Betraktelser, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Präst i Åre, Utomhuslivet

Den första dagen

Jag lyssnade på Tomas Sjödins Vinter i P1. Han är alltid så klok! Och det som fastande i mig på ett särskilt sätt var hans resonemang om dagarna som går. Han sa ungefär så här: ”Man lever sina dagar, gör saker, låter bli att göra andra saker, och emellanåt stannar man till och ser tillbaka och inser: De där dagarna, de är mitt liv. Är det verkligen så jag vill leva?”

Det är lätt att ha drömmar och planer för något som ska hända sedan, i en annan tid. Men det är ju vad vi faktiskt gör som formar vårt liv, inte vad vi drömmer om att vi kanske en dag ska göra.

Jag tänkte mycket på det under gårdagen, den första dagen på det nya året, 2018. Jag tänkte: Om den här dagen slår an tonen för det nya året, är det så jag vill leva mitt liv? Är det så jag vill att 2018 ska bli?

  • Jag steg upp först av alla. Satt i stearinljusets sken och drack kaffe och förberedde det sista inför gudstjänsten. Mycket bra stund!
  • Jag sa hejdå till alla de goa människorna som varit hos oss under nyårshelgen. Nu var det dags för dem att åka hemåt. Jag kände en sådan glädje över att ha haft dem här och tänkte: Mer sådant! Jag vill verkligen vara en människa som umgås med dem jag tycker om!
  • Jag ledde nyårsgudstjänsten i Åre gamla kyrka. Det blev så fint och jag tänkte: Ja, jag vill verkligen fira sådana här gudstjänster med härliga psalmer, vacker musik, låga trösklar och högt i tak.
  • Jag kom hem och var helt slut. La mig på soffan och tänkte att jag skulle vilja ligga där hela eftermiddagen. När älskade dottern frågade om vi inte skulle sticka ut på en skidtur var jag nära att svara nej. Att jag var för trött. Att vi kunde åka skidor en annan dag. Men så tänkte jag: Om den här dagen sätter tonen för året som väntar, då vill jag mycket hellre åka skidor med älskade dottern än att vila en hel eftermiddag. Så vi drog iväg, hela familjen, och fick en helt magisk skidtur.
  • Sedan bastade vi och jag tänkte: Detta är livskavalitet!
  • Vi åt resterna av nyårsmiddagen och sedan vilade jag i soffan. Jag tänkte: Först träning och frisk lift, sedan vila. Det är den ultimata kombon!
  • Om den första dagen slår an tonen för det nya året, då vågar jag tro att det här blir ett bra år.

Tack, älskade dotter, att du drog med mig ut!

Makalöst härlig skidåkning! Och jag tänkte: Vintern har bara börjat! Så många skidturer som ligger framför oss. Vilken lycka!

Och så en bild från nyårsaftonens matbord.

Hoppas NI haft en fin nyårshelg och att ni ser med tillförsikt fram emot 2018!

/Karin

Familj och vänner, Utomhuslivet

Ännu en skidtur i Ullådalen

Efter att ha suttit med en del förberedelser och administration gav jag mig av till Ullådalen för en skidtur. Och vilken skidtur det blev! Du vet när det är så där som en tänker sig när en drömmer om en riktig skidtur till fjälls – vita vidder, klarblå himmel och sol! Jag var inte den enda som kom på idén med Ullådalen idag, det var mycket folk redan tidigt på morgonen. Men jag fann mina ensamma spår och leder och bara njöt av skidåkningen, av vidderna.

Det har verkligen varit en fantastisk skidsäsong i år – i mer än sex månader har vi kunnat ge oss ut i spåren. Premiäråket skedde i Storhogna i allhelgonahelgen. HÄR kan du läsa om det, om du vill.

Ja, vilken start på dagen! När jag kom hem var det väldigt gott med en kopp kaffe ute på bron. Önskar dig en fin torsdag!

/Karin

Livet

Hundtankar

I fantastiskt eftermiddagssken tog vi oss en långpromenad på isen, jag och Albin. Jag försökte få honom att posera, men det var stört omöjligt. Så den bilden ni ser nedan är en bild från i våras, när han och jag tog en promenad till Tegefors. Han är stilig, vår Albin. I mars blir han tretton år, så han är en gammal hund.
Så i vår familj kretsar många samtal kring om vi ska köpa en ny hund eller inte. Det finns dagar när vi (läs:föräldrarna) säger att vi ska försöka vara utan hund efter Albin. Att det kanske vore skönt att slippa allt ansvar som det innebär att ha en hund, att slippa all planering, all framförhållning. Det finns många andra dagar när vi säger till varandra att det är en omöjlig tanke att inte ha en hund. Vi har haft hundar i vårt liv och i vår familj så länge så vi inte minns hur det är att leva utan.
För dottern finns inga tveksamheter: Det är klart att vi ska ha en ny hund efter Albin! Eller varför inte redan nu när Albin finns kvar?
Jaha. Och vilken ras ska vi då i så fall välja? En Jämthund, precis som Albin? Och precis som Anja? Den Jämthund vi hade för många år sedan och som dog 2008. Det är fina hundar. Goa, mysiga, familjehundar samtidigt som de är jakthundar. Eller en ny Golden? Som vår älskade Lovis, som vi miste för snart två år sedan. Eller en helt ny ras?
Ja, vi grunnar hit och dit. Men en sådan eftermiddagspromenad som jag tog idag blir ju inte alls lika rolig utan en hund vid sin sida. Alla skidturer, alla fjällvandringar får absolut en extra dimension med en fyrfota vän som med glädje och iver springer intill.