Betraktelser, Familj och vänner, Livet

Jag längtar till Gotland

 

Det är tidig morgon den första maj. Välkommen, våren! Gillis och jag tar vår morgonpromenad och snön vräker ner. Allt är grått och vitt. Och jag minns en annan majdag då det också snöade utan slut. Den dagen reste vi till Gotland. Jag vill resa dit igen! Jag har en sådan enorm längtan till Gotland! Till riktig vår. Till värme och sol. Till grönska och blomning.

Den gången reste vi till Gotland för att jag skulle föreläsa vid Gotlands Kyrkvecka. Men vi har varit där andra gånger också. För semester, avkoppling. Sol och bad. Vila. Gotland är för mig så mycket sinnebilden för det sköna livet.

Därför är det en fröjd att läsa Maria Björkmans blogg, http://www.mariabjorkman.se för innehållet i stort, men också för glimtarna jag får om hur det är att leva och bo på Gotland. Nu senast om en kväll vid havet. Och att följa Kammebornia på Instagram och på så vis i tanken bli flyttad till ön. Att se hennes vackra bilder och läsa poetiska ord.

Och i minnena flyttas jag dit.

Minns en brinnande varm julidag då min familj och min brors familj cyklade från Visby norrut längs havet. Svettiga och trötta kom vi fram till det efterlängtade caféet. Där satt vi i skuggan och åt den godaste kanelbullen jag någonsin ätit.

Minns strosande längs de smala kullerstensgatorna i Visby. Det lilla caféet med saffranspannkakorna och kaffet.

Minns Fårö, fantastiska, karga Fårö. Promenaden längs stranden. Havsbruset, vinden, raukarna.

Minns joggingturen längs ringmuren en tidig morgon. En stund av stretchning efteråt i Botaniska trädgården.

Kanske längtar jag extra mycket eftersom jag förstår att det kommer att dröja innan jag kommer dit igen. Den här sommaren är det få som kommer att kunna åka dit. Det blir en annorlunda sommar för Gotland och gotlänningarna.

Så jag fortsätter helt enkelt att minnas och drömma och längta allt medan julkortssnöflingorna faller utanför fönstret. Välkommen, sköna maj!

Betraktelser, Livet i fjällvärlden

Utsikt ger insikt

Ända sedan vi flyttade till vårt hus i Duved har vi varit helt fascinerade, närapå trollbundna, av utsikten från vårt matrumsfönster. Att få betrakta Åreskutan och Duveds kyrka i olika skepnader allt efter årstid, väder och tid på dagen. Vi har suttit vid matbordet, ofta med en kopp kaffe i händerna, och bara betraktat.

Någon sa  “Utsikt ger insikt”, och jag tänker att det stämmer. Att få ha dessa vyer omkring sig ger möjlighet till reflektion och eftertanke. Det gör något med oss. Inte konstigt att många vill bo nära bergen, nära havet, nära skogarna.

Och nu har vi fått ha den här vyn i snart fem år, men snart kommer utsikten att förändras. Eller, egentligen, helt tas bort. För ett tvåvånings radhus kommer att byggas på tomten framför vår, och då förvinner vår vy över Skutan och kyrkan.

Det är jättetråkigt för oss, verkligen! Men det är väldigt bra för Duved! Bostadskön är lång, många vill flytta hit, många vill bo här och det är positivt. Då behövs det bostäder. Det kan vi inte på något sätt protestera mot, man äger inte sin utsikt, och vi vill ju se vår kära by utvecklas. Det ska den få göra.

Så vi sitter vid matbordet så ofta vi kan och njuter av utsikten så länge vi får ha den kvar. Sedan kommer en annan tid. Allt har sin tid.

Betraktelser, Livet

Plötsligt kom livet emellan

Jag bakar matbröd i långpanna från en receptbok jag fick av min kusin när jag var mycket ung. Jag bakar pizzabullar som vi kan ha med oss på skidturer och vandringar framöver. Jag bakar äppelkaka att ta fram ur frysen och vispa grädde till när vänner kommer på besök. Alltså, sedan, längre fram i en annan tid när vi ska umgås igen.

Och jag går igenom en massa gamla pärmar med sådant jag skrivit genom åren. A4-papper med påbörjade och aldrig avslutade romanmanus. Korta noveller. Dikter, mängder av dikter. Sångtexter på lösa små papperslappar. Idéer, uppslag, utkast… Och jag hittar en text som var med i en musikföreställning för länge, länge sedan. Det känns som om jag skrivit den nu, i den tid som är nu.

Denna märkliga tid när vi plötsligt tvingas leva i nuet. Det går inte att planera särskilt mycket, för man vet aldrig hur allt ser ut längre fram. Det går inte heller värst bra att oroa sig för saker som ligger i framtiden. Dumt att oroa sig om det där oroliga aldrig kommer att bli av. Men det är också svårt att se fram emot saker. Vi i familjen som har biljetter till föreställningen Jesus Christ Superstar i Dalhalla i juni, kommer den att ges som det är tänkt eller blir den inställd? Konserten med Håkan Hellström som jag och min goda vän ska få åka och uppleva med Ida-Maja och hennes kompisar i augusti, vågar vi se fram emot den?

Nej, när framtiden är så oviss som den är, är det lättare att befinna sig i nuet. Och är det inte det vi längtat till så länge? Att vara i nuet. Är inte det vad framgångssträvande livscoacher försökt lära oss under lång tid? Jag vet inte hur det är för er, men jag finner ändå en vila i det här. I att vara precis här och nu. Ta en dag i taget och allt det där.

Här är några strofer ur texten till den där musikföreställningen i en annan tid, jag tror det var 1998:

Hon planerade sina dagar, varje ögonblick en aktivitet. Ingen tid fick gå till spillo, ingen chans till spontanitet. Men med hennes struktur blev tiden själva fällan. För plötsligt kom livet emellan.

Hon planerade sina år. De virvlade som löv om hösten. Tankarna på sedan, sedan gav den enda sanna trösten. Men med all hennes effektivitet  kom känslorna fram allt mer sällan. Och plötsligt kom livet emellan.

Livet har kommit emellan nu. Det otämjeliga, oförutsägbara, vilda och ostrukturerade livet har kommit emellan oss och våra uppgjorda planer. Det enda vi kan göra är att leva på. Baka det där brödet vi aldrig hinner annars. Sortera de där pärmarna som blivit liggande i åratal. Ta de där samtalen med älskade människor, de där samtalen som aldrig riktigt brukar bli av. Det är tid för det nu.

Betraktelser, Livet, Livet i fjällvärlden

Jag går omkring och längtar

Jag går omkring och längtar. Eller går omkring är helt fel uttryckt. Jag pulsar omkring i djupsnö på vår gård. Ser om det är någonting på gång i någon av rabatterna. Nej, det går inte att se. För mycket snö. Jag vet ju egentligen. Bara för att jag ser bilder från vänner i Stockholm eller på Gotland, bilder på människor med krattor i händerna och blomjord på knäna, så betyder ju inte det att blomning och knoppning är på gång här uppe hos oss. Det betyder bara att hos dem finns inte en gnutta snö, hos dem är värmen på gång på allvar, hos dem är våren på plats.

Den här tiden är beklämmande varje år för min del. Jag längtar efter våren så det gör ont. Jag älskar ju vintern, men när vi börjar närma oss andra halvan av april, då är jag nöjd med skidåkning och kallgrader. Då längtar jag efter annat. Och det är ännu mer längtan i år. Kanske för att våren på något vis står för hopp, står för hopp om förändring, nystart.

Jag längtar efter älskade människor jag inte träffat på länge. Att få vara i deras närhet, sitta vid köksbordet och prata och fika och äta. Umgås. Det blir inte samma sak med telefon eller Skype. Det är vi många som får erfara. Jag längtar efter det där normala sättet att ses när man möts på ICA eller på byn. Inte det där avvaktandet, avståndstagandet. Jag längtar efter att kunna göra upp planer igen. Det går ju inte nu. Det blir alltid: Ja, vi får se hur det ser ut då… Vi vet ju inte om… Och jag längtar till den dagen när vi inte längre behöver vara rädda. Särskilt tänker jag på min goda vän vars pappa har kämpat mot viruset i några veckor nu. Dagar och nätter på sjukhuset. Oron och våndan hos de anhöriga. Alla mina tankar till er. Alla mina böner.

Att leva i ett undantagstillstånd, det är väl det vi gör just nu. I ett mellanrum. Det “vanliga” livet satt på paus. Och så kommer det att fortsätta ett tag till. Ingen vet hur länge. Det är ovant för oss att inte ha minsta kontroll. Läser Bodil Malmsten och slås av hennes ord: Ännu ett bevis på det dåraktiga med att oroa sig för kommande katastrofer. Det är aldrig den katastrof du oroar dig för som kommer. När katastrofen kommer, kommer den alltid oanmäld. (Ur Kom och hälsa på mig om tusen år)

Jag fortsätter gå omkring och längta. Pulsa omkring i djupsnö och längta. Planera för alla de där odlingarna jag ska ta mig an bara våren kommer. Alla rabatterna och buskarna och blommorna och träden… Jag som älskar när det spirar och gror och blommar, men inte riktigt har förmågan att hålla efter. Ni vet, ogräsplockning och sådant, det har aldrig riktigt blivit min grej i livet.  Men det är bra att längta. Det tror jag verkligen.

Betraktelser, Livet

Glad Påsk!

Hej kära ni och Glad Påsk!

Efter fyrtio dagar av fasta från sociala medier är jag tillbaka i bloggen igen! Jag hoppas att ni som läser mår bra, trots att tiderna är som de är. Trots kris och oro. Jag vill gärna skriva mer om det i ett senare inlägg, men idag stannar jag till inför påskdagen. Den här dagen som är precis nu.

Jag satt och skrev min påskdagspredikan häromdagen. Famlade efter hoppet. Hur ser vårt hopp ut dessa dagar? Då kom toner in i mitt huvud. Ord kom smygande. Först kom jag inte alls på vad det var för musik, sedan insåg jag att det är en låt skriven av Jenny Michanek. Några strofer ur låten:

När allt hopp är förlorat, träden är avlövade, och armarna har fallit, då återstår hela härligheten…

När allt hopp är förlorat, världen svartare än vanligt, och husets dörrar är stängda, då återstår hela härligheten…

Den heter “När allt hopp” och  finns att lyssna på på Spotify. Gör det! Den är fantastisk!

Ur de där stroferna föddes hopp för mig. När natten är som mörkast så kommer den där strimman av gryningsljus. Vi är många som har upplevt just det. Och det är vad påskdagen viskar till oss.

Maria och Maria från Magdala som kommer till graven i gryningen med all sin förtvivlan, all sin smärta. De har förlorat sin älskade vän, han som för dem varit hoppet om en bättre värld, en rimligare framtid. Nu har han dött en plågsam död på korset. Jag tänker att det för dem i den gryningstimman inte finns något ljus, allt är över, allt är mörker. Men mörkret skingras där vid graven. En ängel säger till kvinnorna: Var inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus, han som blev korsfäst. Han är inte här. Han har uppstått, så som han sa.

Det berättas att Maria och Maria springer därifrån fyllda av bävan och glädje. Nu ska de berätta för alla de känner, för hela världen, att döden inte är ett slut, att döden är en början på något nytt.

Och vi får ta till oss deras bävan och glädje och inse att inget mörker varar för evigt. Inte heller oron, rädslan, otryggheten varar för evigt. Det kommer att födas nytt hopp, nytt ljus, ny livsglädje. När allt hopp är förlorat återstår hela härligheten.

Så, låt oss bära det hoppet tillsammans!

GLAD PÅSK!

/Karin

Betraktelser, Familj och vänner, Musiken, Skrivandet

Mina förmödrar och den kreativa ådran

“Var är den sprungen ifrån, din kreativa ådra?” Den frågan fick jag härom dagen. Vilken fin fråga! Och viktig. Jag började tänka på mormor och farmor, och insåg att den ådran delvis kommer från dem. Det är så vackert att tänka på.

Mormor Anna föddes 1906 i den lilla byn Hedeviken i Härjedalen. Farmor Maja föddes 1912 i den lilla byn Bledäng i Jämtland. Båda växte upp i bondfamiljer och jag anar att deras barndomar liknade varandra på många sätt.

Från mormor har jag ärvt mitt mörka hår, från farmor min ljusa hy och alla fräknarna. Och från dem kommer delvis min kreativa ådra.

Farmor sjöng och spelade gitarr och piano från tidig ålder, ofta tillsammans med sin tvillingsyster Ester. Och hon visade tidigt att hon ägde en poetisk gåva. Till alla kalas och bröllop var det hon som skrev sångtexter och dikter. När hon ärvde pengar då hennes hemgård såldes, köpte hon ett eget piano.

Mormor spelade också gitarr och sjöng ofta. När jag var barn klippte hon ut sångtexter ur Året Runt och jag satt i hennes knä och vi sjöng tillsammans. Hennes favoritsång var “När det våras ibland bergen”. Hon skrev dagbok varje dag, inga långa utläggningar, men när jag läser i hennes skrivböcker får jag en god bild av hennes liv och hennes tillvaro. Som ung ville hon bli präst, men det gick förstås inte. Det var en helt omöjlig tanke.

Vilka hade de blivit, min mormor och farmor, om de hade varit unga idag? I en tid då de hade kunnat göra annat än att bli mödrar och hustrur och kvar hemma på gården?

Men delar av deras kreativitet och deras längtan flödade vidare in i kommande generationer. Den där ådran flödade vidare också till mig. Det är jag oerhört tacksam över.

Har du också en ådra som är sprungen från någon av dina förmödrar/förfäder?

Bilden föreställer min farmor. Den är tagen 1 januari 1938, dagen då hon gifte sig med sin Nils, min farfar.

Betraktelser, Livet

Att fasta

Om några dagar är det askonsdagen och med den dagen inleds fastan. Den sträcker sig 40 dagar framåt till och med påskafton. Jag ska fasta, ska du?

Jag har fastat på lite olika sätt genom åren. För många år sedan fastade jag från TV, och de 40 dagarna förändrade mitt TV-tittande totalt. Jag kunde inte längre bara titta på något, vad som helst, utan det måste ha någon sorts mening. Jag har också fastat från sötsaker och andra onyttigheter. Det ska jag göra också detta år.

Men varför ska man fasta egentligen?

Seden att fasta är urgammal, också Jesus drog sig undan i bön och fasta. Grundanledningen är att man ska pröva sitt liv, och försaka av sitt eget till förmån för dem som lider nöd. Förr var det inte ovanligt att man klädde sig “i säck och aska” (bar mycket enkla kläder och ritade ett kors med aska i pannan eller strödde aska i håret).Från 400-talet kan man urskilja seden att fasta 40 dagar före påsk.

Att fasta – att inte tillfredsställa magens behov, kan för en del vara en hjälp att förstå att vi inte behöver tillfredsställa allt som vi önskar och strävar efter. Man kan göra fastetiden till en övning i andlighet och eftertanke. Fastan kan också betraktas som en tid av solidaritet med världens svältande.

Så fastar jag i år

Så, på tisdag äter jag min sista fettisdagsbulle för i år och fastan börjar på askonsdagens morgon. Och även om tanken är att man får avbryta fastan varje söndag så ska jag strunta i det. Under fastan ska jag utesluta kakor, bullar, semlor, tårtor, godis och ostbågar varje dag i veckan. Fram till påsk!

Önska mig lycka till! 🙂

Betraktelser, Familj och vänner

Hur tar du till vara på ditt liv?

När jag var tonåring och skrev dikter som allra mest, kretsade mina tankar mycket kring det här med att ta vara på sitt liv. Det har fortsatt vara ett viktigt tema för mig genom åren, och det har märkts i både sångtexter och böcker som jag skrivit. Jag tror att jag helt enkelt är rädd för att slarva bort det här livet som jag fått, som en gåva.

Det kan bli så klyschigt när man ska försöka formulera sig kring detta. Som att slarvigt kasta omkring sig “carpe diem“, fånga dagen. Men bakom nästan varje klyscha finns ett korn av sanning.

Jag vill inte att livet bara ska passera, utan att jag tar till vara på mina drömmar och min längtan. Jag tror att våra drömmar och vår längtan säger något viktigt om oss som människor.

I fredags låg vi utslagna i soffan, hela familjen, och tittade på Talang i TV4. Ett ganska tramsigt program, men ändå mysigt att titta på tillsammans. Plötsligt är det en ung tjej som går upp på scenen och berättar att hon ganska nyligen miste sin bror. Hon berättar naket och ärligt om smärtan och saknaden efter honom. Sedan sjunger hon en sång hon själv skrivit, en sång som hon tillägnar sin bror. Det är några ord som lyfter sig över de andra. Ungefär så här:

“Jag lovar och svär, jag ska göra allt det där du aldrig fick”

Ja, det är ju så, många dör i ung ålder och får aldrig uppleva det de drömt om att få uppleva. Men vi som fortfarande är kvar här på jorden har möjligheten. Vi har det.

När jag var ung hade jag några stora drömmar. De handlade inte om äventyrliga resor eller påkostade bilar och hus. Nej, jag ville gifta mig, jag ville få barn, jag ville bli präst och jag ville skriva böcker.

Det är med tacksamhet jag inser att jag ju har uppnått de där drömmarna. Inte har det varit enkelt alla gånger, men jag har uppfyllt mina drömmar. Och jag har fått nya drömmar och ny längtan som jag försöker lyssna in och ta tag i.

Jag vet att mycket kan grusa drömmarna, kanske göra dem helt omöjliga att uppnå, livet är ju sådant, inget är självklart. Men jag tror också att nya drömmar kan födas när en dröm av olika skäl behöver släppas.

Jag vet också att det finns dagar och tider när man inte orkar drömma eller längta över huvud taget. Då man har fullt upp med att ta hand om den dag som är just exakt då. Då man har fullt upp med att ta hand om sig själv och sitt eget mående. De dagarna är också en del av livet. De dagarna behöver vi vara extra snälla mot oss själva. Extra, extra snälla.

Jag har länge tänkt på längtan och drömmar som en liten motor inom oss, en rörelse som för oss framåt, som ge oss ny livsglädje och kraft. Jag tror vi ska låta den där motorn mullra inom oss så ofta vi kan

Hör du din motor? Hur tar du till vara på ditt liv?

/Karin

Betraktelser

Du är älskad

Utanför Åre gamla kyrka har ett ishjärta byggts upp med orden “Du är älskad”. En påminnelse till alla som vistas i Åre de här veckorna och som kanske är uppfyllda av tankar kring resultat och prestation.

En påminnelse till oss alla som då och då tror att vi är våra prestationer och våra resultat, som kanske glömmer att det egentligen är helt andra saker som räknas. Som de vi är längs inuti, till exempel. Eller som kärleken vi upplever och ger vidare.

Det där ishjärtat får stå där och påminna oss om att vårt värde är helt absolut, inte avhängigt av vad vi gör eller inte gör, vad vi klarar av och inte klarar av. Vårt värde är inte beroende av framgång eller misslyckande. Det är inte villkorat.

Vi är älskade för att vi är just de vi är.

Betraktelser

Natt och dag. Ylva Eggehorn.

Jag börjar varje morgon i varsamhet nu, i tystnad och lugn. Länge sitter jag med kaffekoppen i handen och ser dagen vakna. Och har Ylva Eggehorns fantastiska bok framför mig på bordet.

Om någon av er har missat Ylva Eggehorn, så vill jag bara uppmana er att börja läsa henne nu. Hon skriver så makalöst bra. Det är hon som skapat orden till psalmerna “Innan gryningen” och “Var inte rädd” och en mängd andra psalmer. Hon har också skrivit lyrik, krönikor och böcker.

Första gången jag hörde henne föreläsa var på Sigtunastiftelsen i juni 2004. Efter det blev ingenting sig riktigt likt igen. Hon talade så att jag fick syn på saker i mitt liv. Det är så märkvärdigt.

Så nu sitter jag om morgnarna och läser hennes bok “Natt och dag” ett litet, litet stycke i taget. Förundras över hur hon förmår beröra med sina ord.

Som i morse:

“Livet är skört och starkt, oövervinneligt och sårbart till döds. Allt finns samtidigt. Ju äldre jag blir, desto mer växer min förundran över att det är så.”

“Verkligheten kommer alltid från ett annat håll. Men när den kommer känner vi genast igen den.”