Präst i Åre

Alldeles nyss och samtidigt en evighet sedan

Idag för 17 år sedan prästvigdes i jag Härnösands domkyrka av biskop Karl-Johan Tyrberg. Det känns som alldeles nyss och samtidigt en hel evighet sedan. Jag tittar på bilderna från den dagen och tänker att det är mig själv jag ser och samtidigt inte. Så mycket vatten som runnit under broarna sedan den 11 juni 2000. Både i mitt liv som präst och i mitt privata liv.

Jag har under de här åren haft förmånen att arbeta på olika tjänster i Svenska kyrkan och sett prästämbetet ur olika synvinklar. Mycket har varit roligt, lärorikt, givande, livsbejakande. Mycket har varit svårt och dränerande på kraft. De här tjänsterna har jag haft genom åren:

  • Först av allt var jag pastorsadjunkt i Brunflo pastorat. Det är den tjänsten man har under sitt första år som prästvigd.
  • Min första komministertjänst (en vanlig prästtjänst) fick jag i Ängsmokyrkan, en disktriktskyrka i Brunflo pastorat.
  • Sedan fick jag en tjänst på Härnösands stift som stiftsadjunkt för gudstjänstfrågor. Ett uppdrag som innebar att resa runt bland församlingarna och inspirera kring gudstjänstlivet.
  • När jag fick vår älskade dotter ville jag inte längre ha en tjänst som innebar så mycket resande, så jag sa upp mig, och hoppades att det skulle ordna sig. Det gjorde det! Jag blev åter igen komminister i Brunflo pastorat, denna gång i Lockne, Marieby och Näs församlingar.
  • Efter det blev jag studentpräst vid Mittuniversitetet i Östersund.
  • Och sedan kom förfrågan om att bli kyrkoherde i Åre församling och det blev jag!
  • Men sedan kom livet emellan och jag valde att sluta på den tjänsten och blev istället erbjuden en komministertjänst i Åre. Den tackade jag ja till, men jag ville bara arbeta 50%. Och där är jag nu.

Lycklig över att vara en helt vanlig församlingspräst med uppdraget att finnas för församlingsborna och turisterna. Att fira gudstjänst, viga, döpa, begrava, ha själavårdssamtal, göra hembesök… Allt det där som är så fantastiskt med att få vara präst. Lycklig över att ha mer tid till mitt författarskap.

HÄR skriver jag om kära, älskade Svenska kyrkan.

Mest av allt är jag tacksam över de här 17 åren.

/Karin

Präst i Åre

Vigsel i Åre gamla kyrka

Idag har jag haft förmånen att ha ännu en vigsel i vår vackra gamla kyrka i Åre. Det har blivit många vigslar nu, och de allra flesta som gifter sig här kommer inte härifrån trakterna, utan från olika delar av landet. Många för att de haft semestrar här genom åren och känner en hemhörighet i den här kyrkan. Det är lite intressant, det där – många säger att de aldrig går i kyrkan hemma där de bor, men när de är här i Åre söker de sig till gudstjänster och konserter och annat. Kanske för att tiden finns när en är på semester. Kanske för att tankarna hinner få ta plats, och en längtan hinner födas.

Dagens vigselpar hade varit här i Åre endast en gång och blivit stormförtjusta och då bestämt sig för att gifta sig här. Så de bjöd upp släkt och vänner till bröllop. Det är något som är så vackert med vigsel och bröllop! Kärleken, förstås, vigselparets “ja” (det vackraste ja en människa kan säga till en annan), familjerna och släktingarna, festen, glädjen, framtidstron och hoppet. Ja, det är vackert.

Jag har skrivit en del förut om vigslar, de inläggen kan du läsa HÄR och HÄR.

Hoppas DU har en fin lördag!

/Karin

Betraktelser, Familj och vänner

Var besvärlig! Ta plats!

“Var besvärlig. Ta plats. Höj din röst och backa inte! Vi håller varandras händer när det blir läskigt.” De orden på halsbandet som jag fick av min kära vän och syster G. Jag hängde omedelbart smycket kring min hals och känner att jag bär det med stolthet och glädje. Det är designat av företaget “Karins konstgrepp“. Jag älskar det! Tack käraste G!

För mig blir halsbandet en stark symbol för systraskap. En stark symbol för att vi tjejer/kvinnor ska finnas för varandra. Att stötta varandra, uppmuntra varandra, styrka varandra, berömma varandra, hjälpa varandra. Att hålla varandras händer när det blir läskigt. Allt detta för att vi också ska våga vara besvärliga, våga ta plats, våga höja våra röster och inte backa.

Och när jag läser orden på halsbandet just denna kväll tänker jag på mina fina kompisdöttrar E och I som idag tar studenten. Åh, vad jag vill ingjuta de här orden i deras hjärtan, ingjuta modet att vara precis de fantastiska tjejer de är! Att de ska fortsätta gå sina egna vägar, säga vad de tycker, och stötta varandra genom allt.

Systraskap, det är något väldigt fint och dyrbart!

/Karin

Betraktelser, Familj och vänner

Gör mer av det som gör dig lycklig

“Do more of what makes you happy!” En tavla med de orden har hon på väggen, kvinnan som är en av mina förebilder. Hon som är 65+ och som lämnade storstan för att få bo bland fjällen. Hon som fortsätter arbeta för att hon älskar sitt jobb. Men som väljer att arbeta när hon själv vill, det vill säga inte under strålande vintedagar när hon hellre åker skidor och inte klara höstdagar när hon vill plocka svamp.

“Livet i sig bär på så mycket tragedi och olycka”, säger hon, “så jag vill skapa så mycket lycka jag bara kan. Jag vill göra så mycket som möjligt av sådant som gör mig lycklig. Vad gör dig lycklig, Karin?” Jag behöver inte tänka efter. “Min familj”, säger jag. “Mina vänner…skrivandet… utomhuslivet…musiken…mötet med människor… Och… och… att baka!”

Och i samma stund som jag säger “baka” inser jag hur sant det är, och hur sällan jag faktiskt bakar. Så dumt! Om bakandet gör mig lycklig, varför bakar jag då inte oftare? Nästa morgon, medan familjen fortfarande sover, sätter jag en deg och bakar vaniljbullar. Stor, stor lycka!

Vad gör dig lycklig?

Undrar Karin.

Familj och vänner, Präst i Åre

En fantastisk vårkonsert

Så här fina flätor hade älskade dottern vid Vårkonserten i Duveds kyrka. En konsert med församlingens alla barnkörer och Unga blåsare, och temat var musik ur Astrid Lindgrens filmer. Det var en fantastisk konsert! Många barn som sjöng och spelade, enorm musikglädje och härlig stämning i kyrkan.

Enda smolken i glädjebägaren denna kväll var att kära, kära Lina Ydregården tackades av. Hon har vikarierat i Åre församling som barn- och ungdomsledare i ett och ett halvt år, och nu ska hon flytta söderut, närmare sin familj. Väldigt förståeligt, men mycket tråkigt för oss! Här säger bästa Kicki några tackord till Lina.

Och här sjunger Lina en sång till alla barnkörbarnen och till oss i personalgruppen. På melodin till “Hujedamej” sjunger hon om tiden i Åre församling, och om att hon kommer att sakna oss, och hon skickar också med barnen en särskild välsignelse. En både rolig och vacker sång! Tack för den, Lina!

Här är hon som Ronja strax innan hon springer fram längs altargången och gör sitt vårskrik.

Tack för allt du gett under din tid hos oss, Lina! All klokskap du bär på, all generositet och alla skratt du delar med dig av. Önskar dig all lycka och välsignelse framöver!

Hujedamej, jag kommer sakna dej!

Ja, en fantastisk vårkonsert med både glädje och vemod, en konsert jag kommer att bära med mig länge, länge.

/Karin

Skrivandet, Upplevelser

Skrivarkurs på Masesgården

Bildresultat för masesgården

På den här fantastiska platsen ska jag få leda en skrivarkurs när vintern kommer. Det ser jag jättemycket fram emot! Dels att få vara kursledare, att få möta skrivglada människor, dels att få vistas på Masesgården i några dygn. Vilken ynnest!

Jag var där för några år sedan en magiskt vacker hösthelg. Jag hade fått ett presentkort i 40-årspresent av mina fina släktingar – en yogahelg just på Masesgården. Det blev givande dagar. Mycket yoga, otroligt god – och hälsosam – mat, en hel del vila och långa promenader i omgivningarna. Jag sa då att jag ville komma tillbaka!

Nu ska jag få göra det, och den här gången i rollen som kursledare! Livet är fyllt av överraskningar.

Hej från Karin.

Betraktelser, Familj och vänner, Utomhuslivet

När alla andra sover

Strax före sju tassar jag ut i försommarmorgonen med min kopp kaffe. Allt är stilla, allt är tyst förutom fåglarna som sjunger. Det är mulet men varmt i luften. Jag sitter en stund på altanen och betraktar Åreskutan och Mullfjället. Fridfullhet. Helt nödvändigt efter nyhetsrapporteringen om ännu ett terrorattentat i London.

Det är en galen värld vi lever i och samtidigt en värld som är mycket vacker. Dessa kontraster.

Jag sitter en stund och reflekterar och sedan tar jag tag i rensning av jordgubbsland och bland rabarber. En bra syssla för att skingra tankar.

Senare dukar jag bordet ute i trädgården. Vi ska äta vår första utomhuslunch denna sommar. Älskade makens goa bröder ska äta med oss.

/Karin

Familj och vänner, Utomhuslivet

Jag har varit hästtjej idag

I morse drog älskade dottern och jag iväg till Åre ridskola där det var städdag för ridskoleelever med föräldrar. Vi två skottade gödsel och halm i tre timmar tillsammans med några andra ridskoletjejer. De är mina idoler, de här tjejerna! Som de jobbar! De sliter och kämpar, de hjälps åt när något är för tungt, de gnäller eller klagar inte en enda gång. Jag förstår varför många kvinnor på ledande positioner i samhället berättar om en bakgrund som hästtjej. Jag har ju själv aldrig hållit på med hästar (jo, någon enstaka gång och då med hjärtat i halsgropen), men jag är så lycklig att älskade dottern tycker så mycket om hästlivet. (Och påhejad har hon varit genom åren, framför allt av bästa G, som bland annat gav henne ridhandskar i födelsedagspresent när hon fyllde två.)

Vi for hem och åt lunch, och sedan vidare till vackra Nordhallen. Där fortsatte vi vara hästtjejer.

I alla fall älskade dottern, som fick ge sig ut på ridtur med den här snyggingen. Honom ska vi få hålla ett extra öga på en tid framöver. Lycklig, lycklig dotter!

Och jag var lycklig att se henne rida iväg med ett stort leende i ansiktet. Själv stannade jag och njöt av den makalösa utsikten. När hon kom tillbaka tog hon bilden av maskrosen och humlan. Den blev väldigt fin, tycker jag!

Hoppas DU har en fin lördag!

/Karin

Upplevelser

Tog en sväng till Norge idag

Vi åkte till Verdal i dag, dit har vi ungefär 11 mil. Varje gång jag åker till Norge slås jag av att naturen är helt annorlunda där! De här fjällbilderna är från den svenska sidan, strax efter Skalstugan…

…och de här bilderna tog jag bara några kilometer därifrån. Där är fjällandskapet helt utbytt mot berg, canyons, fattenfall, forsar. Det är så fascinerande!

Det blev en härlig biltur och jag njöt av solsken och vidunderliga vyer. Nu är jag hemma i Sverige igen.

Jag önskar dig en riktigt fin helg!

/Karin

Familj och vänner, Skrivandet

Restaurangbesök och bokprat

Alltså, de här två! Vilka fantastiska kvinnor! Sonja Wahlén och Ulla Granqvist. Jag är så glad att få vara deras vän och författarkollega! Igår satt vi på Dalwhinnies och åt trerättersmiddag och pratade. Det är härligt med människor som man både kan tjuta av skratt med, och prata livets djup och allvar.

För snart fem år sedan släpptes vår bok “Sorg – det mest gåtfulla i mitt liv”. En tankebok om sorgen där jag och Sonja skrev de flesta av texterna, och Ulla målade bilderna. Det blev en fin bok, och den har också blivit mycket uppskattad. Varje gång jag är ute och pratar om mina böcker, eller är ute på sånguppdrag, frågar människor efter den boken. Sedan en tid tillbaka är den tyvärr helt slut, och går inte att få tag på, så nu funderar vi på att göra ett nytryck. Det diskuterade vi igår. Vi får se vad som händer.

HÄR skriver jag mer om boken.

HÄR kan du förresten läsa mer om Ulla och hennes konstnärskap!

Här skiner solen idag och sommaren är tillbaka! Jag önskar dig en fin fredag!

/Karin