Härom dagen dök en bild upp på Facebook, ett minne från en annan tid. Den tid då jag var teologistuderande i Uppsala och det var 90-tal. Jag tyckte om att tillbringa tid på Norrlands nation och sjöng där i Norrlandskören och hade det väldigt, väldigt roligt. Efter en tid var vi fyra tjejer som startade en egen kvartett som fick namnet Kvartetten Brunetten. Under några år uppträdde vi på varenda fest och varenda bal på nationen. Här är vi – Magdalena, Elisabeth, Maria och jag.
Det är speciellt att se en bild som får en att slungas tillbaka i tiden. Där var jag, kortklippt och brunbränd, och fylld av förväntningar för framtiden. Inom bara något år skulle jag vigas till präst i Svenska kyrkan. Jag bodde i en liten lägenhet på Blixtgatan, läste grekiska och tros- och livsvetenskap, religionspsykologi och religionshistoria, och pluggade med kompisar på Café Linné eller Ofvandals. Drömde om en framtid som präst i Jämtland, Härjedalen. Trots att jag trivdes fantastiskt bra i Uppsala visste jag att jag ville hemåt. Jag saknade vintrarna och skidåkningen. Saknade min familj.
Men jag tog vara på dagarna och åren i Uppsala, jag ser det tydligt så här i efterhand. Jag är glad att jag inte bara ägnade tid åt studier, utan också åt musiken och sången, festerna och balerna. Glad att jag var en del av Kvartetten Brunetten under de där åren.
