Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Präst i Åre, Skrivandet

Duvedpodden – gå in och lyssna!

Vi lever i en by som växer och utvecklas och väldigt mycket är på gång framöver. På Duveds Framtids hemsida står bland annat att läsa:

Duved ska bli det goda exemplet för framtidens hållbara och innovativa samhällsbyggnad. I stället för att fokusera på urbanisering och storstäder blir en by i Jämtland, där medborgarna och det lokala står i centrum, pilot och prototyp för en bredare framtida samhällsutveckling.

I förra veckan blev jag intervjuad i Duvedpodden om mitt liv som författare och präst, och framför allt om mitt liv i Duved. Vad var det som gjorde att jag och familjen hamnade här? Hur trivs vi, och hur ser jag på framtiden i den här byn? Jag berättade bland annat om vad älskade dottern sa för en tid sedan när vi pratade om hennes framtid och vad hon tänker om den. “Jag vill flytta tillbaka till Duved efter att jag har studerat”, sa hon.  Jag blev förstås jätteglad och hon sa: “Jag vill ju att mina barn ska få samma sorts barndom som jag fick.”

Det är ju fantastiskt att få höra sådana ord! Men vi har också känt det, under de snart nio år som vi har bott här, att den här byn passar vår familj så bra. Alla möjligheterna till utomhusliv, skolan, mataffären, kyrkan, tågstationen, restaurangerna… Och bara åtta kilometer till Åre. Och nu är, som sagt, en mängd nya spännande saker på gång här i Duved.

Personerna jag blir intervjuad av är Jan Åman och Helene Olausson, båda två starkt engagerade i Duveds framtid. Gå gärna in och lyssna!

Betraktelser, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden

Rakt in i en akvarellmålning

Vi åkte skidor i Ullådalen igår. Det var som att åka rakt in i en akvarellmålning. Vita, blå och grå nyanser var jag än tittade. Jag åkte på mina turskidor, det är den bästa sortens skidåkning, tycker jag. Att bara ge sig ut i det vilda, inte behöva några spår, vara den som gör spår.

Vi mötte några människor där vi åkte, men inte många alls. Det är en annan tid nu med betydligt färre gäster i dalgången. Den här perioden har sin tjusning, utan tvekan. En annan tystnad och enslighet.

Jag lärde mig att januari på sydsamiska betyder isklangstid. Har du någonsin hört något så vackert? Och just idag har vi lämnat isklangstiden och gått in i februari. Det ljusnar allt mer.

Betraktelser, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden

När allt det här är över

Hela familjen har varit hemma den här veckan. L och jag får inte vara på våra arbetsplatser, och älskade dotterns klass har haft hemmastudier.

Så vi har spridit ut oss i huset, tagit olika rum och gjort dem till arbetsplatser. Suttit med våra olika uppgifter, mötts för en fika eller en lunch. Tänt ljus och samtalat en stund.

Någon har haft håltimme och tagit snowboarden under armen och åkt några åk i backen. Någon annan har tagit en tur i spåret. Det har varit så fantastiskt vackert ute. Bitande kallt, men så vackert!

Så har vi mötts igen över middagen. Sammanfattat dagen. Sedan haft en lugn kväll.

Precis som alla andra längtar jag oerhört till den dagen då livet kan återgå till något mer “normalt”. När vi inte behöver vara rädda, när vi inte behöver tveka kring att träffa andra människor, när vi åter kan umgås med familj och vänner.

Och ändå, trots allt – när allt det här är över kommer jag att minnas de här hemmadagarna med familjen med glädje och tacksamhet.

(Om ni inte har hört Anna Stadlings låt “När allt det här är över”, så leta upp den! En otroligt bra låt!)

Betraktelser, Livet, Präst i Åre

Kurs i själavård

För några år sedan hade jag förmånen att få gå en kurs som hette “Kyrka och kultur”. Det är en av de bästa kurser jag någonsin gått. Om mötet mellan kyrkan och konsten, litteraturen, teatern. Vi mötte en lång rad inspirerande människor under de där kursveckorna.

Kvällen med författaren Maj-Gull Axelsson är oförglömlig. Hon satt i en fåtölj vid öppna spisen och berättade öppet och enkelt om sitt författarskap.

Mötet med författaren Johan Teorin var smått magisk! Hela kursgänget var i Helsingborg och strosade en kväll efter en hel dags studier, där vi bland annat diskuterat Johan Teorins bok “Skumtimmen”. Plötsligt ser vi en skylt som berättar att han är i stan! Han ska precis börja sin författarkväll på en av stans bokhandlare. Vi går dit, allihop. 15-20 personer som alla läst hans bok grundligt och kan ställa frågor. Han var helt fascinerad över sammanträffandet och över att vi, ett gäng präster, studerat hans bok.

Vid ett av kurstillfällena var vi på studiebesök på Dagens Nyheter i Stockholm och fick träffa kulturchefen Maria Schottenius. Hon gjorde verkligen intryck. Hon betonade vikten av det nära sambandet mellan just kyrkan och kulturen.

Under de där kursveckorna mötte vi också skådespelare, konstnärer, museiintendenter med flera. Så oerhört givande!

Nu ska jag få gå en kurs igen och jag gläder mig! En kurs i själavård. Några av dem som håller i kursen är prästen och författaren Göran Larsson, som jag uppskattar mycket, och Cecilia Wadstein, som var min mycket goda själavårdslärare när jag studerade i Uppsala.

Jag har börjat läsa kurslitteraturen nu och är så taggad. Det är så härligt att få fylla på, att få ny inspiration, nya kunskaper.

Betraktelser, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden

De dimhöljda bergens kyrka

Vi promenerade genom skogen och Gillis sprang lycklig vid vår sida. Molnen låg tunga över byn. Vi tog oss upp mot höjderna och himlen blev allt mer blå. Och när vi vände oss om såg vi hur gråheten pressade sig mot byn men här uppe sken solen. Men framför allt såg jag plötsligt Duveds kyrka ur ett helt nytt perspektiv. Hur den ligger där nere i dalen. Som de dimhöljda bergens kyrka. 

Åter igen blev jag påmind om betydelsen av att se saker och ting ur olika perspektiv. Det är så lätt att fastna i sina egna sanningar, men så viktigt att emellanåt se de där sanningarna från olika håll. Reflektera. Kanske våga omvärdera.

Vi kom om att prata om sanning där vi gick, älskade dottern och jag. Och jag tror att det kommer att bli väldigt bra för henne att läsa filosofi på gymnasiet. Hon har en viss fallenhet för filosofiska resonemang. Det blev en härlig promenad och många nya tankar föddes.

Önskar er alla en fortsatt fin helg!

Betraktelser, Livet i fjällvärlden

Ljuset bär oss

Jag hade varit inomhus hela förmiddagen och haft digitala möten. Efter lunch kände jag i både kropp och själ att jag behövde ut, behövde röra på kroppen och få frisk luft. Jag bytte om, hämtade skidorna som stod uppställda mot husväggen och gick iväg till skidspåret. Nydragna skidspår, snötyngda träd och en sol som kämpade ovanför grantopparna. Och ljuset. Det där speciella ljuset som kommer den här tiden.

Inom mig sjöngs orden: Ljuset bär oss. Kanske mer sant än någon annan midvintertid. Det där ljuset som vi så desperat längtar efter – det är på väg. Det är verkligen på väg.

Jag tycker så mycket om de orden. Ljuset bär oss. Det är fantastiska Ylva Eggehorn som formulerat dem i en psalm. Psalmen, som har nummer 744, lyder i sin helhet:

Barn och stjärnor föds i mörker

utan skydd av våld och vapen.

Mitt i mörkret bjuder livet

oss att växa som en låga.

 

Ljuset bär oss. Gud är nära.

I ett litet barn som ser oss.

 

Bär vi barnet i vårt hjärta

blir vi bot för världens plåga.

Gud är hos oss, ljus i natten

för att hjälpa oss att våga.

 

Ljuset bär oss. Gud är nära.

I ett litet barn som ser oss.

 

 

Betraktelser, Egenföretagare, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden

En dag av snö

Jag fick pulsa i snö i går morse när jag skulle ta mig ut till skrivateljén. Snön nådde mig upp till knäna. Jag fick skotta mig fram till dörren. Och snön fortsatte att vräka ner under dagen. Jag var så tacksam över att få vara inomhus, att inte behöva ge mig ut med – den helt översnöade – bilen, att bara vara inne och jobba med stearinljusen brinnande.

Mitt på dagen såg jag Ida-Maja komma hem och jag gick in i huset för att kolla läget. Hon var så lycklig! Hon hade håltimme och hon och en kompis skulle ge sig ut i backen och åka skidor. Hon stoppade i sig lunch och sedan gav de sig av.

Det är kanske där med att fånga ögonblicket, att inte låta en dag i backen med massor av snö gå förlorad.

 

Musiken

Vinterhamn – att få sjunga igen

Strax före jul hade jag förmånen att få vara i Undersåkers kyrka och musicera med fantastiskt begåvade Per Wiklander. Det blev en så fin stund. Jag var så uppfylld av att få sjunga igen, det var så länge sedan. Och det finns nästan inget roligare.

Jag sjöng bland annat Benny Anderssons och Björn Ulvaeus vackra “Vinterhamn”.

Per hade en tanke med denna inspelning. Den här speciella julen, när vi inte kan samlas till julkonserter i kyrkorna som vi brukar, så ska människor kunna finna julmusik från våra trakter på nätet. Så Per spelade in flera sångare och instrumentalister för att kunna sända två musikstycken om dagen över jul och nyår. Briljant idé!

Vår “Vinterhamn” sändes via Åre pastorats Facebooksida och efter bara några dagar hade den över 2000 visningar. Snacka om att nå ut!

Jag vet att julen snart är slut, att flera av er kanske har slängt ut julgranen och tagit in vårtulpaner, men om ni vill få en liten dos jul ändå, och ta del av något som jag är riktigt stolt över, så sök upp vår “Vinterhamn” på Youtube! Bara leta på mitt namn.

I år vill jag sjunga långt mer än jag gjorde förra året! Jag hoppas att det kan bli så.

Familj och vänner, Livet, Livet i fjällvärlden

Vad är viktigt på riktigt?

Kvällen före julafton kom vi till min familjs fäbodvall, den som funnits i vår släkt i generationer. Pappa hade varit i stugan under dagen och eldat i öppna spisen så det var varmt när vi kom. Vi tände stearinljus för att kunna se när vi packade in våra saker och dukade fram mat. Kvällen var sen när vi bestämde oss för att ta en skidtur. Vi åkte ut på myren och vi behövde inte våra pannlampor för månen lyste vår väg framåt och stjärnorna gnistrande på himlavalvet. Och frågan kom brännande inför mig: Vad är det egentligen som är viktigt på riktigt? Jag visste svaret omedelbart: Det finns inget viktigare än att få umgås med min familj och att dessutom få göra det på skidor under stjärnhimlen.

Vi firade vår jul i den lilla stugan och delade ut julklappar, åt julmat, tog fler skidturer, eldade i öppna spisen, läste böcker, spelade spel, vilade. Och jag visste att det inte finns någonting som är viktigare än det här. Enkelheten, jordnärheten, familjen.

På juldagen kom hela familjen till oss. Mamma, pappa, mina syskon och deras familjer. Vi umgicks utomhus i snön och i solskenet. Vi drack glögg, grillade korv, vissa av oss klättrade upp på stugtak och hoppade ner i djupsnön, andra av oss småpratade och skrattade. Och vi dansade. Ida-Maja och hennes kusiner drog igång musiken och fick med oss, allihop. Och jag visste med hela mig att det inte finns någonting viktigare i livet än det här – att få umgås med människor man tycker oändligt mycket om. 

På nyårsafton mötte jag en person utanför Åre gamla kyrka och vi kom att småprata lite. Och jag sa: “Vi får hoppas och tro att 2021 blir ett bättre år.” Personen var på väg att bara hålla med mig, men ändrade sig och sa: “Fast jag tycker trots allt att 2020 blev ett bra år. Jag har för första gången förstått vad som är viktigt på riktigt. Den kunskapen skulle jag inte vilja vara utan.”

Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Utomhuslivet

En gnistrande vinterdag i Ullådalen

Nere i byn i Duved var det -20 grader idag på förmiddagen. Vi tänkte först att det skulle få bli en inomhusdag. Vilken tur att vi tänkte om. För mitt på dagen tog vi bilen till Ullådalen, Ida-Maja och jag, och fick en helt makalös skidtur. Känslan av att åka rakt in i en helt perfekt vinterbild. Klarblå himmel, sol, gnistrande vita vidder och där uppe bara runt -10.

Det var en hel del människor ute, men inte alls så mycket folk som det varit under jul-och nyårshelgerna. De flesta har behövt åka hem till jobb och vardag. Och ännu en gång känner jag en gränslös tacksamhet över att få bo här, att inte behöva åka härifrån när helgen är över.