Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Röra på kroppen, Skrivandet, Skrivateljén

Att träna på morgonen

Älskade dottern och jag har infört en ny rutin; att någon gång i veckan åka och träna på gymmet på morgonen. Så idag steg vi upp 5.45 och åkte till Sats i Åre och tränade. Det finns många fördelar med att träna på morgonen:

  • Det är nästan tomt på gymmet, till skillnad mot hur det är på eftermiddagar och kvällar. (Det är väldigt bra så här i Coronatider.)
  • Det är magiskt morgonsken där utanför fönstren, så det är en härlig sak att träna och samtidigt blicka ut över vyerna. (Sats i Åre kan vara ett av de vackraste gymmen som finns, med utsikt över fjäll och sjö.)
  • Träning på morgonen ger god energi för resten av dagen. Så efter att vi tränat, kommit hem och duschat och ätit frukost, gav sig dottern av till skolan och jag gick ut till skrivateljén. Vi var väldigt peppade båda två inför en ny dag. Klart bra!
  •  Det är skönt att ha träningen avklarad när dagen börjar.

 

Familj och vänner, Livet i fjällvärlden

I storstan eller fjällvärlden?

I bland kan jag längta efter att få bo i storstan. Bland husen och gatorna, caféerna och butikerna, teatrarna och konserthallarna. Bland myllret av människor. Flödet. Men allra oftast längtar jag inte efter det. Allra oftast är jag så himla lycklig över att bo precis där vi bor.

Som i går morse när älskade dottern och jag sa till varandra: “Ska vi ta med frukosten och äta den på fjället? Ja, det ska vi.” Och vi packade snabbt en ryggsäck och knallade iväg. Genom byn och sedan upp på Mullfjället. Bara en kort paus med vattenpåfyllning i ett vattenfall.

Och sedan, efter att vi tagit oss upp, få sitta på en sten och dricka kaffe och titta ut över vidderna. Det blir inte bättre än så.

Så, ja, storstan i all sin glans och jag kan verkligen längta dit, men det är här jag vill leva och bo.

En stuga vid en sjö, Familj och vänner, Skrivandet, Utomhuslivet

Sommardagar i sjöstugan

Vi har haft ett gäng härliga dagar i sjöstugan. Sådana där dagar och kvällar som är värda att drömma sig tillbaka till när vintern är här. Sådana där stunder av ren och skär sommar. Ungefär så här:

I vanlig ordning har jag vaknat tidigt om morgnarna. Då har jag gått upp och bryggt kaffe och sedan satt mig för att skriva. Antingen har jag suttit ute på altanen eller inne i stugan med altandörren öppen. (Men ljudet av vågkluck är viktigt för kreativiteten.) Jag har haft ett otroligt flöde dessa dagar. Många kapitel har blivit skrivna.

Mitt på dagen har vi tränat. En av dagarna åkte vi till Andersön och sprang. Där är det närapå magiskt vackert med Storsjön och fjällvärlden i blickfånget. Och sedan hem för att bada i sjön.

Vi har hunnit umgås med vänner. Både fikagäster och middagsgäster. Enkelt och coronasafe att sitta ute på altanen.

En av kvällarna tog vi båten bort till bryggcaféet. Så otroligt mysigt att glida fram över vattnet i solnedgång. Och att gå i land och ta en kaffe och sitta ner en stund.

Och vad mer? Jo, hallonplockning, läsning, vila… Mycket fina sommardagar med andra ord. Bevarar dem i mitt hjärta.

 

Familj och vänner, Livet i fjällvärlden

Magiskt vacker cykling

Det var en dramatisk himmel igår när vi gav oss av på våra cyklar. Tunga moln och hot om regn. Och nog regnade det en hel del under de timmar vi var ute, men emellanåt kikade solen fram.

Framför allt var det härlig cykling i magiskt vacker natur. Så vackert att jag emellanåt glömde hur tufft det faktiskt var att ta sig upp för alla de där backarna. Men till slut, när vi kom fram, var det värt mjölksyran i benen, svetten som klibbade, hjärtat som dånade i bröstkorgen. För då kom vi fram till det här:

Till fantastiskt vackra Rensjön. På höjderna, med blicken som fick vila över landskapet, satte vi oss och drack kaffe och pustade ut. Och insöp allt det vackra. Gillis la sig i blåbärsriset vid våra fötter och vilade.

Cykling är ett otroligt bra sätt att ta sig ut i markerna. Kvinnan som har inspirerat mig allra mest till trailcykling är Sara Rönne. Kika gärna in på hennes blogg! Hon skriver så entusiasmerande om äventyren, löpningen, cyklingen och om att ta vara på livet. (Hon var dessutom den som såg till att jag gjorde mitt allra första vinterbad. Det var på Internationella kvinnodagen 2019. Oförglömligt!) Här finns hon: http://www.traningsgladje.se

Betraktelser, Familj och vänner, Livet

Att få vara en tonårsmamma

Att få vara en tonårsmamma är att försiktigt pussa på pannan på morgonen och önska välkommen till en ny dag. Att få servera frukost på säng för att göra början på dagen så mjuk som möjligt. Att i bästa fall få en kram innan hon ger sig av till skolan. Att sitta vid köksbordet om eftermiddagen och få ta del av hennes berättelser och tankar. Att dela funderingarna om framtiden. Samhällsvetenskapligt program i Järpen? Dansgymnasium i Stockholm? Att heja på i alla hennes olika önskemål. Lova att hänga med och bo i storstan och det blir vad hon bestämmer sig för. Att hålla fast vid att jag vill att hon ska följa sina drömmar och sin längtan.

Att få vara en tonårsmamma är att sitta med orosklumpen i magen när fredagskvällen kommer och hon ger sig ut med sina kompisar. Orosklump blandad med glädje över allt roligt hon får göra. Glädjen och tacksamheten över alla fina kompisar hon har. Att få ett sms senare på kvällen med frågan om hon och hon och hon får sova över. Att skicka ett “självklart” tillbaka med smiley med hjärtan i ögonen. Att sitta vid köksbordet och vänta på att de kommer hem. Jo, så kommer de och vi gör äggröra och mackor. De försvinner ner till vardagsrummet och jag sitter kvar vid köksbordet och hör dem prata och skratta.

Att få vara en tonårsmamma är att få glänta på dörren till en annorlunda värld. Helt annorlunda mot den värld jag själv befann mig i som tonåring. Att inse att hon och hennes tjejkompisar vet så mycket och kan så mycket och har så starka åsikter om saker. Kloka åsikter. Om klimathotet, om krisen vi befinner oss i, om varje människas lika värde. Och inte minst om jämställdhet och feminism. Mitt eget feministiska – och ibland modfällda – hjärta jublar och dansar. Det finns hopp!

Att få vara en tonårsmamma är det vackraste och det mest ömtåliga jag vet. Och jag är gränslöst tacksam.

Betraktelser, Familj och vänner, Livet

Jag längtar till Gotland

 

Det är tidig morgon den första maj. Välkommen, våren! Gillis och jag tar vår morgonpromenad och snön vräker ner. Allt är grått och vitt. Och jag minns en annan majdag då det också snöade utan slut. Den dagen reste vi till Gotland. Jag vill resa dit igen! Jag har en sådan enorm längtan till Gotland! Till riktig vår. Till värme och sol. Till grönska och blomning.

Den gången reste vi till Gotland för att jag skulle föreläsa vid Gotlands Kyrkvecka. Men vi har varit där andra gånger också. För semester, avkoppling. Sol och bad. Vila. Gotland är för mig så mycket sinnebilden för det sköna livet.

Därför är det en fröjd att läsa Maria Björkmans blogg, http://www.mariabjorkman.se för innehållet i stort, men också för glimtarna jag får om hur det är att leva och bo på Gotland. Nu senast om en kväll vid havet. Och att följa Kammebornia på Instagram och på så vis i tanken bli flyttad till ön. Att se hennes vackra bilder och läsa poetiska ord.

Och i minnena flyttas jag dit.

Minns en brinnande varm julidag då min familj och min brors familj cyklade från Visby norrut längs havet. Svettiga och trötta kom vi fram till det efterlängtade caféet. Där satt vi i skuggan och åt den godaste kanelbullen jag någonsin ätit.

Minns strosande längs de smala kullerstensgatorna i Visby. Det lilla caféet med saffranspannkakorna och kaffet.

Minns Fårö, fantastiska, karga Fårö. Promenaden längs stranden. Havsbruset, vinden, raukarna.

Minns joggingturen längs ringmuren en tidig morgon. En stund av stretchning efteråt i Botaniska trädgården.

Kanske längtar jag extra mycket eftersom jag förstår att det kommer att dröja innan jag kommer dit igen. Den här sommaren är det få som kommer att kunna åka dit. Det blir en annorlunda sommar för Gotland och gotlänningarna.

Så jag fortsätter helt enkelt att minnas och drömma och längta allt medan julkortssnöflingorna faller utanför fönstret. Välkommen, sköna maj!

Egenföretagare, En stuga vid en sjö, Familj och vänner, Livet, Livet i fjällvärlden, Präst i Åre, Röra på kroppen, Utomhuslivet

I denna märkliga, overkliga tid

I år valde jag att låta de 40 dagarna av fasta bli 40 dagar utan sociala medier. Det var för att få mer tid till stillhet, eftertanke och läsning. Inte kunde jag veta då att denna tid skulle bli en tid av just stillhet för mängder av människor runt om i världen, men av helt andra orsaker.

När jag gick in i fastan hade jag bara avlägset hört talas om ett nytt coronavirus. Men allt eftersom dagarna gick blev jag, och alla andra, väl medvetna om detta virus och vad det kommit att göra mot den här världen och mänskligheten. Under denna fasteperiod har hela samhället förändrats totalt, inte bara i Sverige utan runt hela planeten. Många har fallit offer för viruset, många kämpar på sjukhus, många är rädda och oroliga för anhöriga som sjuknat in, många är i stor sorg och mist någon älskad. Så många som har det så svårt just nu! Jag har er med i tankar och böner. Just nu är vi en värld av osäkerhet och rädsla. Men också en värld av omsorg, omtanke och kärlek. Allt ryms på något sätt.

Ja, den där önskan om en fasteperiod av stillhet har ändå på flera sätt besannats, fast på ett annat sätt än jag hade tänkt. Det kom att bli väldigt tomt i almanackan. Dop och vigslar, som jag skulle förrätta, avbokades, författaraftnar, som jag skulle medverka på, avbokades, roliga saker, som älskade dottern skulle få vara med om, (dansshow i Stockholm, egen dans i Undersåkers kyrka, prao mm) ställdes in, vänner, som skulle komma på besök, ställde in, konserter avbokades, möten ställdes in… Ja, plötsligt hade jag en almanacka med tomma blad. Jag vet inte när det hände senast. Och så är det förstås för många av oss, och många (inte minst kulturarbetare) lider svårt av uteblivna arvoden.

Dessutom har jag hållit mig hemma till och från pga lindriga förkylningssymptom, men i dessa tider vet vi ju att vi inte ska träffa folk även vid minsta tecken på sjukdom. Så det har blivit många dagar hemma i stillhet. Så, vad har jag gjort av all den här stillhetstiden?

Jag har gett mig själv tid till eftertanke på ett sätt jag inte gjort på länge. Jag har mediterat, läst, tänkt, skrivit, och det har varit så välgörande. Jag tror det är välgörande för många av oss att stanna upp. Oberoende av orsak. Och jag har åkt skidor, dag efter dag har jag åkt skidor. Aldrig tänker jag så bra som när jag glider fram längs spåret mitt i allt det vita. Bland fjällen.

En helg kom att bli, ja, fantastisk. Vi var hemma hela familjen, lite snoriga. Det blev ett par dagar av familjemys, så där som det inte blir så ofta nu för tiden när älskade dottern har massor av olika aktiviteter; skidåkning, klättring och framför allt dans. Men den där helgen var det vara vi och vi tog det bara lugnt. Vi satt och målade i timmar, vi spelade spel, vi såg på film, vi promenerade, vi åkte skidor… Jag kommer att bära med mig den helgen som ett dyrbart minne.

Fastan är över, men coronakrisen är inte över, och ingen vet när livet kan återgå till det normala. Leva som vanligt, träffa dem vi längtar efter att få träffa. Vi behöver vara kvar i denna märkliga, overkliga tid. Vara kvar i oron och ovissheten, men ständigt bära hoppet med oss. I går var vi till vår sjöstuga, det blev till timmar av hopp. Å ena sidan en himmel som blev allt mörkare, väderrapporterna i radion talade om storm, å andra sidan den blå himlen som fanns där ändå och solen som pressade sig fram mellan molnen. Det är så det måste få vara nu.

 

Familj och vänner, Livet

När älskade dottern konfirmerades

 

20200220. Dagen då vår dotter konfirmerades i Undersåkers kyrka. En dag jag aldrig kommer att glömma. Så tacksam.

Hon stod där framme i kyrkan i sin hembygdsdräkt, Hededräkten, som en gång var min mormors. Vissa stunder djupt allvarsam, andra stunder fylld av skratt. Så där som hon är, vår dotter. Hon stod där tillsammans med sina konfirmationskamrater, tjejer och killar som kommit att betyda mycket för henne under den här tiden.

Tillsammans knäföll de vid altaret. Ledarna bad för dem, en efter en, och de fick ta emot brödet och vinet. Tillsammans blev de sända ut i världen som konfirmerade.

Och hon, och två andra tjejer, dansade så mitt hjärta höll på att slitas ur kroppen.

Efter gudstjänsten firade vi! Vi åt lunch tillsammans, hon och vi och resten av familjen och flera släktingar och en massa vänner. Hon har så många fina vänner, jag är så tacksam över dem! Jag är så tacksam över de sammanhang som hon och vi finns i.

Jag höll tal till henne och påminde om orden som sjöngs när hon döptes: Du är älskad, du är sedd, var inte rädd. Jag önskar att de orden ska finnas med henne också framöver.

Fotograf: Sara Björkebaum.

Familj och vänner, Skriv ditt liv, Skrivandet, Upplevelser

Första sommardagen

Första juni. Den första sommardagen. Fortfarande har vi hela sommaren framför oss. Dagar av sol, värme, grönska och blomning. Ljusa kvällar och nätter. Fågelsång. Allt det där vi kan längta oss fördärvade efter under den mörka och tiden av året. Det är NU den är här, den efterlängtade.

Och sommaren är här, trots att det hos oss fortfarande är väldigt kallt, och trots att det kom två decimeter snö för bara några dagar sedan. Vad ska vi göra med den här sommaren som just nu ligger och väntar på oss? Vad ska DU göra?

Ungefär så här kommer min sommar att se ut:

  • En spännande resa väntar mig och familjen. Jag ska göra research inför nästa bok. Jag ska vandra i en kvinnas fotspår, se var hon bodde, känna in miljön som hon vistades i, andas in doften av hav. Och vi i familjen ska besöka släktingar och uppleva en hel massa. Jag berättar gärna mer framöver!
  • Jag ska leda kursen “Skriv ditt liv” på Åredalens folkhögskola. Det blir fjärde gången. Jag ser mycket fram emot det!
  • En del arbete i Åre församling blir det. Jag tycker om att arbeta på sommaren. Det är en annan rytm, ett annat lugn, trots att vi även sommartid har mycket att göra. Framför allt får jag många möjligheter till att fira friluftsgudstjänster runt om på magiskat vackra platser i vår församling.
  • Och så ska vi vara i sjöstugan. Där, där fridfullheten bor. Vågornas kluckande, sprakandet från elden, bad, bokläsning, grillning…

Så, nu väntar ett lite längre blogguppehåll. Tack att du hänger med mig här inne! Jag önskar dig fina sommarveckor!

/Karin

 

Betraktelser, Familj och vänner, Musiken, Skrivandet

Mina förmödrar och den kreativa ådran

“Var är den sprungen ifrån, din kreativa ådra?” Den frågan fick jag härom dagen. Vilken fin fråga! Och viktig. Jag började tänka på mormor och farmor, och insåg att den ådran delvis kommer från dem. Det är så vackert att tänka på.

Mormor Anna föddes 1906 i den lilla byn Hedeviken i Härjedalen. Farmor Maja föddes 1912 i den lilla byn Bledäng i Jämtland. Båda växte upp i bondfamiljer och jag anar att deras barndomar liknade varandra på många sätt.

Från mormor har jag ärvt mitt mörka hår, från farmor min ljusa hy och alla fräknarna. Och från dem kommer delvis min kreativa ådra.

Farmor sjöng och spelade gitarr och piano från tidig ålder, ofta tillsammans med sin tvillingsyster Ester. Och hon visade tidigt att hon ägde en poetisk gåva. Till alla kalas och bröllop var det hon som skrev sångtexter och dikter. När hon ärvde pengar då hennes hemgård såldes, köpte hon ett eget piano.

Mormor spelade också gitarr och sjöng ofta. När jag var barn klippte hon ut sångtexter ur Året Runt och jag satt i hennes knä och vi sjöng tillsammans. Hennes favoritsång var “När det våras ibland bergen”. Hon skrev dagbok varje dag, inga långa utläggningar, men när jag läser i hennes skrivböcker får jag en god bild av hennes liv och hennes tillvaro. Som ung ville hon bli präst, men det gick förstås inte. Det var en helt omöjlig tanke.

Vilka hade de blivit, min mormor och farmor, om de hade varit unga idag? I en tid då de hade kunnat göra annat än att bli mödrar och hustrur och kvar hemma på gården?

Men delar av deras kreativitet och deras längtan flödade vidare in i kommande generationer. Den där ådran flödade vidare också till mig. Det är jag oerhört tacksam över.

Har du också en ådra som är sprungen från någon av dina förmödrar/förfäder?

Bilden föreställer min farmor. Den är tagen 1 januari 1938, dagen då hon gifte sig med sin Nils, min farfar.