Plötsligt kom livet emellan

Jag bakar matbröd i långpanna från en receptbok jag fick av min kusin när jag var mycket ung. Jag bakar pizzabullar som vi kan ha med oss på skidturer och vandringar framöver. Jag bakar äppelkaka att ta fram ur frysen och vispa grädde till när vänner kommer på besök. Alltså, sedan, längre fram i en annan tid när vi ska umgås igen.

Och jag går igenom en massa gamla pärmar med sådant jag skrivit genom åren. A4-papper med påbörjade och aldrig avslutade romanmanus. Korta noveller. Dikter, mängder av dikter. Sångtexter på lösa små papperslappar. Idéer, uppslag, utkast… Och jag hittar en text som var med i en musikföreställning för länge, länge sedan. Det känns som om jag skrivit den nu, i den tid som är nu.

Denna märkliga tid när vi plötsligt tvingas leva i nuet. Det går inte att planera särskilt mycket, för man vet aldrig hur allt ser ut längre fram. Det går inte heller värst bra att oroa sig för saker som ligger i framtiden. Dumt att oroa sig om det där oroliga aldrig kommer att bli av. Men det är också svårt att se fram emot saker. Vi i familjen som har biljetter till föreställningen Jesus Christ Superstar i Dalhalla i juni, kommer den att ges som det är tänkt eller blir den inställd? Konserten med Håkan Hellström som jag och min goda vän ska få åka och uppleva med Ida-Maja och hennes kompisar i augusti, vågar vi se fram emot den?

Nej, när framtiden är så oviss som den är, är det lättare att befinna sig i nuet. Och är det inte det vi längtat till så länge? Att vara i nuet. Är inte det vad framgångssträvande livscoacher försökt lära oss under lång tid? Jag vet inte hur det är för er, men jag finner ändå en vila i det här. I att vara precis här och nu. Ta en dag i taget och allt det där.

Här är några strofer ur texten till den där musikföreställningen i en annan tid, jag tror det var 1998:

Hon planerade sina dagar, varje ögonblick en aktivitet. Ingen tid fick gå till spillo, ingen chans till spontanitet. Men med hennes struktur blev tiden själva fällan. För plötsligt kom livet emellan.

Hon planerade sina år. De virvlade som löv om hösten. Tankarna på sedan, sedan gav den enda sanna trösten. Men med all hennes effektivitet  kom känslorna fram allt mer sällan. Och plötsligt kom livet emellan.

Livet har kommit emellan nu. Det otämjeliga, oförutsägbara, vilda och ostrukturerade livet har kommit emellan oss och våra uppgjorda planer. Det enda vi kan göra är att leva på. Baka det där brödet vi aldrig hinner annars. Sortera de där pärmarna som blivit liggande i åratal. Ta de där samtalen med älskade människor, de där samtalen som aldrig riktigt brukar bli av. Det är tid för det nu.

2 svar på ”Plötsligt kom livet emellan

  1. Ja det är en konstig tid. Vi får verkligen lära oss att leva i nuet. Min stora undran just nu är om vi kan åka till Stockholm och träffa det lilla barnbarnet som ska födas i början av juni. Vårt första barnbarn, vill så gärna snusa på nyföddhud. Men om det går vet vi ingenting om. Vi får ta en dag i taget Karin och hoppas på att detta virus lugnar ner sig till sommaren.

  2. Åh, vad jag hoppas att ni så snabbt som möjligt kan vara där och snusa nyföddhud. Det mysigaste som finns! Men ja, som sagt, en dag i taget.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.