Det har kommit ett brev, Musiken, Skrivandet

Äntligen boksläpp!

Vilken dag det blev i lördags, boksläppsdagen! Först var jag med på Bokmässan Bodil i Östersund, och sedan, på kvällen, hade jag boksläppet i Bergs kyrka. Jag är fortfarande helt omtumlad.

Det blev härliga och intensiva timmar på Bokmässan Bodil. Många människor hade sökt sig dit, det verkar som om denna bokmässa växer för varje år. Roligt!

Jag stod tillsammans med fina gänget  i “Åreförfattarna“. Så kul att se allas våra olika böcker upplagda framför oss på borden. Vi har en väldig bredd vad gäller genre. Det är ju så givande!

Många mässbesökare kom fram till mig och ville köpa min bok, många sa att de hade längtat efter “Det har kommit ett brev”. Så himla fint det känns!

På eftermiddagen åkte jag och familjen vidare mot Bergs kyrka. Jag repade tillsammans med Bengt-Erik och Astrid medan familjen och min mamma och pappa hjälpte till att göra i ordning inför mingel och boksignering.

Och så började kyrkan fyllas med folk, och vi gjorde vår musikföreställning, där vi vävde samman berättelser ur boken med musik. Det var en så gränslöst härlig stund! Jag hade kunnat sjunga och berätta hela långa natten! Tack bästa, bästa Bengt-Erik och Astrid för att ni berikade mitt boksläpp!

Efteråt minglades det och människor pratade och skrattade. Jag fick krama goda vänner som kommit, och hälsa på nya bekantskaper. Och fick sådana oerhörda lovord för kvällen. Det kändes så fint.

Extra fint var att få träffa min huvudperson Margaretas släktingar. Jag hoppas att de ska tycka om min bok.

Så, nu är boken släppt, och den finns att köpa på Bokus, Adlibris och direkt från mig. Ni ser här på bloggen att jag har en webbutik, det är bara att knappa sig in där.

Jag är så enormt lycklig över den boksläppsdagen!

/Karin

Livet

Fantastiska musiker med vid boksläppet

 

Jag kan inte med ord beskriva hur lustfyllt det är att musicera med dessa två, Bengt-Erik Norlén, fiol, och Astrid Åslin, flygel och dragspel. Jag är så oerhört tacksam över att de kommer att vara med vid boksläppet.

Bengt-Erik har jag mött åtskilliga gånger genom åren då han funnits med i olika musikaliska sammanhang. Han är en gudabenådad fiolspeleman. I våras hade jag förmånen att få samarbeta med honom i projektet Fjällnära musik, som ni kan läsa mer om här

Archi Jamt och Hans-Erik Sundström i Åre gamla kyrka i april med “Fjällnära musik”.

Astrid har jag känt i 20 år. Vi gjorde gemensam praktik i Brunflo församling 1999 när hon läste till kantor och jag till präst. Sedan blev vi arbetskamrater i Ängsmokyrkan i Torvalla. Efter det har vi gjort flera musikaliska samarbeten, inte minst har hon funnits med också vid tidigare boksläpp. Hon är en magiskt skicklig musiker och en fin vän.

Här blir vi fotade efter en musikalisk bokpresentation för några år sedan.

Och boksläpper närmar sig! Lördag 23 november kl 19 i Bergs kyrka.

Det har kommit ett brev, Skrivandet

Så här kommer boken att se ut!

Ja, så här kommer den att se ut, min nya roman “Det har kommit ett brev,” Jag är så oerhört nöjd med omslaget! Formgivaren Annica Nordin har gjort ett fantastiskt arbete!

Det närmar sig boksläpp. Lördagen 23 november  kl 19 har jag det officiella släppet i Bergs kyrka. Då kommer jag att berätta om boken och har den stora förmånen att ha två magiska musiker med mig – Bengt-Erik Norlén på fiol och Astrid Åslin på piano.

Med orden och tonerna får vi ta med åhörarna in i Margaret Bergmans liv, det fascinerande liv som blev hennes. Jag ska också berätta om skrivarprocessen och de olika stegen fram till färdig bok.

För det har verkligen varit en speciell process! Dagarna på Landsarkivet då jag suttit med Margarets brev i mina händer, resan till Amerika då jag gick i hennes fotspår, alla timmarna vid datorn för att skriva…

Och nu ska boken snart släppas. Nu ska den snart möta läsare. Beställningarna har börjat ramla in. Det är så spännande och så pirrigt! Och så oerhört roligt!

Om du vill läsa mer om den här boken här i bloggen, så gå in under kategorier och sök på “Det har kommit ett brev.”. Följ mig också gärna på Instagram där jag oftare uppdaterar om boken.

 

Det har kommit ett brev, Egenföretagare, Skrivandet

Margaret Bergman

Första gången jag hörde talas om Margaret Bergman var på gårdsmuseet i Hovermo. Där finns ett rum med berättelserna om henne och hennes vävning och karriär. Jag blev så fascinerad av det jag läste, och jag visste: Här är kvinnan jag ska skriva om i nästa bok!

Hon älskade att väva redan när hon var mycket ung, och alla förstod att hon var en stor begåvning. Så begåvad att hon inte fick gå vävskola i Östersund, eftersom hon kunde långt mer än lärarinnan. Vid 30-års ålder fick hon veta att det kommit ett brev. Det var från John, som hon känt sedan de var barn, och som emigrerat till Amerika. Han undrade om hon ville komma dit och gifta sig med honom. Hon sa ja till det och påbörjade den strapatsrika färden från lilla Rörön i Jämtland till Seattle i USA.

De gifte sig, de byggde upp en gård i Breidablick utanför Seattle, de fick sex barn. Och de drabbades av en våldsam sorg. Det enda som kunde hjälpa henne ur sorgen var vävningen. Så nu bad hon John att snickra henne en vävstol och det gjorde han. Hon fick snart börja sälja sina alster. Och de spred sig i en mycket snabb hastighet runtom i USA. Och snart fick hon veta att det kommit ett brev. Man ville att hon skulle ut och föreläsa och undervisa kring sin vävning.

Karriären tog rejäl fart, hon reste land och rike runt och fick ta emot många fina priser och utmärkelser. Men genom allt fanns hennes längtan hem till Sverige. Skulle hon någonsin komma hem?

Jag har gett boken namnet “Det har kommit ett brev”. Om allt går som det ska kommer boksläppet att äga rum i Bergs kyrka lördag 23 november klockan 19.00.

Det har kommit ett brev, Egenföretagare, Skrivandet

Det har kommit ett brev

I juni var vi på kyrkogården i Breidablick och fann gravstenen. Margaret och John Bergmans gravsten. Margaret som är huvudpersonen i min kommande roman, den som kommer att få namnet “Det har kommit ett brev”.

Jag har arbetat med det här manuset i ett års tid nu ungefär. Suttit på Landsarkivet i Östersund och läst breven som Margaret skrev hem till Sverige. Läst och gråtit och skrattat. Dessa brev är en sådan skatt! Jag har kommit henne så nära när jag suttit och bläddrat bland de fjärilsvingetunna bladen.

Hon har släktingar som jag haft förmånen att samtala med. Att få höra deras berättelser om Margaret och hennes liv har varit så värdefullt.

Dessutom åkte vi ju till Seattle, USA, jag och min familj, för att gå i hennes fotspår. Du kan läsa mer om den magiska resan här.

Och nu har jag ett förlag som vill ge ut boken, och om allt går som det ska så blir det boksläpp i Bergs kyrka lördag 23 november 2019.

Det är stort och väldigt känslosamt, alltihop!

Livet

Bloggpaus

Hej alla kära läsare!

Nu tar jag en bloggpaus. Jag har huvudet fyllt av manuset jag arbetar med, och jag vill ta vara på sommaren, så en paus blir bra och nödvändigt.

Men jag fortsätter med Instagram, så vill ni hänga med mig där, så är ni varmt välkomna att göra det!

Jag önskar er en härlig sommar!

/Karin

Egenföretagare, Skapandet, Skrivandet

Hennes gård i Breidablik

Plötsligt fann jag ett svar via Google. En restaurang som beskrev sin verksamhet med bland annat de här orden: “Och glöm inte, när ni besöker oss, att på den här gården levde och verkade konstnärinnan och konstväverskan Margaret Bergman.”

Vi hade åkt färja från Vancouver Island över till USA. Nu letade vi oss fram till Poulsbo och vidare till Breidablik, som en gång varit något av en nordisk koloni. Det var hit hon emigrerat i början av 1900-talet, kvinnan jag skriver om – Margaret Bergman.

Först av allt fann vi kyrkogården, och där var hennes och hennes man Johns gravsten. En bild av henne vid vävstolen och ordet “konstväverska”. Och längst ner på gravstenen: “Emigranter från Sverige”.

Vi åkte vidare bland utspridda gårdar och tätbyggda kvarter. Ödegårdar och påkostade villor vid havet. Allt på ett och samma ställe. Breidablik. Men var fanns hennes gård? Vi stannade och frågade några som kom och gick längs vägen, men ingen visste. Nej, åren har ju sannerligen gått.

Och så plötsligt den där Googlesökningen som gav oss adressen. Stället som hette “Molly Ward Gardens” och var både en restaurang och en utställningsträdgård. Det låg bara några minuter bort från platsen där vi befann oss.

Det var mycket speciellt att komma dit. Att se gården där hon bodde och arbetade och skapade under en stor del av sitt liv. Gården som rymde så mycket glädje och så stor förtvivlan. Nu var jag där. Restaurangen var stängd och kändes övergiven och öde, men vi klev ur bilen och såg oss omkring.

Jag slogs av grönskan, av frodigheten och växtligheten. Det var en enorm växtkraft med blommor och träd och buskar. Så klart såg det helt annorlunda på hennes tid när gården omgärdades av odlingsmark. Det var förstås öppna landskap på ett helt annat sätt då, men växtkraften gav familjen frukt och grönsaker i mängder. Det skrev hon ju om i sina brev hem till Sverige. Skrev om kontrasterna mellan hennes nya och gamla hemland, skillnaderna i odlingsmöjligheter.

Ovanför dörren till restaurangen fanns orden “The Yarn Barn”, alltså “Garnladan”. Det kändes bra att huset hade fått fortsätta vara en plats för garner och skapande. Så som det var på hennes tid.

Jag använder ofta begreppet “historiens vingslag”, och jag måste använda det också nu. För det var så det kändes när jag stod där utanför huset och försökte ta in både nutid och dåtid. Så tacksam att få följa hennes spår, se de avtryck hon lämnat.

Familj och vänner, Skriv ditt liv, Skrivandet, Upplevelser

Första sommardagen

Första juni. Den första sommardagen. Fortfarande har vi hela sommaren framför oss. Dagar av sol, värme, grönska och blomning. Ljusa kvällar och nätter. Fågelsång. Allt det där vi kan längta oss fördärvade efter under den mörka och tiden av året. Det är NU den är här, den efterlängtade.

Och sommaren är här, trots att det hos oss fortfarande är väldigt kallt, och trots att det kom två decimeter snö för bara några dagar sedan. Vad ska vi göra med den här sommaren som just nu ligger och väntar på oss? Vad ska DU göra?

Ungefär så här kommer min sommar att se ut:

  • En spännande resa väntar mig och familjen. Jag ska göra research inför nästa bok. Jag ska vandra i en kvinnas fotspår, se var hon bodde, känna in miljön som hon vistades i, andas in doften av hav. Och vi i familjen ska besöka släktingar och uppleva en hel massa. Jag berättar gärna mer framöver!
  • Jag ska leda kursen “Skriv ditt liv” på Åredalens folkhögskola. Det blir fjärde gången. Jag ser mycket fram emot det!
  • En del arbete i Åre församling blir det. Jag tycker om att arbeta på sommaren. Det är en annan rytm, ett annat lugn, trots att vi även sommartid har mycket att göra. Framför allt får jag många möjligheter till att fira friluftsgudstjänster runt om på magiskat vackra platser i vår församling.
  • Och så ska vi vara i sjöstugan. Där, där fridfullheten bor. Vågornas kluckande, sprakandet från elden, bad, bokläsning, grillning…

Så, nu väntar ett lite längre blogguppehåll. Tack att du hänger med mig här inne! Jag önskar dig fina sommarveckor!

/Karin

 

Betraktelser, Familj och vänner, Musiken, Skrivandet

Mina förmödrar och den kreativa ådran

“Var är den sprungen ifrån, din kreativa ådra?” Den frågan fick jag härom dagen. Vilken fin fråga! Och viktig. Jag började tänka på mormor och farmor, och insåg att den ådran delvis kommer från dem. Det är så vackert att tänka på.

Mormor Anna föddes 1906 i den lilla byn Hedeviken i Härjedalen. Farmor Maja föddes 1912 i den lilla byn Bledäng i Jämtland. Båda växte upp i bondfamiljer och jag anar att deras barndomar liknade varandra på många sätt.

Från mormor har jag ärvt mitt mörka hår, från farmor min ljusa hy och alla fräknarna. Och från dem kommer delvis min kreativa ådra.

Farmor sjöng och spelade gitarr och piano från tidig ålder, ofta tillsammans med sin tvillingsyster Ester. Och hon visade tidigt att hon ägde en poetisk gåva. Till alla kalas och bröllop var det hon som skrev sångtexter och dikter. När hon ärvde pengar då hennes hemgård såldes, köpte hon ett eget piano.

Mormor spelade också gitarr och sjöng ofta. När jag var barn klippte hon ut sångtexter ur Året Runt och jag satt i hennes knä och vi sjöng tillsammans. Hennes favoritsång var “När det våras ibland bergen”. Hon skrev dagbok varje dag, inga långa utläggningar, men när jag läser i hennes skrivböcker får jag en god bild av hennes liv och hennes tillvaro. Som ung ville hon bli präst, men det gick förstås inte. Det var en helt omöjlig tanke.

Vilka hade de blivit, min mormor och farmor, om de hade varit unga idag? I en tid då de hade kunnat göra annat än att bli mödrar och hustrur och kvar hemma på gården?

Men delar av deras kreativitet och deras längtan flödade vidare in i kommande generationer. Den där ådran flödade vidare också till mig. Det är jag oerhört tacksam över.

Har du också en ådra som är sprungen från någon av dina förmödrar/förfäder?

Bilden föreställer min farmor. Den är tagen 1 januari 1938, dagen då hon gifte sig med sin Nils, min farfar.

Livet med hund, Musiken, Skrivandet

Att få skriva utan avbrott

Det har varit mycket ett tag med olika uppdrag. Musik- och berättarföreställningar, sång- och berättarstunder på olika håll och kanter. Desto större är glädjen de där dagarna då jag oavbrutet kan ägna mig åt skrivandet.

Jag tycker att det är väldigt roligt att vara ute och sjunga och berätta, så jag gör det gärna. Men det är också helt fantastiskt att ha dagar som är helt tomma i almanackan, då jag, utan avbrott, kan ägna mig åt att skriva.

Jag har haft några sådana dagar nu. Då tar jag med mig en termos kaffe om morgonen och går ut till skrivateljén. Där får kreativiteten flöda fritt, och det enda som bryter det där kreativitetsflödet är när jag ger mig ut på långpromenad med Gillis i vårsolen. Och kommer tillbaka med nya idéer, och sådant som suttit fast har under promenaden på något gudomligt sätt lossnat.

Kvinnan jag skriver om nu är så fascinerande att jag mer än gärna befinner mig i berättelsen om henne och hennes liv. Jag ser så mycket fram emot att kunna dela med mig av den framöver.