Betraktelser, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Präst i Åre, Utomhuslivet

Den första dagen

Jag lyssnade på Tomas Sjödins Vinter i P1. Han är alltid så klok! Och det som fastande i mig på ett särskilt sätt var hans resonemang om dagarna som går. Han sa ungefär så här: ”Man lever sina dagar, gör saker, låter bli att göra andra saker, och emellanåt stannar man till och ser tillbaka och inser: De där dagarna, de är mitt liv. Är det verkligen så jag vill leva?”

Det är lätt att ha drömmar och planer för något som ska hända sedan, i en annan tid. Men det är ju vad vi faktiskt gör som formar vårt liv, inte vad vi drömmer om att vi kanske en dag ska göra.

Jag tänkte mycket på det under gårdagen, den första dagen på det nya året, 2018. Jag tänkte: Om den här dagen slår an tonen för det nya året, är det så jag vill leva mitt liv? Är det så jag vill att 2018 ska bli?

  • Jag steg upp först av alla. Satt i stearinljusets sken och drack kaffe och förberedde det sista inför gudstjänsten. Mycket bra stund!
  • Jag sa hejdå till alla de goa människorna som varit hos oss under nyårshelgen. Nu var det dags för dem att åka hemåt. Jag kände en sådan glädje över att ha haft dem här och tänkte: Mer sådant! Jag vill verkligen vara en människa som umgås med dem jag tycker om!
  • Jag ledde nyårsgudstjänsten i Åre gamla kyrka. Det blev så fint och jag tänkte: Ja, jag vill verkligen fira sådana här gudstjänster med härliga psalmer, vacker musik, låga trösklar och högt i tak.
  • Jag kom hem och var helt slut. La mig på soffan och tänkte att jag skulle vilja ligga där hela eftermiddagen. När älskade dottern frågade om vi inte skulle sticka ut på en skidtur var jag nära att svara nej. Att jag var för trött. Att vi kunde åka skidor en annan dag. Men så tänkte jag: Om den här dagen sätter tonen för året som väntar, då vill jag mycket hellre åka skidor med älskade dottern än att vila en hel eftermiddag. Så vi drog iväg, hela familjen, och fick en helt magisk skidtur.
  • Sedan bastade vi och jag tänkte: Detta är livskavalitet!
  • Vi åt resterna av nyårsmiddagen och sedan vilade jag i soffan. Jag tänkte: Först träning och frisk lift, sedan vila. Det är den ultimata kombon!
  • Om den första dagen slår an tonen för det nya året, då vågar jag tro att det här blir ett bra år.

Tack, älskade dotter, att du drog med mig ut!

Makalöst härlig skidåkning! Och jag tänkte: Vintern har bara börjat! Så många skidturer som ligger framför oss. Vilken lycka!

Och så en bild från nyårsaftonens matbord.

Hoppas NI haft en fin nyårshelg och att ni ser med tillförsikt fram emot 2018!

/Karin

Drottningen af Åre, Familj och vänner, Livet med hund, Skrivandet, Utomhuslivet

Snö i Åredalen och det händer när du vilar

När jag gick morgonpromenaden med Gillis vid sex föll stora snöflingor mot marken. På ett ögonblick föddes julstämning inuti. När älskade dottern kom upp vid tio låg snön fortfarande kvar på gräsmattan och hon jublade – hon längtar efter skidåkning nu! Det har blivit mitt på dagen nu och snön är borta här nere i byn men ligger på fjälltopparna. Vi går mot vinter.

Och jag har en trött dag idag. Det har varit en rätt intensiv vecka med arbetet med manuset, och imorgon åker jag till Härnösand för präst- och diakonfortbildning med fullspäckade dagar. Så den här dagen ska få vara trött. Och slapp. Och fylld av vila. Tänker på Tomas Sjödins bok ”Det händer när du vilar”. En bra bok för den som har svårt att dra ner på takten.

Så, hittills idag har jag ätit långfrukost med älskade dottern, vilat en stund, lyssnat på bok. Snart ska vi ta en långpromenad med Gillis, kanske upp mot Mullfjället, och sedan hem och vila igen. Och så ska jag baka, och det är sann vila för mig.

Önskar dig en fin lördag!

/Karin

Betraktelser, Livet

Sensommar och vemod

Ikväll kom vi hem till Duved, och här fanns en stark känsla av annalkande höst. Tunga, grå moln och snö på toppen av Åreskutan. För första gången på länge tände vi ljus när vi åt mat.

För mig är sensommartiden en vemodets tid. Lite märkligt eftersom jag älskar hösten när den kommer med sin klara luft och sina starka färger, och jag älskar vintern med snön och allt det gnistrande vita. Ändå detta vemod.

Men jag tror att det beror på att det finns så mycket längtan inför sommaren. Längtan efter solen och värmen, längtan efter bad i glittrande vatten och ljumma grillkvällar på altanen. Och så går det så fort! Så oerhört fort försvinner sommarens dagar iväg, och en lämnas med känslan: Var det här allt?

Och jag tror vemodet kommer smygande inte bara för att sommaren försvinner så fort förbi, utan för att livet försvinner så fort förbi, och det blir så märkbart när vi går mot höst. Livet går fort. Jag får allt fler grå hår, allt fler rynkor kring ögonen, och dottern är snart lika lång som jag.

Jag läser kloka Tomas Sjödin, prästen och författaren som har så mycket visdom han delar med sig av på ett så berörande sätt. Så här skriver han kring vemodet, kring att livet går fort:

”Idag är vi här. Imorgon är vi inte det. Hur skall man hantera den insikten? Kanske bara genom att välja livet. Igen och igen. Satsa på det som består. Vägra snåla med kärlek och barmhärtighet. Leva generöst i mötet med andra, men också mot sig själv. /…/ När man inser att livet går fort ska man inte skynda på, utan passa på. Göra det man älskar och brinner för. Snart nog är det för sent.”

Var rädd om er!

/Karin

Livet

Vilken av vila, Rypetoppen och Tomas Sjödin

Det här är min första riktiga semesterdag. En dag utan några som helst planer. Då är det spännande att se vad det blir. Den kom att börja med en 11-årsuppvaktning. Dotterns kusin som är här fyller år. Vi uppvaktade med tårta och presenter. Sedan gav vi honom en rad alternativ om vad en kan hitta på i Åretrakten en söndag i juli. Bad på Holiday club. En vandring upp på Suljätten. Ett besök i Njarka sameläger. En äventyrsdag på Rypetoppen. Han valde det senare alternativet. Så vi drog dit.

Rypetoppen är en fantastisk plats strax väster om Storlien, bara någon kilometer in på norska sidan. En plats där en får åka zipline, klättra och balansera. Alla tog sig an de olika möjligheterna med stor entusiasm. Jag höll mig på marken med Gillis under dagen. Både barn och vuxna var mycket nöjda med timmarna där. Nu har vi en lugn kväll här hemma, och några av oss ser på fotbollsmatch.

En dag fylld av aktivitet, men för mig ändå en dag av vila. Jag tänker att vila är att göra andra saker än de saker en gör när en är i arbete. För mig är vila fysisk aktivitet – löpning, promenader, cykling, simning, styrketräning, yoga… För mig är vila att läsa böcker, ta en middagslur, sitta i solen och dricka kaffe, sitta i skuggan och äta glass, lyssna på Sommar i P1, vara ensam, vara med familj och vänner, hinna ikapp, hinna stanna upp, hinna reflektera…
Prästen och författaren Tomas Sjödin skrev tidigare i vår en krönika i GP, som jag vill dela med mig av. Här är ett stycke ur den: ”Jag har skrivit och pratat mycket om vila under det senaste halvåret. Om allt kreativt som händer när man lägger åt sidan, släpper taget och slutar försöka. Om så bara för en stund. Min upptäckt är att det finns en hemlighet i vilan – en välsignelse – som gör att den uppgift man tar paus ifrån på något sätt börjar lösa sig själv. Jag går så långt att jag på fullt allvar hävdar att det bor ett skapelseunder i vilan. En kraft man inte kan komma åt genom att ligga i.”

Jag gillar mycket tanken på att vilan är ett skapelseunder. Jag tror på det! Här nedan två platser som ger mig vila: Vid vår sjöstuga och i Ullådalen. Jag tänker vara på de ställena en hel del denna sommar!

Här åker dottern zipline. Ser ni leendet i hennes ansikte? Ni skulle ha hört det förtjusta skrattet.