I går kväll var vi hemma i Duved igen. Vi lämnade ett solflödande Gotland om morgonen och anlände många timmar senare till ett grått, kallt, regnigt Jämtland… Så kan det vara. Jag har jobbat en del idag, men också försökt finna ensamma och tysta stunder för reflektion och skrivande. Jag behöver fånga upp vad jag varit med om de här dagarna, behöver smälta intrycken och reflektera. Någon klok människa sa det till mig en gång: Leva, reflektera, leva, reflektera. Det är så vi behöver göra. Och för mig är det livsnödvändigt. Jag kan inte bara ”leva på”, jag behöver stanna upp och på något vis hinna ikapp.
Så jag funderar över min vecka på ”bokturné”. Funderar över vackra platser jag fått besöka, över människor jag fått möta, över de bokpresentationer/föreläsningar jag fått göra. Det känns som om jag upplevt så mycket under dessa dagar. Jag är djupt tacksam över denna möjlighet! Och jag känner så starkt att det är precis så här jag vill leva: Få arbeta varannan vecka i Åre församling med allt vad det innebär, och ha de andra veckorna fria för skrivande, sjungande och föreläsande.
Vyn över Visby i lördagskväll var helt makalös och jag glömmer den aldrig, men nu är det underbart att vara hemma! Hemma hos älskade dottern, hemma i vårt hus, hemma med allt det som är vårt liv. Trots gråhet, kyla och regn.
Jag känner igen mig i det du skriver, jag behöver också stanna upp och reflektera när jag har varit med om något nytt, när det har varit intensivt och alla nya intryck bubblar runt i mitt inre. Så klokt av dig att stanna upp och reflektera, inte alla som kan det.
Jo, jag tror det är rätt klokt. Och som sagt, nödvändigt. Härlig bild du hade målat. Kvinnan som vilar på en äng.