Böcker och läsning, Det har kommit ett brev, Egenföretagare, Livet i fjällvärlden, Präst i Åre, Skrivandet

Tankar om hösten

I går morse packade jag ryggsäcken, snörade på mig skorna, tog med mig älskade hunden och gav mig av på en fjälltur. Jag gick genom byn och sedan branterna upp mot Mullfjället. Det var första morgonen jag kände riktigt ordentligt att det är höst. Det är verkligen höst nu. Den krispiga luften och de starka färgerna – så oerhört vackert.

När vi väl kommit upp en bit satte jag mig och tog fram min frukost. Ni vet ju – aldrig smakar kaffe så bra som på en fjälltopp. Och jag satt där och blickade ut över vidderna och funderade över den höst som nu har kommit. Hur ska den här hösten bli? Det enda jag vet är att den kommer att bli betydligt lugnare än förra hösten.

Då var jag mitt inne i att slutföra min roman “Det har kommit ett brev”. De sista redigeringsrundorna, layoutbeslut, omslagsbeslut, bokningar för att komma ut och presentera boken på olika ställen, planer inför boksläppet… Här kan du läsa mer om boken och boksläppet: https://www.karinharjegard.se/2019/11/antligen-bokslapp/

Ja, den här hösten är verkligen lugnare. Det enda framträdande jag är inbokad på är en bokmässa i Bräcke. Jag hoppas att den blir av! Så mycket annat är ju inställt. Och jag skriver och skriver. Idéerna tar inte slut, som tur är. Jag är inne i ett manus som är mycket lustfyllt att vara i. Vi får se vad det kan leda till.

Vad gör jag mer under hösten? Förutom skrivandet arbetar jag förstås precis som vanligt som präst i Åre församling. Jag tränar en hel del, bra att ha tid till träningen! Försöker vara utomhus så mycket som möjligt, tankar dagsljus, tankar solstrålar. Jag läser massor, just nu Inger Alfvéns senaste. Hon är alltid bra! Är med familjen så ofta jag kan.

Jag satt där på fjället och andades in höstluften och kände att det var dags att välkomna den nu. Dags att välkomna hösten.

Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Röra på kroppen, Skrivandet, Skrivateljén

Att träna på morgonen

Älskade dottern och jag har infört en ny rutin; att någon gång i veckan åka och träna på gymmet på morgonen. Så idag steg vi upp 5.45 och åkte till Sats i Åre och tränade. Det finns många fördelar med att träna på morgonen:

  • Det är nästan tomt på gymmet, till skillnad mot hur det är på eftermiddagar och kvällar. (Det är väldigt bra så här i Coronatider.)
  • Det är magiskt morgonsken där utanför fönstren, så det är en härlig sak att träna och samtidigt blicka ut över vyerna. (Sats i Åre kan vara ett av de vackraste gymmen som finns, med utsikt över fjäll och sjö.)
  • Träning på morgonen ger god energi för resten av dagen. Så efter att vi tränat, kommit hem och duschat och ätit frukost, gav sig dottern av till skolan och jag gick ut till skrivateljén. Vi var väldigt peppade båda två inför en ny dag. Klart bra!
  •  Det är skönt att ha träningen avklarad när dagen börjar.

 

Kulning, Livet, Präst i Åre

Det är läkande att kula

På Nyhetsmorgon i TV4 pratade de i morse om att kulning är läkande och helande. Inte minst för människor som drabbats av utmattningssyndrom. Jag kan förstå det. Att kula är att komma i kontakt med sitt eget inre, men det ger också en stark känsla av tillhörighet och ursprunglighet.

I söndags inledde jag friluftsgudstjänsten med att kula ut över Gevsjön, ut över skogarna och markerna. Många blir ofta så berörda, så tagna av kulningen. Jag tror att det beror på att kulningens ljud rör vid djupa skikt i människan.

Så här såg jag ut när jag skulle till Åre hembygdsgård för någon sommar sedan och inleda midsommarfirandet med kulning.

 

Egenföretagare, Livet i fjällvärlden, Skrivandet, Skrivateljén

Skriva och fjällvandra

Jag har haft en väldigt bra vecka! Ni vet ju att varannan vecka är mina “skrivarveckor”. Det här var en sådan. En vecka när jag varje morgon klivit upp tidigt. (Jag är en sann morgonmänniska; mår som bäst på morgonen, hjärnan är i bra form.) Så när familjen fortfarande sover smyger jag mig upp, brygger en kopp kaffe, och tar med ut till skrivateljén. Och skriver.

Och de här morgnarna har jag haft ett fantastiskt flöde. Ett makalöst flow. Jag är inne i en berättelse som jag tycker mycket om att vara i. Jag trivs att umgås med personerna som befolkar den världen. Så fingrarna jobbar på i rätt hög hastighet på tangenterna för att hinna med i allt som händer. Så går timmarna och mitt på dagen är jag hungrig. Går in och äter lunch. Och sedan packar jag ryggsäcken.

Den stora förmånen i att bo där vi bor är att jag bara kan dra på mig vandringskängorna och ryggsäcken och ge mig av. I förrgår skjutsade L mig till Ullådalen och sedan vandrade jag hem därifrån. En jättefin tur i strålande solsken.

Kombinationen skriva förmiddagar och vandra eftermiddagar kan jag rekommendera!

 

Egenföretagare, Skrivandet

Längtar tillbaka till Näsåker

För ett år sedan befann jag mig i Näsåker på skrivarretreat. Det var andra gången jag var där, och jag längtar dit igen! Det är Johanna Wistrand som har bjudit in till dessa retreater. Hon är själv i högsta grad en skrivande människa, och också lektör, skrivcoach och spökskrivare. Du kan läsa mer om henne här: http://www.multimanus.se

Dagarna i Näsåker är sprängfyllda av kreativitet och inspiration. Jag har skrivit massor de gånger jag varit där. Vad är det som gör det?

  • Johanna, förstås, och de andra deltagarna. Det är en sådan ynnest att få umgås med andra skrivande människor! Att ta del av deras tankar kring sitt skrivande, att få stöta och blöta skrivandets vedermödor och glädjeämnen. Maud och jag har varit där tillsammans. Åkt bil dit och hem. Hunnit prata massor. Här kan du läsa mer om henne och hennes olika konstnärliga uttryck: http://www.deckmar.se
  • Och miljön bidrar verkligen; rummen i gamla Gästis som vi får förfoga över när vi är där. Se på bilderna nedan och du kan ana stämningen där inne.
  • Hela Näsåker påverkar kreativiteten. Det vackra landskapet, människorna, butiken med kläder och väskor från hela världen, niporna, hällristningarna, Ingelas café, chokladpralinskaperskan, gudinnemuseet…
  • Förmånen att gå in i en bubbla när jag är där. En kreativitetsbubbla. Oaser av tid.  Bo på hotell, inte laga mat, inte städa, vara helt ensam om jag vill det, inga krav eller förväntningar. Bara mitt eget skrivande.

Ja, ett år har gått sedan sist. Jag längtar tillbaka.

Familj och vänner, Livet i fjällvärlden

I storstan eller fjällvärlden?

I bland kan jag längta efter att få bo i storstan. Bland husen och gatorna, caféerna och butikerna, teatrarna och konserthallarna. Bland myllret av människor. Flödet. Men allra oftast längtar jag inte efter det. Allra oftast är jag så himla lycklig över att bo precis där vi bor.

Som i går morse när älskade dottern och jag sa till varandra: “Ska vi ta med frukosten och äta den på fjället? Ja, det ska vi.” Och vi packade snabbt en ryggsäck och knallade iväg. Genom byn och sedan upp på Mullfjället. Bara en kort paus med vattenpåfyllning i ett vattenfall.

Och sedan, efter att vi tagit oss upp, få sitta på en sten och dricka kaffe och titta ut över vidderna. Det blir inte bättre än så.

Så, ja, storstan i all sin glans och jag kan verkligen längta dit, men det är här jag vill leva och bo.

En stuga vid en sjö, Familj och vänner, Skrivandet, Utomhuslivet

Sommardagar i sjöstugan

Vi har haft ett gäng härliga dagar i sjöstugan. Sådana där dagar och kvällar som är värda att drömma sig tillbaka till när vintern är här. Sådana där stunder av ren och skär sommar. Ungefär så här:

I vanlig ordning har jag vaknat tidigt om morgnarna. Då har jag gått upp och bryggt kaffe och sedan satt mig för att skriva. Antingen har jag suttit ute på altanen eller inne i stugan med altandörren öppen. (Men ljudet av vågkluck är viktigt för kreativiteten.) Jag har haft ett otroligt flöde dessa dagar. Många kapitel har blivit skrivna.

Mitt på dagen har vi tränat. En av dagarna åkte vi till Andersön och sprang. Där är det närapå magiskt vackert med Storsjön och fjällvärlden i blickfånget. Och sedan hem för att bada i sjön.

Vi har hunnit umgås med vänner. Både fikagäster och middagsgäster. Enkelt och coronasafe att sitta ute på altanen.

En av kvällarna tog vi båten bort till bryggcaféet. Så otroligt mysigt att glida fram över vattnet i solnedgång. Och att gå i land och ta en kaffe och sitta ner en stund.

Och vad mer? Jo, hallonplockning, läsning, vila… Mycket fina sommardagar med andra ord. Bevarar dem i mitt hjärta.

 

Livet i fjällvärlden, Präst i Åre

En helg i ett prästliv

Den här helgen som var gick jag in och jobbade, trots att jag egentligen hade semester. Det blir så ibland , schemat går inte ihop. Men jag gjorde det med glädje! Häng med, så får du höra om min helg!

Helgen för min del inleddes på fredagen då jag satt på mitt kontor och gjorde en hel radda förberedelser. Jag hade också ett samtal med ett kommande vigselpar. Ett fint och berörande samtal. Det är en av de stora förmånerna som präst – alla möten med människor. Att för en stund få dela liv och ta del av andra människors tankar och upplevelser.

På eftermiddagen hade jag en vigsel i Duveds kyrka. Vackert och innerligt var det. Vigselparets små bedårande döttrar både läste bibelord och sjöng en sång för sina föräldrar. (Duveds kyrka är den kyrka vi får vara i nu under pandemin, i annat fall får dop, vigslar, begravningar ske utomhus.)

På lördagen satte jag mig i bilen och åkte till den lilla byn Arvesund vid Storsjöns strand. Där, på Ångaren Östersund, hade jag en vigsel. Med makalös utsikt över sjön och fjällen. Och i soligt och vackert väder.

På söndagen hade jag en friluftsgudstjänst i Fröå. Också då var det fint väder, också då var utsikten magisk över Åreskutan. Jag inledde gudstjänsten med att kula. Det kändes helt rätt i den miljön, där det genom historien funnits fäbodvallar. I min predikan vävde jag in Anna Larsdotter, som var den som år 1744 hittade koppar i Fröå. Efter det drog kopparbrytningen i gång där. Hon var med och förändrade historiens gång, men hon hann nog aldrig få någon uppskattning för det hon gjorde – hon dog bara ett år senare i barnsäng.

Senare den eftermiddagen hade jag en vigsel vid Tegeforsen. Medan människor runt omkring solade på klipphällarna och badade sa vårt vigselpar sina “ja” till varandra. Som en glimt av evighet mitt i livet som pågick.

Ja, det var min arbetshelg. Kände mig fylld av tacksamhet.

Berättandet, Det har kommit ett brev, Skrivandet, Skrivateljén

När bokcirklar samtalar om min bok

Jag gillar den här bilden från mitt författarframträdande på Åre bibliotek i höstas, när jag precis hade släppt min bok “Det har kommit ett brev”. (Det var på den tiden då man fortfarande kunde samla en större grupp människor i en lokal och ha ett kulturellt evenemang… ) Jag gillar bilden för jag ser nästan lite galen ut. Jag undrar vad jag berättar om just där och då. Men det märks att jag trivs. Jag gör ju det när jag får berätta om mina böcker och mitt skrivande. Det är lustfyllt.

Nu kan jag inte, som alla förstår, vara ute och berätta, och därför blir jag extra glad när jag får meddelanden från människor att de läser min bok i sina bokcirklar. Det är en nästan hisnande känsla att tänka på det. Att människor läser min bok och sitter sedan och samtalar om boken, om personerna i boken, om handlingen… Det känns väldigt hedrande! Och jag skulle så gärna vilja vara en liten fluga på väggen…

I samband med att min förra bok, “Drottningen af Åre”, släpptes blev jag inbjuden att vara med vid några bokcirklar. Det var väldigt roligt! Då satt jag där med människor som läst boken, som hade frågor och synpunkter om boken, som gjorde boken ännu mer levande för mig. En stor ynnest! Det får gärna bli mer sådant så småningom.

Hoppas ni har det bra! Här regnar det som bara den, men jag har tagit en löptur och kom hem dyngsur. Dessutom håller jag på att måla om vårt sovrum. En får ta vara på dagarna…

Berättandet, Musiken

Jag saknar musiken

Jag tänker på alla musiker, skådespelare, artister, dansare och alla andra som på olika sätt arbetar med scenproduktioner. Jag tänker på dem nu i coronatider. På inställda jobb och utebliven inkomst. Det är många som sliter ont nu. Som bara väntar på, och längtar till, den dagen när pandemin är över. När livet kan bli lite mer normalt igen.

Jag har också fått en lång rad inställda framträdanden pga pandemin, men mig är det inte synd om, jag har ändå en inkomst. För mig står det inte och faller med arvoden från mina framträdanden.

Men det tar inte bort min längtan efter att få komma ut och berätta om mina böcker igen. Eller komma och ut och sjunga. Just nu är det musiken jag saknar mest! Jag har ändå sysslat med sång och musik i så många år, och ett så här långt uppehåll har jag aldrig haft. Den där fantastiska känslan i att stå inför en publik och skapa något tillsammans med andra musiker.

I mitt huvud snurrar idéer och uppslag till den där dagen då jag kan ut och musicera igen. Grunnar på musiker som jag gärna skulle samarbeta med. Grunnar på låtar att framföra. Grunnar på texter att väva ihop allt med.

Också med vetskapen om hur oerhört viktig kulturen är för människan. Dels för oss som arbetar med kultur, men också, förstås, för dem som kommer och tar del av den. Publiken. Livet blir så mycket fattigare utan kulturens olika uttryck. Må pandemin snart vara över.