Jag redigerar dessa dagar. Stiger upp halv sex, kokar en kopp kaffe, ställer mig vid datorn och dyker in i mitt manus. Ser min redaktörs underskrifter och synpunkter, tar ställning till vad jag tycker. Har hon rätt? Ska jag ändra eller ska jag hålla fast vid min första tanke? Ofta ändrar jag, min redaktör är så klok och har skarpa ögon och stark känsla för texten.
Det roliga är att jag tyckte att jag vara så klar när jag skickade in manuset den här gången. Tänkte att redigeringsarbetet kommer att bli lätt som en plätt. Men det funkar ju inte så, jag borde veta det, nu när jag är inne på min fjärde bok. Grejen är att en blir blind för sitt eget manus, blind för sin egen text, och det är först när någon annan, redaktören, läser och tycker till, som en börjar se igen. Stavfel som smugit sig in, grammatiska fel, syftningsfel, och så de där sakerna som gör att berättelsen blir svår att förstå och hänga med i.
Så jag lyssnar på min redaktör, tar till mig hennes åsikter. Lär mig massor. Jobbar på här vid skrivbordet och timmarna flyger. Hajar till när jag hör ett “hallå” i dörren och älskade dottern är hemma från skolan. Skönt då att sitta ner med henne och fika och höra hur hennes dag varit, skönt att för en stund släppa alla de berättelser som snurrar runt i mitt huvud.
Jag har inte varit ut över huvud taget idag. Det får bli en stilla kvällspromenad, så jag får röra på kroppen i alla fall en aning, och få in lite nytt syre. I morgon tror jag att jag blir klar med den här omgångens redigering och kan skicka in manuset till förlaget på nytt. Sedan får vi se hur mycket arbete som återstår.
Hjärtat som jag fann i en kal buske i Ullådalen lever med mig.