Berättandet, Det har kommit ett brev, Skrivandet, Skrivateljén

När bokcirklar samtalar om min bok

Jag gillar den här bilden från mitt författarframträdande på Åre bibliotek i höstas, när jag precis hade släppt min bok “Det har kommit ett brev”. (Det var på den tiden då man fortfarande kunde samla en större grupp människor i en lokal och ha ett kulturellt evenemang… ) Jag gillar bilden för jag ser nästan lite galen ut. Jag undrar vad jag berättar om just där och då. Men det märks att jag trivs. Jag gör ju det när jag får berätta om mina böcker och mitt skrivande. Det är lustfyllt.

Nu kan jag inte, som alla förstår, vara ute och berätta, och därför blir jag extra glad när jag får meddelanden från människor att de läser min bok i sina bokcirklar. Det är en nästan hisnande känsla att tänka på det. Att människor läser min bok och sitter sedan och samtalar om boken, om personerna i boken, om handlingen… Det känns väldigt hedrande! Och jag skulle så gärna vilja vara en liten fluga på väggen…

I samband med att min förra bok, “Drottningen af Åre”, släpptes blev jag inbjuden att vara med vid några bokcirklar. Det var väldigt roligt! Då satt jag där med människor som läst boken, som hade frågor och synpunkter om boken, som gjorde boken ännu mer levande för mig. En stor ynnest! Det får gärna bli mer sådant så småningom.

Hoppas ni har det bra! Här regnar det som bara den, men jag har tagit en löptur och kom hem dyngsur. Dessutom håller jag på att måla om vårt sovrum. En får ta vara på dagarna…

Berättandet, Musiken

Jag saknar musiken

Jag tänker på alla musiker, skådespelare, artister, dansare och alla andra som på olika sätt arbetar med scenproduktioner. Jag tänker på dem nu i coronatider. På inställda jobb och utebliven inkomst. Det är många som sliter ont nu. Som bara väntar på, och längtar till, den dagen när pandemin är över. När livet kan bli lite mer normalt igen.

Jag har också fått en lång rad inställda framträdanden pga pandemin, men mig är det inte synd om, jag har ändå en inkomst. För mig står det inte och faller med arvoden från mina framträdanden.

Men det tar inte bort min längtan efter att få komma ut och berätta om mina böcker igen. Eller komma och ut och sjunga. Just nu är det musiken jag saknar mest! Jag har ändå sysslat med sång och musik i så många år, och ett så här långt uppehåll har jag aldrig haft. Den där fantastiska känslan i att stå inför en publik och skapa något tillsammans med andra musiker.

I mitt huvud snurrar idéer och uppslag till den där dagen då jag kan ut och musicera igen. Grunnar på musiker som jag gärna skulle samarbeta med. Grunnar på låtar att framföra. Grunnar på texter att väva ihop allt med.

Också med vetskapen om hur oerhört viktig kulturen är för människan. Dels för oss som arbetar med kultur, men också, förstås, för dem som kommer och tar del av den. Publiken. Livet blir så mycket fattigare utan kulturens olika uttryck. Må pandemin snart vara över.

Familj och vänner, Livet i fjällvärlden

Magiskt vacker cykling

Det var en dramatisk himmel igår när vi gav oss av på våra cyklar. Tunga moln och hot om regn. Och nog regnade det en hel del under de timmar vi var ute, men emellanåt kikade solen fram.

Framför allt var det härlig cykling i magiskt vacker natur. Så vackert att jag emellanåt glömde hur tufft det faktiskt var att ta sig upp för alla de där backarna. Men till slut, när vi kom fram, var det värt mjölksyran i benen, svetten som klibbade, hjärtat som dånade i bröstkorgen. För då kom vi fram till det här:

Till fantastiskt vackra Rensjön. På höjderna, med blicken som fick vila över landskapet, satte vi oss och drack kaffe och pustade ut. Och insöp allt det vackra. Gillis la sig i blåbärsriset vid våra fötter och vilade.

Cykling är ett otroligt bra sätt att ta sig ut i markerna. Kvinnan som har inspirerat mig allra mest till trailcykling är Sara Rönne. Kika gärna in på hennes blogg! Hon skriver så entusiasmerande om äventyren, löpningen, cyklingen och om att ta vara på livet. (Hon var dessutom den som såg till att jag gjorde mitt allra första vinterbad. Det var på Internationella kvinnodagen 2019. Oförglömligt!) Här finns hon: http://www.traningsgladje.se

Egenföretagare, Livet i fjällvärlden, Skrivandet, Utomhuslivet

Jag springer och berättelsen lossnar

Jag springer i regn, och det finns absolut ingenting bättre jag kan göra när jag kört fast i berättelsen. När jag låter kroppen arbeta, hjärtat hamra, svetten rinna och regnet ösa ner över mig, så är det som om allt lossnar. Plötsligt förstår jag varför den personen har hamnat där den hamnat, plötsligt inser jag att den personen behöver tala ut med den, plötsligt ser jag så klart vart min berättelse är på väg. Det är så fascinerande!

Så när jag kommit hem och tagit av mig de dyblöta kläderna och fått mig en varm dusch och en kopp te, så kan jag gå ut till min skrivarateljé och fortsätta att skriva. Då hamrar fingrarna mot tangenterna igen. Och det blir många sidor skrivna.

Det har kommit ett brev

När min bok får betyda något för en annan människa

När vi kom hem från vår lilla semestertripp låg ett brev i brevlådan. Bara det att få ett riktigt pappersbrev är ju fantastiskt! Och i brevet låg detta vackra tovade hjärta – ett bokmärke – och ett fint kort.

Brevet är från en Carin i Småland som läst min bok “Det har kommit ett brev” och ville tacka för läsupplevelsen. Hon skriver:

Fantastisk läsning…jag tyckte så mycket om den! Tack.

Och jag blir glad och rörd över att min bok får betyda något för en annan människa. Så mycket att den människan tovar ett hjärta och lägger i ett brev och skickar det till mig.

Tack, Carin!

 

Betraktelser, Livet i fjällvärlden, Skrivandet

Hur föds en berättelse?

Jag förundras ofta hur en berättelse föds. Var idéerna kommer ifrån. Hur det kommer sig att något litet börjar spira som sedan kan växa till att bli en hel berättelse, kanske en hel roman.

Det hände mig igen härom dagen. En berättelse bara kom till mig. Jag hade snörat på mig skorna, hängt på mig ryggsäcken och börjar vandra upp mot Mullfjället. Jag gick och det är rejält brant så svetten rann ner för ryggen. Och då, med vinden mot ansiktet, såg jag ett hus framför mig och några personer som finns kring det huset. En av personerna kliver fram lite extra och jag förstår att hon har något att berätta. Jag begriper var huset ligger, jag får en uppfattning om den konflikt som ska bli löst, jag får lite mer grepp om de andra personerna.

Och så är jag i gång! När jag kommer hem, trött och svettig, bara måste jag öppna datorn och skriva ner det jag nu känner till. Jag vill inget hellre än att skriva ner den här berättelsen. Sedan får vi se vad det leder till.

Visst är det förunderligt hur kreativiteten fungerar! Och var kommer de ifrån, de här idéerna?

Livet, Präst i Åre

Nu har jag varit präst i 20 år

Här sitter jag på min mottagning efter prästvigningen i Härnösands domkyrka den tolfte  juni 2000. Karin snart 28 år. Nybliven präst. Glad och stolt efter en oerhört vacker och innerlig prästvigning. Förväntansfull och ivrig inför att få börja min första tjänst som präst.

20 år har gått. 20 år av arbetsglädje och oändligt många stunder av högtidlighet, gudomlighet, närhet. Men också 20 år av hög arbetsbelastning, stress och känsla av otillräcklighet. Det är många gånger fantastiskt att få vara präst, och det är många gånger väldigt svårt.

Jag tänkte kika tillbaka på de här åren. Häng med, om du vill!

Juni 2000-juni 2001: Pastorsadjunkt i Brunflo pastorat. Ett givande, berikande, lärorikt år.

Juni 2001-augusti 2004: Komminister och arbetsledare i Ängsmokyrkan i Torvalla. Fantastiska år i nästan helt nybyggd kyrka med ett oerhört kreativt arbetslag.

Augusti 2004-juni 2005: Jag hade förmånen att arbeta som stiftsadjunkt i Härnösands stift med inriktning gudstjänstutveckling. En dröm som blev sann.

Juni 2005-april 2006: Vår älskade dotter föddes och jag valde att säga upp mig från stiftsadjunktstjänsten. Jag ville inte vara på resande fot så mycket som det arbetet krävde, nu när jag hade blivit mamma.

April 2006-augusti 2009: Komminister i Lockne, Marieby och Näs. Tre fina år med oförglömliga upplevelser med församlingsbor och medarbetare.

Augusti 2009-april 2012: Studentpräst vid Mittuniversitetet i Östersund. Det var något helt annat och mycket stimulerande och utvecklande. Glad att jag fick möjligheten!

April 2012-jan 2016: Jag fick ett samtal från Åre församling och en förfrågan om att bli deras kyrkoherde. Efter många funderingar tillsammans med familjen valde jag att tacka ja. Så vi flyttade till Duved och ett nytt liv började. Några år följde som har kommit att präsgla mig som människa på många sätt.

Jan 2016: Jag valde att säga upp mig från kyrkoherdetjänsten och fick då möjligheten att arbeta kvar som komminister på 50%. Det är ett av de bästa beslut jag fattat. Jag får vara kvar i en församling jag älskar, jag får ägna mig enbart åt de uppgifter jag vigdes till som präst – gudstjänster, dop, vigslar, begravningar, själavård – och jag får också mer tid till mitt skrivande och andra kreativa uttryck.

Juni 2020: Här är jag nu. 20 år har gått. Så oändligt mycket som hänt i min tjänst som präst och i mitt privatliv och i mitt kreativa liv. På ett sätt är jag en helt annan än den jag var då. På ett annat sätt är jag precis den samma som hon som sitter där på mottagningen efter prästvigningen.

Den psalm som burit mig genom de här åren i både glädje och förtvivlan är den här:

Öpnna mig för din kärlek, världen behöver mig, världen behöver din kärlek strömmande genom mig.

Forma mig för ditt rike, uppväck mig, ge mig liv. Tag mig nu in i din lydnad. Herre, förvandla mig.

Nu till din tjänst, o, Herre, ger jag min kropp och själ. Låt mig ur döden få uppstå. Kristus, du livet är.

Omslut mig med din kärlek, världen behöver mig. Världen behöver din kärlek strömmande genom mig.

(Sv Ps 96)

Här håller jag en andakt i samband med Undersåkerskörens vårkonsert för något år sedan.

Livet i fjällvärlden, Skrivandet

Öppen scen med Åre författarna på Åre strand

Igår kväll satt vi i solen, älskade dottern och jag, på Åre strand och var med på Öppen scen med Åre författarna. En ljummen sommarkväll, en eld som sprakade, vågor som varsamt slog mot land, och författare som läste sina berättelser. Det var en fröjd att bara sitta med sin kaffekopp och lyssna. Jag hade också tänkt att läsa något, men ibland är det så hiskeligt skönt att inte vara den som syns och hörs. Att bara sitta ner och ta in och lyssna.

Åreförfattarna är en konstellation människor som det är oerhört fint att vara en del av. Många är publicerade, andra bär på drömmar om att få ge ut en bok, och alla älskar detta med att skriva. Det är en ynnest att få träffas och samtala. Vår vanliga rutin brukar vara att vi ses på Åre bageri en fredagsmorgon i månaden, men nu under Coronatid ses vi via Zoom.

Det här är Emma Lager. En fantastisk poet och den som initierade idén med öppen scen i Åre. Det här var tredje gången, och i augusti ses vi igen. Öppen scen är verkligen öppen för alla, inte bara för oss i Åreförfattarna. Tanken är att den som vill läsa något gör det. Något man skrivit själv, ett stycke ur en favoritbok, eller, som i går, ett stycke ur sin egen dagbok från tonårstiden. Allt är möjligt.

Nedan ser ni Ulla Engelsperger, som läste ur sin kommande roman, och Linda Forss som berättade och sjöng egna texter. Många fler läste. Det blev en spännande mix. Jag är glad att bi i en bygd med så många skrivande och kulturellt inriktade människor. Det är inspirerande.

Tack för fina bilder, Linda Forss!

Egenföretagare, Livet, Musiken, Skrivandet

Goliat och de andra

I bland får jag frågan om vilken av mina böcker jag är mest stolt över. Det är jättesvårt att svara på. Oftast är jag nog mest nöjd med den bok jag senast skrivit. Men idag satt jag och bläddrade i “Du ritar i sanden” och “Du möter min blick i vimlet” och kände: Wow! De här är faktiskt riktigt bra!

De är båda novellsamlingar med bibelberättelser med ett språk som kan passa för unga människor. Men det jag har märkt under åren sedan de böckerna släpptes, är att de lika mycket passar för vuxna. Jag har fått åtskilliga kommentarer som låtit ungefär så här: “Jag hade ingen aning om att sådana här berättelser fanns i Bibeln! Det är som om mina ögon har öppnats först nu.”

Sådana kommentarer är ju helt fantastiska att få!

HÄR, HÄR, HÄR och HÄR kan du läsa mer om böckerna.

Om du blir sugen på att köpa någon av böckerna så finns de i min webshop, till specialpris just nu.

Och här nedan finns ett kort klipp från boksläppskvällen i Östersund i september 2015. Tillsammans med Astrid Åslin framför jag låten “Goliat”. En av novellerna i boken är just om David och Goliat.

Goliat

Betraktelser, Livet i fjällvärlden

När våren kom till Åredalen

Nej, ännu ser det inte ut som på bilden. Men bilden ger en så fin föraning om vad som ska komma. För i morse när jag gick till jobbet kände jag för första gången i år att det var vår. Solen sken. Vindarna var ljum…eller, ja, nästan ljumma. Tussilagon lyste mot mig från dikeskanterna.

Som jag har längtat! Som VI har längtat, allihop som bor här! Våren har verkligen suttit fast i år, morgon efter morgon har vi vaknat med snöfall och snötäcke på gräsmattorna, med kyla och blåst. Men nu! Nu kommer våren! Välkommen!