Betraktelser, Livet

Utmattningssyndrom – funderingar

Kära medsystrar!

Alla ni som vet

Alla ni som vet vad sömnstörningar innebär, att kanske kunna somna på kvällen, men sedan vakna och tankarna snurrar i förfärlig hastighet. Tankarna på arbetet. Gjorde jag allt jag skulle, eller glömde jag…? Sa jag det där som jag behövde säga, eller blev det aldrig så…? Och det där jag skulle skriva, hur i hela världen ska jag hinna? Och det där mötet i morgon, har jag verkligen förberett mig nog…? Och jag måste somna nu, hur ska jag annars orka gå upp i morgon? Jag som måste vara utvilad för jag har en så extremt välfylld dag i morgon.

Alla ni som vet vad rusande hjärta innebär, när det rusar så våldsamt att en tror det ska gå sönder. Ni som vet hur det är att få svårt att minnas, att blanda ihop saker. Alla ni som känner till den omöjliga tröttheten, som aldrig tycks gå över, som förlamar och förhindrar… Och svårmodet…

Att dela med varandra

Det är flera kvinnor just nu som går ut och berättar om sina utmattningssyndrom. Till exempel Pt-Fia (som jag skrev om i det HÄR inlägget), Underbara Clara och Karin Adelsköld. Tre framgångsrika och beundrade kvinnor som berättar i media och i sina bloggar om hur det är att vilja men inte orka. Så viktigt att de berättar! Vi behöver dela med varandra! Och jag har kvinnor i min bekantskapskrets som också är där nu, i det svåra.

I kölvattnet

Själv tänker jag att jag befinner mig i kölvattnet efter utmattningssyndromen. Jag mår så oändligt mycket bättre nu, men det är tröttheten som fortfarande ställer till det för min del. Trötthet och energilöshet. Men nu tar jag min kropps signaler på allvar, det är väl det jag har lärt mig av den här erfarenheten. Att inte ständigt pressa mig själv till sådant jag egentligen inte orkar.

Ja, jag mår så oändligt mycket bättre för jag tog tag i det som skapade ohälsan i mig – jag sa upp mig från min tjänst. Jag anade att det skulle vara omöjligt att gå tillbaka till samma arbetsuppgifter, samma förutsättningar. Och jag hade förmånen att få ett nytt arbete och jag tackade ja till det, men var tydlig med att jag bara vill jobba 50%. För att orken tryter. För att jag vill ha mer tid till mitt skrivande och mina andra kreativa uttryck. För mig blev det väldigt, väldigt bra, men jag är medveten om att det inte blir så för alla.

Jag lever på ett annat sätt idag, efter det jag gått igenom. Så, kära medsystrar, vi är alla olika, vi behöver ta hand om oss själva på olika sätt, men

så här gör jag:

  • Ser till att få sova ordentligt varje natt, minst åtta timmar behöver jag för att fungera. (Och nu för tiden sover jag nästan alltid utan att vakna om natten. Tack för det!)
  • Tar en stunds vila varje eftermiddag. Det är så välgörande!
  • Är ute i friska luften i stort sett varje dag. Jag kände så tydligt då när det var som värst att promenaderna i skogen eller på fjället betydde massor.
  • Rör på kroppen. Skidor, promenader, yoga, cykling…
  • Söker mig till ensamhet när jag behöver det. Det måste inte vara en lång stund, bara några minuter, men ensamhet och tystnad känns som en nödvändighet. (Som att ta en kopp kaffe på bron med älskade jycken i vårvintersolens sken.)
  • Säger nej till sådant som jag anar att energin inte kommer att räcka till. Det här är svårt, jag vet det. Svårt att gå från en evig ja-sägare till en som då och då säger nej.
  • Lyssnar in kroppen och kroppens signaler.

Var rädd om er, kära medsystrar! Både ni som är utmattade och ni som inte är det. För att kunna och orka finnas till för andra, behöver vi finnas till för oss själva och ta hand om oss.

Stor kram från Karin.

Familj och vänner, Livet, Musiken, Präst i Åre, Skrivandet

Vårdagjämning och en ny vecka

Bildresultat för vårdagjämning

Det dröjer innan det blommar hos oss i Åredalen, men vårdagjämningen är ändå här. Och med den det flödande ljuset, med fågelsången, med värmande sol och takdropp. En så härlig tid.

Och mitt i vårdagjämningen börjar en ny vecka. För min del kommer det se ut ungefär så här:

Måndag: Hej då till min käre bror med familj. Vi har haft en så mysig helg tillsammans. Efter det telefonmöte med min vän Lena. Vi har haft månatliga telefonmöten ända sedan vi prästvigdes för snart sjutton år sedan. Värdefullt och berikande. Långpromenad på isen i solskenet tillsammans med Gillis. Sortering och städning med älskade dottern inför att hennes rum ska målas om till helgen. En del administration och förberedelser ska också hinnas med.

Tisdag: En hel skrivdag utan avbrott i min nya skrivhörna. Den hörnan ska jag berätta mer om senare. Förhoppningsvis kommer vår fina vän Anna på middag.

Onsdag: En heldag med jobbet på Hållandsgården. På eftermiddagen Bokmässa i Järpen där jag är med och visar upp mina böcker och talar om skrivande.

Torsdag: Rep och förberedelser med min fina vän Linda inför kommande föreställningar. Det vill jag också berätta mer om senare. På kvällen kommer min kära vän Sonja. Då ska vi fira henne i efterhand, hon som fyllt jämnt.

Fredag: Ännu en heldag av skrivande. På kvällen kommer min käre svåger och svägerska. Ska bjuda på god mat, hade jag tänkt.

Lördag: Dags att måla om dotterns rum. Detta fick hon i julklapp av O och E. Jag har lovat sköta markservicen så de kan lägga all tid och energi på att måla.

Söndag: Förmodligen fortsatt markservice. I bästa fall hinner vi med en skidtur också.

Skrivandet

Stolt!!!

Jag fick nyligen veta att en personalgrupp använt min roman “Den där elden inom” som underlag för samtal. Alla i personalgruppen hade fått läsa den, och sedan satt de ner och diskuterade den.

De fick också fundera kring vem av personerna i boken de mest kunde identifiera sig med. Den kvinna som berättade om detta för mig, sa att hon så väl kände igen sig i huvudpersonen Margareta. Detta att bryta ihop vid motgångar, men rätt snabbt kunna samla ihop sig och hitta nya lösningar.Många hade också nämnt sina förmödrar, de hade känt igen en mormor eller en farmor.

Sådant här gör mig lycklig ända in i hjärtat. Och stolt!!! Tänk att den bok jag skrev får finnas med och väcka tankar hos människor. Det är så himla stort!

Samma personalgrupp hade också använt min novell “Båthus med liten markplätt” ur boken “Orter och ställen”. Samtalen kring den berättelsen hade väckt upprörda känslor, nästan en aning aggression. Det är ju spännande!

Familj och vänner, Livet, Utomhuslivet

Älskade Ullådalen

Bara några kilometer från Duved ligger fantastiska Ullådalen. Vi behöver alltså bara sitta i bil i några få minuter och sedan är vi ute i allt det här vackra. Det är en ynnest och en förmån och jag är här så ofta jag kan. Alla årstider. Som HÄR när det var höst, och HÄR när det var försommar.

Den här dagen var ännu en ljuvlig vinterdag med allt det där en kan önska – vita vidder, rätt så blå himmel och sol. Och så blåste det ganska rejält.

Och när jag var klar med min tur, skidade jag skoterspåren ner till Rödkullen. Där väntade älskade familjen och dessutom min käre, käre lillebror med familj. Där grillade vi korv och drack varmchoklad.

Jag är lycklig att få leva på just den här platsen. (Och extremt lycklig att jag är här hemma istället för på kurs i Stockholm just nu…)

Betraktelser, Livet, Skrivandet, Utomhuslivet

Att våga säga nej

I morse när jag gick ut och hämtade tidningen och tittade bort mot Åreskutan så visste jag att jag hade fattat helt rätt beslut. Jag våndades igår. Skulle jag åka till Stockholm, eller inte? Kroppen sa ifrån. Jag var trött och sliten, kände av magkatarr, har sovit lite dåligt en tid. Kroppen sa att jag behövde en helg hemma i lugn och ro. Något annat i mig försökte argumentera och få mig att tänka att jag ju måste åka om jag nu anmält mig till en kurs. En kan inte bara utebli. Men något annat i mig skrek ännu högre: Jo, jag kan låta bli! Jag kan stanna hemma. Jorden kommer inte gå under för att jag inte är med på en kurs! Jag behöver ta hand om mig.

Det är en spännande kurs jag nu missar, så är det. En kurs i muntligt berättande. Men vet ni, den kan jag gå en annan gång när jag är mer i fas. När jag känner att jag orkar.

Vilken befrielse det är att inse att jag kan bestämma själv. Tänker på alla år då jag mer styrts av plikt och måsten. Då jag gjort saker trots att min kropp och mitt inre protesterat. Så skönt det är att bli en aning klokare med åren och med erfarenheter en samlat på sig. Att nu för tiden våga säga nej.

Så, hur blir denna fredag, nu när jag inte ska sitta på ett tåg och sedan vara på kurs? Jo, kanske så här: Läsa tidningen och dricka kaffe och titta ut över Skutan. Skriva en del. Ta en långpromenad med älskade jycken. Vila. Baka pizza fram emot kvällen. Titta på Lets dance med familjen. Jag tror det blir en skön dag och precis vad jag behöver.

Önskar er en fin fredag!

Familj och vänner, Livet, Musiken, Skrivandet

En gång i tiden spelade vi i ett band ihop

En gång i tiden spelade vi i ett band ihop, Ullis Östberg och jag. Hon var trummis och jag sjöng. Vi var fem tjejer i bandet och vi hette Icecream. Eller bytte vi kanske namn till Allright? Jag skrev några låtar, men vi sa att det var Susanne Alfvengren som skrivit dem, för annars vågade inte jag spela upp dem för publik.

Vi repade i musiksalen på skolan, och hade några spelningar. Jag minns en Luciafest på Folkets Hus och ett gig en sommar på Folkets Park.

Jag tyckte inte att det var jätteroligt att gå på högstadiet, men stunderna med bandet var extremt roliga! Man kan säga att jag levde för de där stunderna i musiksalen när vi drog oss in i musiken.

Ja, en gång i tiden spelade vi i band ihop, Ullis och jag. Nu för tiden bor vi i samma kvarter i Duved. Och den här kvällen har vi suttit på Pigo och pratat om livet.

Berättandet, Skrivandet

Att marknadsföra en bok

Idag hade jag telefonmöte med dem som arbetar med marknadsföringVerbum Förlag. Nu ska ju min nya bok, “Du möter min blick i vimlet“, ut och hitta så många läsare som möjligt! Det blev ett härligt, kreativt möte där idéerna bubblade. Vi pratade om releasefest, om sociala medier, om papperstidningar, om föreläsningar… Nu har vi en marknadsföringsplan för boken. Redan nu finns den ute på t ex Bokus och AdLibris.

Jag tycker mycket om baksidestexten:

I boken Du möter min blick i vimlet berättar Karin Härjegård i novellform om livserfarenheter hämtade ur Gamla och Nya testamentet. Möt kvinnan som delar med sig av det sista hon har. Möt Elia som flyr från Gud bara för att möta Gud, vännerna som gör allt för sin vän och kvinnan som inte ger upp. Bibeln berättar om människor, i berättelserna möter vi upplevelser och de utmaningar som livet ger och ger oss tankar och möjligheter till samtal i dag.

Det är en spännande tid som väntar framöver.

Bilden är ett tidningsurklipp ur Östersunds Posten. De gjorde ett jättefint reportage när “Du ritar i sanden” släpptes. Får se om de skriver något också den här gången.

Berättandet, Musiken

Mitt äkta liv – föreställning i Ocke bygdegård

Igår framförde jag, och min mycket begåvade vän Maud Deckmar, vår föreställning “Mitt äkta liv” i bygdegården i Ocke. Det var Åre teaterförening som anlitat oss och bjudit in till kvällen. Det kom mer folk än vi trott! Det är ett gott tecken när arrangörerna får bära in fler stolar.

Föreställningen föddes i bilen efter att Maud och jag varit på Elin Olofssons boksläpp förra året, då hon släppte boken “Gånglåt“. HÄR kan ni läsa om det boksläppet och några andra boksläpp… Hur som helst satt vi där uppfyllda och glada i bilen och plötsligt sprudlade vi av idéer. Tänk att göra en föreställning ihop! Först gav vi den namnet “Mitt enda liv”, men insåg att det namnet hade ju redan Jonas Gardell tagit. Efter en tid var det Mauds fina barnbarn Lovisa som gav oss namnet “Mitt äkta liv”. Ett väldigt bra namn!

I föreställningen delar vi med oss av reflektioner kring livet och livets gång, vi läser ur våra böcker, Maud visar några av sina målningar och jag sjunger några sånger. Det kändes bra och roligt, och publiken var förunderligt med hela tiden. Uppmärksamma åhörare är ju bara underbart! Så tack för det, publiken!

Efteråt sålde vi böcker och skivor, och Teaterföreningen bjöd på fika. En riktigt härlig kväll!

Betraktelser, Präst i Åre

Åre Winter Pride – Regnbågsgudstjänst

Åre Winter Pride

Om några veckor är det återigen dags för Åre Winter Pride! Då fylls Åre av människor från när och fjärran, av föreläsningar och seminarier, av konserter och fester och mycket annat.

Regnbågsgudstjänst

I Åre gamla kyrka inbjuds vi till en Regnbågsgudstjänst på palmsöndagen 9 april kl 11. Då möts vi och firar mångfalden och varje människas rätt att vara den hon är och älska den hon själv vill. Åre församlings unga blåsare är med och spelar och förstärker budskapet.

Drop-in-vigslar

Klockan 13 den dagen har vi öppet i kyrkan för drop-in-vigslar för alla par som längtar efter att få gifta sig.

Jag är stolt och glad att vara präst i Svenska kyrkan, en kyrka som bejakar kärleken och det faktum att vi människor är både lika och olika. HÄR kan ni läsa om förra årets Regnbågsgudstjänst.

En psalm till vigslar för samkönade

Jag vill gärna dela med mig av en psalm som skrivits av Sven Hillert, en psalm som han skrev i första hand till vigslar för samkönade par, men som förstås passar vid alla vigslar.

Jag tror att Gud är kärleken som var och är och blir, den kraft som föder skapelsen, den källa som ger liv.

Jag tror att Gud är kärleken som bor i människan, som lever i förälskelsen och drar oss till varann.

Jag tror att Gud är kärleken som ger oss hopp och mod, som stöder oss i vardagen och för oss tätt ihop.

Psalm 903:1-3 ur Psalmer i 2000-talet

Åre Winter Pride går av stapeln vecka 14.

 

Betraktelser, Familj och vänner, Livet

Att renovera en sjöstuga – och existentiella funderingar

Bildresultat för sjöstuga renovering

För en tid sedan miste vi en kompis. Han blev bara drygt femtio år. Vi blev förstås ledsna och förtvivlade över att han inte längre fanns bland oss, men också över att en så pass ung människa inte fick leva mer. Orättvisan i det. Och i sorgen fanns en hel del existentiella tankar som väcktes, framför allt hos min älskade make. Han sa att han tänkte på livet. Han tänkte att det ju kunde vara så att också han skulle dö när han precis passerat femtio. “I så fall har jag kanske inte ens tio år kvar att leva.”

Ur den tanken föddes nästa: OM jag nu bara skulle ha tio år kvar att leva, vad vill jag då hinna med under de här tio åren?

Det här är ju smärtsamma tankar, men jag tror de är nödvändiga. Själv har jag brottats med de tankarna i hela mitt liv, och inte minst under mina år som student, och under min tid som präst. Insikten om att livet är ändligt – hur vill jag ta vara på livet?

Det älskade maken kom fram till var att han vill renovera vår sjöstuga, och hinna vara i den med familjen så mycket som möjligt. Jag tycker det är klokt. Han landade inte i önskemål om att resa runt jorden eller byta jobb eller köpa en cool bil, utan i längtan till sjöstugan.

Och vi har en fantastisk plats på jorden vid sjön med en liten, liten stuga som i nuläget är rätt skruttig. Men nu ska vi ta tag i den. Vi ska fräscha upp den, så den blir bra att bo i. Men i all enkelhet. Ingen indragel el eller vatten, utan rätt så spartanskt.

Det vi längtar efter, som finns på den platsen, är ljudet från vågorna, suset från skogen… Att sitta vid vattnet en tidig morgon och dricka kaffe. Att basta och doppa sig i iskalla sjön… Att grilla middagsmaten över öppen eld…

Här kan du läsa om en sommardag vid sjöstugan.

Bilden ovan är en drömbild. Det ser rätt härligt ut. Tänk att vakna på morgonen och öppna dörrarna mot sjön och låta den friska luften leta sig in i stugan.

Om du hade bara tio år att leva – vad skulle du vilja hinna med under de åren?