Betraktelser, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden

De dimhöljda bergens kyrka

Vi promenerade genom skogen och Gillis sprang lycklig vid vår sida. Molnen låg tunga över byn. Vi tog oss upp mot höjderna och himlen blev allt mer blå. Och när vi vände oss om såg vi hur gråheten pressade sig mot byn men här uppe sken solen. Men framför allt såg jag plötsligt Duveds kyrka ur ett helt nytt perspektiv. Hur den ligger där nere i dalen. Som de dimhöljda bergens kyrka. 

Åter igen blev jag påmind om betydelsen av att se saker och ting ur olika perspektiv. Det är så lätt att fastna i sina egna sanningar, men så viktigt att emellanåt se de där sanningarna från olika håll. Reflektera. Kanske våga omvärdera.

Vi kom om att prata om sanning där vi gick, älskade dottern och jag. Och jag tror att det kommer att bli väldigt bra för henne att läsa filosofi på gymnasiet. Hon har en viss fallenhet för filosofiska resonemang. Det blev en härlig promenad och många nya tankar föddes.

Önskar er alla en fortsatt fin helg!

Betraktelser, Egenföretagare, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden

En dag av snö

Jag fick pulsa i snö i går morse när jag skulle ta mig ut till skrivateljén. Snön nådde mig upp till knäna. Jag fick skotta mig fram till dörren. Och snön fortsatte att vräka ner under dagen. Jag var så tacksam över att få vara inomhus, att inte behöva ge mig ut med – den helt översnöade – bilen, att bara vara inne och jobba med stearinljusen brinnande.

Mitt på dagen såg jag Ida-Maja komma hem och jag gick in i huset för att kolla läget. Hon var så lycklig! Hon hade håltimme och hon och en kompis skulle ge sig ut i backen och åka skidor. Hon stoppade i sig lunch och sedan gav de sig av.

Det är kanske där med att fånga ögonblicket, att inte låta en dag i backen med massor av snö gå förlorad.

 

Familj och vänner, Livet, Livet i fjällvärlden

Vad är viktigt på riktigt?

Kvällen före julafton kom vi till min familjs fäbodvall, den som funnits i vår släkt i generationer. Pappa hade varit i stugan under dagen och eldat i öppna spisen så det var varmt när vi kom. Vi tände stearinljus för att kunna se när vi packade in våra saker och dukade fram mat. Kvällen var sen när vi bestämde oss för att ta en skidtur. Vi åkte ut på myren och vi behövde inte våra pannlampor för månen lyste vår väg framåt och stjärnorna gnistrande på himlavalvet. Och frågan kom brännande inför mig: Vad är det egentligen som är viktigt på riktigt? Jag visste svaret omedelbart: Det finns inget viktigare än att få umgås med min familj och att dessutom få göra det på skidor under stjärnhimlen.

Vi firade vår jul i den lilla stugan och delade ut julklappar, åt julmat, tog fler skidturer, eldade i öppna spisen, läste böcker, spelade spel, vilade. Och jag visste att det inte finns någonting som är viktigare än det här. Enkelheten, jordnärheten, familjen.

På juldagen kom hela familjen till oss. Mamma, pappa, mina syskon och deras familjer. Vi umgicks utomhus i snön och i solskenet. Vi drack glögg, grillade korv, vissa av oss klättrade upp på stugtak och hoppade ner i djupsnön, andra av oss småpratade och skrattade. Och vi dansade. Ida-Maja och hennes kusiner drog igång musiken och fick med oss, allihop. Och jag visste med hela mig att det inte finns någonting viktigare i livet än det här – att få umgås med människor man tycker oändligt mycket om. 

På nyårsafton mötte jag en person utanför Åre gamla kyrka och vi kom att småprata lite. Och jag sa: “Vi får hoppas och tro att 2021 blir ett bättre år.” Personen var på väg att bara hålla med mig, men ändrade sig och sa: “Fast jag tycker trots allt att 2020 blev ett bra år. Jag har för första gången förstått vad som är viktigt på riktigt. Den kunskapen skulle jag inte vilja vara utan.”

Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Utomhuslivet

En gnistrande vinterdag i Ullådalen

Nere i byn i Duved var det -20 grader idag på förmiddagen. Vi tänkte först att det skulle få bli en inomhusdag. Vilken tur att vi tänkte om. För mitt på dagen tog vi bilen till Ullådalen, Ida-Maja och jag, och fick en helt makalös skidtur. Känslan av att åka rakt in i en helt perfekt vinterbild. Klarblå himmel, sol, gnistrande vita vidder och där uppe bara runt -10.

Det var en hel del människor ute, men inte alls så mycket folk som det varit under jul-och nyårshelgerna. De flesta har behövt åka hem till jobb och vardag. Och ännu en gång känner jag en gränslös tacksamhet över att få bo här, att inte behöva åka härifrån när helgen är över.

Familj och vänner, Livet

Den bästa dagen 2020

Jag blickar tillbaka på året som gått. Detta speciella, och på så många sätt, svåra år. Och jag konstaterar att den 2 februari 2020 var årets klart bästa dag. Den innehöll allt vackert en dag kan innehålla. Jag är så tacksam att vi fick uppleva den dagen.

Älskade Ida-Maja konfirmerades. Klädd i Hededräkten skred hon in i Undersåkers kyrka tillsammans med sina konfirmationskompisar. Kyrkan var proppfull av människor, vi satt tätt ihop i kyrkbänkarna. Det var en vacker och känslosam konfirmation. Inte minst när Ida-Maja och två av hennes kompisar dansade så hjärtat nästan slets ur kroppen. Så oerhört starkt!

Efteråt samlades vi i Sankt Olofsgården i Åre för lunch. Sextio personer var vi. Familj, släkt och vänner. Så fantastiskt att tänka på nu! Vi åt och pratade, skrattade och kramades. Och flera av Ida-Majas kompisar ställde sig upp och höll tal. Bara en sådan sak!

Den där dagen står för glädje och livskraft, gemenskap och kärlek. Tänk att vi fick uppleva den! Jag är så innerligt tacksam.

Den fantastiska bilden är tagen av Sara Björkebaum.

 

Berättandet, Egenföretagare, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Musiken, Präst i Åre, Skrivandet

Det här är jag

Det är många nya läsare som hittat till min blogg på sista tiden. Det är jättekul! Så det är nog på sin plats att jag berättar lite om mig. Så, det här är jag.

Jag är född och uppvuxen i Hede i Härjedalen. Det är länge sedan jag bodde där nu, men de härjedalska ränderna går aldrig ur. Så är det bara. Och det är bra. Sedan snart nio år tillbaka bor jag i Duved, utanför Åre, med min familj. Den högt älskade familjen består av min man Leif, vår dotter Ida-Maja och vår hund Gillis. Vi trivs bra här, allihop! Tycker om de många möjligheterna till utomhusliv – vandring, löpning, skidåkning, cykling… Vi har allt utanför knuten.

Jag vigdes till präst i Svenska kyrkan i juni 2000 efter fem års teologistudier i Uppsala. Sedan dess har jag arbetat som präst på olika ställen i Härnösands stift. Varit både församlingspräst, stiftsadjunkt med inriktning gudstjänstutveckling och studentpräst. Roligt att få möjligheten att prova olika sorters tjänster! Sedan sex år tillbaka är jag församlingspräst i Åre församling på halvtid. Jag tycker mycket om att vara präst just här.

Halvtid eftersom jag har så mycket annat jag också vill ägna min tid åt! Skrivandet, framför allt. Jag har hittills fått sex böcker utgivna, och också skrivit dikter, sångtexter, psalmer, krönikor med mera. Jag sysslar också med musik. Att sjunga är bland det roligaste jag vet, och jag har haft förmånen att få musicera med många olika begåvade musiker. När jag får kombinera sången med teatern är det ännu bättre! Det har jag fått göra i de olika musik- och berättarföreställningar jag har varit med och skapat.

Det mesta av sådant jag brukar syssla med ser annorlunda ut nu under pandemin, så som det är för de flesta kulturmänniskor. Det är en sorg och en saknad. Men också en glädje i att se hur påhittiga människor är. Kulturen ska inte få tystna trots att världen är upp och ner. Själv har jag förmånen att få vara med i ett julmusikprojekt som Per Wiklander håller i. En jullåt per dag ska sändas digitalt fram till jul. Körer och solister från våra trakter medverkar. Kul och inspirerande!

Ja, det var lite om mig. Vill du läsa mer om vad jag sysslar med om dagarna så gå till Kategorier här till höger, så hittar du vad du kan läsa om.

Tack att du hittat hit till bloggen! Önskar dig en fortsatt fin adventstid!

 

Betraktelser, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Musiken

En annorlunda men gnistrande vacker första advent

Första advent brukar betyda mycket jobb, mycket folk, mycket musik. Mycket av allt! I år blev det så annorlunda. Så sorgligt det är. Men det känns som om vädret ville kompensera oss lite. Så vi fick gnistande vidder, blå himmel och sol.

Vi höll till på Ånnsjön. Familjen åkte skridskor och jag promenerade. Vi drack varm choklad i solen. Mitt bland alla människorna. Många, många var där.

I går tände vi första adventsljuset och tittade på adventsgudstjänsten från Åre församling som sändes på Facebook. För några dagar sedan var jag med och sjöng in psalmerna och sångerna till gudstjänsten. Det var en glädje mitt i allt att få sjunga tillsammans med andra igen. Och att få sjunga de älskade och efterlängtade adventssångerna. Vi behöver dem mer än någonsin.

Ett ljus är nu i östern tänt.

det är advent, det är advent!

Kika gärna in på Åre församlings Facebooksida och upplev adventsgudstjänsten! Inte är det som att vara på plats i en kyrka, men bättre än ingen gudstjänst alls.

Jag önskar dig en fin måndag! Det tycks bli ännu en gnistrande dag.

Egenföretagare, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Skrivandet, Utomhuslivet

Ännu är det höst i Åredalen

I morse låg ett tunt snötäcke över markerna, men bara mycket tunt. Vintern har inte kommit än. Istället har vi underbar höst. Jag tycker mycket om hösten när vemodet i samband med sommarens slut är över. Jag tycker om färgerna i september och oktober, jag tycker om kalheten och kargheten i november.

Jag har upplevt många fina dagar den här hösten på fjäll och i skogar. I ensamhet och tillsammans med andra. Här är några bilder från de här dagarna.

Bilden ovan är från en dag i oktober när min familj ihop med goda vänner var på ripjakt.

Den här bilden är från vackra byn Klocka, några mil väster om Duved. Vi åkte dit för att se om isen lagt sig och vi kunde åka skridskor. Den hade inte alls lagt sig. Men vi kunde sitta vid sjöglittret och elda och dricka kaffe.

I slutet av oktober kom den första snön, men den försvann lika fort. Men älskade dottern hann i alla fall ge sig ut på sin snowboard i Ullådalen. 

Och så igår. Vi var tillbaka i Klocka. Det var så oerhört vackert. Ja la ut den här bilden på Instagram. En person skrev att november uppmanar till stillhet och eftertanke. Det är verkligen så. Jag fångar dagsljus och naturupplevelser så mycket jag kan. Däremellan skriver jag.

Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Röra på kroppen, Skrivandet, Skrivateljén

Att träna på morgonen

Älskade dottern och jag har infört en ny rutin; att någon gång i veckan åka och träna på gymmet på morgonen. Så idag steg vi upp 5.45 och åkte till Sats i Åre och tränade. Det finns många fördelar med att träna på morgonen:

  • Det är nästan tomt på gymmet, till skillnad mot hur det är på eftermiddagar och kvällar. (Det är väldigt bra så här i Coronatider.)
  • Det är magiskt morgonsken där utanför fönstren, så det är en härlig sak att träna och samtidigt blicka ut över vyerna. (Sats i Åre kan vara ett av de vackraste gymmen som finns, med utsikt över fjäll och sjö.)
  • Träning på morgonen ger god energi för resten av dagen. Så efter att vi tränat, kommit hem och duschat och ätit frukost, gav sig dottern av till skolan och jag gick ut till skrivateljén. Vi var väldigt peppade båda två inför en ny dag. Klart bra!
  •  Det är skönt att ha träningen avklarad när dagen börjar.

 

Familj och vänner, Livet i fjällvärlden

I storstan eller fjällvärlden?

I bland kan jag längta efter att få bo i storstan. Bland husen och gatorna, caféerna och butikerna, teatrarna och konserthallarna. Bland myllret av människor. Flödet. Men allra oftast längtar jag inte efter det. Allra oftast är jag så himla lycklig över att bo precis där vi bor.

Som i går morse när älskade dottern och jag sa till varandra: “Ska vi ta med frukosten och äta den på fjället? Ja, det ska vi.” Och vi packade snabbt en ryggsäck och knallade iväg. Genom byn och sedan upp på Mullfjället. Bara en kort paus med vattenpåfyllning i ett vattenfall.

Och sedan, efter att vi tagit oss upp, få sitta på en sten och dricka kaffe och titta ut över vidderna. Det blir inte bättre än så.

Så, ja, storstan i all sin glans och jag kan verkligen längta dit, men det är här jag vill leva och bo.