Berättandet, Musiken

Jag saknar musiken

Jag tänker på alla musiker, skådespelare, artister, dansare och alla andra som på olika sätt arbetar med scenproduktioner. Jag tänker på dem nu i coronatider. På inställda jobb och utebliven inkomst. Det är många som sliter ont nu. Som bara väntar på, och längtar till, den dagen när pandemin är över. När livet kan bli lite mer normalt igen.

Jag har också fått en lång rad inställda framträdanden pga pandemin, men mig är det inte synd om, jag har ändå en inkomst. För mig står det inte och faller med arvoden från mina framträdanden.

Men det tar inte bort min längtan efter att få komma ut och berätta om mina böcker igen. Eller komma och ut och sjunga. Just nu är det musiken jag saknar mest! Jag har ändå sysslat med sång och musik i så många år, och ett så här långt uppehåll har jag aldrig haft. Den där fantastiska känslan i att stå inför en publik och skapa något tillsammans med andra musiker.

I mitt huvud snurrar idéer och uppslag till den där dagen då jag kan ut och musicera igen. Grunnar på musiker som jag gärna skulle samarbeta med. Grunnar på låtar att framföra. Grunnar på texter att väva ihop allt med.

Också med vetskapen om hur oerhört viktig kulturen är för människan. Dels för oss som arbetar med kultur, men också, förstås, för dem som kommer och tar del av den. Publiken. Livet blir så mycket fattigare utan kulturens olika uttryck. Må pandemin snart vara över.

Familj och vänner, Livet i fjällvärlden

Magiskt vacker cykling

Det var en dramatisk himmel igår när vi gav oss av på våra cyklar. Tunga moln och hot om regn. Och nog regnade det en hel del under de timmar vi var ute, men emellanåt kikade solen fram.

Framför allt var det härlig cykling i magiskt vacker natur. Så vackert att jag emellanåt glömde hur tufft det faktiskt var att ta sig upp för alla de där backarna. Men till slut, när vi kom fram, var det värt mjölksyran i benen, svetten som klibbade, hjärtat som dånade i bröstkorgen. För då kom vi fram till det här:

Till fantastiskt vackra Rensjön. På höjderna, med blicken som fick vila över landskapet, satte vi oss och drack kaffe och pustade ut. Och insöp allt det vackra. Gillis la sig i blåbärsriset vid våra fötter och vilade.

Cykling är ett otroligt bra sätt att ta sig ut i markerna. Kvinnan som har inspirerat mig allra mest till trailcykling är Sara Rönne. Kika gärna in på hennes blogg! Hon skriver så entusiasmerande om äventyren, löpningen, cyklingen och om att ta vara på livet. (Hon var dessutom den som såg till att jag gjorde mitt allra första vinterbad. Det var på Internationella kvinnodagen 2019. Oförglömligt!) Här finns hon: http://www.traningsgladje.se

Egenföretagare, Livet i fjällvärlden, Skrivandet, Utomhuslivet

Jag springer och berättelsen lossnar

Jag springer i regn, och det finns absolut ingenting bättre jag kan göra när jag kört fast i berättelsen. När jag låter kroppen arbeta, hjärtat hamra, svetten rinna och regnet ösa ner över mig, så är det som om allt lossnar. Plötsligt förstår jag varför den personen har hamnat där den hamnat, plötsligt inser jag att den personen behöver tala ut med den, plötsligt ser jag så klart vart min berättelse är på väg. Det är så fascinerande!

Så när jag kommit hem och tagit av mig de dyblöta kläderna och fått mig en varm dusch och en kopp te, så kan jag gå ut till min skrivarateljé och fortsätta att skriva. Då hamrar fingrarna mot tangenterna igen. Och det blir många sidor skrivna.

Det har kommit ett brev

När min bok får betyda något för en annan människa

När vi kom hem från vår lilla semestertripp låg ett brev i brevlådan. Bara det att få ett riktigt pappersbrev är ju fantastiskt! Och i brevet låg detta vackra tovade hjärta – ett bokmärke – och ett fint kort.

Brevet är från en Carin i Småland som läst min bok “Det har kommit ett brev” och ville tacka för läsupplevelsen. Hon skriver:

Fantastisk läsning…jag tyckte så mycket om den! Tack.

Och jag blir glad och rörd över att min bok får betyda något för en annan människa. Så mycket att den människan tovar ett hjärta och lägger i ett brev och skickar det till mig.

Tack, Carin!