Kära medsystrar!

Alla ni som vet

Alla ni som vet vad sömnstörningar innebär, att kanske kunna somna på kvällen, men sedan vakna och tankarna snurrar i förfärlig hastighet. Tankarna på arbetet. Gjorde jag allt jag skulle, eller glömde jag…? Sa jag det där som jag behövde säga, eller blev det aldrig så…? Och det där jag skulle skriva, hur i hela världen ska jag hinna? Och det där mötet i morgon, har jag verkligen förberett mig nog…? Och jag måste somna nu, hur ska jag annars orka gå upp i morgon? Jag som måste vara utvilad för jag har en så extremt välfylld dag i morgon.

Alla ni som vet vad rusande hjärta innebär, när det rusar så våldsamt att en tror det ska gå sönder. Ni som vet hur det är att få svårt att minnas, att blanda ihop saker. Alla ni som känner till den omöjliga tröttheten, som aldrig tycks gå över, som förlamar och förhindrar… Och svårmodet…

Att dela med varandra

Det är flera kvinnor just nu som går ut och berättar om sina utmattningssyndrom. Till exempel Pt-Fia (som jag skrev om i det HÄR inlägget), Underbara Clara och Karin Adelsköld. Tre framgångsrika och beundrade kvinnor som berättar i media och i sina bloggar om hur det är att vilja men inte orka. Så viktigt att de berättar! Vi behöver dela med varandra! Och jag har kvinnor i min bekantskapskrets som också är där nu, i det svåra.

I kölvattnet

Själv tänker jag att jag befinner mig i kölvattnet efter utmattningssyndromen. Jag mår så oändligt mycket bättre nu, men det är tröttheten som fortfarande ställer till det för min del. Trötthet och energilöshet. Men nu tar jag min kropps signaler på allvar, det är väl det jag har lärt mig av den här erfarenheten. Att inte ständigt pressa mig själv till sådant jag egentligen inte orkar.

Ja, jag mår så oändligt mycket bättre för jag tog tag i det som skapade ohälsan i mig – jag sa upp mig från min tjänst. Jag anade att det skulle vara omöjligt att gå tillbaka till samma arbetsuppgifter, samma förutsättningar. Och jag hade förmånen att få ett nytt arbete och jag tackade ja till det, men var tydlig med att jag bara vill jobba 50%. För att orken tryter. För att jag vill ha mer tid till mitt skrivande och mina andra kreativa uttryck. För mig blev det väldigt, väldigt bra, men jag är medveten om att det inte blir så för alla.

Jag lever på ett annat sätt idag, efter det jag gått igenom. Så, kära medsystrar, vi är alla olika, vi behöver ta hand om oss själva på olika sätt, men

så här gör jag:

  • Ser till att få sova ordentligt varje natt, minst åtta timmar behöver jag för att fungera. (Och nu för tiden sover jag nästan alltid utan att vakna om natten. Tack för det!)
  • Tar en stunds vila varje eftermiddag. Det är så välgörande!
  • Är ute i friska luften i stort sett varje dag. Jag kände så tydligt då när det var som värst att promenaderna i skogen eller på fjället betydde massor.
  • Rör på kroppen. Skidor, promenader, yoga, cykling…
  • Söker mig till ensamhet när jag behöver det. Det måste inte vara en lång stund, bara några minuter, men ensamhet och tystnad känns som en nödvändighet. (Som att ta en kopp kaffe på bron med älskade jycken i vårvintersolens sken.)
  • Säger nej till sådant som jag anar att energin inte kommer att räcka till. Det här är svårt, jag vet det. Svårt att gå från en evig ja-sägare till en som då och då säger nej.
  • Lyssnar in kroppen och kroppens signaler.

Var rädd om er, kära medsystrar! Både ni som är utmattade och ni som inte är det. För att kunna och orka finnas till för andra, behöver vi finnas till för oss själva och ta hand om oss.

Stor kram från Karin.