Betraktelser, Familj och vänner, Livet

Att få vara en tonårsmamma

Att få vara en tonårsmamma är att försiktigt pussa på pannan på morgonen och önska välkommen till en ny dag. Att få servera frukost på säng för att göra början på dagen så mjuk som möjligt. Att i bästa fall få en kram innan hon ger sig av till skolan. Att sitta vid köksbordet om eftermiddagen och få ta del av hennes berättelser och tankar. Att dela funderingarna om framtiden. Samhällsvetenskapligt program i Järpen? Dansgymnasium i Stockholm? Att heja på i alla hennes olika önskemål. Lova att hänga med och bo i storstan och det blir vad hon bestämmer sig för. Att hålla fast vid att jag vill att hon ska följa sina drömmar och sin längtan.

Att få vara en tonårsmamma är att sitta med orosklumpen i magen när fredagskvällen kommer och hon ger sig ut med sina kompisar. Orosklump blandad med glädje över allt roligt hon får göra. Glädjen och tacksamheten över alla fina kompisar hon har. Att få ett sms senare på kvällen med frågan om hon och hon och hon får sova över. Att skicka ett “självklart” tillbaka med smiley med hjärtan i ögonen. Att sitta vid köksbordet och vänta på att de kommer hem. Jo, så kommer de och vi gör äggröra och mackor. De försvinner ner till vardagsrummet och jag sitter kvar vid köksbordet och hör dem prata och skratta.

Att få vara en tonårsmamma är att få glänta på dörren till en annorlunda värld. Helt annorlunda mot den värld jag själv befann mig i som tonåring. Att inse att hon och hennes tjejkompisar vet så mycket och kan så mycket och har så starka åsikter om saker. Kloka åsikter. Om klimathotet, om krisen vi befinner oss i, om varje människas lika värde. Och inte minst om jämställdhet och feminism. Mitt eget feministiska – och ibland modfällda – hjärta jublar och dansar. Det finns hopp!

Att få vara en tonårsmamma är det vackraste och det mest ömtåliga jag vet. Och jag är gränslöst tacksam.

Betraktelser, Familj och vänner, Livet

Jag längtar till Gotland

 

Det är tidig morgon den första maj. Välkommen, våren! Gillis och jag tar vår morgonpromenad och snön vräker ner. Allt är grått och vitt. Och jag minns en annan majdag då det också snöade utan slut. Den dagen reste vi till Gotland. Jag vill resa dit igen! Jag har en sådan enorm längtan till Gotland! Till riktig vår. Till värme och sol. Till grönska och blomning.

Den gången reste vi till Gotland för att jag skulle föreläsa vid Gotlands Kyrkvecka. Men vi har varit där andra gånger också. För semester, avkoppling. Sol och bad. Vila. Gotland är för mig så mycket sinnebilden för det sköna livet.

Därför är det en fröjd att läsa Maria Björkmans blogg, http://www.mariabjorkman.se för innehållet i stort, men också för glimtarna jag får om hur det är att leva och bo på Gotland. Nu senast om en kväll vid havet. Och att följa Kammebornia på Instagram och på så vis i tanken bli flyttad till ön. Att se hennes vackra bilder och läsa poetiska ord.

Och i minnena flyttas jag dit.

Minns en brinnande varm julidag då min familj och min brors familj cyklade från Visby norrut längs havet. Svettiga och trötta kom vi fram till det efterlängtade caféet. Där satt vi i skuggan och åt den godaste kanelbullen jag någonsin ätit.

Minns strosande längs de smala kullerstensgatorna i Visby. Det lilla caféet med saffranspannkakorna och kaffet.

Minns Fårö, fantastiska, karga Fårö. Promenaden längs stranden. Havsbruset, vinden, raukarna.

Minns joggingturen längs ringmuren en tidig morgon. En stund av stretchning efteråt i Botaniska trädgården.

Kanske längtar jag extra mycket eftersom jag förstår att det kommer att dröja innan jag kommer dit igen. Den här sommaren är det få som kommer att kunna åka dit. Det blir en annorlunda sommar för Gotland och gotlänningarna.

Så jag fortsätter helt enkelt att minnas och drömma och längta allt medan julkortssnöflingorna faller utanför fönstret. Välkommen, sköna maj!

Egenföretagare, En stuga vid en sjö, Familj och vänner, Livet, Livet i fjällvärlden, Präst i Åre, Röra på kroppen, Utomhuslivet

I denna märkliga, overkliga tid

I år valde jag att låta de 40 dagarna av fasta bli 40 dagar utan sociala medier. Det var för att få mer tid till stillhet, eftertanke och läsning. Inte kunde jag veta då att denna tid skulle bli en tid av just stillhet för mängder av människor runt om i världen, men av helt andra orsaker.

När jag gick in i fastan hade jag bara avlägset hört talas om ett nytt coronavirus. Men allt eftersom dagarna gick blev jag, och alla andra, väl medvetna om detta virus och vad det kommit att göra mot den här världen och mänskligheten. Under denna fasteperiod har hela samhället förändrats totalt, inte bara i Sverige utan runt hela planeten. Många har fallit offer för viruset, många kämpar på sjukhus, många är rädda och oroliga för anhöriga som sjuknat in, många är i stor sorg och mist någon älskad. Så många som har det så svårt just nu! Jag har er med i tankar och böner. Just nu är vi en värld av osäkerhet och rädsla. Men också en värld av omsorg, omtanke och kärlek. Allt ryms på något sätt.

Ja, den där önskan om en fasteperiod av stillhet har ändå på flera sätt besannats, fast på ett annat sätt än jag hade tänkt. Det kom att bli väldigt tomt i almanackan. Dop och vigslar, som jag skulle förrätta, avbokades, författaraftnar, som jag skulle medverka på, avbokades, roliga saker, som älskade dottern skulle få vara med om, (dansshow i Stockholm, egen dans i Undersåkers kyrka, prao mm) ställdes in, vänner, som skulle komma på besök, ställde in, konserter avbokades, möten ställdes in… Ja, plötsligt hade jag en almanacka med tomma blad. Jag vet inte när det hände senast. Och så är det förstås för många av oss, och många (inte minst kulturarbetare) lider svårt av uteblivna arvoden.

Dessutom har jag hållit mig hemma till och från pga lindriga förkylningssymptom, men i dessa tider vet vi ju att vi inte ska träffa folk även vid minsta tecken på sjukdom. Så det har blivit många dagar hemma i stillhet. Så, vad har jag gjort av all den här stillhetstiden?

Jag har gett mig själv tid till eftertanke på ett sätt jag inte gjort på länge. Jag har mediterat, läst, tänkt, skrivit, och det har varit så välgörande. Jag tror det är välgörande för många av oss att stanna upp. Oberoende av orsak. Och jag har åkt skidor, dag efter dag har jag åkt skidor. Aldrig tänker jag så bra som när jag glider fram längs spåret mitt i allt det vita. Bland fjällen.

En helg kom att bli, ja, fantastisk. Vi var hemma hela familjen, lite snoriga. Det blev ett par dagar av familjemys, så där som det inte blir så ofta nu för tiden när älskade dottern har massor av olika aktiviteter; skidåkning, klättring och framför allt dans. Men den där helgen var det vara vi och vi tog det bara lugnt. Vi satt och målade i timmar, vi spelade spel, vi såg på film, vi promenerade, vi åkte skidor… Jag kommer att bära med mig den helgen som ett dyrbart minne.

Fastan är över, men coronakrisen är inte över, och ingen vet när livet kan återgå till det normala. Leva som vanligt, träffa dem vi längtar efter att få träffa. Vi behöver vara kvar i denna märkliga, overkliga tid. Vara kvar i oron och ovissheten, men ständigt bära hoppet med oss. I går var vi till vår sjöstuga, det blev till timmar av hopp. Å ena sidan en himmel som blev allt mörkare, väderrapporterna i radion talade om storm, å andra sidan den blå himlen som fanns där ändå och solen som pressade sig fram mellan molnen. Det är så det måste få vara nu.

 

Familj och vänner, Livet

När älskade dottern konfirmerades

 

20200220. Dagen då vår dotter konfirmerades i Undersåkers kyrka. En dag jag aldrig kommer att glömma. Så tacksam.

Hon stod där framme i kyrkan i sin hembygdsdräkt, Hededräkten, som en gång var min mormors. Vissa stunder djupt allvarsam, andra stunder fylld av skratt. Så där som hon är, vår dotter. Hon stod där tillsammans med sina konfirmationskamrater, tjejer och killar som kommit att betyda mycket för henne under den här tiden.

Tillsammans knäföll de vid altaret. Ledarna bad för dem, en efter en, och de fick ta emot brödet och vinet. Tillsammans blev de sända ut i världen som konfirmerade.

Och hon, och två andra tjejer, dansade så mitt hjärta höll på att slitas ur kroppen.

Efter gudstjänsten firade vi! Vi åt lunch tillsammans, hon och vi och resten av familjen och flera släktingar och en massa vänner. Hon har så många fina vänner, jag är så tacksam över dem! Jag är så tacksam över de sammanhang som hon och vi finns i.

Jag höll tal till henne och påminde om orden som sjöngs när hon döptes: Du är älskad, du är sedd, var inte rädd. Jag önskar att de orden ska finnas med henne också framöver.

Fotograf: Sara Björkebaum.

Familj och vänner, Skriv ditt liv, Skrivandet, Upplevelser

Första sommardagen

Första juni. Den första sommardagen. Fortfarande har vi hela sommaren framför oss. Dagar av sol, värme, grönska och blomning. Ljusa kvällar och nätter. Fågelsång. Allt det där vi kan längta oss fördärvade efter under den mörka och tiden av året. Det är NU den är här, den efterlängtade.

Och sommaren är här, trots att det hos oss fortfarande är väldigt kallt, och trots att det kom två decimeter snö för bara några dagar sedan. Vad ska vi göra med den här sommaren som just nu ligger och väntar på oss? Vad ska DU göra?

Ungefär så här kommer min sommar att se ut:

  • En spännande resa väntar mig och familjen. Jag ska göra research inför nästa bok. Jag ska vandra i en kvinnas fotspår, se var hon bodde, känna in miljön som hon vistades i, andas in doften av hav. Och vi i familjen ska besöka släktingar och uppleva en hel massa. Jag berättar gärna mer framöver!
  • Jag ska leda kursen “Skriv ditt liv” på Åredalens folkhögskola. Det blir fjärde gången. Jag ser mycket fram emot det!
  • En del arbete i Åre församling blir det. Jag tycker om att arbeta på sommaren. Det är en annan rytm, ett annat lugn, trots att vi även sommartid har mycket att göra. Framför allt får jag många möjligheter till att fira friluftsgudstjänster runt om på magiskat vackra platser i vår församling.
  • Och så ska vi vara i sjöstugan. Där, där fridfullheten bor. Vågornas kluckande, sprakandet från elden, bad, bokläsning, grillning…

Så, nu väntar ett lite längre blogguppehåll. Tack att du hänger med mig här inne! Jag önskar dig fina sommarveckor!

/Karin

 

Betraktelser, Familj och vänner, Musiken, Skrivandet

Mina förmödrar och den kreativa ådran

“Var är den sprungen ifrån, din kreativa ådra?” Den frågan fick jag härom dagen. Vilken fin fråga! Och viktig. Jag började tänka på mormor och farmor, och insåg att den ådran delvis kommer från dem. Det är så vackert att tänka på.

Mormor Anna föddes 1906 i den lilla byn Hedeviken i Härjedalen. Farmor Maja föddes 1912 i den lilla byn Bledäng i Jämtland. Båda växte upp i bondfamiljer och jag anar att deras barndomar liknade varandra på många sätt.

Från mormor har jag ärvt mitt mörka hår, från farmor min ljusa hy och alla fräknarna. Och från dem kommer delvis min kreativa ådra.

Farmor sjöng och spelade gitarr och piano från tidig ålder, ofta tillsammans med sin tvillingsyster Ester. Och hon visade tidigt att hon ägde en poetisk gåva. Till alla kalas och bröllop var det hon som skrev sångtexter och dikter. När hon ärvde pengar då hennes hemgård såldes, köpte hon ett eget piano.

Mormor spelade också gitarr och sjöng ofta. När jag var barn klippte hon ut sångtexter ur Året Runt och jag satt i hennes knä och vi sjöng tillsammans. Hennes favoritsång var “När det våras ibland bergen”. Hon skrev dagbok varje dag, inga långa utläggningar, men när jag läser i hennes skrivböcker får jag en god bild av hennes liv och hennes tillvaro. Som ung ville hon bli präst, men det gick förstås inte. Det var en helt omöjlig tanke.

Vilka hade de blivit, min mormor och farmor, om de hade varit unga idag? I en tid då de hade kunnat göra annat än att bli mödrar och hustrur och kvar hemma på gården?

Men delar av deras kreativitet och deras längtan flödade vidare in i kommande generationer. Den där ådran flödade vidare också till mig. Det är jag oerhört tacksam över.

Har du också en ådra som är sprungen från någon av dina förmödrar/förfäder?

Bilden föreställer min farmor. Den är tagen 1 januari 1938, dagen då hon gifte sig med sin Nils, min farfar.

En stuga vid en sjö, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Präst i Åre, Utomhuslivet

En helt magisk påsk

Nog kan det vara finväder vid påsk, men så här fint minns jag inte att det varit på länge! Så soligt och varmt att vi gått i sommarkläder en del dagar, så soligt och varmt att älskade dottern och hennes kompis tig sig ett dopp i Storsjön en kväll.

Men vi börjar med dymmelonsdagen, 17 april, som var en bra dag på många sätt. Dels var det Leifs och min bröllopsdag, den femtonde i ordningen. Älskade dottern gjorde en tårta till oss och vi firade tillsammans. Den tårtan var tillägnad oss, brudparet, men också lilla Juni, Ida-Majas lilla kusin som föddes exakt den dagen.

Dels var det en bra dag rent jobbmässigt. Vi hade gudstjänsten “Från mörker till ljus” i Åre gamla kyrka tillsammans med Årekören. Det blev stämningsfullt och darrande närvaro. Det är fint att få följa hela påskens skeende på en timme, att få uppleva smärtan och sorgen, men också den jublande glädjen. Allt det som är påsk.

Skärtorsdagen innebar både en hel del ledighet för mig med långpromenad i solskenet, men också en del förberedelser inför helgen. Jag gjorde en påsksmörgåstårta och den åt vi när mina kära föräldrar kom till oss den kvällen för att vara här och fira påsk.

Långfredagen inleddes med Meditation i gryningen i St Olofsgården. Vi var tretton stycken som möttes och stannade upp inför långfredagens berättelse, satt i tyst meditation och sedan drack kaffe och åt smörgås tillsammans. En så fin morgon!

Senare den dagen åkte vi, hela gänget, gondol upp till Åreskutan och till Igloo Åre och tog en våffla. Där satt vi i solen och åt och hade det väldigt härligt.

På kvällen hade jag långfredagsgudstjänst i Duveds kyrka. Stillsamt, lågmält, vackert med fantastisk flöjtmusik av vår kyrkomusiker Liselotte Elfsten.

Påskafton hade jag i stort sett ledigt. Mamma och jag åkte till Handöl och var med vid påskmarknaden på Hanriis café. Jag sålde mina böcker och skrivböcker, mamma sina väskor och vantar. Det blev en härlig dag i solen och med många fina möten med påskfirande människor. På kvällen mötte vi upp resten av familjen som åkt skidor mot Blåhammaren. Vi åt påskbuffé på Storulvån. Mycket gott!

På påskdagen hade jag påskdagsgudstjänst med frukost på St Olofsgården i Åre. Fina Elvira var med och sjöng så vackert! Efter det hade jag förmånen att döpa lilla Annie i Åre gamla kyrka.

Så kom annandag påsk och jag gick på några dagar ledigt. Så vi åkte till sjöstugan och där var det vinter och sommar på samma gång. Vi har fixat och grejat på gården, snickrat inne i stugan, vilat, läst böcker, haft besök av min käre bror med familj, grillat vid uteplatsen, betraktat magiska solnedgångar. Och, som sagt, vissa av oss har badat i Storsjöns vatten.

En magisk påsk. Hoppas DU haft det fint!

/Karin

Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Upplevelser, Utomhuslivet

Månsken över Ullådalen

När kvällen kom väntade vi på månen, för om det bara blev klart månsken skulle vi ge oss ut på en skidtur. Till slut kom den fram bakom molnen. Vi packade in oss i bilen och drog iväg till Ullådalen.

För ett år sedan var vi med om en magisk skidtur i månsken tillsammans med fina vänner. Den gången åkte vi till Vita Renen och käkade middag och färden tillbaka till bilen badade i månsken.

Här kan du läsa mer om den kvällen.

Vi ville få uppleva något liknande igen, och det gjorde vi. Det är något visst att skida fram i mörker och tystnad med månen som enda ljuskälla. Älskade dottern sa med andäktighet i rösten: “Tänk att vi bor HÄR.” Ja, tänk! Bara tio minuters bilresa hemifrån är vi på fjället i allt detta magiska.

Dessutom hade våra fina vänner med sig semlor till vårt fika. Vilken höjdarkväll! Kombinationen semlor + månsken + skidor + vänner kan vara en av de allra bästa kombinationerna.

Betraktelser, Familj och vänner

Hur tar du till vara på ditt liv?

När jag var tonåring och skrev dikter som allra mest, kretsade mina tankar mycket kring det här med att ta vara på sitt liv. Det har fortsatt vara ett viktigt tema för mig genom åren, och det har märkts i både sångtexter och böcker som jag skrivit. Jag tror att jag helt enkelt är rädd för att slarva bort det här livet som jag fått, som en gåva.

Det kan bli så klyschigt när man ska försöka formulera sig kring detta. Som att slarvigt kasta omkring sig “carpe diem“, fånga dagen. Men bakom nästan varje klyscha finns ett korn av sanning.

Jag vill inte att livet bara ska passera, utan att jag tar till vara på mina drömmar och min längtan. Jag tror att våra drömmar och vår längtan säger något viktigt om oss som människor.

I fredags låg vi utslagna i soffan, hela familjen, och tittade på Talang i TV4. Ett ganska tramsigt program, men ändå mysigt att titta på tillsammans. Plötsligt är det en ung tjej som går upp på scenen och berättar att hon ganska nyligen miste sin bror. Hon berättar naket och ärligt om smärtan och saknaden efter honom. Sedan sjunger hon en sång hon själv skrivit, en sång som hon tillägnar sin bror. Det är några ord som lyfter sig över de andra. Ungefär så här:

“Jag lovar och svär, jag ska göra allt det där du aldrig fick”

Ja, det är ju så, många dör i ung ålder och får aldrig uppleva det de drömt om att få uppleva. Men vi som fortfarande är kvar här på jorden har möjligheten. Vi har det.

När jag var ung hade jag några stora drömmar. De handlade inte om äventyrliga resor eller påkostade bilar och hus. Nej, jag ville gifta mig, jag ville få barn, jag ville bli präst och jag ville skriva böcker.

Det är med tacksamhet jag inser att jag ju har uppnått de där drömmarna. Inte har det varit enkelt alla gånger, men jag har uppfyllt mina drömmar. Och jag har fått nya drömmar och ny längtan som jag försöker lyssna in och ta tag i.

Jag vet att mycket kan grusa drömmarna, kanske göra dem helt omöjliga att uppnå, livet är ju sådant, inget är självklart. Men jag tror också att nya drömmar kan födas när en dröm av olika skäl behöver släppas.

Jag vet också att det finns dagar och tider när man inte orkar drömma eller längta över huvud taget. Då man har fullt upp med att ta hand om den dag som är just exakt då. Då man har fullt upp med att ta hand om sig själv och sitt eget mående. De dagarna är också en del av livet. De dagarna behöver vi vara extra snälla mot oss själva. Extra, extra snälla.

Jag har länge tänkt på längtan och drömmar som en liten motor inom oss, en rörelse som för oss framåt, som ge oss ny livsglädje och kraft. Jag tror vi ska låta den där motorn mullra inom oss så ofta vi kan

Hör du din motor? Hur tar du till vara på ditt liv?

/Karin

Egenföretagare, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Upplevelser

VM i Åre och jag

I går hade vi förmånen att leva VM-liv, älskade maken och jag. Det är speciellt att bo så nära allt som händer i Åre nu, och det känns bra att ta till vara på det. Så här tog vi vara på dagen igår:

Vi jobbade under förmiddagen, och mitt på dagen tog vi bussen in till byn och till Arenan. Det gällde att vara ordentligt klädd, för temperaturen låg på runt 20 minus, och det var obeskrivligt vackert! Vi stod på läktarplats och såg Herrarnas Super G. Kul att få uppleva!

Sedan tog vi bussen hem. Vi jobbade i några timmar igen och vid halv sex promenerade vi till en av våra restauranger här i Duved, Prima Pasta. Vi åt fantastiskt god mat, jag tog en pizza med gravad lax, och vi drack ett glas vin. Det kändes som semester.

Mätta och nöjda satte vi oss på bussen igen in till byn. Det var ett myller av människor vid Åre torg, och vi gick in på Werséns och tog en kaffe. Vid halv åtta gick vi ner till Medal Plaza där Hov1 uppträdde. En fantastisk show!

När showen var slut mötte vi upp älskade dottern som sa sig vara lyckligast i hela världen! Hon hade inte bara fått stå allra närmast showen, hon hade också träffat alla medlemmarna i bandet och fått krama dem och ta bilder med dem. Den bästa dagen i hennes liv, berättade hon med glittrande ögon.

Kanske inte den bästa dagen i mitt liv, men en väldigt, väldigt bra dag blev det. Som helg, som semester mitt i veckan. Det gäller att ta vara på dagarna.

Hoppas DU har det bra!

/Karin