Betraktelser, Familj och vänner, Livet

En annorlunda påsk

Påsken brukar betyda vigslar på fjälltoppar eller i skogsgläntor, dop i några av våra kyrkor och kapell och en mängd olika gudstjänster runtom i församlingen. Men, som alla vet, i år är inget sig likt. 

Påsken brukar kunna betyda möjligheten att träffa familj och släktingar. Samlas kring påskbufféer, göra gemensamma skidturer, sitta i en snögrop med näsorna mot solen. Men i år är det inte så. I år är inget sig likt.

I år är ledig och och tillbringar dagarna med lilla familjen. Jag är inte alls missnöjd, vi har det väldigt bra. Jag är uppe först om morgnarna, som alltid, och bakar frukostbröd och dukar upp frukosten. Vi äter tillsammans när alla vaknat. Vi promenerar och åker skidor. Gnäller kanske lite över vädret, men vem kan rå på snö och blåst? Vi läser böcker och ser på serier och målar påskägg. Vi eldar ljus när skymningen faller och jag är tacksam över de här påskdagarna. Trots allt.

Jag hoppas att du har det bra hur du än firar påsk detta år!

Skickar med några ord ur den bästa psalm jag vet:

För att en påskdag såg när graven sprängdes,

när dödens udd blev bruten och den slängdes

kan inte ordet längre stå och tiga,

kan dansen leva i oss, sången stiga.

För att din andes eld får allt att brinna,

så hjärtan helas, murarna försvinna,

när ålderns höst bär löften inför våren,

i barnaskapet läker alla såren

så kan vi bära även mörka dagar,

så kan vi känna hoppet fast vi klagar,

så kan vår viskning höras genom skriket,

så kan vi känna doften av Guds rike.

Gud är med oss.

(Psalm 870)

Betraktelser, Livet, Präst i Åre

Kurs i själavård

För några år sedan hade jag förmånen att få gå en kurs som hette “Kyrka och kultur”. Det är en av de bästa kurser jag någonsin gått. Om mötet mellan kyrkan och konsten, litteraturen, teatern. Vi mötte en lång rad inspirerande människor under de där kursveckorna.

Kvällen med författaren Maj-Gull Axelsson är oförglömlig. Hon satt i en fåtölj vid öppna spisen och berättade öppet och enkelt om sitt författarskap.

Mötet med författaren Johan Teorin var smått magisk! Hela kursgänget var i Helsingborg och strosade en kväll efter en hel dags studier, där vi bland annat diskuterat Johan Teorins bok “Skumtimmen”. Plötsligt ser vi en skylt som berättar att han är i stan! Han ska precis börja sin författarkväll på en av stans bokhandlare. Vi går dit, allihop. 15-20 personer som alla läst hans bok grundligt och kan ställa frågor. Han var helt fascinerad över sammanträffandet och över att vi, ett gäng präster, studerat hans bok.

Vid ett av kurstillfällena var vi på studiebesök på Dagens Nyheter i Stockholm och fick träffa kulturchefen Maria Schottenius. Hon gjorde verkligen intryck. Hon betonade vikten av det nära sambandet mellan just kyrkan och kulturen.

Under de där kursveckorna mötte vi också skådespelare, konstnärer, museiintendenter med flera. Så oerhört givande!

Nu ska jag få gå en kurs igen och jag gläder mig! En kurs i själavård. Några av dem som håller i kursen är prästen och författaren Göran Larsson, som jag uppskattar mycket, och Cecilia Wadstein, som var min mycket goda själavårdslärare när jag studerade i Uppsala.

Jag har börjat läsa kurslitteraturen nu och är så taggad. Det är så härligt att få fylla på, att få ny inspiration, nya kunskaper.

Familj och vänner, Livet, Livet i fjällvärlden

Vad är viktigt på riktigt?

Kvällen före julafton kom vi till min familjs fäbodvall, den som funnits i vår släkt i generationer. Pappa hade varit i stugan under dagen och eldat i öppna spisen så det var varmt när vi kom. Vi tände stearinljus för att kunna se när vi packade in våra saker och dukade fram mat. Kvällen var sen när vi bestämde oss för att ta en skidtur. Vi åkte ut på myren och vi behövde inte våra pannlampor för månen lyste vår väg framåt och stjärnorna gnistrande på himlavalvet. Och frågan kom brännande inför mig: Vad är det egentligen som är viktigt på riktigt? Jag visste svaret omedelbart: Det finns inget viktigare än att få umgås med min familj och att dessutom få göra det på skidor under stjärnhimlen.

Vi firade vår jul i den lilla stugan och delade ut julklappar, åt julmat, tog fler skidturer, eldade i öppna spisen, läste böcker, spelade spel, vilade. Och jag visste att det inte finns någonting som är viktigare än det här. Enkelheten, jordnärheten, familjen.

På juldagen kom hela familjen till oss. Mamma, pappa, mina syskon och deras familjer. Vi umgicks utomhus i snön och i solskenet. Vi drack glögg, grillade korv, vissa av oss klättrade upp på stugtak och hoppade ner i djupsnön, andra av oss småpratade och skrattade. Och vi dansade. Ida-Maja och hennes kusiner drog igång musiken och fick med oss, allihop. Och jag visste med hela mig att det inte finns någonting viktigare i livet än det här – att få umgås med människor man tycker oändligt mycket om. 

På nyårsafton mötte jag en person utanför Åre gamla kyrka och vi kom att småprata lite. Och jag sa: “Vi får hoppas och tro att 2021 blir ett bättre år.” Personen var på väg att bara hålla med mig, men ändrade sig och sa: “Fast jag tycker trots allt att 2020 blev ett bra år. Jag har för första gången förstått vad som är viktigt på riktigt. Den kunskapen skulle jag inte vilja vara utan.”

Familj och vänner, Livet

Den bästa dagen 2020

Jag blickar tillbaka på året som gått. Detta speciella, och på så många sätt, svåra år. Och jag konstaterar att den 2 februari 2020 var årets klart bästa dag. Den innehöll allt vackert en dag kan innehålla. Jag är så tacksam att vi fick uppleva den dagen.

Älskade Ida-Maja konfirmerades. Klädd i Hededräkten skred hon in i Undersåkers kyrka tillsammans med sina konfirmationskompisar. Kyrkan var proppfull av människor, vi satt tätt ihop i kyrkbänkarna. Det var en vacker och känslosam konfirmation. Inte minst när Ida-Maja och två av hennes kompisar dansade så hjärtat nästan slets ur kroppen. Så oerhört starkt!

Efteråt samlades vi i Sankt Olofsgården i Åre för lunch. Sextio personer var vi. Familj, släkt och vänner. Så fantastiskt att tänka på nu! Vi åt och pratade, skrattade och kramades. Och flera av Ida-Majas kompisar ställde sig upp och höll tal. Bara en sådan sak!

Den där dagen står för glädje och livskraft, gemenskap och kärlek. Tänk att vi fick uppleva den! Jag är så innerligt tacksam.

Den fantastiska bilden är tagen av Sara Björkebaum.

 

Livet

God Jul!

Jag önskar er alla en God Jul! Må ni få fina dagar, trots att situationen är som den är i världen i år. Vi får tillsammans blicka framåt och hoppas på bättre tider.

Var rädda om er! Jag skickar er en varm kram!

/Karin

Livet, Skrivandet, Sorg - det mest gåtfulla i mitt liv

Vår bok om sorg

 

“…allt som var av

solstrålskraft, havsskumsdoft och måsskrin

ska strykas över

som den allra ömmaste handen

över avtrycken i sanden…”

Vår bok om sorg har funnits till i några år nu, men den är värd att påminna om. Inte minst så här i höstens tid, i mörkrets tid och när vi närmar oss allhelgonahelgen.

Vi har mött människor som säger: “När jag skulle gå till min vän/släkting/arbetskompis som mist en anhörig tog jag med er bok i stället för att ta med en blomma.” Att vår bok får användas på det sättet tycker vi känns väldigt fint!

Vår bok “Sorg – det mest gåtfulla i mitt liv” är en tankebok kring sorgen. Kanske kan den få vara som en hand att hålla i mitt i det svåra.

Här är vi, skaparna av boken. Ulla (som målat de fantastiska bilderna), Sonja och jag.

Boken finns att beställa här i min webshop.

Kulning, Livet, Präst i Åre

Det är läkande att kula

På Nyhetsmorgon i TV4 pratade de i morse om att kulning är läkande och helande. Inte minst för människor som drabbats av utmattningssyndrom. Jag kan förstå det. Att kula är att komma i kontakt med sitt eget inre, men det ger också en stark känsla av tillhörighet och ursprunglighet.

I söndags inledde jag friluftsgudstjänsten med att kula ut över Gevsjön, ut över skogarna och markerna. Många blir ofta så berörda, så tagna av kulningen. Jag tror att det beror på att kulningens ljud rör vid djupa skikt i människan.

Så här såg jag ut när jag skulle till Åre hembygdsgård för någon sommar sedan och inleda midsommarfirandet med kulning.

 

Livet, Präst i Åre

Nu har jag varit präst i 20 år

Här sitter jag på min mottagning efter prästvigningen i Härnösands domkyrka den tolfte  juni 2000. Karin snart 28 år. Nybliven präst. Glad och stolt efter en oerhört vacker och innerlig prästvigning. Förväntansfull och ivrig inför att få börja min första tjänst som präst.

20 år har gått. 20 år av arbetsglädje och oändligt många stunder av högtidlighet, gudomlighet, närhet. Men också 20 år av hög arbetsbelastning, stress och känsla av otillräcklighet. Det är många gånger fantastiskt att få vara präst, och det är många gånger väldigt svårt.

Jag tänkte kika tillbaka på de här åren. Häng med, om du vill!

Juni 2000-juni 2001: Pastorsadjunkt i Brunflo pastorat. Ett givande, berikande, lärorikt år.

Juni 2001-augusti 2004: Komminister och arbetsledare i Ängsmokyrkan i Torvalla. Fantastiska år i nästan helt nybyggd kyrka med ett oerhört kreativt arbetslag.

Augusti 2004-juni 2005: Jag hade förmånen att arbeta som stiftsadjunkt i Härnösands stift med inriktning gudstjänstutveckling. En dröm som blev sann.

Juni 2005-april 2006: Vår älskade dotter föddes och jag valde att säga upp mig från stiftsadjunktstjänsten. Jag ville inte vara på resande fot så mycket som det arbetet krävde, nu när jag hade blivit mamma.

April 2006-augusti 2009: Komminister i Lockne, Marieby och Näs. Tre fina år med oförglömliga upplevelser med församlingsbor och medarbetare.

Augusti 2009-april 2012: Studentpräst vid Mittuniversitetet i Östersund. Det var något helt annat och mycket stimulerande och utvecklande. Glad att jag fick möjligheten!

April 2012-jan 2016: Jag fick ett samtal från Åre församling och en förfrågan om att bli deras kyrkoherde. Efter många funderingar tillsammans med familjen valde jag att tacka ja. Så vi flyttade till Duved och ett nytt liv började. Några år följde som har kommit att präsgla mig som människa på många sätt.

Jan 2016: Jag valde att säga upp mig från kyrkoherdetjänsten och fick då möjligheten att arbeta kvar som komminister på 50%. Det är ett av de bästa beslut jag fattat. Jag får vara kvar i en församling jag älskar, jag får ägna mig enbart åt de uppgifter jag vigdes till som präst – gudstjänster, dop, vigslar, begravningar, själavård – och jag får också mer tid till mitt skrivande och andra kreativa uttryck.

Juni 2020: Här är jag nu. 20 år har gått. Så oändligt mycket som hänt i min tjänst som präst och i mitt privatliv och i mitt kreativa liv. På ett sätt är jag en helt annan än den jag var då. På ett annat sätt är jag precis den samma som hon som sitter där på mottagningen efter prästvigningen.

Den psalm som burit mig genom de här åren i både glädje och förtvivlan är den här:

Öpnna mig för din kärlek, världen behöver mig, världen behöver din kärlek strömmande genom mig.

Forma mig för ditt rike, uppväck mig, ge mig liv. Tag mig nu in i din lydnad. Herre, förvandla mig.

Nu till din tjänst, o, Herre, ger jag min kropp och själ. Låt mig ur döden få uppstå. Kristus, du livet är.

Omslut mig med din kärlek, världen behöver mig. Världen behöver din kärlek strömmande genom mig.

(Sv Ps 96)

Här håller jag en andakt i samband med Undersåkerskörens vårkonsert för något år sedan.

Egenföretagare, Livet, Musiken, Skrivandet

Goliat och de andra

I bland får jag frågan om vilken av mina böcker jag är mest stolt över. Det är jättesvårt att svara på. Oftast är jag nog mest nöjd med den bok jag senast skrivit. Men idag satt jag och bläddrade i “Du ritar i sanden” och “Du möter min blick i vimlet” och kände: Wow! De här är faktiskt riktigt bra!

De är båda novellsamlingar med bibelberättelser med ett språk som kan passa för unga människor. Men det jag har märkt under åren sedan de böckerna släpptes, är att de lika mycket passar för vuxna. Jag har fått åtskilliga kommentarer som låtit ungefär så här: “Jag hade ingen aning om att sådana här berättelser fanns i Bibeln! Det är som om mina ögon har öppnats först nu.”

Sådana kommentarer är ju helt fantastiska att få!

HÄR, HÄR, HÄR och HÄR kan du läsa mer om böckerna.

Om du blir sugen på att köpa någon av böckerna så finns de i min webshop, till specialpris just nu.

Och här nedan finns ett kort klipp från boksläppskvällen i Östersund i september 2015. Tillsammans med Astrid Åslin framför jag låten “Goliat”. En av novellerna i boken är just om David och Goliat.

Goliat

Betraktelser, Familj och vänner, Livet

Att få vara en tonårsmamma

Att få vara en tonårsmamma är att försiktigt pussa på pannan på morgonen och önska välkommen till en ny dag. Att få servera frukost på säng för att göra början på dagen så mjuk som möjligt. Att i bästa fall få en kram innan hon ger sig av till skolan. Att sitta vid köksbordet om eftermiddagen och få ta del av hennes berättelser och tankar. Att dela funderingarna om framtiden. Samhällsvetenskapligt program i Järpen? Dansgymnasium i Stockholm? Att heja på i alla hennes olika önskemål. Lova att hänga med och bo i storstan och det blir vad hon bestämmer sig för. Att hålla fast vid att jag vill att hon ska följa sina drömmar och sin längtan.

Att få vara en tonårsmamma är att sitta med orosklumpen i magen när fredagskvällen kommer och hon ger sig ut med sina kompisar. Orosklump blandad med glädje över allt roligt hon får göra. Glädjen och tacksamheten över alla fina kompisar hon har. Att få ett sms senare på kvällen med frågan om hon och hon och hon får sova över. Att skicka ett “självklart” tillbaka med smiley med hjärtan i ögonen. Att sitta vid köksbordet och vänta på att de kommer hem. Jo, så kommer de och vi gör äggröra och mackor. De försvinner ner till vardagsrummet och jag sitter kvar vid köksbordet och hör dem prata och skratta.

Att få vara en tonårsmamma är att få glänta på dörren till en annorlunda värld. Helt annorlunda mot den värld jag själv befann mig i som tonåring. Att inse att hon och hennes tjejkompisar vet så mycket och kan så mycket och har så starka åsikter om saker. Kloka åsikter. Om klimathotet, om krisen vi befinner oss i, om varje människas lika värde. Och inte minst om jämställdhet och feminism. Mitt eget feministiska – och ibland modfällda – hjärta jublar och dansar. Det finns hopp!

Att få vara en tonårsmamma är det vackraste och det mest ömtåliga jag vet. Och jag är gränslöst tacksam.