Jag springer och berättelsen lossnar

Jag springer i regn, och det finns absolut ingenting bättre jag kan göra när jag kört fast i berättelsen. När jag låter kroppen arbeta, hjärtat hamra, svetten rinna och regnet ösa ner över mig, så är det som om allt lossnar. Plötsligt förstår jag varför den personen har hamnat där den hamnat, plötsligt inser jag att den personen behöver tala ut med den, plötsligt ser jag så klart vart min berättelse är på väg. Det är så fascinerande!

Så när jag kommit hem och tagit av mig de dyblöta kläderna och fått mig en varm dusch och en kopp te, så kan jag gå ut till min skrivarateljé och fortsätta att skriva. Då hamrar fingrarna mot tangenterna igen. Och det blir många sidor skrivna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.