Idag för 17 år sedan prästvigdes i jag Härnösands domkyrka av biskop Karl-Johan Tyrberg. Det känns som alldeles nyss och samtidigt en hel evighet sedan. Jag tittar på bilderna från den dagen och tänker att det är mig själv jag ser och samtidigt inte. Så mycket vatten som runnit under broarna sedan den 11 juni 2000. Både i mitt liv som präst och i mitt privata liv.

Jag har under de här åren haft förmånen att arbeta på olika tjänster i Svenska kyrkan och sett prästämbetet ur olika synvinklar. Mycket har varit roligt, lärorikt, givande, livsbejakande. Mycket har varit svårt och dränerande på kraft. De här tjänsterna har jag haft genom åren:

• Först av allt var jag pastorsadjunkt i Brunflo pastorat. Det är den tjänsten man har under sitt första år som prästvigd.
• Min första komministertjänst (en vanlig prästtjänst) fick jag i Ängsmokyrkan, en disktriktskyrka i Brunflo pastorat.
• Sedan fick jag en tjänst på Härnösands stift som stiftsadjunkt för gudstjänstfrågor. Ett uppdrag som innebar att resa runt bland församlingarna och inspirera kring gudstjänstlivet.
• När jag fick vår älskade dotter ville jag inte längre ha en tjänst som innebar så mycket resande, så jag sa upp mig, och hoppades att det skulle ordna sig. Det gjorde det! Jag blev åter igen komminister i Brunflo pastorat, denna gång i Lockne, Marieby och Näs församlingar.
• Efter det blev jag studentpräst vid Mittuniversitetet i Östersund.
• Och sedan kom förfrågan om att bli kyrkoherde i Åre församling och det blev jag!
• Men sedan kom livet emellan och jag valde att sluta på den tjänsten och blev istället erbjuden en komministertjänst i Åre. Den tackade jag ja till, men jag ville bara arbeta 50%. Och där är jag nu.

Lycklig över att vara en helt vanlig församlingspräst med uppdraget att finnas för församlingsborna och turisterna. Att fira gudstjänst, viga, döpa, begrava, ha själavårdssamtal, göra hembesök… Allt det där som är så fantastiskt med att få vara präst. Lycklig över att ha mer tid till mitt författarskap.

HÄR skriver jag om kära, älskade Svenska kyrkan.

Mest av allt är jag tacksam över de här 17 åren.

/Karin