Kulning

Igår firade vi gudstjänst i magiskt vackra Bunnerviken utanför Handöl. Bilden har några år på nacken. I går var det nämligen ingen större mening med att ta några bilder, för allt var jämntjockt grått och regn.

Men vi fick en så fin stund tillsammans i alla fall. Vi höll till på familjens Larssons förstukvist, och den har tak, så vi blev inte blöta av regnet.

Eftersom vi inte hade några kyrkklockor att ringa i så inledde jag gudstjänsten med kulning. Det är verkligen något speciellt med att kula. Att använda ursprungsljuden i sin egen kropp och bara ropa ut toner, ut över sjön och skogarna och fjällen. Det är lite som att komma i kontakt med sitt egen inre, och med förmödrar och tidigare generationer. Som om allt smälter samman.

Jag får ibland frågan var kulning egentligen är. Så här beskrivs det:

Det är en improvisatorisk och ursprungligen funktionell form för musicerande. Kulning, eller lockrop som det också kallas, har använts som arbetsredskap inom fäbodkulturen för att locka på boskap och för att kommunicera mellan fäbodar ute i skogarna.

För många, många år sedan fick jag lära mig kulning av en  kvinna i västra Härjedalen. Hon hade kulat i hela sitt liv.  Vi möttes ute på fjället och där lärde hon mig en del om kulningskonsten. Sedan har jag fortsatt på egen hand, och för tre år sedan gick jag en kulningskurs i Dala-Floda.

Jag vill bara lära mig mer, vill bara kula mer. Det här är så fascinerande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.