Betraktelser, Livet

Endometrios – hur kan det vara så här?

Har det inte hänt någonting alls inom forskningen kring kvinnohälsa och vård av kvinnor under de senaste trettio åren? Jag undrar verkligen efter att jag läst Östersunds Posten idag. Där berättas om en ung kvinna som lider av sjukdomen endometrios, och som tvingats vänta mycket länge på vård och behandling. Hon är tyvärr inte den enda. Jag har mött tjejer som inte fått den hjälp de så innerligt behöver!

Att läsa den tjejens berättelse är som att slungas tillbaka trettio i tiden då jag själv var tonåring och sökte läkarhjälp för mina svåra magsmärtor. Smärtor som kom i samband med mensen, som inte lindrades av värkmediciner, som fick mig att kräkas och ibland svimma.

Jag har så svårt att ta in att unga tjejer som idag söker hjälp för dessa symptom ska behöva höra från läkarna: ”Det är bara mensvärk, det måste man som tjej lära sig att stå ut med.” Eller: ”Ta en och Alvedon så ska du se att det går över.” Eller: ”Börja träna mer, då kommer du inte att ha lika ont.”

Jag trodde att sådana kommentarer hörde till ”förr i tiden”, men uppenbarligen är det inte så. Det gör mig förtvivlad!

Det är med endometrios som med andra kvinnosjukdomar, tänker jag – det finns inte mycket pengar till forskning. Jag läser i en artikel från Göteborgs universitet:

Generellt saknas det resurser till forskning om sjukdomen, menar Matts Olovsson, professor i obstetrik och gynekologi, och en av Sveriges främsta specialister på endometrios. Detta trots att det i dag kan ta många smärtsamma år att få rätt diagnos, och att det finns för få fungerande behandlingsalternativ.

– För att vara en så vanlig sjukdom pågår det oproportionerligt lite forskning på ämnet. Trots att endometrios absolut bör ses som en folksjukdom, får vi mycket mindre resurser jämfört med forskningen som rör till exempel diabetes eller cancer, säger Matts Olovsson.

Det sägs att var tionde kvinna lider av endometrios. Så vad innebär den?

Sjukdomen innebär att livmoderslemhinnan vid menstruation hamnar utanför livmodern och sprids ut i bukhålan, där den orsakar blödningar och inflammationer.

För många kvinnor innebär det här svåra smärtor, för en del, som för mig, i första hand i samband med menstruationens start, andra lider av smärtor dagligen. Sjukdomen kan också innebära att man plågas av svår trötthet, tarmproblem, av depression med mera. För många kan detta leda till långa sjukskrivningar. Dessutom är endometrios den vanligaste orsaken till ofrivillig barnlöshet bland kvinnor i Sverige.

Ja, att läsa artikeln gjorde mig upprörd och ledsen! Hur kan det komma sig att hon träffar olika läkare under många års tid där ingen enda tänker på att hon kan lida av endometrios? Ska inte mer ha hänt inom forskningen och inom läkarkårens kunskap på dessa trettio år som gått sedan jag själv började söka läkarhjälp? Hur kan det komma sig att läkare inte vet mer i dag?

Trösten mitt i allt är att det nu startas olika endometrioscentrum runt om i Sverige, där man erbjuder specialisthjälp. Jag hoppas av hela mitt hjärta att tjejen i tidningen och alla andra som lider får komma dit! Och att läkarna ute på våra vårdcentraler blir uppdaterade kring endometrios. Det ska inte behöva vara så här!

Om du vill veta mer: Endometriosforeningen

/Karin

 

Betraktelser, En stuga vid en sjö, Familj och vänner, Livet, Präst i Åre, Skriv ditt liv, Upplevelser, Utomhuslivet

Sommarens sista dagar – och en tillbakablick…

Eva Dahlgren sjunger i mina lurar låten ”Det är sommarens sista dagar…” Så känns det i det strålande solskenet, men egentligen är det höst, för nu har vi gått in i september. Och jag, jag blickar tillbaka på en härlig sommar. Här är några glimtar:

Sommaren för vår del tjuvstartade på Gran Canaria i maj. Vi hade en härlig vecka med sol och bad och upplevelser och familjemys.

På nationaldagen kulade jag på Åre hembygdsgård. Åh, vad jag tycker om kulning! Urkraften, ursprunget, kvinnokraften. Jag var klädd i min hembygdsdräkt Hededräkten. Fin, va?

Som varje sommar har vi njutit av utsikten från vår gård i Duved. Kyrkan och Åreskutan. Vi tröttnar aldrig på den vyn.

Denna sommar hade jag också förmånen att ännu en gång få musicera tillsammans med fantastiska Tina Didriksson på cello. Jag inte bara sjöng… Jag kompade henne också på gitarr. Bara en sån sak! Det blev en härlig kväll med engagerad publik i Ängsmokyrkan i Torvalla.

Sedan följde två veckor av kursledarskap för kursen ”Skriv ditt liv”. Först på Åredalens folkhögskola och sedan på Masesgården. (Bilden är därifrån) Fantastiska veckor med möten med otroligt fina människor.

I juli var jag in och arbetade ett par veckor. Diverse olika arbetsguppgifter som utfördes i stekande värme. Och runt om i skogarna härjade bränderna. Också i Duved kände vi av brandröken. Så tacksam för alla dem som var ute och jobbade! Både de som ingår i räddningstjänsten, men också alla de frivilliga! Det är stort att se!

Vi har förstås också tillbringat en del tid vid vår stuga vid en sjö. Ljuvliga dagar med en massa jobb med renovering och annat, men också med sol, bad och grillkvällar.

Jag älskar att fylla år! Har alltid gjort! Jag är lycklig över att få finnas med ännu ett år. Min älskade familj ordnade en överraskning och tog mig med på en vandring i Åre Björnen. En vandring som ledde oss till SPA:et på Copperhill med efterföljande lunch. Så tacksam!

Och jag hittade ett motto som är som gjort för mig…

En kväll fann vi hällristningarna i Duved. Det var så stort! Läs gärna mer om den upplevelsen här!

Och så kom äntligen nytrycket av vår bok ”Sorg, det mest gåtfulla i mitt liv”.

Åter igen, för kanske tolfte året i rad, gjorde vi en sommarkonsert i Hede kyrka, Eva-Britt och jag. Det är precis alltid lika roligt och lustfyllt! Jag hoppas vi för en förfrågan även nästa år.

Jag plockade ner en av mina största drömmar för att göra den till verklighet. Jag frågade min käre kusin som är snickare om han vill skapa en skrivarlya till mig. Det ville han! Så nu inreder jag inne i mitt huvud och längtar så tills den står här på gården och är redo att tas i bruk.

Under de sista dagarna innan skolan startade var vi på Öland. Jag tycker så mycket om den ön! Vänder gärna tillbaka.

Men nu är det sommarens sista dagar, eller snarare höstens första. September är här med mörka kvällar, kalla nätter, dimbeslöjade morgnar och krispiga dagar. Jag välkomnar hösten.

Familj och vänner, Livet, Upplevelser

En sensommarvecka på Öland

Vi har haft så otroligt fina dagar på Öland. Solen sken och värmde oss, vindarna var ljumma, havet glittrade och vi har skrattat mycket. En så skön avslutning på sommaren 2018.

Det är något med mig och havet

Jag är uppvuxen bland fjäll och skogar, men havet har alltid fascinerat mig mycket. Jag kan stå och bara betrakta vågorna som rullar in mot land och tiden upphör. Tänker ofta på Marie Fredrikssons låt från 80-talet någon gång:

Jag vill ha ett hus vid havet
där jag kan se på alla båtarna
som lägger till
Jag vill ha ett hus vid havet
där jag kan höra alla måsarna
och göra som jag vill

Och varje morgon innan solen värmt mitt tak
ska jag ligga där och lyssna
efter vågorna
Jag vill ha ett hus vid havet
där jag kan höra alla måsarna
och göra som jag vill

Borgholms slott och Solliden

En av dagarna drog vi iväg för att se Borgholms slott och Solliden. Vi har varit där förut, och det är fint att återvända. Särskilt förtjust är jag i historien kring Solliden. Det var vår kung Karl Gustafs farfars mor, drottning Viktoria, som lät bygga Solliden. Det stod färdigt 1906. Åh! Om en kunde glänta på dörren till den tiden och se hur det var när hon gjorde upp planerna för husen och parkerna. Hur som helst är det mycket vackert med fantastisk blomsterprakt.

Ännu mer inspiration till min skrivarlya

Utanför Solliden finns en del butiker och caféer, och nu hittade jag också en magiskt vacker liten ateljé. En konstnär vid namn Maria Milton säljer sina alster i den gamla timrade stugan. Så vackert! Så inspirerande!

Alvaret på norra Öland

En kväll tog vi med oss middagsmat till Alvaret på norra Öland och åt vid havet. Det är något särskilt med Alvaret! Det karga, torra, steniga landskapet alldeles intill havet. Om det inte vore för havet, så liknar det Flatruet i Härjedalen. Allt det där karga och steniga… Jag undrar hur det är på Alvaret på hösten och vintern. Det blåser förmodligen kalla vindar över nejderna.

Ja, några glimtar från sensommar på Öland. Nu är vi hemma igen och det känns väldigt skönt.

Hoppas DU har det bra var du än är!

/Karin

Betraktelser, Familj och vänner, Livet, Livet i fjällvärlden

Hälsningar från en svunnen tid – hällristningar i Duved

Jag lägger mina händer mot stenhällen, stryker försiktigt över den inhuggna bilden, tänker att jag rör vid ett 5000 år gammalt konstverk, en hälsning från en svunnen tid.

Sent om kvällen går vi ut, när hettan har lagt sig en aning, och vi skrattar och säger att det är rätt skönt med lite svalare vindar. Vi börjar gå ner mot Indalsälven, och vidare bort längs vattnet.

Vi har länge hört talas om hällristningarna som ska finnas i närheten av järnvägsbron, men att de ska vara så svåra att hitta. Nu, när det är så lågt vatten, ska det dock vara lite lättare att få syn på dem.

Det är älskade dottern som får syn på dem först och blir ivrig och uppspelt. Jag är först lite mer tveksam – kan det verkligen vara rätt? Är det verkligen en inristad älg på stenhällen? Efter en stund vänjer sig ögonen och då blir det hur tydligt som helst – vi har funnit hällristningarna!

Det känns en smula högtidligt. Tänk att här levde människor för runt 5 000 år sedan, och de har gett en hälsning till oss med den här bilden av älgen! Det är rätt hisnande! Vilka var de? Hur levde de sitt liv här? Om jag ändå fick glänta på dörren till deras värld och få en glimt av deras liv, deras vardag, deras mödor och deras glädje. Hur hade de det?

Och nu lever vi här, bara några hundra meter från dessa hällristningar. Nu möts deras och våra liv på ett förunderligt sätt.

Vi är så glada över den här upptäckten.

Familj och vänner, Livet, Livet med hund, Röra på kroppen, Skrivandet, Utomhuslivet

Skriver på min bok i solen

I fredags åkte älskade familjen till Tänndalen, och jag och Gillis blev kvar här hemma. Jag har hunnit med mycket under dagarna, och framför allt har jag suttit i solen och skrivit på mitt bokmanus. Hur härligt som helst.

Det är något jag innerligt kan längta efter under vinterns mörker och kyla – att sitta ute i solen och skriva. Att ta med datorn och skrivböcker och kaffekoppen ut och känna solen mot ansiktet och ljumma vindar i håret. Och höra fågelsången. Den här helgen har jag fått ha det precis så.

Nog gör det något med kreativiteten att sitta utomhus och skapa. Det blir ett annat flöde. Jag jobbar på med ett nytt bokmanus. Det är på många sätt en drabbande berättelse som bitvis gör ont att skriva, och samtidigt är det så lustfyllt. Jag tycker om att vistas i den miljö jag skapat, jag tycker om personerna som befolkar min historia.

Förutom att skriva har jag den här helgen klippt gräsmattan och lyssnat på boken ”Silvervägen” i lurarna (den kan rekommenderas, en väldigt bra bok med ett härligt språk); målat förstukvisten och fixat med blommorna där, tagit många och långa promenader med Gillis, vilat, bakat en rabarberpaj av våra egna rabarber, haft besök av fina vänner och suttit ute i trädgården och ätit lunch och pratat, haft gudstjänsten i Duveds kapell och predikat kring Ainbusks gripande låt ”Min Gud”.

Det har varit en himla bra helg! Idag fortsätter jag att skriva.

Jag önskar dig en fin vecka!

/Karin

Betraktelser, Familj och vänner, Livet, Musiken, Skapandet, Skrivandet, Utomhuslivet

Nu tar jag en paus

Det har varit mycket under en längre tid, och nu är jag rätt trött. Så jag har bestämt mig för att ta en paus från bloggandet. Och jag tror också jag pausar från facebook och instagram. För ska jag kunna bära mina drömmar måste jag ge mig själv utrymme, tid och tystnad.

Jag älskar bilden som min fina vän Maud målat. Jag älskar färgerna och de kloka orden.

Ingen annan kan bära mina drömmar.

Och jag har så många drömmar, det finns så mycket jag vill göra, men jag behöver stanna upp och känna efter. Jag ska göra det nu. Så jag säger nej tack till nya förfrågningar om t ex föreläsningar och sånguppdrag. Men jag kommer att genomföra sådant som jag är inbokad på sedan tidigare. Det är mycket som är roligt framöver.

Men mest av allt vill jag…

  •  vara med älskade familjen
  • fokusera på att återfå orken
  • vara utomhus i sommartiden och röra på kroppen
  • vila
  • läsa böcker
  • baka
  • pyssla på gården
  • måla tavlor med mycket gult
  • känna solen mot kroppen
  • bada
  • leva sommarliv
  • rekreera

Dessutom har jag ett nytt manus på gång som behöver tid och uppmärksamhet.

Så, jag tar en paus från bloggen nu. Tack alla ni som följer mig. Hoppas ni vill fortsätta följa mig när jag är tillbaka! Njut av sommaren när den kommer! Lev väl!

Ingen annan kan bära dina drömmar.

Kram från Karin

Betraktelser, Familj och vänner, Livet, Röra på kroppen, Skrivandet

Valborgsmässoafton

Och solen sken och himlen var blå och vi var helt lediga. Vilken skön Valborgsmässoafton det blev.

Vi sover med öppet fönster, och nu i vårens tid väcks man av en otrolig fågelsång. Det är så härligt. Jag steg upp vid sju, drack en kopp kaffe och tog sedan en powerwalk västerut längs gamla byvägen. När jag kom hem drog älskade maken på sig skidkläderna för en skatetur i Ullådalen. När han kom hem glittrande hans ögon och han sa att det var vinterns bästa skidtur.

Jag var ute på gården en stund. Det är förunderligt, men det börjar spira och gro i rabatterna, samtidigt som snön fortfarande ligger i drivor över gräsmattan. Det är liksom allt på en och samma gång nu. Jag plockade vissna grenar och kvistar och försökte underlätta så mycket jag kunde för detta spirande.

Älskade dottern och jag höll till en stund på altanen. Solade, jag drack kaffe, vi chillade med älskade hunden, och vi planterade. Det är så mycket vårkänslor i mig – jag bara längtar efter blommor och grönska!

Men den tiden kommer. Många av er har den redan, ni som bor på Gotland till exempel…

På eftermiddagen åkte vi in till Åre på ett träningspass. Extremt jobbigt men väldigt kul! När kvällen kom var det majbrasa här i Duved, älskade maken var där och jobbade, och jag tog bara en kort sväng förbi. Elden brann, kören sjöng sina vårsånger och mycket folk hade samlats. I stället gick jag hem och vi såg en film tillsammans, dottern och jag, innan det var dags att sova.

Ja, det var en skön dag. Idag är det betydligt kallare med snö i luften. Jag ska ta tåget till Östersund för att träffa en fin, fin vän och för ett bokplaneringsmöte med andra fina vänner. Jag återkommer om det!

Önskar er en härlig första maj!

/Karin

Familj och vänner, Livet, Livet i fjällvärlden, Livet med hund

Vår hos oss i Åredalen

Vår kan innebära knoppning och blomning, sopade asfaltsgator och eldning i trädgårdarna. Vår kan också innebära gnistrande skidspår, solsken och blåhimmel. Så är det när det är vår hos oss i Åredalen.

Idag var det en så härlig dag på vår skidtur i Ullådalen att älskade dottern sa med glitter i ögonen: ”Jag älskar våren!”

Jag kan bara hålla med! Den här tiden är verkligen ett av svaren på varför vi bor här i fjällvärlden. De där skidspåren, solen som värmer som om det vore sommar, solgropen och varma chokladen med ostmackan, doften av solskyddskräm, de nödvändiga solglasögonen, doften av korvgrillning någonstans ifrån, takdroppet, fågelsången, ljuset…

Det är en tid att längta efter under hela resten av året. Och nu är den här! Nu är tid att njuta och ta vara på.

Härliga Ullådalen. Det är fortfarande mycket folk här, men inte alls som under högsäsongen.

Lycklig dotter som skejtar fram längs spåren.

Lycklig make och hund. I sitt sannaste element, båda två.

En paus för att dricka vatten, hämta andan och vända ansiktet mot solen och vara i tystnaden.

Böcker och läsning, Familj och vänner, Livet, Präst i Åre, Skrivandet, Upplevelser

Ordlös, stilla, utan krav

Den här vårterminen har varit väldigt intensiv. Mycket har hänt, jag har gjort flera resor, haft många sång- och föreläsningsjobb, och det har varit en hel del att göra i mitt arbete som präst. Det har varit roligt och meningsfullt, men nu ser jag fram emot en lugnare period.

Varannan vecka har jag som vanligt arbetat heltid som präst (och vissa veckor mer än heltid), och under de andra veckorna har det varit en hel del med mitt företag och lite annat. T ex: En musik- och berättarföreställning för anställda på Åre kommun, en resa till Umeå för planering med min goda vän Lena, en vecka på Masesgården där jag ledde kursen ”Skriv ditt liv”, en helg med min älskade brors bröllop, en vecka i London med älskade familjen, föreställningen ”Kallad” på Storsjöteatern, en resa till Råneå för att göra en gudstjänst kring Internationella kvinnodagen, föreläsningar kring min bok…

Som sagt – roliga och meningsfulla saker, men nu behöver jag en lugnare period. Och jag behöver en lugn dag idag, och det ska jag ha. Jag behöver sådana dagar så innerligt mycket! Dagar av återhämtning och samlande av ny kraft. Så, vad ska jag göra idag? Det här tänker jag mig…

  • Dricka flera koppar kaffe och sitta länge och läsa morgontidningen…
  • Läsa bok och slumra en stund på kökssoffan…
  • Åka skidor…
  • Skriva…

Alltså – bara sådant som fyller på ny energi. En dag som är ”ordlös, stilla, utan krav”. Orden är  hämtade ur psalmen ”I Guds tystnad får jag vara”, nr 522, skriven av förre biskopen Jonas Jonsson. 

I Guds tystnad får jag vara ordlös, stilla, utan krav. Klara rymder, öppna dagar, här en strand vid nådens hav.

I Guds kärlek vill jag vila, vet mig önskad, älskad, sedd. Övar mig i barnets tillit, prövar höjd och djup och bredd.

I Guds Ande kan jag andas, bön ger liv ur död som svar. Ögonblickets närhet rymmer allt som blir och är och var.

Vid Guds hjärta är jag buren, innesluten i Guds famn. Medan hemligheten djupnar viskar Fadern ömt mitt namn.

Jag önskar er en fin dag!

/Karin