Betraktelser, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Musiken

En annorlunda men gnistrande vacker första advent

Första advent brukar betyda mycket jobb, mycket folk, mycket musik. Mycket av allt! I år blev det så annorlunda. Så sorgligt det är. Men det känns som om vädret ville kompensera oss lite. Så vi fick gnistande vidder, blå himmel och sol.

Vi höll till på Ånnsjön. Familjen åkte skridskor och jag promenerade. Vi drack varm choklad i solen. Mitt bland alla människorna. Många, många var där.

I går tände vi första adventsljuset och tittade på adventsgudstjänsten från Åre församling som sändes på Facebook. För några dagar sedan var jag med och sjöng in psalmerna och sångerna till gudstjänsten. Det var en glädje mitt i allt att få sjunga tillsammans med andra igen. Och att få sjunga de älskade och efterlängtade adventssångerna. Vi behöver dem mer än någonsin.

Ett ljus är nu i östern tänt.

det är advent, det är advent!

Kika gärna in på Åre församlings Facebooksida och upplev adventsgudstjänsten! Inte är det som att vara på plats i en kyrka, men bättre än ingen gudstjänst alls.

Jag önskar dig en fin måndag! Det tycks bli ännu en gnistrande dag.

Egenföretagare, Musiken, Skrivandet

Bokpaket och musik

Gårdagen blev en så bra dag. Tidig på morgonen tog jag med min kaffekopp ut till skrivateljén och där slog jag in mina böcker i paket. Jag har anmält mig till Jämtländsk julmarknad – en digital variant i år. Och många har sett mitt inlägg om mina böcker och vill beställa. Det är ju jätteroligt!

På eftermiddagen åkte jag till Undersåkers kyrka för att musicera med mycket begåvade musikern Per Wiklander. Han har en idé om att spela in julmusik och sedan lägga ut på nätet, nu när vi inte kan ha julkonserter som vi brukar ha. Nu när vi inte kan samla en massa människor i kyrkbänkarna.

Så vi spelade in två låtar, “Vinterhamn” och “Frid på jord”, och det var så otroligt kul! Det är något som är så speciellt med att musicera tillsammans med andra människor. Bland det bästa som finns!

Och idag möter oss en värld med rimfrost. Det är så otroligt vackert. Vi funderar på att åka skridskor. Men först ha en lugn förmiddag. Jag önskar er en fin lördag!

 

Berättandet, Det har kommit ett brev, Musiken, Skrivandet

Ett år har gått

Ett år har gått sedan min bok “Det har kommit ett brev” släpptes. Oförglömlig är kvällen i Bergs kyrka då jag fick berätta om boken och musicera med fantastiska Astrid Åslin-Kardin och Bengt-Erik Norlén.

Det här var på den tiden då människor kunde samlas, sitta nära i bänkarna, kramas och stå tätt i hop i kö för att få en bok signerad. Jag är så tacksam för den kvällen. Det var något magiskt över den.

Sedan hade jag två bokpresentationer under tiden som följde. En kväll på Åre bibliotek och en kväll på Svenstaviks bibliotek. Den gången tillsammans med min kära författarkollega Ulla  Englsperger. 

Efter det började saker och ting ställas in, vilket förstås är begripligt men så tråkigt! Det är ju så härligt att vara ute och prata om sin bok och möta människor som läst den och som har frågor och tankar kring den.

Men boken har ändå hittat sina läsare. Jag är bortskämd sedan tidigare böcker med att få fina meddelanden och hälsningar. Människor som hör av sig och tackar. Men aldrig har jag fått så många pappersbrev som trillat ner i postlådan här hemma som nu. Det finns ju inget finare än att öppna ett kuvert med brevkniv och veckla ut ett brev och läsa ord som en annan människa skrivit. Jag är så tacksam över det! Jag misstänker att det är titeln på, och temat i, min bok som gjort att många satt sig ner och skrivit brev till mig. Tack, alla!

Och skulle någon vilja läsa boken, eller någon annan av mina böcker, så finns de att köpa i min webshop till lägre pris just nu. Då får man boken signerad dessutom. 🙂

Präst i Åre

Denna märkliga, overkliga tid

När allt är som vanligt brukar den här tiden på året vara en hektisk tid i mitt jobb. Vi brukar planera och förbereda och trappa upp inför advent, jul och nyår. Då brukar allt snurra på i en oerhörd hastighet – det är jobbiga veckor, men framför allt väldigt, väldigt roligt och meningsfullt. Massor av gudstjänster, konserter, vigslar och dop. Massor av möten med människor.

I år är det, som alla förstår, precis tvärtom. I dag har vi fått veta hur vi ska arbeta framöver för att kunna följa Folkhälsomyndighetens nya och tuffare restriktioner. Det som förstås påverkar oss mest är att vi får vara enbart 8 personer vid våra gudstjänster. 8 personer vid dop, vigslar, begravningar. Det är en jobbig insikt, samtidigt som det ju är självklart! Ska vi slippa pandemin i världen måste vi nu alla ta ansvar. På riktigt.

Så, vi går mot en annorlunda advents- och jultid. Mörkret känns mer kompakt än vanligt. Men i fönstren börjar adventsljusen lysa redan nu, den där längtan efter ljus är så påtaglig. Och, som vår biskop Eva skrev: “Tron ställs inte in. Hoppet ställs inte in.” Nej, hoppet får fortsätta bära oss framåt.

Var rädda om er!

/Karin

 

Skrivandet, Upplevelser

Stolt och glad

Här sitter jag hemma vid köksbordet med medaljen dinglande och diplomet i händerna. Trött och fylld av intryck, men framför allt mycket stolt och glad. För i går fick jag ta emot Carl Zetterströms medalj “för jämtsk vitterhet”.

Här på vackra Stocketitt på Frösön med Oviksfjällen som en tavla fick jag ta emot mitt fina pris. Jag fick det för mitt författarskap och för att jag skrivit om starka kvinnor från Jämtland och Härjedalen. Jag är den 37:e i ordningen som fått ta emot medaljen. Jag är i otroligt fint sällskap – Bodil Malmsten, Karl-Göran Ekerwald och Elin Olofsson är exempel på storheter som fått den. 

Medaljen och diplomet utdelades i det vita stenhuset på Stocketitt, det hus som Carl Zetterström lät uppföra på 1700-talet. Han var född och uppvuxen på Rödön och visade tidigt prov på att “ha läshuvud”. Så han fick gå skola i Härnösand och blev sedan skickad till Uppsala där han studerade medicin och blev så småningom professor. Han kom att testamentera sin stora boksamling till Stocketitt på Frösön. Han ville skapa ett bibliotek i det vita stenhuset. Det blev sedan grunden till det som nu för tiden är Länsbiblioteket i Östersund. 

Som sig bör höll jag ett tacktal och avslutade det med att sjunga Evert Ljusbergs text på härjedalska – “Sö blank va alder Halvarlotjen”. På bilden syns också några av personerna i kommittén bakom medaljutdelningen.

Så, stolt och glad är jag alltså! Mycket, mycket.

Egenföretagare, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Skrivandet, Utomhuslivet

Ännu är det höst i Åredalen

I morse låg ett tunt snötäcke över markerna, men bara mycket tunt. Vintern har inte kommit än. Istället har vi underbar höst. Jag tycker mycket om hösten när vemodet i samband med sommarens slut är över. Jag tycker om färgerna i september och oktober, jag tycker om kalheten och kargheten i november.

Jag har upplevt många fina dagar den här hösten på fjäll och i skogar. I ensamhet och tillsammans med andra. Här är några bilder från de här dagarna.

Bilden ovan är från en dag i oktober när min familj ihop med goda vänner var på ripjakt.

Den här bilden är från vackra byn Klocka, några mil väster om Duved. Vi åkte dit för att se om isen lagt sig och vi kunde åka skridskor. Den hade inte alls lagt sig. Men vi kunde sitta vid sjöglittret och elda och dricka kaffe.

I slutet av oktober kom den första snön, men den försvann lika fort. Men älskade dottern hann i alla fall ge sig ut på sin snowboard i Ullådalen. 

Och så igår. Vi var tillbaka i Klocka. Det var så oerhört vackert. Ja la ut den här bilden på Instagram. En person skrev att november uppmanar till stillhet och eftertanke. Det är verkligen så. Jag fångar dagsljus och naturupplevelser så mycket jag kan. Däremellan skriver jag.