Betraktelser, Familj och vänner

Morgonträning

Förra hösten tränade älskade dottern och jag på Sats i Åre i tidiga morgonstund. Vi tog tåget från Duved, tränade på gymmet en timme, lyxade till det med hotellfrukost, och åkte sedan tåget tillbaka för att gå till jobbet respektive skolan. Så oerhört mysigt det var! Och en av de där morgnarna kom upp som ett minne på Facebook härom dagen.

Nu bor hon borta på veckorna och går gymnasiet. Hon tränar inte på gym nu, men dansar flera pass varje dag. Själv har jag börjat på ett nybyggt gym här i Duved. En minuts promenad bort ligger STC och där är jag nu några morgnar i veckan. Jag älskar verkligen att träna på morgonen. Men jag saknar att träna med henne.

Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Utomhuslivet

Vänner och vandring

Det var dimma, duggregn och dyblöta myrmarker. Och det blev en alldeles fantastisk vandring. Det blir ju så när man har förmånen att vandra sida vid sida med nyvunna vänner. Sådana där vänner där samtalen flödar, där samtalen leder till både skratt och tårar.

Sofia träffade jag första gången i somras, men vi har följt varandra på sociala medier i massor av år. Hon driver Kammebornia Podcast, där hon tar oss med in i “livet i allmänhet och stickning i synnerhet”. Och jag, som inte alls kan sticka, ser ändå hennes filmer och fascineras av stickningens magi, av handarbetets kraft och av Sofias bilder och varma ord. Det vilar en trygghet kring hennes podcast. Gå gärna in och titta! Och följ henne på Instagram, också där under namnet Kammebornia.

Christine träffade jag för första gången i fredags på vår vandring. Det fanns så mycket klokskap i henne, så stor vishet. Jag ser fram emot att få träffas fler gånger.

Vi vandrade i Ullådalen och till Lillåstugan. Det var en alldeles lagom lång tur den där dagen. Länge satt vi i stugvärmen och åt våfflor med hjortronsylt och grädde och samtalade vidare. En oförglömlig dag på många sätt.

Och de fina bilderna, ja, de tog Sofia Capelle Kammeborn.

Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Utomhuslivet

En dag att leva på länge, länge

När mina bröder och jag började planera för vår mammas födelsedag, så var vi väldigt eniga om att vi ville att delar av den skulle firas utomhus. Så blev det, och vi fick dessutom världens vackraste höstväder. Tack för den!

Vi åkte till restaurang Fjällorren, som ligger vid foten av Särvfjället, precis vid trädgränsen. En mycket vacker plats, ca 3 mil från Hede. Och med otroligt god mat! Jag åt fisk- och saffranssoppa och den var magisk. Vi satt ute på altanen och åt, hela gänget. Mamma och pappa, min familj, mina syskon och deras familjer. Sedan gav vi oss ut på vandring.

Det är ju det ultimata sättet att umgås – att vandra tillsammans. Och leden upp mot Särvfjället är väldigt snäll, och passar även små 3-årsben. Det blev en väldigt lyckad dag, som avslutades hemma hos mamma och pappa med middag. Min gudson Joel har startat företaget “Härjedalslådan” som bland annat erbjuder catering. Så han kom med maten och den var fantastisk!

Det blir en daq att minnas och leva på länge, länge. 

Livet

Den här fantastiska kvinnan är min mamma

Min kära mamma!

Nej, jag ska inte skriva ett ord om födelsedagar eller ålder eller så, jag ska bara skriva några ord om dig. För jag är så oerhört tacksam att jag får ha dig.

Du finns alltid där för oss alla i familjen. Kärleksfull, omtänksam, närvarande. Jag vet ingen som lyssnar som du. Stöttar om något är svårt. Gläds när det går bra. Lever dig in i hur vi har det.

Jag tänker på när jag och brorsorna växte upp. Du och pappa såg till att vi fick en fin barndom. Ett ombonat hem, mat lagad från grunden, alltid hembakat bröd. Ni åkte skidor med oss, både längd och slalom, tog med oss på fjällvandringar, läste böcker och berättade sagor för oss, välkomnade alltid våra kompisar till vårt hem… Ni lade en god grund för våra liv.

Jag minns så väl den där perioden i mellanstadiet när jag blev mobbad. När du fick reda på det som hände var du så förunderligt handlingskraftig och klok. Hur visste du vad du skulle göra? Du frågade mig vem som hade börjat mobba mig. Jag gav dig ett namn. Du bjöd hem henne och hennes mamma. Tillsammans satt vi fyra vid köksbordet och fikade och pratade. Därmed var den svåra tiden över.

När vi blev vuxna, brorsorna och jag, fanns ni där. Inte minst vid alla våra flyttar. Tänk, vad ni har burit möbler, du och pappa. Och flyttstädat lägenheter.

Nu är ni världens bästa farmor och farfar/mormor och morfar till alla barnbarnen.

Och du är också mormor till barn från andra länder. Små, gulliga barn från Eritrea som tagit dig till sina hjärtan. För när flyktingvågen kom och Hede tog emot människor från olika delar av världen, så var du med och engagerade dig. Ställde upp på alla sätt du kunde. Och fick vänner för livet.

Du är ständigt i gång. Du sår och odlar, planterar och rycker ogräs och gör vackert på gården. Du värnar miljön och klimatet och gör allt du kan för att bidra. Du älskar din bokashi, som omvandlar matrester till växtnäring.

Och så är det detta med dig och kreativiteten. Du har så mycket skaparkraft i dina händer, mamma. Tänk allt du har sytt genom åren! Kläder till oss barn när vi växte upp. Små klänningar och sjömanskostymer och blusar och byxor. Mina balklänningar under åren i Uppsala. Kläder till barnbarnen. Och allt du stickat och vävt genom åren. Alltid ligger en påbörjad stickning i handarbetskorgen.

När du hinner läsa begriper jag inte, men läser gör du. Du har alltid en bok på gång och du läser allt! Olika genrer, olika författare. Jag tror att du, om du varit ung idag, absolut hade studerat vidare. Kanske hade du blivit arkeolog, för historia och gamla saker intresserar dig mycket.

Nej, mamma, jag ska inte skriva något om ålder. Bara det här: Jag vet ingen i din ålder som är så ung och snygg som du! Jag hoppas jag ärvt dina gener. 🙂

Jag älskar dig, mamma, och är så gränslöst stolt över dig och tacksam över att just du blev min mamma!

Nu önskar jag dig en jättefin helg och vi ses i kväll! Stor kram från dotra!

 

Betraktelser, Skrivandet

När berättelsen börjar leva sitt eget liv

Jag kan mitt manus och vet vad som ska hända. Jag vet precis vart jag är på väg. Men så kommer de där stunderna när berättelsen börjar leva sitt eget liv. Människorna som befolkar min berättelse tar helt egna initiativ, gör saker som jag inte hade väntat mig, säger sådant som jag inte visste att de skulle säga. Då är det bara att åka med. En sådan scen har jag precis nu skrivit, och vet ni, det är rätt magiskt.

Betraktelser, Egenföretagare, Skrivandet, Utomhuslivet

Kvällssol över Mullfjället

Jag skrev mest hela dagen i går. När kvällen kom och jag började laga middag, kastade jag en blick ut genom fönstret. Solen strålade över Mullfjället. Och jag, som var helt tjock i huvudet av alla ord och formuleringar, insåg att det bästa vore om jag kom ut på vandring.

Så jag packade ner middagen i en ryggsäck och gav mig av. Ni vet, ynnesten i att bara gå ut genom ytterdörren, gå genom byn och sedan upp på fjället. Det var en helt magisk kväll. Jag tog mig allt längre upp. bit för bit, steg för steg. Svettig och trött satte jag mig till sist mitt i en gräsbeklädd pist och åt ris och korvstroganoff. Tittade ut över byn. Hade solen i ansiktet.

Efter någon timme gick jag ner igen. Mörkret föll. Senare på kvällen kom älskade dottern hem. Då satt vi i köket med brinnande ljus och fikade och pratade. Hon har gjort sina två första dagar på gymnasiet och hade massor att berätta om. Jag är så lycklig över den där stunden, som blev lång. Så lycklig och tacksam över henne. Och gränslös stolt över att hon är den hon är.

Egenföretagare, Printz Publishing, Skrivandet, Skrivateljén, Utomhuslivet

Ultimat skrivardag

Gårdagens skrivardag blev helt enkelt ultimat, så där som jag vill att en skrivardag ska vara. Ungefär så här:

5.45 Vaknar, går upp, brygger kaffe, gör 20 minuters yoga.

6.15 Tar med mig kaffekoppen ut till skrivateljén, sätter timern på 45 minuter och skriver. Skriver, skriver, skriver.

7.00 Går in och äter frukost och läser tidningar

8.00 Skriver.

8.45 Diskar, lägger in en tvättmaskin, plockar. Rensar huvudet.

9.00 Skriver

9.45 Tar en powerwalk i det gröna. Det är så frodigt, så mycket av allt. Rönnbären och glittret i bäcken.

11.00 Skriver

11.45 Äter lunch. Lasagnen som är kvar från här om dagen. Vilar en stund på kökssoffan. Ett mycket viktigt moment, detta med vilan.

13.00 Skriver

13.45 Tar en kaffe ute på farstukvisten. Det är grått och rätt kallt.

14.00 Skriver

14.45 Känner mig klar för dagen, huvudet är tjockt. Har fått ner nästan 5 000 ord. Jag är en bra bit in i manuset nu.

Ungefär så. Jag önskar mig många fler dagar av den här sorten.

Betraktelser, Präst i Åre, Skrivandet

Sensommar i Åredalen

Den senaste tiden har jag jobbat mycket. Många vigslar och dop, många samtal med människor och inte minst en konfirmation. Det har varit fina och intensiva dagar.

I går var jag ledig och tog dagen som den kom. Klippte gräs i solskenet, satt ute på altanen och läste bok, plockade röda vinbär, vilade… Den där återhämtningen är helt ovärderlig.

I morgon har jag avsatt tid till att skriva. Jag längtar redan. Så är det med mig och mitt skrivande.

Min nya bok 2022, Printz Publishing

Omslaget till min bok

Det här är inte omslaget till min bok, även om det på en del sätt liknar omslaget. Fjällen. Myrmarken. Det karga och det varma i samma andetag. Jag tror nämligen inte att jag kan visa omslaget än för er, men jag är så nöjd med det! Det är Sanna Sporrong som har formgivit, och hon är ju inte vilken formgivare som helst. Hon har formgett böcker av t ex Sofie Sarenbrandt och Emma Hamberg. Inget dåligt sällskap jag får hamna i, alltså…

Jag fick komma med tankar om omslaget till min bok, ge hintar om vilken typ av omslag jag önskade. Och jag var ute efter just den där mixen av karghet och värme, och gav några exempel på omslag som har just den känslan. Som “När alla klockor stannat” av Ninni Schulman och “Toner i natten” av Joyo Moyes.

Utifrån mina tankar och utifrån handlingen i min bok har då Sanna Sporrong suttit ner och skapat ett omslag. Det känns hur stort som helst och jag ser fram emot att snart få visa er hur det ser ut.

Betraktelser, En stuga vid en sjö, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Min nya bok 2022, Printz Publishing, Skrivandet, Utomhuslivet

Min höst

Det är ösregn utanför fönstren. Jag dricker kaffe och läser DN och låter tiden smyga sig fram. Och inser att hösten är på väg. Det dröjer inte länge nu. Ungefär det här vet jag om min höst:

Att älskade dottern ska börja gymnasiet på annan ort, och bara vara hemma på helgerna. Stor glädje för hennes skull, jag är säker på att hon kommer att ha det jättebra, och samtidigt vemod i mammahjärtat.

Att jag ska hinna med två ytterligare redigeringsrundor på mitt manus och sedan jobb med redaktör i december. Så galet spännande det är!

Att jag ska jobba på i Åre församling. Hoppas innerligt att vi denna höst ska kunna möta människor, ha verksamheter i gång, fira gudstjänst med människor på plats i kyrkan.

Att jag ska göra många härliga fjällturer i magiskt vackra höstfärger.

Att jag ska skriva vidare på manus nummer 2. Tänker ha några dagar då jag släpper allt annat och bara skriver. Kanske i min ensamhet i sjöstugan.

Att jag och älskade maken ska gå och träna på det helt nybyggda, och ännu inte invigda, träningscentret som ligger en minuts promenad från vårt hus.

Att jag ska börja umgås mer med familj och vänner igen. Det har varit så lite av det under pandemitiden, som för alla andra. Men jag längtar verkligen.

Att jag ska slutföra kursen i själavård som jag påbörjade i januari. En så bra och meningsfull kurs.

Jag börjar se fram emot hösten, märker jag. Den friska kylan, färgerna i träden, mörkret om kvällarna, att tända levande ljus…

Hoppas också DU ser fram emot hösten!