Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Röra på kroppen, Skrivandet, Utomhuslivet

Skrivarknep och utflykt

När älskade dottern kom hem från skolan frågade jag om hon ville hänga med på en liten vandring och sedan äta middag utomhus. Det ville hon. I all enkelhet packade jag matsäck och så gav vi oss iväg.

Jag skrev i stort sett hela dagen i går. Började vid kl 6 och körde mina 45-minuterspass. Ni som gått mina skrivarkurser vet vad det betyder. Jag ställer en klocka på 45 minuter och skriver tills den ringer. Då tar jag en paus – äter frukost till exempel eller lägger i en tvätt eller vattnar blommorna – och sedan 45 minuters skrivande igen. Och igen och igen. På eftermiddagen tar jag en längre paus och ger mig ut och rör på kroppen.

Den här strukturen är rent nödvändig för mig – i annat fall skulle jag skriva utan uppehåll i timmar i sträck. Det skulle inte min kropp må bra av, säkert inte mitt psyke heller. Men jag blir så uppslukad av skrivandet, tid och rum upphör, en ringande klocka är nödvändig.

Så, när älskade dottern kom hem från skolan blev jag medveten om att eftermiddagssolen sken så fint och att jag längtade efter mer frisk luft. Så, vi gav oss av, hon och jag. Det är så galet vackert just nu med träd som så sakteliga börjar skifta i gult och rött.

Vi satte oss i gräset mitt i pisten och åt vår middag. Solen sken på oss och vi blickade ut över vidderna. En så liten, enkel utflykt som betyder så mycket.

Hoppas DU har det bra!

/Karin

 

Livet, Präst i Åre, Utomhuslivet

När promenaden blir meditation

Jag gick de slingrande vägarna i Tegefjäll med älskade hunden i går kväll. Behövde röra på kroppen, behövde lufta tankarna, behövde liksom sortera. Det hade varit en rätt intensiv helg och jag var fylld av intryck. Då är det ju suveränt att ge sig ut på promenad. Jag gick där och tänkte och blickade ut över Åreskutan, över Årejsön och bort mot byn.

Tegefjäll fylldes på igår kväll, det märktes. Fullastade bilar svängde in på parkeringarna intill fritidshusen, prat och skratt hördes, jag kände doften från en grill. Anade förväntan i luften. Påskledigheten som börjar för många nu.

Och jag såg ett gäng tussilago intill vägen. De lyser som solar och av hopp. Våren är på antågande. Ja, jag gick där och bara insöp alltihop – det jag såg, hörde, kände… Ja, det blev som en meditation och minuterna försvann. Väldigt välbehövligt och kraftsamlande inför en vecka som är allt annat än stilla, trots att vi går in nu i just Stilla veckan. Mer om den i kommande inlägg.

Hälsar Karin, som gillar meditation i rörelse, kanske ännu mer än meditation i stillhet.