Hennes gård i Breidablik

Plötsligt fann jag ett svar via Google. En restaurang som beskrev sin verksamhet med bland annat de här orden: “Och glöm inte, när ni besöker oss, att på den här gården levde och verkade konstnärinnan och konstväverskan Margaret Bergman.”

Vi hade åkt färja från Vancouver Island över till USA. Nu letade vi oss fram till Poulsbo och vidare till Breidablik, som en gång varit något av en nordisk koloni. Det var hit hon emigrerat i början av 1900-talet, kvinnan jag skriver om – Margaret Bergman.

Först av allt fann vi kyrkogården, och där var hennes och hennes man Johns gravsten. En bild av henne vid vävstolen och ordet “konstväverska”. Och längst ner på gravstenen: “Emigranter från Sverige”.

Vi åkte vidare bland utspridda gårdar och tätbyggda kvarter. Ödegårdar och påkostade villor vid havet. Allt på ett och samma ställe. Breidablik. Men var fanns hennes gård? Vi stannade och frågade några som kom och gick längs vägen, men ingen visste. Nej, åren har ju sannerligen gått.

Och så plötsligt den där Googlesökningen som gav oss adressen. Stället som hette “Molly Ward Gardens” och var både en restaurang och en utställningsträdgård. Det låg bara några minuter bort från platsen där vi befann oss.

Det var mycket speciellt att komma dit. Att se gården där hon bodde och arbetade och skapade under en stor del av sitt liv. Gården som rymde så mycket glädje och så stor förtvivlan. Nu var jag där. Restaurangen var stängd och kändes övergiven och öde, men vi klev ur bilen och såg oss omkring.

Jag slogs av grönskan, av frodigheten och växtligheten. Det var en enorm växtkraft med blommor och träd och buskar. Så klart såg det helt annorlunda på hennes tid när gården omgärdades av odlingsmark. Det var förstås öppna landskap på ett helt annat sätt då, men växtkraften gav familjen frukt och grönsaker i mängder. Det skrev hon ju om i sina brev hem till Sverige. Skrev om kontrasterna mellan hennes nya och gamla hemland, skillnaderna i odlingsmöjligheter.

Ovanför dörren till restaurangen fanns orden “The Yarn Barn”, alltså “Garnladan”. Det kändes bra att huset hade fått fortsätta vara en plats för garner och skapande. Så som det var på hennes tid.

Jag använder ofta begreppet “historiens vingslag”, och jag måste använda det också nu. För det var så det kändes när jag stod där utanför huset och försökte ta in både nutid och dåtid. Så tacksam att få följa hennes spår, se de avtryck hon lämnat.

2 svar på ”Hennes gård i Breidablik

    • Ja, det var det verkligen, Eva! Men tänk så skönt det är att vara hemma igen! Stor kram till dig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *