Livet

Kära, älskade Svenska kyrkan

Mitt allra första medvetna minne av kyrkan är från när jag är ungefär fyra år. Jag fick följa med min mormor till högmässan i Hede kyrka. Hon gick nästan alltid dit på söndagarna. Jag minns inget av vad som hände, vad som sades, vad som spelades, men jag minns att jag lade mig ner i kyrkbänken med huvudet i mormors knä. Hon hade sin mörkbruna päls, stråna killade mig lite i näsan. Jag somnade. Mormor berättade efteråt att jag hade snarkat. Ganska högt. Det gjorde inget. Det fick vara som det var. Jag fick vara som jag var.  Jag minns tryggheten.
 
Efter den stunden har jag upplevt Svenska kyrkan på så många skiftande sätt. Och om du skulle be mig beskriva Svenska kyrkan med ett ord, skulle jag använda ordet Livskraft. Livskraft på samma sätt som den björk som växer på väggen på Åre gamla kyrka. Helt omöjligt, och ändå växer den där.


Livskraften märks inte minst i den fantastiska barn- och ungdomsverksamhet som bedrivs i varenda liten och stor församling. Verksamheterna ser olika ut, grupperna av barn och unga olika stora, men jag tror att de allra flesta barn och unga som är med får med sig orden, eller kanske känslan: “Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu, att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du.”  Det är något med det där, att få känna sig värdefull. (Sv Ps 791)

Det är svårt att tala om sorgen. Det är svårt för många att möta en människa som sörjer. Många känner sig tafatta och illa till mods i sorgens närhet. Vi är inte vana att tala om den. Orden om sorg göms lätt undan. Men i kyrkan erbjuds grupper för samtal om sorg, i kyrkan finns präster och diakoner som gör hemsök till människor som sörjer. Sorgen ska inte gömmas undan, den är en del av att vara människa. Ibland går livet sönder, det vet vi alla. I kyrkan kan vi tala om sorgen, men också få tröst i sorgen. Inte tröst som i “Så ja, du ska se att allt snart blir bättre”, utan tröst som i: “Jag är hos dig. Du är inte ensam.”

En av kyrkans viktigaste uppdrag är att ha begravningar. Att tillsammans med anhöriga till den döda skapa en värdig och vacker begravningsgudstjänst mitt i smärtan.

I kyrkan finns också möjlighet till att få själavård. Då sitter du tillsammans med en präst eller diakon och talar om det som ditt liv just nu är fyllt av. Prästen har absolut tystnadsplikt efter ett sådant samtal.

Tänk så mycket glädje det finns i en kyrkokör! Tänk så starka möten det kan bli i en samtalsgrupp när vi talar om livets innersta. Tänk så fin gemenskap som kan växa fram på kyrkans olika  mötesplatser. Soppluncher, bibelstudiegrupper, språkcaféer, gemenskapsträffar… Det finns hur mycket som helst. Just i vår tid är det många församlingar som möter våra nyanlända. Här i Åre har vi till exempel språkcafé varje tisdag, och dit kommer många, många. Dit kommer människor från Syrien, Eritrea, Afghanistan… Men  dit kommer också ett ganska stort gäng ortsbor. Det blir enormt fina möten, där vi kan konstatera att vi alla är människor. Olika bakgrund, olika förutsättningar, olika glädjeämnen, olika rädslor, olika sorger, men vi är i grunden ganska lika.

På den här bilden sjunger vi i Årekören vid en gudstjänst på annandag påsk vid Lillåstugan i Åre.

Kanske döptes du som barn. Kanske funderar du på att bli döpt som vuxen. Det går bra. Vid dopet är åldern helt oväsentlig. Vid dopet är yrke, utbildning, status, prestige och annat som kan anses viktigt i vårt samhälle, helt utan betydelse. När en människa döps är det precis den hon/han är som är viktig. Inget utanpåverk över huvud taget. Att döpas är att på riktigt få vara den jag är och bli en del i den världsvida kristna kyrkan. Dopets vattendroppar blir Guds viskning: Du är älskad, du är sedd, var inte rädd. (Ord av Mikael Eklöf, Hålland, Undersåker.)

Många unga väljer att konfirmera sig. Konfirmationen är liksom en fortsättning på dopet, en bekräftelse av dopet. En möjlighet till gemenskap, samtal, gemensamma funderingar, skratt och bus. Jag glömmer aldrig ett konfirmationsläger då en av tjejerna skulle döpas. Vi valde att ha dopgudstjänsten sent en kväll. Hennes kamrater smyckade kyrkan och gjorde fint. En av kompisarna ville sjunga och sjöng från predikstolen “You are beautyful, no matter what they say…” Efteråt åt vi de tårtor konfirmanderna bakat och garnerat, och dopet blev verkligen den fest det förtjänar att vara.

Ibland säger människor lite urskuldande inför att döpa sitt barn: “Tja, det är ju traditon”. Som om det vore något att skämmas över! Det är tradition och ska vara. Vi är insatta i en lång, lång kedja, vi är en del i en lång tradition. Det är något mycket vackert i det! “Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång.” (Sv Ps 297)

Kanske har du varit på en konsert någon gång i en kyrka, eller på en teaterföreställning. Kyrkan flödar av musik, flödar av kultur. Kyrka och kultur är så intimt sammanflätade. Kyrkorummet är ett så fantastiskt rum för att uttrycka vad det är att vara människa, vilket mycket av de olika kulturella uttrycken handlar om. En extra bra grej är att många kyrkor gör olika sorts insamlingar i samband med konserter. Ofta går då pengarna till Svenska kyrkans internationella arbete. Svenska kyrkan gör fantastiskt mycket bra i den här världen.
 
Själv har jag haft förmånen att från det att jag var barn fått musicera i kyrkorum tillsammans med olika musiker. Här är jag med begåvade Jenny Michanek när vi gjorde vår föreställning “Kallad” i Marieby kyrka i somras.

Till kyrkan får vi komma som de vi är. Med alla våra tillkortakommanden och misslyckanden, med all vår bräcklighet och våra sår. Den kristna kyrkan är uppbyggd kring en Gud som själv är bräcklig och sårbar. Som föddes till världen i ett torftigt stall. Som dog en förnedreande och plågsam död på ett kors. Livet är inte perfekt. Vi behöver inte vara perfekta. Ingen fixar det. Men ur skavankerna och trasigheten kan något mycket vackert växa fram.

På något sätt handlar varje gudstjänst om just det. Det finns en Gud som vet precis vad det innebär att vara människa, som kan dela varje människor liv. Också det allra mörkaste. Och i det allra mörkaste kan vi få våga tro på ljuset och kärleken. Jesus som dog på ett kors uppstod från döden. Allt börjar om. Livet är långt mycket större än vi kan ana. Det är hoppet vi får leva i som människor.

Kärleken från Gud är ovillkorlig och grönslös. Jag vet inte om det riktigt går att ta in det. Älskad, trots allt, liksom. Men jag tänker när jag står mitt emot ett vigselpar att här syns kärleken verkligen. Kärleken är påtaglig. Och jag tror att kärleken mellan människor också kommer från Gud. Den är en present, en gåva att vårda mycket, mycket ömt. “Jag tror att Gud är kärleken som bor i människan, som lever i förälskelsen och drar oss till varann.” (Ur Psalmer i 2000-talet, nr 903. Fantastisk text av Sven Hillert.)

Här är vackra Storvallens fjällkapell. Här har jag vigt många par.

 
Vid en vandring längs Blomsterstugen i Storlien fann jag den här bänken, där jag satt ner en stund. Jo, nog behöver vi påminnas om det ibland. Lugn i stormen. Och många församlingar erbjuder mötesplatser med lugn i stormen. Meditationskvällar, retreater, tysta dagar, pilgrimsvandringar… Olika sätt att möta tystnad och stillhet och lugn, vilket är alldeles nödvändigt för oss då och då. “I Guds tystnad får jag vara ordlös, stilla utan krav. Klara rymder, öppna dagar, här en strand vid nådens hav.” (Sv Ps 522).

I Härnösands domkyrka, den jag en gång prästvigdes i, finns den här fantastiska regnbågsmattan. Jag önskar att varje kyrka hade en sådan! För att påminna oss om varje människas lika värde, för att påminna oss om att vi är älskade av Gud, alldeles oavsett vem vi är, vem vi älskar, hur vi lever våra liv. En matta som bara gnistrar av livskraft och kärlek.

Jag älskar min kyrka, Svenska kyrkan som jag döptes i, konfirmerades i, prästvigdes i, gifte mig i, döpte mitt barn i, ser så mycket gott i, men det betyder inte att jag inte är missnöjd ibland. Precis som många andra ser jag det som inte är bra, och har själv emellanåt tagit skada. Kyrkliga arbetsplatser som inte mår väl, en organisation som ibland skadar mer än bygger upp, människor som utnyttjar sin ställning på helt fel sätt. Jag vet. Och ändå. Trots allt. Det finns så mycket som är gott i Svenska kyrkan! Låt oss inte glömma det eller förlora det, och låt oss kämpa för att det som inte är bra ska bli bra!

För hon leder mig framåt, hon gör faktiskt det. Med sina brister och tillkortakommanden, så är hon är omistlig del i min kristna tro. Jag behöver gudstjänsterna och mötesplatserna, jag behöver nattvarden och musiken, jag behöver bönerna och de spontana mötena kring tron och livet. Svenska kyrkan är liksom en famn för allt det. Och jag tror att Gud leder och bär. Jag tror det, och känner det rätt tydligt emellanåt.

“Du vänder ditt ansikte till mig, och ler mott ditt barn som en mor. Ditt ansikte lyser som solen, det är detta som gör att jag tror, att du ler emot mig som en mor.” (Sv Ps 763)

Livet

Kreativt möte på Holiday club

Jag satt i vackra, ombyggda foajén på Holiday club i Åre tidigt i morse. Satt där och drack kaffe och skrev. Det är något med mig och hotellfoajéer, det är något med mig och caféer – människor som kommer och går, prat, skratt, liv och rörelse. Och då har jag så lätt för att skriva. Då bara rinner orden ur mig.
 
Jag skrev i ett par timmar, och sedan kom den person som jag skulle ha ett möte med. Alltså, jag älskar kreativa möten med andra människor. Det är livgivande. Vi satt och bollade tankar och idéer, skapade någon sorts plan. Jag skriver inte mer om det nu. Ni kommer att märka så småningom.
 
Sedan promenerade jag de åtta kilometerna hem till Duved. Vilken magisk promenad i ett så där riktigt vinterlandskap. Först gick jag och pratade i telefon med en god vän en stund (eller snarare en lång stund), sedan gick jag i tystnad och lät tankarna flyga, sista biten lyssnade jag på den fantastiska podden “Skriv en bestseller eller en annan bok.” Så himla bra!
 
Hoppas också att ni har en fin och livgivande dag! 

Livet

Mö finns – vilken enormt viktig förening!

Jag sjunger och föreläser på många olika ställen, och det känns allt som oftast väldigt meningsfullt och glädjerikt. Och nu på lördag ska jag få vara med i ett sammanhang som känns meningsfullt så där på riktigt. Jag ska sjunga och tala kring hopp, och det är föreningen Mö finns som arrangerar det hela.

Så här beskriver de själva sin förening: “Stödföreningen Mö Finns har bildats i Härjedalen för att stödja cancerdrabbade och deras anhöriga. Föreningens mål är att, genom möten och gemenskap, hjälpa medlemmarna till bättre livskvalitet.”

Vilken oerhört viktig förening! Viktig för de cancerdrabbade, och viktig för de anhöriga. De anhöriga som tyvärr ofta glöms bort. Men också de anhöriga kan ha det väldigt svårt. De som finns nära den som är sjuk, de som lider med den sjuka, de som ser hur den sjuka mår, och ofta känner stor maktlöshet och frustration. Och, tror jag, många gånger en stor ensamhet.

Tänk, så viktigt med en förening där en får träffa andra i en liknande situation. Att få dela tankar och erfarenheter. Att få dela oron, få dela känslan av att pendla mellan hopp och förtvivlan.

Jag känner stolthet över att bli inbjuden att medverka, och jag ska göra allt jag kan för att förmedla hopp i ord och toner.

Livet

Ut med julen, in med något nytt och fräscht

Jag vet inte hur det är för er, men själv gillar jag inte att städa ut julen. Jag trivs alldeles för bra i den bubbla som advents- och jultiden är. Adventsljusstakarna, adventsstjärnorna, julmusiken, glöggen, lussekatterna… Myset, helt enkelt. Men idag har jag ändå gjort det – städat ut den. Och lika vemodig som alla år blir jag. Ja, jag tror att ordet vemod är helt rätt ord för att beskriva hur det känns.
 
Så – ut med julen, bort med granbarren, och in med något nytt och fräscht. Så jag gick och köpte ett gäng tulpaner och ställde i en vas på matbordet. Det ger omedelbart en aning om vår, och den behöver jag se fram emot nu. Och jag tycker verkligen att ljuset är lite annorlunda på eftermiddagarna nu, som om det faktiskt börjar märkas att det har vänt.
 
Hoppfullt!

Livet

Spring i benen och inspirerad av Träningsglädje – igen

Hej på er!
 
Jag blev åter igen inspirerad av Sara Rönne och hennes blogg Träningsglädje. Jag blir det lite då och då. Hon skriver så klokt om träning. Gå in och läs! Den här gången handlade hennes inlägg om löpning, och hon utmanade oss att vara med i en tävling, då vi ska löpträna en gång i veckan. Var vi vill, hur vi vill, hur fort vi vill, hur länge vi vill… Och jag blev så himla sugen att springa igen! Jag har inte gjort det sedan i somras, då jag fick ont av min löpning.
 
Den löpturen var å andra sidan en av mina härligaste. Älskade dottern och jag sprang tillsammans i lummiga spåret vid sjöstugan. Solen gassade och det var kväll och jag orkade hur mycket som helst och blev ändå omsprungen… Ja, underbart var det, men efteråt fick jag ont i ryggen… Har lite bestämt mig för att inte springa, att min kropp kanske inte mår bra av det, men nu känner jag liksom hur det spritter i benen
 
Så, i morgon ska jag nog göra ett stilla försök. Den här veckan har det annars varit en hel del längdskidåkning och ett gäng powerwalks. Härligt! Det gör så himla mycket för både kropp och själ att ge sig ut i friska luften och röra på kroppen. Jag ska förresten se till att köpa boken “Hjärnstark” av Anders Hansen. Den handlar om att träning inte bara är bra för kroppen, utan i hösta grad för hjärnan. Någon som läst den?
 
Jag önskar er en fin vecka!
 
/Karin

Livet

Långpromenad och en latte på Åre bageri

Det var -23 när jag vaknade. Kylan gör verkligen något med omgivningarna. Det blir så gnistrande vackert. Mitt på dagen skjutsade jag dottern till Åre, där hon och en kompis skulle bowla på Holiday club. Själv tog jag en riktig långpromenad med Gillis i kylan. Bitande kallt om kinderna, men härligt att det är riktig vinter.
 
Jag avslutade promenaden på Åre Bageri, där jag tog en latte och världens godaste blåbärsbulle. Jag älskar verkligen att sitta på caféer. Allra helst med fina vänner, förstås, men att sitta helt ensam är verkligen inte heller fel. Jag läste lite, skrev lite, smygtittade på folk, skrev lite till, och framför allt njöt jag av det där fikat och en stund av bara ro och stillhet.

Livet

Glad

Ungefär så här glad är jag! Fylld av hopp och sprittande i kroppen. Jag har fått en första aning om hur min nya bok kommer att se ut. Jag har fått se titeln,  färgen, bokstäverna och bilderna. Det här känns väldigt roligt! Den ska likna min förra bok “Du ritar i sanden”, det ska framgå tydligt att de hör ihop, och samtidigt att de är helt två olika. Jag tycker formgivaren gjort ett fantastiskt arbete! Jag längtar tills jag får visa här på bloggen, men inte riktigt än.
 
Att hålla sin egen bok i sina händer är en märkvärdig upplevelse. Jag har ju haft förmånen att få uppleva det tre gånger tidigare. Man står där och känner på omslaget, tittar, och kan inte riktigt greppa att detta faktiskt är min bok! Jag har faktiskt skrivit den här. Jag har kämpat och slitit och njutit och glatts under arbetets gång. Nu är den färdig. Nu ska andra människor ta sig an den och uppleva den och i bästa fall tycka om den. Åtminstone tycka något om den.
 
Jag återkommer om min nya bok. Var så säker. 🙂

Livet

Att lämna spår och avtryck

Jag steg upp tidigt på nyårsdagens morgon. Dels för att jag skulle arbeta den förmiddagen, men lika mycket för att jag tycker det är något visst med just den morgonen. Det är något visst med att få möta den morgonen, den dagen, den första dagen på det nya året. Det är ett speciellt sken.

Jag drog på mig ytterkläderna och tog med mig Gillis på en promenad. Möttes av en värld av snö. Det hade snöat några centimeter under natten, och nu var allt så vackert vitt. Vi gick längs den oplogade vägen och jag vände mig om och såg våra fotspår/tasspår i snön. Vi gick där och lämnade spår och avtryck.

Det blev symboliskt. Vi gick längs en väg där ingen annan hade lämnat spår före oss. Där snön var helt orörd. Och vi gick in i ett nytt år, där inte heller någon ännu lämnat några spår eller avtryck. Det nya året låg orört framför oss.

Vad kommer jag att lämna för spår efter mig under 2017? Ja, den frågan kom till mig så självklart. Spår av oro, vånda, rädsla inför världsläget? Eller spår av hopp, ljus och glädje trots världsläget?

Jag vill så gärna skapa ett ljust och varmt 2017 för mig själv och för dem jag har omkring mig. Jag vill så gärna bära på hoppet om att det kan bli bra, att allt det som är svårt och bedrövligt i den här världen kan förändras. Jag vill så gärna hålla fast vid övertygelsen om att ingenting är statiskt, saker och ting kan förändras, människor kan förändras.

Vid nyårsdagsgudstjänsten läste jag orden som Jesus en gång säger: “Ni är världens ljus.” Ja, han säger det till oss människor. De orden ska vi nog försöka ta på allvar. Att sprida ljus i den här världen. Att lämna goda avtryck och spår efter oss.

(Bilden är tagen av världens bästa Ida-Maja Härjegård.)

Livet

Kvinnorna på fröken Frimans tid – se den!!!

Bildresultat för kvinnorna på fröken frimans tid

Jag önskar verkligen att den här bilden gick att göra mycket, mycket större, men av någon anledning får jag inte till det. Och den här bilden borde inte bara vara större i min blogg, utan i samhället i stort. De här tre kvinnorna har betytt massor för vårt land! Anna Whitlock, Karoline Widerström och Frigga Carlberg.

De, och många andra, kallades “rösträttskvinnorna” och drev igenom kvinnlig rösträtt i Sverige. Det var ingen enkel kamp de förde. Det krävdes massor av mod, sammanhållning, idérikedom, kunskap och tålamod. Men de fixade det ju till slut, trots massivt motstånd med hån och förlöjligande. Tack för det! Tack för er kamp. För vår skull. För våra döttrars skull.

SVT har visat en fin dokumentär i två delar under julen, som handlat om dessa kvinnor, “Kvinnorna på fröken Frimans tid”. Se den! Jag såg den med tårarna rinnande ner för kinderna. Kände en enorm stolthet, tänkte att vi får aldrig glömma deras kamp, berättelsen måste leva vidare.