt i Sverige. Det var ingen enkel kamp de förde. Det krävdes massor av mod, sammanhållning, idérikedom, kunskap och tålamod. Men de fixade det ju till slut, trots massivt motstånd med hån och förlöjligande. Tack för det! Tack för er kamp. För vår skull. För våra döttrars skull.

SVT har visat en fin dokumentär i två delar under julen, som handlat om dessa kvinnor, ”Kvinnorna på fröken Frimans tid”. Se den! Jag såg den med tårarna rinnande ner för kinderna. Kände en enorm stolthet, tänkte att vi får aldrig glömma deras kamp, berättelsen måste leva vidare.

Livet

Nyårsbrev

Hej på er!

Jag tycker väldigt mycket om att få julbrev.  Några av mina vänner sitter och knåpar ihop  brev där de berättar om året som gått. Det är fint att läsa. Förra året började jag med att skriva ett nyårsbrev här på bloggen. Det kändes bra! Jag tycker om att göra en sammanfattning när ett år närmar sig sitt slut. Jag har gjort det så länge jag kan minnas. Tidigare i mina dagböcker, nu som ett brev här i bloggen. Att se tillbaka på året, minnas, reflektera, utvärdera. Vad blev bra, vad blev mindre bra, vad lärde jag mig, vad tar jag med mig in i nästa år?

För en tid sedan såg jag att Underbara Clara har en mall hon utgår ifrån när hon gör sina årssammanfattningar. I år lånar jag den mallen av henne. Gå gärna in och läs vad hon skriver om sitt år. www.underbaraclaras.se.

Och så här blev mitt 2016:

Gjorde jag något 2016 som jag aldrig gjort förut?
Ja, jag ledde skrivarkursen ”Skriv ditt liv” på Åredalens folkhögskola. Vilken utmaning! Jag har ju aldrig varit lärare eller pedagog tidigare, även om jag emellanåt snuddar vid det som präst. Men vilken vecka det blev! Både bland det svåraste och roligaste jag gjort! Och det bästa av allt är att jag ska få leda kursen igen till sommaren. Längtar!

Genomdrev jag någon stor förändring? 
Ja, verkligen! Jag började i januari 2016 arbeta enbart 50% som präst i Svenska kyrkan i Åre för att resten av tiden kunna satsa mer på mina olika kreativa uttryck, framför allt skrivandet, men också föreläsandet och musiken. Så tacksam över denna möjlighet!

Vilket datum från år 2016 kommer jag alltid att minnas?  
Den 19 juni då vi hämtade vår valp Gillis i Norrtälje. Att få se glädjen i älskade dotterns ögon då hon första gången träffade Gillis. Att se den ofattbara tilliten han hade till oss från första stund. Nu är han en omistlig del av vår familj.

Dog någon som stod mig nära? 
Vår älskade jämthund Albin dog, 13 år gammal. Smärtsamt och sorgligt, men han lämnar enormt många fina, tokiga, vackra minnen.

En av mina fina vänner miste sin man, han blev bara drygt 50 år. En sådan stor tragedi och svår sorg! Och vi blev så påminda om livets skörhet. Min man funderade mycket de där dagarna och sa: ”Om jag dör i samma ålder som P, så har jag bara drygt tio år kvar att leva. Vad vill jag då göra av den här tiden?” Smärtsamma men viktiga ord. Och han konstaterade att livet här i Duved är så gott och rikt, men han vill satsa en del på vår sjöstuga, så vi i familjen kan vara där mer. Klokt, tänker jag. Det är inte de märkvärdiga resorna eller de dyra bilarna som betyder något i slutändan. Det är familjen och platserna där en har sitt hjärta.

Vilka länder besökte jag? 
Inte ett enda. Och har varit helt nöjd med att vara hemma.

Bästa köpet? 
Kan inte komma på något. Men bästa försäljningen var helt klart min bil. Jag trivs med att leva ett bilfritt liv.

Gjorde någonting mig riktigt glad?
När hela min underbara familj var samlad i Glen i höstas för att fira min mammas födelsedag. Att få umgås med föräldrar, syskon, svägerskor och syskonbarn är stor, stor glädje.

Och att min älskade man blev språkvän till en man från Eritrea. Det är en ynnest att lära känna en person från ett annat land med en annan kultur. Att få ha honom som en del av familjen.

Saknar jag något under år 2016 som jag vill ha år 2017?
Jag har fortfarande mycket trötthet i mig, och längtar efter mer energi! Så ett energifyllt 2017 vore toppen!

Vad önskar jag att jag gjort mer?  
Umgåtts mer med vänner.

Vad önskar jag att jag gjort mindre? 
Varit inomhus.

Favoritprogram på TV?
Så mycket bättre. Älskar mixen av personliga porträtt och musik, delande av erfarenheter och starka känslor.

Bästa boken jag läste i år? 
Jag upptäckte författaren Caroline Eriksson, hennes debutroman ”Djävulen hjälpte mig” var riktigt bra! Precis nu lyssnar jag på Malin Persson Gouilitos fjärde bok ”Störst av allt”, och den drogs jag in i på ett ögonblick.

Största musikaliska upptäckten?
Återupptäckten av Lisa Ekdahl. Jag lyssnade på henne så mycket på 90-talet, men tappade henne sedan. Men nu lyssnar jag igen! Hon är ju fantastisk!

Vad var min största framgång på jobbet 2016?
Framgång… Svårt… Som präst går det inte att räkna framgång i jobbet. Men jag har haft så många fina möten med människor, så många starka och berörande gudstjänster. En ynnest.

Som författare finns en hel del höjdpunkter från året som gått. Föreläsningar med musik om min bok ”Du ritar i sanden” tillsammans med fina vännen och musikern Astrid Åslin. Och att få föreläsa på Gotlands kyrkvecka i våras var väldigt roligt, och att dessutom få tillbringa några dagar i underbara Visby i vårskrud.

Jag var en av vinnarna i en novelltävling, och bidragen som vann bildade antologin ”Orter och ställen”. En mycket fin bok.

Och att mitt förlag har frågat om jag vill skriva ännu en bok. Det vill jag.

Största framgång på det privata planet? 
Att jag allra oftast är hemma när älskade dottern kommer hem från skolan. Att vi kan sitta vid matbordet och fika och prata om dagen och göra läxor.

Största misstaget? 
Jag vet inte. Jag gör ständigt olika sorters misstag, men i bästa fall lär jag mig av dem.

Var jag gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? 
Helt klart gladare. Mitt nya sätt att leva och arbeta påverkar mig oerhört positivt.

Vad spenderade jag mest pengar på? 
Inget särskilt.

Något du önskade dig och fick? 
Att ha en lång sommarledighet och tillbringa dagarna vid sjöstugan.

 

Något du önskade dig och inte fick?
Mer energi. Men den kommer.

Vad gjorde jag på min födelsedag 2016? 
Jag hade en alldeles fantastisk födelsedag! Helt klart en av de bättre! Vi var vid sjöstugan och mamma och pappa kom dit. Vi åt tårta ute på altanen, vi åkte till Andersön och promenerade, vi åt glass på Hara brygga. Sedan bjöd min älskade man på en överraskning jag aldrig ska glömma. Han tog oss med till Verkön där vi satte ute i sommarkvällen och åt världens godaste trerätters middag. Tack!!!

Finns det någonting som skulle gjort mitt år ännu bättre? 
Mer träning. Mer utomhusliv. Mer häng med vänner.

Vad fick mig att må bra? 
Familjen, skidturerna, mina powerwalks, mina cykelturer, mina stunder i naturen i tystnad, yogan, skrivandet, musiken, vännerna…

Vem saknade jag?
Jag saknar alltid mina föräldrar och  syskon och deras familjer. Jag önskar de bodde närmare så vi bara kunde springa in till varandra på en fika och vara barnvakt åt varandras barn och åka skidor ihop och så. Men vi bor i samma land, till och med i samma län, så det är egentligen inte så långt…

De bästa nya människorna jag träffade? 
Jag träffar så himla många fina människor hela tiden! Men bland de nya kan jag nämna Marie Rödemark, som seglat upp och blivit en stor förebild. Hon bor här i Duved, är lärare, och har senaste tiden engagerat sig enormt för våra nyanlända. Hon är en hjälte!

Mest stolt över? 
Att jag lyssnade på min kropps signaler och sa upp mig från en tjänst som fick mig att må mycket, mycket dåligt. Att jag tog mig själv och mina drömmar på allvar och vågade satsa mer på mitt skrivande. Att jag tog citatet jag fann någonstans på allvar: ”Om du inte mår bra där du är – flytta på dig, du är inget träd.”

Högsta önskan just nu?
Att 2017 ska bli ett år med mer ljus och barmhärtighet i världen. Just nu plågas vår jord svårt, och mängder av människor, och jag hoppas av hela mitt hjärta att 2017 blir året då det vänder.

Vad tänker jag göra annorlunda nästa år?  

Inte annorlunda, men göra mer av vissa saker. T ex mer struktur på mina administrativa saker… Mer motion, mer frisk luft… Måla mer, baka mer… Vara mer med mina fina vänner.

 

 

 

 

 

Ja, det var lite om mitt 2016. Hoppas ditt år varit fint! Nu ber vi och hoppas på ett barmhärtigt och kärleksfullt 2017! Guds frid!

Varma kramar från Karin!