Egenföretagare, Livet, Musiken, Skrivandet

Goliat och de andra

I bland får jag frågan om vilken av mina böcker jag är mest stolt över. Det är jättesvårt att svara på. Oftast är jag nog mest nöjd med den bok jag senast skrivit. Men idag satt jag och bläddrade i “Du ritar i sanden” och “Du möter min blick i vimlet” och kände: Wow! De här är faktiskt riktigt bra!

De är båda novellsamlingar med bibelberättelser med ett språk som kan passa för unga människor. Men det jag har märkt under åren sedan de böckerna släpptes, är att de lika mycket passar för vuxna. Jag har fått åtskilliga kommentarer som låtit ungefär så här: “Jag hade ingen aning om att sådana här berättelser fanns i Bibeln! Det är som om mina ögon har öppnats först nu.”

Sådana kommentarer är ju helt fantastiska att få!

HÄR, HÄR, HÄR och HÄR kan du läsa mer om böckerna.

Om du blir sugen på att köpa någon av böckerna så finns de i min webshop, till specialpris just nu.

Och här nedan finns ett kort klipp från boksläppskvällen i Östersund i september 2015. Tillsammans med Astrid Åslin framför jag låten “Goliat”. En av novellerna i boken är just om David och Goliat.

Goliat

Betraktelser, Familj och vänner, Livet

Att få vara en tonårsmamma

Att få vara en tonårsmamma är att försiktigt pussa på pannan på morgonen och önska välkommen till en ny dag. Att få servera frukost på säng för att göra början på dagen så mjuk som möjligt. Att i bästa fall få en kram innan hon ger sig av till skolan. Att sitta vid köksbordet om eftermiddagen och få ta del av hennes berättelser och tankar. Att dela funderingarna om framtiden. Samhällsvetenskapligt program i Järpen? Dansgymnasium i Stockholm? Att heja på i alla hennes olika önskemål. Lova att hänga med och bo i storstan och det blir vad hon bestämmer sig för. Att hålla fast vid att jag vill att hon ska följa sina drömmar och sin längtan.

Att få vara en tonårsmamma är att sitta med orosklumpen i magen när fredagskvällen kommer och hon ger sig ut med sina kompisar. Orosklump blandad med glädje över allt roligt hon får göra. Glädjen och tacksamheten över alla fina kompisar hon har. Att få ett sms senare på kvällen med frågan om hon och hon och hon får sova över. Att skicka ett “självklart” tillbaka med smiley med hjärtan i ögonen. Att sitta vid köksbordet och vänta på att de kommer hem. Jo, så kommer de och vi gör äggröra och mackor. De försvinner ner till vardagsrummet och jag sitter kvar vid köksbordet och hör dem prata och skratta.

Att få vara en tonårsmamma är att få glänta på dörren till en annorlunda värld. Helt annorlunda mot den värld jag själv befann mig i som tonåring. Att inse att hon och hennes tjejkompisar vet så mycket och kan så mycket och har så starka åsikter om saker. Kloka åsikter. Om klimathotet, om krisen vi befinner oss i, om varje människas lika värde. Och inte minst om jämställdhet och feminism. Mitt eget feministiska – och ibland modfällda – hjärta jublar och dansar. Det finns hopp!

Att få vara en tonårsmamma är det vackraste och det mest ömtåliga jag vet. Och jag är gränslöst tacksam.

Betraktelser, Familj och vänner, Livet

Jag längtar till Gotland

 

Det är tidig morgon den första maj. Välkommen, våren! Gillis och jag tar vår morgonpromenad och snön vräker ner. Allt är grått och vitt. Och jag minns en annan majdag då det också snöade utan slut. Den dagen reste vi till Gotland. Jag vill resa dit igen! Jag har en sådan enorm längtan till Gotland! Till riktig vår. Till värme och sol. Till grönska och blomning.

Den gången reste vi till Gotland för att jag skulle föreläsa vid Gotlands Kyrkvecka. Men vi har varit där andra gånger också. För semester, avkoppling. Sol och bad. Vila. Gotland är för mig så mycket sinnebilden för det sköna livet.

Därför är det en fröjd att läsa Maria Björkmans blogg, http://www.mariabjorkman.se för innehållet i stort, men också för glimtarna jag får om hur det är att leva och bo på Gotland. Nu senast om en kväll vid havet. Och att följa Kammebornia på Instagram och på så vis i tanken bli flyttad till ön. Att se hennes vackra bilder och läsa poetiska ord.

Och i minnena flyttas jag dit.

Minns en brinnande varm julidag då min familj och min brors familj cyklade från Visby norrut längs havet. Svettiga och trötta kom vi fram till det efterlängtade caféet. Där satt vi i skuggan och åt den godaste kanelbullen jag någonsin ätit.

Minns strosande längs de smala kullerstensgatorna i Visby. Det lilla caféet med saffranspannkakorna och kaffet.

Minns Fårö, fantastiska, karga Fårö. Promenaden längs stranden. Havsbruset, vinden, raukarna.

Minns joggingturen längs ringmuren en tidig morgon. En stund av stretchning efteråt i Botaniska trädgården.

Kanske längtar jag extra mycket eftersom jag förstår att det kommer att dröja innan jag kommer dit igen. Den här sommaren är det få som kommer att kunna åka dit. Det blir en annorlunda sommar för Gotland och gotlänningarna.

Så jag fortsätter helt enkelt att minnas och drömma och längta allt medan julkortssnöflingorna faller utanför fönstret. Välkommen, sköna maj!

Livet, Präst i Åre

Vad gör en präst i dessa tider?

Vi möts ute på vägen, stannar och pratar med två meters mellanrum. Hen berättar om sin sköna stavpromenad i vårsolskenet och frågar vart jag är på väg. “Jag ska jobba”, svarar jag. Hens fråga kommer omedelbart: “Jaha, men vad gör en präst i dessa tider?”

En högst motiverad fråga. Vad gör en präst om dagarna när så många av kyrkans verksamheter är inställda, när så få möten kan äga rum, när allt det där som är kyrkans innersta väsen av relation, gemenskap, sammanhang är satt på paus?

Det är lite olika beroende på i vilken församling man arbetar, alla församlingar väljer olika sätt att hantera den här bekymmersamma tiden. Men hos oss, i Åre församling, är det ungefär så här:

Vi firar gudstjänst varje söndag som vanligt, men vi har alla gudstjänsterna i Duveds kyrka. Den är så rymlig att det inte är någon risk för trängsel. Även om få kommer till gudstjänsterna så år de så viktiga! En möjlighet att stanna upp inför det vi nu upplever, att få be och lämna över allt i Guds händer.

Vi har dop och vigslar,  om människor önskar det, men också här är det Duveds kyrka som gäller. Eller utomhus, förstås. Vi har ju världens vackraste kapell precis utanför knuten. Max 50 personer är det som gäller precis som på andra samlingar runt om i landet. Men många väljer att flytta fram dop och vigslar, och det är så begripligt. Men välkomna tillbaka när allt det här är över!

Vi har begravningar, och uppmuntrar till att inte flytta fram begravningsgudstjänsten till senare, utan att faktiskt ha den nu. Även om bara få kan vara med. Det är klokt, inte minst ur ett sorgearbetsperspektiv att ha den viktiga riten så nära dödsdagen som det är möjligt. En del väljer att göra så och att sedan ha en större samling/minnesstund till exempel till sommaren.

Som präst kan jag fortsätta att ha själavårdssamtal med de människor som önskar och vi kan med fördel ha det på telefon. I annat fall i ett större rum med plats för två meters mellanrum.

Våra gemenskapsträffar är inställda, liksom vår sopplunch och vårt öppna hus för små barn och deras föräldrar. Viktiga mötesplatser som jag vet att många saknar. Men vi i arbetslaget hjälps åt att ringa runt i stället, att ringa runt till våra äldre församlingsbor och höra hur de har det. Kolla av om de på något vis kan behöva vår hjälp. T ex med att handla mat, då gör vi det i så fall.

Barn- och ungdomsverksamheter fortsätter som vanligt, så länge skolorna är öppna.

Det är klart att det känns att det är annorlunda, en annan tid att leva i, andra arbetsuppgifter dyker upp än de vi är vana vid. Det får vara så. Allt har sin tid, som det så klokt står i Predikaren i Bibeln.

Så det är några svar på vad en präst gör i dessa tider.

(Bilden ovan är från 8 mars 2018, då jag och min goda vän och kollega Lena, från Luleå stift, firade mässa tillsammans på Internationella kvinnodagen. Ett vackert minne som jag ständigt bär med mig. En mässa av glädje och livskraft.)

Betraktelser, Livet

Plötsligt kom livet emellan

Jag bakar matbröd i långpanna från en receptbok jag fick av min kusin när jag var mycket ung. Jag bakar pizzabullar som vi kan ha med oss på skidturer och vandringar framöver. Jag bakar äppelkaka att ta fram ur frysen och vispa grädde till när vänner kommer på besök. Alltså, sedan, längre fram i en annan tid när vi ska umgås igen.

Och jag går igenom en massa gamla pärmar med sådant jag skrivit genom åren. A4-papper med påbörjade och aldrig avslutade romanmanus. Korta noveller. Dikter, mängder av dikter. Sångtexter på lösa små papperslappar. Idéer, uppslag, utkast… Och jag hittar en text som var med i en musikföreställning för länge, länge sedan. Det känns som om jag skrivit den nu, i den tid som är nu.

Denna märkliga tid när vi plötsligt tvingas leva i nuet. Det går inte att planera särskilt mycket, för man vet aldrig hur allt ser ut längre fram. Det går inte heller värst bra att oroa sig för saker som ligger i framtiden. Dumt att oroa sig om det där oroliga aldrig kommer att bli av. Men det är också svårt att se fram emot saker. Vi i familjen som har biljetter till föreställningen Jesus Christ Superstar i Dalhalla i juni, kommer den att ges som det är tänkt eller blir den inställd? Konserten med Håkan Hellström som jag och min goda vän ska få åka och uppleva med Ida-Maja och hennes kompisar i augusti, vågar vi se fram emot den?

Nej, när framtiden är så oviss som den är, är det lättare att befinna sig i nuet. Och är det inte det vi längtat till så länge? Att vara i nuet. Är inte det vad framgångssträvande livscoacher försökt lära oss under lång tid? Jag vet inte hur det är för er, men jag finner ändå en vila i det här. I att vara precis här och nu. Ta en dag i taget och allt det där.

Här är några strofer ur texten till den där musikföreställningen i en annan tid, jag tror det var 1998:

Hon planerade sina dagar, varje ögonblick en aktivitet. Ingen tid fick gå till spillo, ingen chans till spontanitet. Men med hennes struktur blev tiden själva fällan. För plötsligt kom livet emellan.

Hon planerade sina år. De virvlade som löv om hösten. Tankarna på sedan, sedan gav den enda sanna trösten. Men med all hennes effektivitet  kom känslorna fram allt mer sällan. Och plötsligt kom livet emellan.

Livet har kommit emellan nu. Det otämjeliga, oförutsägbara, vilda och ostrukturerade livet har kommit emellan oss och våra uppgjorda planer. Det enda vi kan göra är att leva på. Baka det där brödet vi aldrig hinner annars. Sortera de där pärmarna som blivit liggande i åratal. Ta de där samtalen med älskade människor, de där samtalen som aldrig riktigt brukar bli av. Det är tid för det nu.

Betraktelser, Livet, Livet i fjällvärlden

Jag går omkring och längtar

Jag går omkring och längtar. Eller går omkring är helt fel uttryckt. Jag pulsar omkring i djupsnö på vår gård. Ser om det är någonting på gång i någon av rabatterna. Nej, det går inte att se. För mycket snö. Jag vet ju egentligen. Bara för att jag ser bilder från vänner i Stockholm eller på Gotland, bilder på människor med krattor i händerna och blomjord på knäna, så betyder ju inte det att blomning och knoppning är på gång här uppe hos oss. Det betyder bara att hos dem finns inte en gnutta snö, hos dem är värmen på gång på allvar, hos dem är våren på plats.

Den här tiden är beklämmande varje år för min del. Jag längtar efter våren så det gör ont. Jag älskar ju vintern, men när vi börjar närma oss andra halvan av april, då är jag nöjd med skidåkning och kallgrader. Då längtar jag efter annat. Och det är ännu mer längtan i år. Kanske för att våren på något vis står för hopp, står för hopp om förändring, nystart.

Jag längtar efter älskade människor jag inte träffat på länge. Att få vara i deras närhet, sitta vid köksbordet och prata och fika och äta. Umgås. Det blir inte samma sak med telefon eller Skype. Det är vi många som får erfara. Jag längtar efter det där normala sättet att ses när man möts på ICA eller på byn. Inte det där avvaktandet, avståndstagandet. Jag längtar efter att kunna göra upp planer igen. Det går ju inte nu. Det blir alltid: Ja, vi får se hur det ser ut då… Vi vet ju inte om… Och jag längtar till den dagen när vi inte längre behöver vara rädda. Särskilt tänker jag på min goda vän vars pappa har kämpat mot viruset i några veckor nu. Dagar och nätter på sjukhuset. Oron och våndan hos de anhöriga. Alla mina tankar till er. Alla mina böner.

Att leva i ett undantagstillstånd, det är väl det vi gör just nu. I ett mellanrum. Det “vanliga” livet satt på paus. Och så kommer det att fortsätta ett tag till. Ingen vet hur länge. Det är ovant för oss att inte ha minsta kontroll. Läser Bodil Malmsten och slås av hennes ord: Ännu ett bevis på det dåraktiga med att oroa sig för kommande katastrofer. Det är aldrig den katastrof du oroar dig för som kommer. När katastrofen kommer, kommer den alltid oanmäld. (Ur Kom och hälsa på mig om tusen år)

Jag fortsätter gå omkring och längta. Pulsa omkring i djupsnö och längta. Planera för alla de där odlingarna jag ska ta mig an bara våren kommer. Alla rabatterna och buskarna och blommorna och träden… Jag som älskar när det spirar och gror och blommar, men inte riktigt har förmågan att hålla efter. Ni vet, ogräsplockning och sådant, det har aldrig riktigt blivit min grej i livet.  Men det är bra att längta. Det tror jag verkligen.

Egenföretagare, En stuga vid en sjö, Familj och vänner, Livet, Livet i fjällvärlden, Präst i Åre, Röra på kroppen, Utomhuslivet

I denna märkliga, overkliga tid

I år valde jag att låta de 40 dagarna av fasta bli 40 dagar utan sociala medier. Det var för att få mer tid till stillhet, eftertanke och läsning. Inte kunde jag veta då att denna tid skulle bli en tid av just stillhet för mängder av människor runt om i världen, men av helt andra orsaker.

När jag gick in i fastan hade jag bara avlägset hört talas om ett nytt coronavirus. Men allt eftersom dagarna gick blev jag, och alla andra, väl medvetna om detta virus och vad det kommit att göra mot den här världen och mänskligheten. Under denna fasteperiod har hela samhället förändrats totalt, inte bara i Sverige utan runt hela planeten. Många har fallit offer för viruset, många kämpar på sjukhus, många är rädda och oroliga för anhöriga som sjuknat in, många är i stor sorg och mist någon älskad. Så många som har det så svårt just nu! Jag har er med i tankar och böner. Just nu är vi en värld av osäkerhet och rädsla. Men också en värld av omsorg, omtanke och kärlek. Allt ryms på något sätt.

Ja, den där önskan om en fasteperiod av stillhet har ändå på flera sätt besannats, fast på ett annat sätt än jag hade tänkt. Det kom att bli väldigt tomt i almanackan. Dop och vigslar, som jag skulle förrätta, avbokades, författaraftnar, som jag skulle medverka på, avbokades, roliga saker, som älskade dottern skulle få vara med om, (dansshow i Stockholm, egen dans i Undersåkers kyrka, prao mm) ställdes in, vänner, som skulle komma på besök, ställde in, konserter avbokades, möten ställdes in… Ja, plötsligt hade jag en almanacka med tomma blad. Jag vet inte när det hände senast. Och så är det förstås för många av oss, och många (inte minst kulturarbetare) lider svårt av uteblivna arvoden.

Dessutom har jag hållit mig hemma till och från pga lindriga förkylningssymptom, men i dessa tider vet vi ju att vi inte ska träffa folk även vid minsta tecken på sjukdom. Så det har blivit många dagar hemma i stillhet. Så, vad har jag gjort av all den här stillhetstiden?

Jag har gett mig själv tid till eftertanke på ett sätt jag inte gjort på länge. Jag har mediterat, läst, tänkt, skrivit, och det har varit så välgörande. Jag tror det är välgörande för många av oss att stanna upp. Oberoende av orsak. Och jag har åkt skidor, dag efter dag har jag åkt skidor. Aldrig tänker jag så bra som när jag glider fram längs spåret mitt i allt det vita. Bland fjällen.

En helg kom att bli, ja, fantastisk. Vi var hemma hela familjen, lite snoriga. Det blev ett par dagar av familjemys, så där som det inte blir så ofta nu för tiden när älskade dottern har massor av olika aktiviteter; skidåkning, klättring och framför allt dans. Men den där helgen var det vara vi och vi tog det bara lugnt. Vi satt och målade i timmar, vi spelade spel, vi såg på film, vi promenerade, vi åkte skidor… Jag kommer att bära med mig den helgen som ett dyrbart minne.

Fastan är över, men coronakrisen är inte över, och ingen vet när livet kan återgå till det normala. Leva som vanligt, träffa dem vi längtar efter att få träffa. Vi behöver vara kvar i denna märkliga, overkliga tid. Vara kvar i oron och ovissheten, men ständigt bära hoppet med oss. I går var vi till vår sjöstuga, det blev till timmar av hopp. Å ena sidan en himmel som blev allt mörkare, väderrapporterna i radion talade om storm, å andra sidan den blå himlen som fanns där ändå och solen som pressade sig fram mellan molnen. Det är så det måste få vara nu.

 

Betraktelser, Livet

Glad Påsk!

Hej kära ni och Glad Påsk!

Efter fyrtio dagar av fasta från sociala medier är jag tillbaka i bloggen igen! Jag hoppas att ni som läser mår bra, trots att tiderna är som de är. Trots kris och oro. Jag vill gärna skriva mer om det i ett senare inlägg, men idag stannar jag till inför påskdagen. Den här dagen som är precis nu.

Jag satt och skrev min påskdagspredikan häromdagen. Famlade efter hoppet. Hur ser vårt hopp ut dessa dagar? Då kom toner in i mitt huvud. Ord kom smygande. Först kom jag inte alls på vad det var för musik, sedan insåg jag att det är en låt skriven av Jenny Michanek. Några strofer ur låten:

När allt hopp är förlorat, träden är avlövade, och armarna har fallit, då återstår hela härligheten…

När allt hopp är förlorat, världen svartare än vanligt, och husets dörrar är stängda, då återstår hela härligheten…

Den heter “När allt hopp” och  finns att lyssna på på Spotify. Gör det! Den är fantastisk!

Ur de där stroferna föddes hopp för mig. När natten är som mörkast så kommer den där strimman av gryningsljus. Vi är många som har upplevt just det. Och det är vad påskdagen viskar till oss.

Maria och Maria från Magdala som kommer till graven i gryningen med all sin förtvivlan, all sin smärta. De har förlorat sin älskade vän, han som för dem varit hoppet om en bättre värld, en rimligare framtid. Nu har han dött en plågsam död på korset. Jag tänker att det för dem i den gryningstimman inte finns något ljus, allt är över, allt är mörker. Men mörkret skingras där vid graven. En ängel säger till kvinnorna: Var inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus, han som blev korsfäst. Han är inte här. Han har uppstått, så som han sa.

Det berättas att Maria och Maria springer därifrån fyllda av bävan och glädje. Nu ska de berätta för alla de känner, för hela världen, att döden inte är ett slut, att döden är en början på något nytt.

Och vi får ta till oss deras bävan och glädje och inse att inget mörker varar för evigt. Inte heller oron, rädslan, otryggheten varar för evigt. Det kommer att födas nytt hopp, nytt ljus, ny livsglädje. När allt hopp är förlorat återstår hela härligheten.

Så, låt oss bära det hoppet tillsammans!

GLAD PÅSK!

/Karin

Livet, Livet i fjällvärlden

Nu går jag in i fastan

Nu har vi gått in i fastan, den började i onsdags, på askonsdagen. Det här året väljer jag att avstå från sociala medier under fastan. Så, vi hörs igen om 40 dagar!

Jag har fastat på olika sätt genom åren, men oftast har jag avstått från socker och vitt mjöl. Men i år väljer jag att avstå från Facebook, Instagram och från bloggen. Jag har känt ett behov av det. Huvudet har varit så fyllt av tankar, intryck och upplevelser. Jag behöver skala av.

Så, istället för de intryck jag får från mina medmänniskors liv i text och bild ska jag ge mig själv mer meditation och tystnad. Mer promenader och skidturer där tankar får flöda fritt. Och jag ska läsa mer.

Har precis beställt hem Martin Lönnebos nya bok “Drömmen om innersta sjön”.Boken handlar om jordens kris och om själens kris, och hur de hänger ihop.

Jag önskar dig en fin fastetid, och vi ses igen när påsken står för dörren, om så där 40 dagar.

/Karin

Livet, Musiken, Skrivandet

En hyllning till Ylva Eggehorn

 

Tillsammans med vår kyrkomusiker Janne gjorde jag i förra veckan ett musikprogram där vi hyllade Ylva Eggehorn. Med ord och toner lyfte vi en del av allt det som hon skapat under åren. Det kändes så rätt med denna hyllning till Ylva som i år fyller 70 år.

Jag fick en av hennes diktsamlingar i konfirmationspresent, och på något sätt blev ingenting sig likt efter det. Jag hade själv skrivit dikter sedan jag var barn, jag hade läst olika poeter i många år, men det Ylva skrev var något annat. Det grep tag på ett alldeles speciellt sätt.

Sedan dess har jag fortsatt läsa det hon skrivit – dikterna, romanerna, krönikorna och, inte minst, psalmtexterna. Och jag har sjungit hennes ord på otaliga konserter genom åren.

Det finns ingen som hon som kan uttrycka Guds närvaro i det alldeles vardagliga livet. Det finns ingen som hon som kan skriva så berörande ord och formuleringar om det vardagliga livet. I hennes diktning vävs allt samman – himmel och jord, Gud och människa, död och liv.

Jag sjöng och Janne spelade på flygeln, och jag läste hennes ord. Avslutade programmet med den här dikten:

Stå stilla i smärtan, rotad i det som är ljus i dig.

Låt svärdet gå genom dig.

Kanske det inte alls är ett svärd.

Kanske det är en stämgaffel.

Du blir en ton,

du blir den musik du alltid längtat efter att få höra.

Du visste inte att du var en sång.