ande, Den där elden inom, Det har kommit ett brev, Drottningen af Åre, Egenföretagare, Skrivandet

De har påverkat mig, kvinnorna jag skrivit om

 

Jag åker skidor och reflekterar. Tänker på de tre kvinnorna jag skrivit om i mina böcker, och hur mycket de faktiskt kommit att påverka mig och mitt liv. De har gjort mig starkare!

Margareta, Kristina och Margareta. Ibland känns det som om de går före mig och banar väg. “Kom igen nu”, säger de om jag får för mig att ge upp. “Spotta i nävarna nu och ryck upp dig! Du vet ju vad du vill. Kämpa på!”

Ja, det är som om de står där och manar på mig att våga vidare. Margareta i sin gula kappa, Kristina i den hatade, allt för snäva korsetten under klänningen, och Margareta med sin vävda sjal. “Kom igen nu, Karin!”

Och jag kämpar på, och de kämpade på i sina liv, i den tid då de levde. En kamp för att följa sin egen övertygelse, en kamp mot konventioner och andra människors åsikter. De trampade upp sina egna vägar, de lämnade avtryck på den här jorden. Margareta genom att arbeta hårt inom Röda Korset och göra stor skillnad för framför allt kvinnor och barn. Kristina genom att bygga det allra första hotellet i Åre och på så vis öppna upp för den turistiska utvecklingen i den här dalgången. Margareta genom att emigrera till Amerika och satsa på en karriär inom konst och vävning. Vilka kvinnor!

Och nu drar de varandra. Många som köper min senaste bok vill också läsa mina tidigare. Det känns fint! Men nu är boken om Margareta Klingspor, “Den där elden inom”, snart helt slut. Jag grunnar på om jag ska låta trycka den på nytt.

Läs gärna mer om mina böcker, “Den där elden inom”, “Drottningen af Åre” och “Det har kommit ett brev” under Kategorier!

 

Livet

Ständig längtan efter att skriva

När jag höll på med slutarbetet av min bok “Det har kommit ett brev” lovade jag mig själv att inte direkt sätta i gång med nästa skrivprojekt. Jag lovade mig själv att i lugn och ro ha boksläppet, ge mig själv tid till att marknadsföra boken och administrera boken, utan att samtidigt påbörja en ny berättelse. Jag har hållit mitt eget löfte, men det har inte varit lätt.

I mig bor en ständig längtan till att skriva. Att få stå vid datorn med en kopp kaffe intill och låta fingrarna fara fram över tangenterna är verkligen bland det bästa jag vet! Att låta ord och formuleringar flöda fram, att med hela sitt väsen gå in i en berättelse, skapa, tänka, fantisera… Ja, det är bland det bästa, och när jag skriver mår jag väldigt bra.

Och nu är det slutet av januari. Boksläppet avklarat, efterarbetet avklarat, julen och alla helgerna, med allt jobb det innebär, avklarade. Nu… NU kan jag börja skriva igen. Och det har jag gjort! Berättelsen bor i mitt huvud, personerna är glasklara, jag känner dem väldigt väl, jag vet vad som ska hända, jag vet början, jag vet mitten och jag vet slutet.

Jag har skrivit idag och timmarna har sprungit iväg. Jag hejdar mig emellanåt, behöver hämta andan, går och dricker vatten eller tar en promenad… Och slår in “Det har kommit ett brev” i paket som sedan skickas iväg till olika beställare. Och sedan tillbaka in i berättelsen igen.

Jag ska berätta mer om det manus som är på väg att bli till, men inte än. Sedan.

Livet

Tack för fler fina hälsningar!

Jag står i skrivateljén idag och slår in böcker och skickar till människor som beställt. Det är en sådan stor känsla att inse att människor faktiskt läser det jag skriver. Att böcker och berättelser som jag skapat tar andra människor del av. Och många, många hör av sig och säger att de tycker om det jag skrivit. Det känns så oerhört fint!

Som personen som skickade mig ett mail och skrev de här fantastiska orden:

“Hej Karin! För någon vecka sedan fick jag din bok. Jag höll på att läsa annat just då men kunde inte låta din bok ligga oläst så jag kastade mig över den och läste i stort sett i ett enda sträck, inklusive nattliga timmar. Tack för en fantastisk läsupplevelse! Och för att jag fått leva mig in i Margareta och Johns värld! Det var för ovanligheternas skull ett mycket kärleksfullt förhållande du beskriver – vilket annars är det motsatta i den tidens miljöer. Det kändes som om jag var på plats och kunde betrakta händelserna och miljöerna på nära håll! Inte minst intressant att följa Margaretas utveckling inom vävkonsten! Varma hälsningar, XX.”

Eller som personen som skrev ett sms:

“Kära Karin. Jag har varit tillsammans med Margaret Bergman nu i två dagar. Jag är djupt tagen av hennes/din berättelse. Du skriver så levande. Blir så lycklig över att hon verkligen fick uppleva hur villkorslös kärlek kan bära, både genom glädje och sorg. Tack för upplevelserika timmarna med henne/dig! Kramar från XX.”

Det går inte att beskriva hur glad jag blir över hälsningar som de här. Att beröra är nog min längtan som författare och att få bekräftelse på att läsare blivit just berörda känns fantastiskt!

Och nu, nu har jag satt i gång med ett annat manus som jag längtar efter att borra ner mig i. Så lustfyllt!