Jag har rätt fullspäckade dagar, så här den första veckan efter semestern. Fyra vigslar, ett dop och två gudstjänster kräver samtal och förberedelser och utförande. Roligt och meningsfullt, förstås, och huvudet känns fullt när jag kommer hem om kvällen. Då finns inget bättre än att ge sig ut i skog och mark. Att lufta tankarna, släppa dem fria.
Så, det gjorde jag igår kväll också. Medan jag gick pressade molnen ihop sig och mörknade. Himlen blev så dramatisk, jag önskade att jag hade kunnat måla. Den målningen hade behövt tjock oljefärg. Luften tätnade och jag var säker på att åskan skulle komma.
Jag längtar alltid efter åskan, den är mitt bästa väder. Jag vet att åskoväder kan vara farliga, jag vet att människor skadas och dör av åsknedslag, och ändå… Ändå finns det inget väder som fascinerar mig så mycket. Det bästa jag vet är att sitta inkurad i en filt vid fönstret och betrakta skådespelet och höra mullret, dånet, åskknallarna. Den där känslan av litenhet. Åskan lever sitt eget liv. Vi människor kan påverka mycket, men åskan gör precis som den vill, låter sig inte tämjas.
Jag föddes en åskväderskväll i juli 1972. Mamma och pappa har berättat om ovädret som pågick utanför förlossningssalen allt medan jag föddes till världen. Jag vill tro att det har ett samband med min förtjusning i åskan.
Men i går fick jag inte uppleva den. Den drog över. Det blev lugnt igen. 
