Betraktelser, Livet i fjällvärlden, Skrivandet

Hur föds en berättelse?

Jag förundras ofta hur en berättelse föds. Var idéerna kommer ifrån. Hur det kommer sig att något litet börjar spira som sedan kan växa till att bli en hel berättelse, kanske en hel roman.

Det hände mig igen härom dagen. En berättelse bara kom till mig. Jag hade snörat på mig skorna, hängt på mig ryggsäcken och börjar vandra upp mot Mullfjället. Jag gick och det är rejält brant så svetten rann ner för ryggen. Och då, med vinden mot ansiktet, såg jag ett hus framför mig och några personer som finns kring det huset. En av personerna kliver fram lite extra och jag förstår att hon har något att berätta. Jag begriper var huset ligger, jag får en uppfattning om den konflikt som ska bli löst, jag får lite mer grepp om de andra personerna.

Och så är jag i gång! När jag kommer hem, trött och svettig, bara måste jag öppna datorn och skriva ner det jag nu känner till. Jag vill inget hellre än att skriva ner den här berättelsen. Sedan får vi se vad det leder till.

Visst är det förunderligt hur kreativiteten fungerar! Och var kommer de ifrån, de här idéerna?

Betraktelser, Livet i fjällvärlden

När våren kom till Åredalen

Nej, ännu ser det inte ut som på bilden. Men bilden ger en så fin föraning om vad som ska komma. För i morse när jag gick till jobbet kände jag för första gången i år att det var vår. Solen sken. Vindarna var ljum…eller, ja, nästan ljumma. Tussilagon lyste mot mig från dikeskanterna.

Som jag har längtat! Som VI har längtat, allihop som bor här! Våren har verkligen suttit fast i år, morgon efter morgon har vi vaknat med snöfall och snötäcke på gräsmattorna, med kyla och blåst. Men nu! Nu kommer våren! Välkommen!

Betraktelser, Familj och vänner, Livet

Att få vara en tonårsmamma

Att få vara en tonårsmamma är att försiktigt pussa på pannan på morgonen och önska välkommen till en ny dag. Att få servera frukost på säng för att göra början på dagen så mjuk som möjligt. Att i bästa fall få en kram innan hon ger sig av till skolan. Att sitta vid köksbordet om eftermiddagen och få ta del av hennes berättelser och tankar. Att dela funderingarna om framtiden. Samhällsvetenskapligt program i Järpen? Dansgymnasium i Stockholm? Att heja på i alla hennes olika önskemål. Lova att hänga med och bo i storstan och det blir vad hon bestämmer sig för. Att hålla fast vid att jag vill att hon ska följa sina drömmar och sin längtan.

Att få vara en tonårsmamma är att sitta med orosklumpen i magen när fredagskvällen kommer och hon ger sig ut med sina kompisar. Orosklump blandad med glädje över allt roligt hon får göra. Glädjen och tacksamheten över alla fina kompisar hon har. Att få ett sms senare på kvällen med frågan om hon och hon och hon får sova över. Att skicka ett “självklart” tillbaka med smiley med hjärtan i ögonen. Att sitta vid köksbordet och vänta på att de kommer hem. Jo, så kommer de och vi gör äggröra och mackor. De försvinner ner till vardagsrummet och jag sitter kvar vid köksbordet och hör dem prata och skratta.

Att få vara en tonårsmamma är att få glänta på dörren till en annorlunda värld. Helt annorlunda mot den värld jag själv befann mig i som tonåring. Att inse att hon och hennes tjejkompisar vet så mycket och kan så mycket och har så starka åsikter om saker. Kloka åsikter. Om klimathotet, om krisen vi befinner oss i, om varje människas lika värde. Och inte minst om jämställdhet och feminism. Mitt eget feministiska – och ibland modfällda – hjärta jublar och dansar. Det finns hopp!

Att få vara en tonårsmamma är det vackraste och det mest ömtåliga jag vet. Och jag är gränslöst tacksam.

Betraktelser, Kvinnor osm lämnat avtryck, Livet i fjällvärlden

Kvinnor som gör avtryck – Thyra Roland

Alla dessa kvinnor genom historien som lämnat avtryck. Som lämnat spår.

En av dem är Thyra Roland. Precis som fröken Kristina Hansson, huvudpersonen i min roman “Drottningen af Åre”, drev Thyra hotell. Och hon gjorde det mycket framgångsrikt under den där allra första tiden som Åre var turistort. Hon drev det hotell som fortfarande finns kvar och som idag heter Tott Hotell.

Men vem var hon, fröken Thyra Roland? Jag läser på och får veta att hon föds i Yllestad i Värmland 1875. Vad det är som gör att hon kommer till Åre vet jag inte, men runt 1910-1915 lämnar hon hembygden och flyttar till fjällvärlden. Kanske har hon hört talas om att Åre är en by som växer, att man här satsar på turismen, att det kommer att finnas arbete inom restaurang och hotell. Kanske längtar hon efter fjäll- och friluftsliv, så som många gör som kommer hit under den här perioden.

Jag ser framför mig hur hon kommer med tåget till Åre. Hur hon kliver av vid järnvägsstationen och ser sig om i det som ska bli hennes by nu. Ser Åreskutan, bondgårdarna, den gamla stenkyrkan, lanthandeln… Hon rättar till hatten, tar sina koffertar och börjar gå. Efter bara några hundra meter kommer hon till Bergbanan och där kan hon kliva på och åka med upp till berget.

För hon har fått jobb på Restaurang Totten, en restaurang som beskrivs så här i STF:s Hvilo och kurorter i Sverige 1917:

Restaurang Totten, på en sandplatå (ca 460 m.ö.h) ca 1/4 tim. från järnvägsstationen. Bergbanan kan användas. Avstigning vid dess anhaltstation med samma namn. Härifrån är vägen horisontal fram till restaurangen. Öppen 1 juni – 30 sept. Moderna matpriser, om möjligt 4 kr. pr dag. Pens vid minst 3 dagars vistelse. Rum i närliggande gårdar och villor. Förfrågningar besvaras av restaurang Totten, Åre. Rikst.14.

Det Åre som Thyra kommer till är fortfarande en utpräglad sommarturistort, och de flesta som besöker byn hyr rum i gårdarna i Tottens by. Många av dem vill komma till restaurangen för att äta sin mat. Thyra blir servitris och kassörska. Där arbetar hon i många år, tills ägaren avlider 1920. Då väljer Thyra att överta rörelsen och driva restaurangen i egen regi.

Några år senare har turismen ökat ytterligare i Åre och Thyra ser all anledning till att uppföra ett pensionat. Så restaurangen rivs för att ge plats år en större byggnad. År 1929 slår hon upp dörrarna till Pensionat Tottgården. Ytterligare några år senare genomgår pensionatet en renovering och uppgradering och Thyra kallar det nu för Hotell Tottgården. Här finns 50 bäddar och 37 rum. Hon kan också i marknadsföringen skryta med att hotellet har rinnande kallt och varmt vatten.

Thyras hotell blir högt ansett och populärt. Hon är också mycket mån om att sålla bland gästerna, det är inte vem som helst som får boka hos henne.

Hon driver hotellet ända fram till sin död i januari 1964.

Hon får många år i Åre under en tid då byn genomgår en otrolig utveckling. Hon får se nya hotell och restauranger uppföras, och hon får uppleva stora, omvälvande händelser för den lilla byn: 1919 äger den första störtloppstävlingen rum, 1939 invigs den första släpliften, 1952 kommer den första linbanan till. Och så – det största av allt – Alpina VM 1954.

Och genom allt detta finns Thyra Roland på plats för sina gäster.

 

 

 

 

Betraktelser, Familj och vänner, Livet

Jag längtar till Gotland

 

Det är tidig morgon den första maj. Välkommen, våren! Gillis och jag tar vår morgonpromenad och snön vräker ner. Allt är grått och vitt. Och jag minns en annan majdag då det också snöade utan slut. Den dagen reste vi till Gotland. Jag vill resa dit igen! Jag har en sådan enorm längtan till Gotland! Till riktig vår. Till värme och sol. Till grönska och blomning.

Den gången reste vi till Gotland för att jag skulle föreläsa vid Gotlands Kyrkvecka. Men vi har varit där andra gånger också. För semester, avkoppling. Sol och bad. Vila. Gotland är för mig så mycket sinnebilden för det sköna livet.

Därför är det en fröjd att läsa Maria Björkmans blogg, http://www.mariabjorkman.se för innehållet i stort, men också för glimtarna jag får om hur det är att leva och bo på Gotland. Nu senast om en kväll vid havet. Och att följa Kammebornia på Instagram och på så vis i tanken bli flyttad till ön. Att se hennes vackra bilder och läsa poetiska ord.

Och i minnena flyttas jag dit.

Minns en brinnande varm julidag då min familj och min brors familj cyklade från Visby norrut längs havet. Svettiga och trötta kom vi fram till det efterlängtade caféet. Där satt vi i skuggan och åt den godaste kanelbullen jag någonsin ätit.

Minns strosande längs de smala kullerstensgatorna i Visby. Det lilla caféet med saffranspannkakorna och kaffet.

Minns Fårö, fantastiska, karga Fårö. Promenaden längs stranden. Havsbruset, vinden, raukarna.

Minns joggingturen längs ringmuren en tidig morgon. En stund av stretchning efteråt i Botaniska trädgården.

Kanske längtar jag extra mycket eftersom jag förstår att det kommer att dröja innan jag kommer dit igen. Den här sommaren är det få som kommer att kunna åka dit. Det blir en annorlunda sommar för Gotland och gotlänningarna.

Så jag fortsätter helt enkelt att minnas och drömma och längta allt medan julkortssnöflingorna faller utanför fönstret. Välkommen, sköna maj!

Betraktelser, Livet i fjällvärlden

Utsikt ger insikt

Ända sedan vi flyttade till vårt hus i Duved har vi varit helt fascinerade, närapå trollbundna, av utsikten från vårt matrumsfönster. Att få betrakta Åreskutan och Duveds kyrka i olika skepnader allt efter årstid, väder och tid på dagen. Vi har suttit vid matbordet, ofta med en kopp kaffe i händerna, och bara betraktat.

Någon sa  “Utsikt ger insikt”, och jag tänker att det stämmer. Att få ha dessa vyer omkring sig ger möjlighet till reflektion och eftertanke. Det gör något med oss. Inte konstigt att många vill bo nära bergen, nära havet, nära skogarna.

Och nu har vi fått ha den här vyn i snart fem år, men snart kommer utsikten att förändras. Eller, egentligen, helt tas bort. För ett tvåvånings radhus kommer att byggas på tomten framför vår, och då förvinner vår vy över Skutan och kyrkan.

Det är jättetråkigt för oss, verkligen! Men det är väldigt bra för Duved! Bostadskön är lång, många vill flytta hit, många vill bo här och det är positivt. Då behövs det bostäder. Det kan vi inte på något sätt protestera mot, man äger inte sin utsikt, och vi vill ju se vår kära by utvecklas. Det ska den få göra.

Så vi sitter vid matbordet så ofta vi kan och njuter av utsikten så länge vi får ha den kvar. Sedan kommer en annan tid. Allt har sin tid.

Betraktelser, Livet

Plötsligt kom livet emellan

Jag bakar matbröd i långpanna från en receptbok jag fick av min kusin när jag var mycket ung. Jag bakar pizzabullar som vi kan ha med oss på skidturer och vandringar framöver. Jag bakar äppelkaka att ta fram ur frysen och vispa grädde till när vänner kommer på besök. Alltså, sedan, längre fram i en annan tid när vi ska umgås igen.

Och jag går igenom en massa gamla pärmar med sådant jag skrivit genom åren. A4-papper med påbörjade och aldrig avslutade romanmanus. Korta noveller. Dikter, mängder av dikter. Sångtexter på lösa små papperslappar. Idéer, uppslag, utkast… Och jag hittar en text som var med i en musikföreställning för länge, länge sedan. Det känns som om jag skrivit den nu, i den tid som är nu.

Denna märkliga tid när vi plötsligt tvingas leva i nuet. Det går inte att planera särskilt mycket, för man vet aldrig hur allt ser ut längre fram. Det går inte heller värst bra att oroa sig för saker som ligger i framtiden. Dumt att oroa sig om det där oroliga aldrig kommer att bli av. Men det är också svårt att se fram emot saker. Vi i familjen som har biljetter till föreställningen Jesus Christ Superstar i Dalhalla i juni, kommer den att ges som det är tänkt eller blir den inställd? Konserten med Håkan Hellström som jag och min goda vän ska få åka och uppleva med Ida-Maja och hennes kompisar i augusti, vågar vi se fram emot den?

Nej, när framtiden är så oviss som den är, är det lättare att befinna sig i nuet. Och är det inte det vi längtat till så länge? Att vara i nuet. Är inte det vad framgångssträvande livscoacher försökt lära oss under lång tid? Jag vet inte hur det är för er, men jag finner ändå en vila i det här. I att vara precis här och nu. Ta en dag i taget och allt det där.

Här är några strofer ur texten till den där musikföreställningen i en annan tid, jag tror det var 1998:

Hon planerade sina dagar, varje ögonblick en aktivitet. Ingen tid fick gå till spillo, ingen chans till spontanitet. Men med hennes struktur blev tiden själva fällan. För plötsligt kom livet emellan.

Hon planerade sina år. De virvlade som löv om hösten. Tankarna på sedan, sedan gav den enda sanna trösten. Men med all hennes effektivitet  kom känslorna fram allt mer sällan. Och plötsligt kom livet emellan.

Livet har kommit emellan nu. Det otämjeliga, oförutsägbara, vilda och ostrukturerade livet har kommit emellan oss och våra uppgjorda planer. Det enda vi kan göra är att leva på. Baka det där brödet vi aldrig hinner annars. Sortera de där pärmarna som blivit liggande i åratal. Ta de där samtalen med älskade människor, de där samtalen som aldrig riktigt brukar bli av. Det är tid för det nu.

Betraktelser, Livet, Livet i fjällvärlden

Jag går omkring och längtar

Jag går omkring och längtar. Eller går omkring är helt fel uttryckt. Jag pulsar omkring i djupsnö på vår gård. Ser om det är någonting på gång i någon av rabatterna. Nej, det går inte att se. För mycket snö. Jag vet ju egentligen. Bara för att jag ser bilder från vänner i Stockholm eller på Gotland, bilder på människor med krattor i händerna och blomjord på knäna, så betyder ju inte det att blomning och knoppning är på gång här uppe hos oss. Det betyder bara att hos dem finns inte en gnutta snö, hos dem är värmen på gång på allvar, hos dem är våren på plats.

Den här tiden är beklämmande varje år för min del. Jag längtar efter våren så det gör ont. Jag älskar ju vintern, men när vi börjar närma oss andra halvan av april, då är jag nöjd med skidåkning och kallgrader. Då längtar jag efter annat. Och det är ännu mer längtan i år. Kanske för att våren på något vis står för hopp, står för hopp om förändring, nystart.

Jag längtar efter älskade människor jag inte träffat på länge. Att få vara i deras närhet, sitta vid köksbordet och prata och fika och äta. Umgås. Det blir inte samma sak med telefon eller Skype. Det är vi många som får erfara. Jag längtar efter det där normala sättet att ses när man möts på ICA eller på byn. Inte det där avvaktandet, avståndstagandet. Jag längtar efter att kunna göra upp planer igen. Det går ju inte nu. Det blir alltid: Ja, vi får se hur det ser ut då… Vi vet ju inte om… Och jag längtar till den dagen när vi inte längre behöver vara rädda. Särskilt tänker jag på min goda vän vars pappa har kämpat mot viruset i några veckor nu. Dagar och nätter på sjukhuset. Oron och våndan hos de anhöriga. Alla mina tankar till er. Alla mina böner.

Att leva i ett undantagstillstånd, det är väl det vi gör just nu. I ett mellanrum. Det “vanliga” livet satt på paus. Och så kommer det att fortsätta ett tag till. Ingen vet hur länge. Det är ovant för oss att inte ha minsta kontroll. Läser Bodil Malmsten och slås av hennes ord: Ännu ett bevis på det dåraktiga med att oroa sig för kommande katastrofer. Det är aldrig den katastrof du oroar dig för som kommer. När katastrofen kommer, kommer den alltid oanmäld. (Ur Kom och hälsa på mig om tusen år)

Jag fortsätter gå omkring och längta. Pulsa omkring i djupsnö och längta. Planera för alla de där odlingarna jag ska ta mig an bara våren kommer. Alla rabatterna och buskarna och blommorna och träden… Jag som älskar när det spirar och gror och blommar, men inte riktigt har förmågan att hålla efter. Ni vet, ogräsplockning och sådant, det har aldrig riktigt blivit min grej i livet.  Men det är bra att längta. Det tror jag verkligen.

Betraktelser, Livet

Glad Påsk!

Hej kära ni och Glad Påsk!

Efter fyrtio dagar av fasta från sociala medier är jag tillbaka i bloggen igen! Jag hoppas att ni som läser mår bra, trots att tiderna är som de är. Trots kris och oro. Jag vill gärna skriva mer om det i ett senare inlägg, men idag stannar jag till inför påskdagen. Den här dagen som är precis nu.

Jag satt och skrev min påskdagspredikan häromdagen. Famlade efter hoppet. Hur ser vårt hopp ut dessa dagar? Då kom toner in i mitt huvud. Ord kom smygande. Först kom jag inte alls på vad det var för musik, sedan insåg jag att det är en låt skriven av Jenny Michanek. Några strofer ur låten:

När allt hopp är förlorat, träden är avlövade, och armarna har fallit, då återstår hela härligheten…

När allt hopp är förlorat, världen svartare än vanligt, och husets dörrar är stängda, då återstår hela härligheten…

Den heter “När allt hopp” och  finns att lyssna på på Spotify. Gör det! Den är fantastisk!

Ur de där stroferna föddes hopp för mig. När natten är som mörkast så kommer den där strimman av gryningsljus. Vi är många som har upplevt just det. Och det är vad påskdagen viskar till oss.

Maria och Maria från Magdala som kommer till graven i gryningen med all sin förtvivlan, all sin smärta. De har förlorat sin älskade vän, han som för dem varit hoppet om en bättre värld, en rimligare framtid. Nu har han dött en plågsam död på korset. Jag tänker att det för dem i den gryningstimman inte finns något ljus, allt är över, allt är mörker. Men mörkret skingras där vid graven. En ängel säger till kvinnorna: Var inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus, han som blev korsfäst. Han är inte här. Han har uppstått, så som han sa.

Det berättas att Maria och Maria springer därifrån fyllda av bävan och glädje. Nu ska de berätta för alla de känner, för hela världen, att döden inte är ett slut, att döden är en början på något nytt.

Och vi får ta till oss deras bävan och glädje och inse att inget mörker varar för evigt. Inte heller oron, rädslan, otryggheten varar för evigt. Det kommer att födas nytt hopp, nytt ljus, ny livsglädje. När allt hopp är förlorat återstår hela härligheten.

Så, låt oss bära det hoppet tillsammans!

GLAD PÅSK!

/Karin

Betraktelser, Familj och vänner, Musiken, Skrivandet

Mina förmödrar och den kreativa ådran

“Var är den sprungen ifrån, din kreativa ådra?” Den frågan fick jag härom dagen. Vilken fin fråga! Och viktig. Jag började tänka på mormor och farmor, och insåg att den ådran delvis kommer från dem. Det är så vackert att tänka på.

Mormor Anna föddes 1906 i den lilla byn Hedeviken i Härjedalen. Farmor Maja föddes 1912 i den lilla byn Bledäng i Jämtland. Båda växte upp i bondfamiljer och jag anar att deras barndomar liknade varandra på många sätt.

Från mormor har jag ärvt mitt mörka hår, från farmor min ljusa hy och alla fräknarna. Och från dem kommer delvis min kreativa ådra.

Farmor sjöng och spelade gitarr och piano från tidig ålder, ofta tillsammans med sin tvillingsyster Ester. Och hon visade tidigt att hon ägde en poetisk gåva. Till alla kalas och bröllop var det hon som skrev sångtexter och dikter. När hon ärvde pengar då hennes hemgård såldes, köpte hon ett eget piano.

Mormor spelade också gitarr och sjöng ofta. När jag var barn klippte hon ut sångtexter ur Året Runt och jag satt i hennes knä och vi sjöng tillsammans. Hennes favoritsång var “När det våras ibland bergen”. Hon skrev dagbok varje dag, inga långa utläggningar, men när jag läser i hennes skrivböcker får jag en god bild av hennes liv och hennes tillvaro. Som ung ville hon bli präst, men det gick förstås inte. Det var en helt omöjlig tanke.

Vilka hade de blivit, min mormor och farmor, om de hade varit unga idag? I en tid då de hade kunnat göra annat än att bli mödrar och hustrur och kvar hemma på gården?

Men delar av deras kreativitet och deras längtan flödade vidare in i kommande generationer. Den där ådran flödade vidare också till mig. Det är jag oerhört tacksam över.

Har du också en ådra som är sprungen från någon av dina förmödrar/förfäder?

Bilden föreställer min farmor. Den är tagen 1 januari 1938, dagen då hon gifte sig med sin Nils, min farfar.