Betraktelser, Livet i fjällvärlden

Ljuset bär oss

Jag hade varit inomhus hela förmiddagen och haft digitala möten. Efter lunch kände jag i både kropp och själ att jag behövde ut, behövde röra på kroppen och få frisk luft. Jag bytte om, hämtade skidorna som stod uppställda mot husväggen och gick iväg till skidspåret. Nydragna skidspår, snötyngda träd och en sol som kämpade ovanför grantopparna. Och ljuset. Det där speciella ljuset som kommer den här tiden.

Inom mig sjöngs orden: Ljuset bär oss. Kanske mer sant än någon annan midvintertid. Det där ljuset som vi så desperat längtar efter – det är på väg. Det är verkligen på väg.

Jag tycker så mycket om de orden. Ljuset bär oss. Det är fantastiska Ylva Eggehorn som formulerat dem i en psalm. Psalmen, som har nummer 744, lyder i sin helhet:

Barn och stjärnor föds i mörker

utan skydd av våld och vapen.

Mitt i mörkret bjuder livet

oss att växa som en låga.

 

Ljuset bär oss. Gud är nära.

I ett litet barn som ser oss.

 

Bär vi barnet i vårt hjärta

blir vi bot för världens plåga.

Gud är hos oss, ljus i natten

för att hjälpa oss att våga.

 

Ljuset bär oss. Gud är nära.

I ett litet barn som ser oss.

 

 

Betraktelser, Egenföretagare, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden

En dag av snö

Jag fick pulsa i snö i går morse när jag skulle ta mig ut till skrivateljén. Snön nådde mig upp till knäna. Jag fick skotta mig fram till dörren. Och snön fortsatte att vräka ner under dagen. Jag var så tacksam över att få vara inomhus, att inte behöva ge mig ut med – den helt översnöade – bilen, att bara vara inne och jobba med stearinljusen brinnande.

Mitt på dagen såg jag Ida-Maja komma hem och jag gick in i huset för att kolla läget. Hon var så lycklig! Hon hade håltimme och hon och en kompis skulle ge sig ut i backen och åka skidor. Hon stoppade i sig lunch och sedan gav de sig av.

Det är kanske där med att fånga ögonblicket, att inte låta en dag i backen med massor av snö gå förlorad.

 

Musiken

Vinterhamn – att få sjunga igen

Strax före jul hade jag förmånen att få vara i Undersåkers kyrka och musicera med fantastiskt begåvade Per Wiklander. Det blev en så fin stund. Jag var så uppfylld av att få sjunga igen, det var så länge sedan. Och det finns nästan inget roligare.

Jag sjöng bland annat Benny Anderssons och Björn Ulvaeus vackra “Vinterhamn”.

Per hade en tanke med denna inspelning. Den här speciella julen, när vi inte kan samlas till julkonserter i kyrkorna som vi brukar, så ska människor kunna finna julmusik från våra trakter på nätet. Så Per spelade in flera sångare och instrumentalister för att kunna sända två musikstycken om dagen över jul och nyår. Briljant idé!

Vår “Vinterhamn” sändes via Åre pastorats Facebooksida och efter bara några dagar hade den över 2000 visningar. Snacka om att nå ut!

Jag vet att julen snart är slut, att flera av er kanske har slängt ut julgranen och tagit in vårtulpaner, men om ni vill få en liten dos jul ändå, och ta del av något som jag är riktigt stolt över, så sök upp vår “Vinterhamn” på Youtube! Bara leta på mitt namn.

I år vill jag sjunga långt mer än jag gjorde förra året! Jag hoppas att det kan bli så.

Familj och vänner, Livet, Livet i fjällvärlden

Vad är viktigt på riktigt?

Kvällen före julafton kom vi till min familjs fäbodvall, den som funnits i vår släkt i generationer. Pappa hade varit i stugan under dagen och eldat i öppna spisen så det var varmt när vi kom. Vi tände stearinljus för att kunna se när vi packade in våra saker och dukade fram mat. Kvällen var sen när vi bestämde oss för att ta en skidtur. Vi åkte ut på myren och vi behövde inte våra pannlampor för månen lyste vår väg framåt och stjärnorna gnistrande på himlavalvet. Och frågan kom brännande inför mig: Vad är det egentligen som är viktigt på riktigt? Jag visste svaret omedelbart: Det finns inget viktigare än att få umgås med min familj och att dessutom få göra det på skidor under stjärnhimlen.

Vi firade vår jul i den lilla stugan och delade ut julklappar, åt julmat, tog fler skidturer, eldade i öppna spisen, läste böcker, spelade spel, vilade. Och jag visste att det inte finns någonting som är viktigare än det här. Enkelheten, jordnärheten, familjen.

På juldagen kom hela familjen till oss. Mamma, pappa, mina syskon och deras familjer. Vi umgicks utomhus i snön och i solskenet. Vi drack glögg, grillade korv, vissa av oss klättrade upp på stugtak och hoppade ner i djupsnön, andra av oss småpratade och skrattade. Och vi dansade. Ida-Maja och hennes kusiner drog igång musiken och fick med oss, allihop. Och jag visste med hela mig att det inte finns någonting viktigare i livet än det här – att få umgås med människor man tycker oändligt mycket om. 

På nyårsafton mötte jag en person utanför Åre gamla kyrka och vi kom att småprata lite. Och jag sa: “Vi får hoppas och tro att 2021 blir ett bättre år.” Personen var på väg att bara hålla med mig, men ändrade sig och sa: “Fast jag tycker trots allt att 2020 blev ett bra år. Jag har för första gången förstått vad som är viktigt på riktigt. Den kunskapen skulle jag inte vilja vara utan.”

Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Utomhuslivet

En gnistrande vinterdag i Ullådalen

Nere i byn i Duved var det -20 grader idag på förmiddagen. Vi tänkte först att det skulle få bli en inomhusdag. Vilken tur att vi tänkte om. För mitt på dagen tog vi bilen till Ullådalen, Ida-Maja och jag, och fick en helt makalös skidtur. Känslan av att åka rakt in i en helt perfekt vinterbild. Klarblå himmel, sol, gnistrande vita vidder och där uppe bara runt -10.

Det var en hel del människor ute, men inte alls så mycket folk som det varit under jul-och nyårshelgerna. De flesta har behövt åka hem till jobb och vardag. Och ännu en gång känner jag en gränslös tacksamhet över att få bo här, att inte behöva åka härifrån när helgen är över.

Familj och vänner, Livet

Den bästa dagen 2020

Jag blickar tillbaka på året som gått. Detta speciella, och på så många sätt, svåra år. Och jag konstaterar att den 2 februari 2020 var årets klart bästa dag. Den innehöll allt vackert en dag kan innehålla. Jag är så tacksam att vi fick uppleva den dagen.

Älskade Ida-Maja konfirmerades. Klädd i Hededräkten skred hon in i Undersåkers kyrka tillsammans med sina konfirmationskompisar. Kyrkan var proppfull av människor, vi satt tätt ihop i kyrkbänkarna. Det var en vacker och känslosam konfirmation. Inte minst när Ida-Maja och två av hennes kompisar dansade så hjärtat nästan slets ur kroppen. Så oerhört starkt!

Efteråt samlades vi i Sankt Olofsgården i Åre för lunch. Sextio personer var vi. Familj, släkt och vänner. Så fantastiskt att tänka på nu! Vi åt och pratade, skrattade och kramades. Och flera av Ida-Majas kompisar ställde sig upp och höll tal. Bara en sådan sak!

Den där dagen står för glädje och livskraft, gemenskap och kärlek. Tänk att vi fick uppleva den! Jag är så innerligt tacksam.

Den fantastiska bilden är tagen av Sara Björkebaum.

 

Betraktelser, Livet i fjällvärlden, Skrivandet, Utomhuslivet

Sara Lidman och Ruth Milles

När jag var tonåring tapetserade jag väggarna och insidan av dörren till mitt flickrum med ordspråk och dikter. Det var livsvisdom som jag hade nytta och glädje av i mitt liv. Till exempel: Bara de tama fåglarna har en längtan – de vilda flyger. Eller: Bättre att vara ute på hal is och ha det glatt än att trampa i gyttja och sörja.

Det där har inte gått över. Jag samlar fortfarande på kärnfulla ord som berör mitt liv och min framtid. Även om jag nu för tiden inte tapetserar väggar med dem. Men jag samlar dem i vackra skrivböcker och i anteckningar i telefonen.

Nu när 2021 precis börjat finns det två ordspråk som jag bär med mig lite extra. Det ena fann jag vackert skrivet på en vägg i min kära vän Mauds ateljé. (Här hittar du Maud och hennes vackra bilder och kloka ord: http://www.deckmar.se ) Hon i sin tur hade funnit orden på Millesgården i Stockholm. Meningen är en del av en dikt av Ruth Milles.

Låt mig verka medan dagen brinner. 

Det andra kärnfulla ordet fann jag i en SVT-dokumentär om Sara Lidman och i hennes bok Hjortronlandet:

Har man en gång fått klart för sig vad ens liv handlar om då ska man vara där och kämpa. Med allt sitt väsen.

 

 

Livet

God Jul!

Jag önskar er alla en God Jul! Må ni få fina dagar, trots att situationen är som den är i världen i år. Vi får tillsammans blicka framåt och hoppas på bättre tider.

Var rädda om er! Jag skickar er en varm kram!

/Karin

Berättandet, Egenföretagare, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Musiken, Präst i Åre, Skrivandet

Det här är jag

Det är många nya läsare som hittat till min blogg på sista tiden. Det är jättekul! Så det är nog på sin plats att jag berättar lite om mig. Så, det här är jag.

Jag är född och uppvuxen i Hede i Härjedalen. Det är länge sedan jag bodde där nu, men de härjedalska ränderna går aldrig ur. Så är det bara. Och det är bra. Sedan snart nio år tillbaka bor jag i Duved, utanför Åre, med min familj. Den högt älskade familjen består av min man Leif, vår dotter Ida-Maja och vår hund Gillis. Vi trivs bra här, allihop! Tycker om de många möjligheterna till utomhusliv – vandring, löpning, skidåkning, cykling… Vi har allt utanför knuten.

Jag vigdes till präst i Svenska kyrkan i juni 2000 efter fem års teologistudier i Uppsala. Sedan dess har jag arbetat som präst på olika ställen i Härnösands stift. Varit både församlingspräst, stiftsadjunkt med inriktning gudstjänstutveckling och studentpräst. Roligt att få möjligheten att prova olika sorters tjänster! Sedan sex år tillbaka är jag församlingspräst i Åre församling på halvtid. Jag tycker mycket om att vara präst just här.

Halvtid eftersom jag har så mycket annat jag också vill ägna min tid åt! Skrivandet, framför allt. Jag har hittills fått sex böcker utgivna, och också skrivit dikter, sångtexter, psalmer, krönikor med mera. Jag sysslar också med musik. Att sjunga är bland det roligaste jag vet, och jag har haft förmånen att få musicera med många olika begåvade musiker. När jag får kombinera sången med teatern är det ännu bättre! Det har jag fått göra i de olika musik- och berättarföreställningar jag har varit med och skapat.

Det mesta av sådant jag brukar syssla med ser annorlunda ut nu under pandemin, så som det är för de flesta kulturmänniskor. Det är en sorg och en saknad. Men också en glädje i att se hur påhittiga människor är. Kulturen ska inte få tystna trots att världen är upp och ner. Själv har jag förmånen att få vara med i ett julmusikprojekt som Per Wiklander håller i. En jullåt per dag ska sändas digitalt fram till jul. Körer och solister från våra trakter medverkar. Kul och inspirerande!

Ja, det var lite om mig. Vill du läsa mer om vad jag sysslar med om dagarna så gå till Kategorier här till höger, så hittar du vad du kan läsa om.

Tack att du hittat hit till bloggen! Önskar dig en fortsatt fin adventstid!

 

Betraktelser, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Musiken

En annorlunda men gnistrande vacker första advent

Första advent brukar betyda mycket jobb, mycket folk, mycket musik. Mycket av allt! I år blev det så annorlunda. Så sorgligt det är. Men det känns som om vädret ville kompensera oss lite. Så vi fick gnistande vidder, blå himmel och sol.

Vi höll till på Ånnsjön. Familjen åkte skridskor och jag promenerade. Vi drack varm choklad i solen. Mitt bland alla människorna. Många, många var där.

I går tände vi första adventsljuset och tittade på adventsgudstjänsten från Åre församling som sändes på Facebook. För några dagar sedan var jag med och sjöng in psalmerna och sångerna till gudstjänsten. Det var en glädje mitt i allt att få sjunga tillsammans med andra igen. Och att få sjunga de älskade och efterlängtade adventssångerna. Vi behöver dem mer än någonsin.

Ett ljus är nu i östern tänt.

det är advent, det är advent!

Kika gärna in på Åre församlings Facebooksida och upplev adventsgudstjänsten! Inte är det som att vara på plats i en kyrka, men bättre än ingen gudstjänst alls.

Jag önskar dig en fin måndag! Det tycks bli ännu en gnistrande dag.