Betraktelser, Livet i fjällvärlden, Skrivandet

Hur föds en berättelse?

Jag förundras ofta hur en berättelse föds. Var idéerna kommer ifrån. Hur det kommer sig att något litet börjar spira som sedan kan växa till att bli en hel berättelse, kanske en hel roman.

Det hände mig igen härom dagen. En berättelse bara kom till mig. Jag hade snörat på mig skorna, hängt på mig ryggsäcken och börjar vandra upp mot Mullfjället. Jag gick och det är rejält brant så svetten rann ner för ryggen. Och då, med vinden mot ansiktet, såg jag ett hus framför mig och några personer som finns kring det huset. En av personerna kliver fram lite extra och jag förstår att hon har något att berätta. Jag begriper var huset ligger, jag får en uppfattning om den konflikt som ska bli löst, jag får lite mer grepp om de andra personerna.

Och så är jag i gång! När jag kommer hem, trött och svettig, bara måste jag öppna datorn och skriva ner det jag nu känner till. Jag vill inget hellre än att skriva ner den här berättelsen. Sedan får vi se vad det leder till.

Visst är det förunderligt hur kreativiteten fungerar! Och var kommer de ifrån, de här idéerna?

Livet, Präst i Åre

Nu har jag varit präst i 20 år

Här sitter jag på min mottagning efter prästvigningen i Härnösands domkyrka den tolfte  juni 2000. Karin snart 28 år. Nybliven präst. Glad och stolt efter en oerhört vacker och innerlig prästvigning. Förväntansfull och ivrig inför att få börja min första tjänst som präst.

20 år har gått. 20 år av arbetsglädje och oändligt många stunder av högtidlighet, gudomlighet, närhet. Men också 20 år av hög arbetsbelastning, stress och känsla av otillräcklighet. Det är många gånger fantastiskt att få vara präst, och det är många gånger väldigt svårt.

Jag tänkte kika tillbaka på de här åren. Häng med, om du vill!

Juni 2000-juni 2001: Pastorsadjunkt i Brunflo pastorat. Ett givande, berikande, lärorikt år.

Juni 2001-augusti 2004: Komminister och arbetsledare i Ängsmokyrkan i Torvalla. Fantastiska år i nästan helt nybyggd kyrka med ett oerhört kreativt arbetslag.

Augusti 2004-juni 2005: Jag hade förmånen att arbeta som stiftsadjunkt i Härnösands stift med inriktning gudstjänstutveckling. En dröm som blev sann.

Juni 2005-april 2006: Vår älskade dotter föddes och jag valde att säga upp mig från stiftsadjunktstjänsten. Jag ville inte vara på resande fot så mycket som det arbetet krävde, nu när jag hade blivit mamma.

April 2006-augusti 2009: Komminister i Lockne, Marieby och Näs. Tre fina år med oförglömliga upplevelser med församlingsbor och medarbetare.

Augusti 2009-april 2012: Studentpräst vid Mittuniversitetet i Östersund. Det var något helt annat och mycket stimulerande och utvecklande. Glad att jag fick möjligheten!

April 2012-jan 2016: Jag fick ett samtal från Åre församling och en förfrågan om att bli deras kyrkoherde. Efter många funderingar tillsammans med familjen valde jag att tacka ja. Så vi flyttade till Duved och ett nytt liv började. Några år följde som har kommit att präsgla mig som människa på många sätt.

Jan 2016: Jag valde att säga upp mig från kyrkoherdetjänsten och fick då möjligheten att arbeta kvar som komminister på 50%. Det är ett av de bästa beslut jag fattat. Jag får vara kvar i en församling jag älskar, jag får ägna mig enbart åt de uppgifter jag vigdes till som präst – gudstjänster, dop, vigslar, begravningar, själavård – och jag får också mer tid till mitt skrivande och andra kreativa uttryck.

Juni 2020: Här är jag nu. 20 år har gått. Så oändligt mycket som hänt i min tjänst som präst och i mitt privatliv och i mitt kreativa liv. På ett sätt är jag en helt annan än den jag var då. På ett annat sätt är jag precis den samma som hon som sitter där på mottagningen efter prästvigningen.

Den psalm som burit mig genom de här åren i både glädje och förtvivlan är den här:

Öpnna mig för din kärlek, världen behöver mig, världen behöver din kärlek strömmande genom mig.

Forma mig för ditt rike, uppväck mig, ge mig liv. Tag mig nu in i din lydnad. Herre, förvandla mig.

Nu till din tjänst, o, Herre, ger jag min kropp och själ. Låt mig ur döden få uppstå. Kristus, du livet är.

Omslut mig med din kärlek, världen behöver mig. Världen behöver din kärlek strömmande genom mig.

(Sv Ps 96)

Här håller jag en andakt i samband med Undersåkerskörens vårkonsert för något år sedan.

Livet i fjällvärlden, Skrivandet

Öppen scen med Åre författarna på Åre strand

Igår kväll satt vi i solen, älskade dottern och jag, på Åre strand och var med på Öppen scen med Åre författarna. En ljummen sommarkväll, en eld som sprakade, vågor som varsamt slog mot land, och författare som läste sina berättelser. Det var en fröjd att bara sitta med sin kaffekopp och lyssna. Jag hade också tänkt att läsa något, men ibland är det så hiskeligt skönt att inte vara den som syns och hörs. Att bara sitta ner och ta in och lyssna.

Åreförfattarna är en konstellation människor som det är oerhört fint att vara en del av. Många är publicerade, andra bär på drömmar om att få ge ut en bok, och alla älskar detta med att skriva. Det är en ynnest att få träffas och samtala. Vår vanliga rutin brukar vara att vi ses på Åre bageri en fredagsmorgon i månaden, men nu under Coronatid ses vi via Zoom.

Det här är Emma Lager. En fantastisk poet och den som initierade idén med öppen scen i Åre. Det här var tredje gången, och i augusti ses vi igen. Öppen scen är verkligen öppen för alla, inte bara för oss i Åreförfattarna. Tanken är att den som vill läsa något gör det. Något man skrivit själv, ett stycke ur en favoritbok, eller, som i går, ett stycke ur sin egen dagbok från tonårstiden. Allt är möjligt.

Nedan ser ni Ulla Engelsperger, som läste ur sin kommande roman, och Linda Forss som berättade och sjöng egna texter. Många fler läste. Det blev en spännande mix. Jag är glad att bi i en bygd med så många skrivande och kulturellt inriktade människor. Det är inspirerande.

Tack för fina bilder, Linda Forss!

Egenföretagare, Livet, Musiken, Skrivandet

Goliat och de andra

I bland får jag frågan om vilken av mina böcker jag är mest stolt över. Det är jättesvårt att svara på. Oftast är jag nog mest nöjd med den bok jag senast skrivit. Men idag satt jag och bläddrade i “Du ritar i sanden” och “Du möter min blick i vimlet” och kände: Wow! De här är faktiskt riktigt bra!

De är båda novellsamlingar med bibelberättelser med ett språk som kan passa för unga människor. Men det jag har märkt under åren sedan de böckerna släpptes, är att de lika mycket passar för vuxna. Jag har fått åtskilliga kommentarer som låtit ungefär så här: “Jag hade ingen aning om att sådana här berättelser fanns i Bibeln! Det är som om mina ögon har öppnats först nu.”

Sådana kommentarer är ju helt fantastiska att få!

HÄR, HÄR, HÄR och HÄR kan du läsa mer om böckerna.

Om du blir sugen på att köpa någon av böckerna så finns de i min webshop, till specialpris just nu.

Och här nedan finns ett kort klipp från boksläppskvällen i Östersund i september 2015. Tillsammans med Astrid Åslin framför jag låten “Goliat”. En av novellerna i boken är just om David och Goliat.

Goliat

Betraktelser, Livet i fjällvärlden

När våren kom till Åredalen

Nej, ännu ser det inte ut som på bilden. Men bilden ger en så fin föraning om vad som ska komma. För i morse när jag gick till jobbet kände jag för första gången i år att det var vår. Solen sken. Vindarna var ljum…eller, ja, nästan ljumma. Tussilagon lyste mot mig från dikeskanterna.

Som jag har längtat! Som VI har längtat, allihop som bor här! Våren har verkligen suttit fast i år, morgon efter morgon har vi vaknat med snöfall och snötäcke på gräsmattorna, med kyla och blåst. Men nu! Nu kommer våren! Välkommen!

Betraktelser, Familj och vänner, Livet

Att få vara en tonårsmamma

Att få vara en tonårsmamma är att försiktigt pussa på pannan på morgonen och önska välkommen till en ny dag. Att få servera frukost på säng för att göra början på dagen så mjuk som möjligt. Att i bästa fall få en kram innan hon ger sig av till skolan. Att sitta vid köksbordet om eftermiddagen och få ta del av hennes berättelser och tankar. Att dela funderingarna om framtiden. Samhällsvetenskapligt program i Järpen? Dansgymnasium i Stockholm? Att heja på i alla hennes olika önskemål. Lova att hänga med och bo i storstan och det blir vad hon bestämmer sig för. Att hålla fast vid att jag vill att hon ska följa sina drömmar och sin längtan.

Att få vara en tonårsmamma är att sitta med orosklumpen i magen när fredagskvällen kommer och hon ger sig ut med sina kompisar. Orosklump blandad med glädje över allt roligt hon får göra. Glädjen och tacksamheten över alla fina kompisar hon har. Att få ett sms senare på kvällen med frågan om hon och hon och hon får sova över. Att skicka ett “självklart” tillbaka med smiley med hjärtan i ögonen. Att sitta vid köksbordet och vänta på att de kommer hem. Jo, så kommer de och vi gör äggröra och mackor. De försvinner ner till vardagsrummet och jag sitter kvar vid köksbordet och hör dem prata och skratta.

Att få vara en tonårsmamma är att få glänta på dörren till en annorlunda värld. Helt annorlunda mot den värld jag själv befann mig i som tonåring. Att inse att hon och hennes tjejkompisar vet så mycket och kan så mycket och har så starka åsikter om saker. Kloka åsikter. Om klimathotet, om krisen vi befinner oss i, om varje människas lika värde. Och inte minst om jämställdhet och feminism. Mitt eget feministiska – och ibland modfällda – hjärta jublar och dansar. Det finns hopp!

Att få vara en tonårsmamma är det vackraste och det mest ömtåliga jag vet. Och jag är gränslöst tacksam.

Egenföretagare, Skrivandet, Utomhuslivet

När huvudet är tjockt av alla ord

Hela måndagen skrev jag bearbetat text. Och hela tisdagen. Bara korta pauser. Och jag gör det med stor lust och glädje. Jag står i min skrivateljé med kaffekoppen intill mig och bara befinner mig bland orden, meningarna, formuleringarna. Men till slut är huvudet helt tjockt av ord. Så kändes det idag när jag närmade mig lunchtid. Helt tjockt av ord.

Huvudet behövde rymd och utrymme. Jag behövde andas frisk luft. Så jag gav mig av på en träningsrunda. Tog mig västerut längs gamla vägen. Allt det vårkarga runt omkring mig. Kala trädgrenar, beiga lägdor, snöfläckar här och var. Och den isande kalla luften.

Och det var så befriande! Jag har upplevt det så många gånger hur det känns när hjärnan får luftas och hjärtat få arbeta. Det är en av de stora förmånerna med att bo precis där jag bor – att så enkelt kunna ta mig ut och röra på kroppen. Alla skidturer på fjället, alla promenader genom skogen, alla löprundor längs grusvägar och stigar. Så otroligt välgörande.

Musiken

Kulning och yoga

För några år sedan var jag på en kulningskurs i Dala Floda. Det blev magiska dagar med fantastiska Agneta Stolpe som lärare. Det är något med kulningen som berör på djupet. Efter den kursen har jag vågat kula mer än innnan. Så jag har kulat in friluftsgudstjänster och också en körkonsert.

I vintras fick jag syn på en annons om en kulningskurs som ska gå av stapeln i juni. En kulningskurs kombinerad med yoga. Kan det bli bättre? Den ska äga rum i Järvsö med Johanna Bölja som lärare och Camilla Silver som ska leda yogan. Jag anmälde mig direkt och har verkligen sett fram emot dessa dagar!

Men, som ni förstår, är det ju inte alls säkert att kursen blir av. Tiderna vi befinner oss i gör det mesta osäkert och oroligt. Men jag hoppas, förstås!

Bilderna är från Dala Floda och väcker många fina minnen till liv. Som när vi om kvällen stod vid sjön och kulade. Eller när vi tidigt nästa morgon åkte till en fäbodvall och ropade ut över vidderna. Ja, kulningen berör på djupet.

Betraktelser, Kvinnor osm lämnat avtryck, Livet i fjällvärlden

Kvinnor som gör avtryck – Thyra Roland

Alla dessa kvinnor genom historien som lämnat avtryck. Som lämnat spår.

En av dem är Thyra Roland. Precis som fröken Kristina Hansson, huvudpersonen i min roman “Drottningen af Åre”, drev Thyra hotell. Och hon gjorde det mycket framgångsrikt under den där allra första tiden som Åre var turistort. Hon drev det hotell som fortfarande finns kvar och som idag heter Tott Hotell.

Men vem var hon, fröken Thyra Roland? Jag läser på och får veta att hon föds i Yllestad i Värmland 1875. Vad det är som gör att hon kommer till Åre vet jag inte, men runt 1910-1915 lämnar hon hembygden och flyttar till fjällvärlden. Kanske har hon hört talas om att Åre är en by som växer, att man här satsar på turismen, att det kommer att finnas arbete inom restaurang och hotell. Kanske längtar hon efter fjäll- och friluftsliv, så som många gör som kommer hit under den här perioden.

Jag ser framför mig hur hon kommer med tåget till Åre. Hur hon kliver av vid järnvägsstationen och ser sig om i det som ska bli hennes by nu. Ser Åreskutan, bondgårdarna, den gamla stenkyrkan, lanthandeln… Hon rättar till hatten, tar sina koffertar och börjar gå. Efter bara några hundra meter kommer hon till Bergbanan och där kan hon kliva på och åka med upp till berget.

För hon har fått jobb på Restaurang Totten, en restaurang som beskrivs så här i STF:s Hvilo och kurorter i Sverige 1917:

Restaurang Totten, på en sandplatå (ca 460 m.ö.h) ca 1/4 tim. från järnvägsstationen. Bergbanan kan användas. Avstigning vid dess anhaltstation med samma namn. Härifrån är vägen horisontal fram till restaurangen. Öppen 1 juni – 30 sept. Moderna matpriser, om möjligt 4 kr. pr dag. Pens vid minst 3 dagars vistelse. Rum i närliggande gårdar och villor. Förfrågningar besvaras av restaurang Totten, Åre. Rikst.14.

Det Åre som Thyra kommer till är fortfarande en utpräglad sommarturistort, och de flesta som besöker byn hyr rum i gårdarna i Tottens by. Många av dem vill komma till restaurangen för att äta sin mat. Thyra blir servitris och kassörska. Där arbetar hon i många år, tills ägaren avlider 1920. Då väljer Thyra att överta rörelsen och driva restaurangen i egen regi.

Några år senare har turismen ökat ytterligare i Åre och Thyra ser all anledning till att uppföra ett pensionat. Så restaurangen rivs för att ge plats år en större byggnad. År 1929 slår hon upp dörrarna till Pensionat Tottgården. Ytterligare några år senare genomgår pensionatet en renovering och uppgradering och Thyra kallar det nu för Hotell Tottgården. Här finns 50 bäddar och 37 rum. Hon kan också i marknadsföringen skryta med att hotellet har rinnande kallt och varmt vatten.

Thyras hotell blir högt ansett och populärt. Hon är också mycket mån om att sålla bland gästerna, det är inte vem som helst som får boka hos henne.

Hon driver hotellet ända fram till sin död i januari 1964.

Hon får många år i Åre under en tid då byn genomgår en otrolig utveckling. Hon får se nya hotell och restauranger uppföras, och hon får uppleva stora, omvälvande händelser för den lilla byn: 1919 äger den första störtloppstävlingen rum, 1939 invigs den första släpliften, 1952 kommer den första linbanan till. Och så – det största av allt – Alpina VM 1954.

Och genom allt detta finns Thyra Roland på plats för sina gäster.

 

 

 

 

Betraktelser, Familj och vänner, Livet

Jag längtar till Gotland

 

Det är tidig morgon den första maj. Välkommen, våren! Gillis och jag tar vår morgonpromenad och snön vräker ner. Allt är grått och vitt. Och jag minns en annan majdag då det också snöade utan slut. Den dagen reste vi till Gotland. Jag vill resa dit igen! Jag har en sådan enorm längtan till Gotland! Till riktig vår. Till värme och sol. Till grönska och blomning.

Den gången reste vi till Gotland för att jag skulle föreläsa vid Gotlands Kyrkvecka. Men vi har varit där andra gånger också. För semester, avkoppling. Sol och bad. Vila. Gotland är för mig så mycket sinnebilden för det sköna livet.

Därför är det en fröjd att läsa Maria Björkmans blogg, http://www.mariabjorkman.se för innehållet i stort, men också för glimtarna jag får om hur det är att leva och bo på Gotland. Nu senast om en kväll vid havet. Och att följa Kammebornia på Instagram och på så vis i tanken bli flyttad till ön. Att se hennes vackra bilder och läsa poetiska ord.

Och i minnena flyttas jag dit.

Minns en brinnande varm julidag då min familj och min brors familj cyklade från Visby norrut längs havet. Svettiga och trötta kom vi fram till det efterlängtade caféet. Där satt vi i skuggan och åt den godaste kanelbullen jag någonsin ätit.

Minns strosande längs de smala kullerstensgatorna i Visby. Det lilla caféet med saffranspannkakorna och kaffet.

Minns Fårö, fantastiska, karga Fårö. Promenaden längs stranden. Havsbruset, vinden, raukarna.

Minns joggingturen längs ringmuren en tidig morgon. En stund av stretchning efteråt i Botaniska trädgården.

Kanske längtar jag extra mycket eftersom jag förstår att det kommer att dröja innan jag kommer dit igen. Den här sommaren är det få som kommer att kunna åka dit. Det blir en annorlunda sommar för Gotland och gotlänningarna.

Så jag fortsätter helt enkelt att minnas och drömma och längta allt medan julkortssnöflingorna faller utanför fönstret. Välkommen, sköna maj!