Idag blev jag åter igen påmind om hur bräckligt livet är, hur skört det är. Jag hörde om en person som blivit svårt sjuk, en person i min egen ålder, en förälder till små barn. Det gör så vansinnigt ont. Livet är verkligen inte rättvist, verkligen inte lätt att förstå sig på. Den där insikten som drabbar – det går inte att ta någonting för givet. Jag vet ingenting om nästa dag, om nästa ögonblick.
Som teolog har jag förstås studerat, funderat, skrivit och diskuterat mycket kring dessa frågor. De eviga frågorna om det svåra i den här världen, och den brännande frågan: Om Gud är god, hur kan det finnas så mycket ont i den här skapelsen?
Tänk om jag eller någon annan satt inne med de korrekta svaren. Så är det inte. Det enda vi kan göra är att fortsätta samtala med varandra om de här sakerna.
Och att återkomma till det som kan bli både klichéartat och en smula fånigt, men som vi ändå inte kan komma förbi: Lev! Till slut är det vad vi kan göra. Leva och försöka ta vara på livet på bästa sätt.
Jag har känt mig låg idag, och tänkt mycket på personen jag hörde om. Men jag har också tänkt på mitt eget liv. Hur tar jag vara på mina dagar? Jag tycker ju att jag gör det, men gör jag det verkligen? Talar jag sant om livet? Vågar jag känna det jag känner? Lyssnar jag till mitt hjärta och följer det? Går jag den väg som är min? Och jag satte mig ner med kaffekoppen vid vårt matbord och skrev. Jag listade några saker som ger mitt liv mening och glädje. De sakerna behöver jag hålla fast vid. Och jag behöver titta på lappen som hängt på min anslagstavla i många år med orden: Vad är det egentligen som är viktigt? För mig är det så här:
1. Min familj. Min lilla familj och alla som hör till min stora familj.
2. Orden och tonerna. Att få syssla med orden och tonerna.
3. Utomhuslivet.
Och en massa, massa annat, men de här sakerna är de viktigaste.
Den här bilden är från i höstas när jag var med fotografen Niklas i Ullådalen och fotade. Det var en fantastisk dag i fjällvärlden och jag hade så roligt. Den får symbolisera mitt utomhusliv.
Det är tungt med alla som blir sjuka omkring oss. Och vi behöver verkligen samtala om livet och döden. Och meningen med allt. Och vad som är viktigt. Tyvärr är det många som räds dessa frågor och vill inte prata. just nu tänker jag på min gamla jobbarkompis som jag återsåg genom våra hundar. Vi har setts mest varje dag en kort stund, hundarna har hälsat på varann och vi har småpratat lite. Nu är hon borta, det gick så fort. Var hennes hund är vet jag inte. Jag går fortfarande och spanar efter henne på hundpromenaderna och det är så svårt att ta in, detta att människor inte finns med oss längre. Min viktigastelista är familjen och goda vänner, bildspråket och promenaderna.
Tack för dina ord, Eva! Ja, det finns många rädslor kring att prata om det är som är svårt, men så himla nödvändigt! Så märkligt detta med din gamla jobbarkompis. Ea dagen möts ni och pratar, andra dagen är hon borta… Fin viktigastelista! 🙂