Berättandet, Livet, Skrivandet, Utomhuslivet

Lugn, ledig lördag

Gillis väckte mig vid halv åtta i morse, och jag konstaterade att jag börjat ha sovmorgon lite då och då igen. Det är ju riktigt skönt. Kände mig trött och glad när jag vaknade. Tror att både tröttheten och glädjen berodde på gårdagskvällens framträdandeTorvalla brunn. Det blev en väldigt fin och innerlig kväll. Jag kände mig hedrad att få läsa de vackra och djupt berörande texterna för en mycket engagerad publik.
Vi tog en promenad i gryningsljuset, Gillis och jag. När vi kom hem drack jag kaffe och läste tidningen. Sedan vaknade familjen och vi stekte amerikanska pannkakor och åt till frukost.
När det blivit lite mer dag stack älskade maken och dottern iväg till byliften för att åka slalom, och jag tog mig till Åre Björnen för att åka längd. Jag körde milspåret, och det var jobbigt och härligt på en och samma gång.
Kom hem, hungrig som en varg, och åt lunch. Sedan ställde jag mig vid datorn och skrev. Bara skrev för glädjen i att skriva. På måndag väntar ett annat sorts skrivande. Då inleds redigeringsfasenmitt manus, och jag har bara en vecka på mig att bli klar. Men jag tror det ska gå. Men idag, som sagt, bara för glädjen i att skriva.
Och nu ligger jag i vår soffa i matrummet med Gillis vid mina fötter och tar en eftermiddagslur. Eftermiddagslurar är bland det bästa jag vet, och forskning visar att det är bra för oss människor, att någon gång per dag hejda allt och bara stanna upp och vila. Den här tuppluren blev extra trivsam för det började blåsa utanför fönstret och skymningen la sig. Och så är det förstås extra mysigt med en hund vid sina fötter.
Men nu ska jag fortsätta skriva en stund, innan vi ska äta thaimat till middag, och sedan sjunka ner i TV-soffan och se Melodifestivalen. Vilken dag! Hoppas också ni har det bra!

Berättandet

Ensamheten värst

För en tid sedan släpptes en bok, som fått mycket uppmärksamhet i media, och fina recensioner. Boken heter “Ensamheten värst” och är skriven av Sven Teglund. Det är en så fantastiskt fin bok! Den bygger på Svens mamma Siris egna dagboksanteckningar, som hon skrev genom hela sin ålderdom. Hon började skriva när hennes man dog, och fortsatte bokstavligen tills hon själv dog. Hon fick en stroke precis när hon satt och skrev.
I sin dagbok skildrar hon sin vardag. Vädret, besöken av vänner och familj, oron, krämpor, och inte minst sina inre samtal med Jesus. Hon hade en stark tro. Det är både  vacker och smärtsam läsning. Med korta strofer och meningar beskriver hon sitt liv, i både ljus och mörker.
Ikväll berättar författaren om sin bok på Torvalla Brunn, ett kulturcentrum utanför Östersund. Och jag har fått den stora äran att läsa ur Siris dagboksanteckningar. Det känns väldigt fint.

 

Betraktelser, Livet

Jag blir så galet provocerad!

Vi är tre vänner som möts över en lunch. Det är alltid trevligt och fint att sitta ner och äta lunch med vänner, men den här gången hade vi ett tydligt syfte med vårt möte. Vi behövde prata om hur det är att vara kvinna i vårt samhälle. I detta samhälle som kommit så långt i jämställdhetsarbetet, som har en regering som kallar sig feministisk, som har haft kvinnlig rösträtt i så många år, där kvinnor kan bli präster och läkare och poliser, och alla andra yrken de någonsin önskat, där kvinnor är chefer och har högt uppsatta positioner inom olika instanser, där många föräldrar delar föräldraledigheten, där… Ja, vi har kommit långt. Och samtidigt inte alls.
Jag blir så galet provocerad när kompetenta, högutbildade, kloka, erfarna kvinnor blir kallade “lilla gumman”, får kommentarer om sitt utseende, ofta att hon är “söt”, får höra att män tycker det är mysigt att få stå trångt i ett j…a kopieringsrum tillsammans… Där kvinnor fortsätter reduceras till objekt och utseende.
Då har vi inte kommit någonstans alls, känns det som. Och när män som Trump, med den extremt unkna kvinnosyn han har, får makten i USA, och på det viset har mandat att påverka mest hela världen, ja, då blir det riktigt dystert. Och när länder som Ryssland tycker det är en bra idé att ändra i lagstiftningen så straffet för kvinnomisshandel och barnmisshandel sänks, ja, då börjar jag smått förtvivla.
All kamp som våra förmödrar fört, vår egen kamp i både stora och små situationer, leder den någonstans över huvud taget?
JAAAAA! Efter en sådan lunch igår, blir det ändå mitt svar. JAAAA! Vi måste kämpa vidare! För vår skull, för våra medsystrars skull, för våra döttrars skull. Men också för våra förmödrars skull, de som banade väg. Och vid mötet igår blev jag så påmind om att det inte alltid handlar om de “stora” kamperna med de stora orden, utan i de mest vardagliga av situationer. När någon på arbetsplatsen berättar “roliga” historier om kvinnor, historier som inte alls är roliga – säg ifrån! Eller när den goda vännen, som oftast är så klok, säger något nedlåtande – säg ifrån!
Tillsammans behöver vi fortsätta gå längs den upptrampade väg som våra förmödrar gått. De som gjort så vi kan vara präster och poliser och läkare, och allt vad vi nu vill. De som gjorde så att vi kan rösta. De som var med och skapade de möjligheter vi trots allt har.