Betraktelser, Böcker och läsning, Familj och vänner, Min nya bok 2022, Printz Publishing, Skapandet, Skrivandet

Stina Wollter och kreativiteten

När älskade dottern fyllde sexton fick hon den här boken av mig. “Kring denna konst” av Stina Wollter. I morse, när dottern sov, tog jag en kopp kaffe och lånade med boken och satte mig och började läsa. Det är bilder och texter som tar andan ur en. För att det är så vackert och för att det gör så ont.

Men mest av allt för att Stina uttrycker konstens och kulturens och kreativitetens betydelse i ett människoliv. Jag inser att olika skapande uttryck har varit min räddning så oerhört många gånger! Att få gå till musiklektionen när det i övrigt var tungt att gå i skolan. Att få sitta ner vid skrivmaskinen, och senare datorn, och låta tankarna flyga fritt och vardagen blekna. Att få spela teater och gå in i en annan människas tankar och känslor.

Vad vore världen och livet utan konsten, kulturen, kreativiteten?

Jag läste en stund, blev mycket berörd, och tog sedan tag i en hel massa kreativitet. Först vid pianot. Sökte låtar, spelade, sjöng. Fastnade, som jag så ofta gör, hos Benny Andersson. Vilken musik han skrivit! “Vilar glad i din famn” sjöng jag. Den gudomliga musiken med makalös text av Kristina Lugn. Och “Min astrakan” ur Kristina från Duvemåla

Sedan ett digitalt möte med Anna på förlaget. Åh, så inspirerande! Så roligt och lustfyllt! Vi pratade mest marknadsföring framöver och om att jag ska få min egen PR-person. Så himla spännande! Jag är så gränslöst tacksam över att jag får ägna en stor del av mitt liv åt olika kreativa uttryck!

Eller som Stina skrev i sin dedikation:

Nu så – in i konstens famn

Här möts vi

Här växer vi

Ja, så är det verkligen!

Betraktelser, Familj och vänner

Midsommar i Åredalen

I går satte jag ute på altanen och åt frukost. Det kan vara det bästa jag vet! Och solen sken och himlen var blå och allt var fyllt av grönska och färgstarkhet. En sådan där morgon som jag kan längta efter när vinterstormarna och mörkret är som värst.

Jag satt där och insåg att det om bara någon dag är midsommar och jag tänkte att vi alltså skulle få ännu en midsommar med fint väder. Som det var i fjol! Förra årets midsommar var magisk. Fjällturer, bad i Åresjön, midsommarmiddagar på altanen… Jag satt en stund och bara gladde mig åt ännu en midsommar med min yngste bror med familj i detta väder!

Tills jag begick misstaget att ta upp telefonen och kolla väderappen. 6 grader, blåst och regn väntas under midsommarhelgen. Jaja, vi kan äta midsommarmiddagar inomhus och sjunga sommarsånger och umgås. Det blir också bra.

Jag önskar DIG en fin midsommar!

/Karin

Betraktelser, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden

Skolavslutning – denna speciella tid

Redigering av manus får ligga på vänt den här veckan, det är så mycket annat som händer. Arbetet i Åre församling, som den här veckan innebär en del möten, några vigselsamtal, en gudstjänst. Och här om dagen ett samtal ute på en altan i sommarkvällen med den mest magiska utsikt. Ett samtal om livet och döden och allt det där som handlar om att vara människa. Allt medan vi drack kaffe och åt hembakad rabarberpaj. Emellanåt slås jag av det stora i att få vara präst.

Men det är inte bara arbete den här veckan, det är också att vara mamma till en dotter som slutar nian. Ja, det är en speciell tid! I måndags lämnade de tillbaka datorer och annat de fått låna under högstadietiden. Dessutom hade de 80-talstema, så Ida-Maja var klädd i chockrosa och mintgrön. På kvällen hade hon sin sista dansträning. Hon kom hem och grät floder. Insikten om att en period i livet nu går mot sitt slut. I går hade de friluftsdag uppe vid Fröå gruva med vandring och bad. I dag ska de spela brännboll mot de andra niorna och lärarna. I morgon blir det avslutningslunch med lärarna och alla ska vara utklädda till något som slutar på -ist. Ida-Maja har funderat på både turist, artist och jurist. Vi får väl se vad det blir. Och på fredag är det skolavslutning i kyrkan. Men vi föräldrar vår inte vara med av förståeliga skäl. Otroligt tråkigt, men det är de tiderna vi lever i. Vi får fira henne här hemma i stället. Ja, speciella dagar med mycket glädje och mycket vemod. Också för mamman.

Hittills har det varit fint och soligt. Jag hoppas vädret håller sig så också resten av veckan!

Betraktelser, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden

Att komma hem

Jag tycker så mycket om att vara i Stockholm, inte minst så här i försommartid. Jag är glad att vi snart ska åka tillbaka igen. Och jag kan ibland dagdrömma om att bo där. Jag tror jag skulle trivas bra.

Och samtidigt: Det finns inget som är så underbart som att komma hem till Västjämtland igen. När vi åkte in mot Åre var klockan runt elva på kvällen och ljuset magiskt. Det röda skimret över molnet som vilade tryggt över Åreskutan.

Tillbaka till verkligheten, det är lite så det känns. Och den verkligheten är inte dum alls. Under de här dagarna då vi varit borta har sommaren tagit många steg framåt. Gräsmattorna allt grönare och inte längre bara musöron på björkarna. Den bästa tiden är här nu och den har bara precis börjat. 

Betraktelser, Böcker och läsning, Egenföretagare, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Ny bok på gång, Präst i Åre, Skrivandet

Att vakna av solen

I morse när jag vaknade vid halv sex fick jag för mig att en lampa var tänd i rummet. Det var så ljust. Men det var ingen lampa. Det var solen som sken in genom en glipa i gardinen. Kan man vakna på ett härligare sätt?

Helgen har varit fin, men grå. Inte en enda solglimt varken lördag eller söndag. Men lördagen bjöd ändå på ljus och glädje när jag hade förmånen att få ha en vigsel. Det är ju inte så ofta i denna tid, och förutsättningarna är annorlunda. Men det blev en fin och innerlig stund.

I går kände vi att vi behövde hitta på någonting, göra något mysigt. Så vi åkte tillsammans med fina vänner till Copperhill och fikade. (Bilden är tagen precis utanför hotellet.) Det är något visst med att sitta i en hotellobby och äta kardemummabulle och dricka kaffe och prata. Sent i går kväll kom till slut solen, så älskade maken drog västerut och åkte skidor till norska gränsen. Älskade dottern tog med en bok och gick ut och satte sig i ett träd för att läsa. (Jag är så glad att hon tycker så mycket om att läsa. Och att hon tycker om att sitta i ett träd och göra det.)

I dag har jag redigerat manus hela dagen. Det tar mer tid än man tror. Men jag tycker det är väldigt, väldigt roligt, har alltid tyckt. Nästa vecka åker jag till Stockholm för att träffa förlaget. Det ser jag så mycket fram emot!

Hoppas DU haft en fin helg och en bra måndag!

Betraktelser, Familj och vänner, Livet

En annorlunda påsk

Påsken brukar betyda vigslar på fjälltoppar eller i skogsgläntor, dop i några av våra kyrkor och kapell och en mängd olika gudstjänster runtom i församlingen. Men, som alla vet, i år är inget sig likt. 

Påsken brukar kunna betyda möjligheten att träffa familj och släktingar. Samlas kring påskbufféer, göra gemensamma skidturer, sitta i en snögrop med näsorna mot solen. Men i år är det inte så. I år är inget sig likt.

I år är ledig och och tillbringar dagarna med lilla familjen. Jag är inte alls missnöjd, vi har det väldigt bra. Jag är uppe först om morgnarna, som alltid, och bakar frukostbröd och dukar upp frukosten. Vi äter tillsammans när alla vaknat. Vi promenerar och åker skidor. Gnäller kanske lite över vädret, men vem kan rå på snö och blåst? Vi läser böcker och ser på serier och målar påskägg. Vi eldar ljus när skymningen faller och jag är tacksam över de här påskdagarna. Trots allt.

Jag hoppas att du har det bra hur du än firar påsk detta år!

Skickar med några ord ur den bästa psalm jag vet:

För att en påskdag såg när graven sprängdes,

när dödens udd blev bruten och den slängdes

kan inte ordet längre stå och tiga,

kan dansen leva i oss, sången stiga.

För att din andes eld får allt att brinna,

så hjärtan helas, murarna försvinna,

när ålderns höst bär löften inför våren,

i barnaskapet läker alla såren

så kan vi bära även mörka dagar,

så kan vi känna hoppet fast vi klagar,

så kan vår viskning höras genom skriket,

så kan vi känna doften av Guds rike.

Gud är med oss.

(Psalm 870)

Betraktelser, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden

Rakt in i en akvarellmålning

Vi åkte skidor i Ullådalen igår. Det var som att åka rakt in i en akvarellmålning. Vita, blå och grå nyanser var jag än tittade. Jag åkte på mina turskidor, det är den bästa sortens skidåkning, tycker jag. Att bara ge sig ut i det vilda, inte behöva några spår, vara den som gör spår.

Vi mötte några människor där vi åkte, men inte många alls. Det är en annan tid nu med betydligt färre gäster i dalgången. Den här perioden har sin tjusning, utan tvekan. En annan tystnad och enslighet.

Jag lärde mig att januari på sydsamiska betyder isklangstid. Har du någonsin hört något så vackert? Och just idag har vi lämnat isklangstiden och gått in i februari. Det ljusnar allt mer.

Betraktelser, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden

När allt det här är över

Hela familjen har varit hemma den här veckan. L och jag får inte vara på våra arbetsplatser, och älskade dotterns klass har haft hemmastudier.

Så vi har spridit ut oss i huset, tagit olika rum och gjort dem till arbetsplatser. Suttit med våra olika uppgifter, mötts för en fika eller en lunch. Tänt ljus och samtalat en stund.

Någon har haft håltimme och tagit snowboarden under armen och åkt några åk i backen. Någon annan har tagit en tur i spåret. Det har varit så fantastiskt vackert ute. Bitande kallt, men så vackert!

Så har vi mötts igen över middagen. Sammanfattat dagen. Sedan haft en lugn kväll.

Precis som alla andra längtar jag oerhört till den dagen då livet kan återgå till något mer “normalt”. När vi inte behöver vara rädda, när vi inte behöver tveka kring att träffa andra människor, när vi åter kan umgås med familj och vänner.

Och ändå, trots allt – när allt det här är över kommer jag att minnas de här hemmadagarna med familjen med glädje och tacksamhet.

(Om ni inte har hört Anna Stadlings låt “När allt det här är över”, så leta upp den! En otroligt bra låt!)

Betraktelser, Livet, Präst i Åre

Kurs i själavård

För några år sedan hade jag förmånen att få gå en kurs som hette “Kyrka och kultur”. Det är en av de bästa kurser jag någonsin gått. Om mötet mellan kyrkan och konsten, litteraturen, teatern. Vi mötte en lång rad inspirerande människor under de där kursveckorna.

Kvällen med författaren Maj-Gull Axelsson är oförglömlig. Hon satt i en fåtölj vid öppna spisen och berättade öppet och enkelt om sitt författarskap.

Mötet med författaren Johan Teorin var smått magisk! Hela kursgänget var i Helsingborg och strosade en kväll efter en hel dags studier, där vi bland annat diskuterat Johan Teorins bok “Skumtimmen”. Plötsligt ser vi en skylt som berättar att han är i stan! Han ska precis börja sin författarkväll på en av stans bokhandlare. Vi går dit, allihop. 15-20 personer som alla läst hans bok grundligt och kan ställa frågor. Han var helt fascinerad över sammanträffandet och över att vi, ett gäng präster, studerat hans bok.

Vid ett av kurstillfällena var vi på studiebesök på Dagens Nyheter i Stockholm och fick träffa kulturchefen Maria Schottenius. Hon gjorde verkligen intryck. Hon betonade vikten av det nära sambandet mellan just kyrkan och kulturen.

Under de där kursveckorna mötte vi också skådespelare, konstnärer, museiintendenter med flera. Så oerhört givande!

Nu ska jag få gå en kurs igen och jag gläder mig! En kurs i själavård. Några av dem som håller i kursen är prästen och författaren Göran Larsson, som jag uppskattar mycket, och Cecilia Wadstein, som var min mycket goda själavårdslärare när jag studerade i Uppsala.

Jag har börjat läsa kurslitteraturen nu och är så taggad. Det är så härligt att få fylla på, att få ny inspiration, nya kunskaper.

Betraktelser, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden

De dimhöljda bergens kyrka

Vi promenerade genom skogen och Gillis sprang lycklig vid vår sida. Molnen låg tunga över byn. Vi tog oss upp mot höjderna och himlen blev allt mer blå. Och när vi vände oss om såg vi hur gråheten pressade sig mot byn men här uppe sken solen. Men framför allt såg jag plötsligt Duveds kyrka ur ett helt nytt perspektiv. Hur den ligger där nere i dalen. Som de dimhöljda bergens kyrka. 

Åter igen blev jag påmind om betydelsen av att se saker och ting ur olika perspektiv. Det är så lätt att fastna i sina egna sanningar, men så viktigt att emellanåt se de där sanningarna från olika håll. Reflektera. Kanske våga omvärdera.

Vi kom om att prata om sanning där vi gick, älskade dottern och jag. Och jag tror att det kommer att bli väldigt bra för henne att läsa filosofi på gymnasiet. Hon har en viss fallenhet för filosofiska resonemang. Det blev en härlig promenad och många nya tankar föddes.

Önskar er alla en fortsatt fin helg!