Betraktelser, Livet

Plötsligt kom livet emellan

Jag bakar matbröd i långpanna från en receptbok jag fick av min kusin när jag var mycket ung. Jag bakar pizzabullar som vi kan ha med oss på skidturer och vandringar framöver. Jag bakar äppelkaka att ta fram ur frysen och vispa grädde till när vänner kommer på besök. Alltså, sedan, längre fram i en annan tid när vi ska umgås igen.

Och jag går igenom en massa gamla pärmar med sådant jag skrivit genom åren. A4-papper med påbörjade och aldrig avslutade romanmanus. Korta noveller. Dikter, mängder av dikter. Sångtexter på lösa små papperslappar. Idéer, uppslag, utkast… Och jag hittar en text som var med i en musikföreställning för länge, länge sedan. Det känns som om jag skrivit den nu, i den tid som är nu.

Denna märkliga tid när vi plötsligt tvingas leva i nuet. Det går inte att planera särskilt mycket, för man vet aldrig hur allt ser ut längre fram. Det går inte heller värst bra att oroa sig för saker som ligger i framtiden. Dumt att oroa sig om det där oroliga aldrig kommer att bli av. Men det är också svårt att se fram emot saker. Vi i familjen som har biljetter till föreställningen Jesus Christ Superstar i Dalhalla i juni, kommer den att ges som det är tänkt eller blir den inställd? Konserten med Håkan Hellström som jag och min goda vän ska få åka och uppleva med Ida-Maja och hennes kompisar i augusti, vågar vi se fram emot den?

Nej, när framtiden är så oviss som den är, är det lättare att befinna sig i nuet. Och är det inte det vi längtat till så länge? Att vara i nuet. Är inte det vad framgångssträvande livscoacher försökt lära oss under lång tid? Jag vet inte hur det är för er, men jag finner ändå en vila i det här. I att vara precis här och nu. Ta en dag i taget och allt det där.

Här är några strofer ur texten till den där musikföreställningen i en annan tid, jag tror det var 1998:

Hon planerade sina dagar, varje ögonblick en aktivitet. Ingen tid fick gå till spillo, ingen chans till spontanitet. Men med hennes struktur blev tiden själva fällan. För plötsligt kom livet emellan.

Hon planerade sina år. De virvlade som löv om hösten. Tankarna på sedan, sedan gav den enda sanna trösten. Men med all hennes effektivitet  kom känslorna fram allt mer sällan. Och plötsligt kom livet emellan.

Livet har kommit emellan nu. Det otämjeliga, oförutsägbara, vilda och ostrukturerade livet har kommit emellan oss och våra uppgjorda planer. Det enda vi kan göra är att leva på. Baka det där brödet vi aldrig hinner annars. Sortera de där pärmarna som blivit liggande i åratal. Ta de där samtalen med älskade människor, de där samtalen som aldrig riktigt brukar bli av. Det är tid för det nu.

Betraktelser, Livet, Livet i fjällvärlden

Jag går omkring och längtar

Jag går omkring och längtar. Eller går omkring är helt fel uttryckt. Jag pulsar omkring i djupsnö på vår gård. Ser om det är någonting på gång i någon av rabatterna. Nej, det går inte att se. För mycket snö. Jag vet ju egentligen. Bara för att jag ser bilder från vänner i Stockholm eller på Gotland, bilder på människor med krattor i händerna och blomjord på knäna, så betyder ju inte det att blomning och knoppning är på gång här uppe hos oss. Det betyder bara att hos dem finns inte en gnutta snö, hos dem är värmen på gång på allvar, hos dem är våren på plats.

Den här tiden är beklämmande varje år för min del. Jag längtar efter våren så det gör ont. Jag älskar ju vintern, men när vi börjar närma oss andra halvan av april, då är jag nöjd med skidåkning och kallgrader. Då längtar jag efter annat. Och det är ännu mer längtan i år. Kanske för att våren på något vis står för hopp, står för hopp om förändring, nystart.

Jag längtar efter älskade människor jag inte träffat på länge. Att få vara i deras närhet, sitta vid köksbordet och prata och fika och äta. Umgås. Det blir inte samma sak med telefon eller Skype. Det är vi många som får erfara. Jag längtar efter det där normala sättet att ses när man möts på ICA eller på byn. Inte det där avvaktandet, avståndstagandet. Jag längtar efter att kunna göra upp planer igen. Det går ju inte nu. Det blir alltid: Ja, vi får se hur det ser ut då… Vi vet ju inte om… Och jag längtar till den dagen när vi inte längre behöver vara rädda. Särskilt tänker jag på min goda vän vars pappa har kämpat mot viruset i några veckor nu. Dagar och nätter på sjukhuset. Oron och våndan hos de anhöriga. Alla mina tankar till er. Alla mina böner.

Att leva i ett undantagstillstånd, det är väl det vi gör just nu. I ett mellanrum. Det “vanliga” livet satt på paus. Och så kommer det att fortsätta ett tag till. Ingen vet hur länge. Det är ovant för oss att inte ha minsta kontroll. Läser Bodil Malmsten och slås av hennes ord: Ännu ett bevis på det dåraktiga med att oroa sig för kommande katastrofer. Det är aldrig den katastrof du oroar dig för som kommer. När katastrofen kommer, kommer den alltid oanmäld. (Ur Kom och hälsa på mig om tusen år)

Jag fortsätter gå omkring och längta. Pulsa omkring i djupsnö och längta. Planera för alla de där odlingarna jag ska ta mig an bara våren kommer. Alla rabatterna och buskarna och blommorna och träden… Jag som älskar när det spirar och gror och blommar, men inte riktigt har förmågan att hålla efter. Ni vet, ogräsplockning och sådant, det har aldrig riktigt blivit min grej i livet.  Men det är bra att längta. Det tror jag verkligen.

Egenföretagare, En stuga vid en sjö, Familj och vänner, Livet, Livet i fjällvärlden, Präst i Åre, Röra på kroppen, Utomhuslivet

I denna märkliga, overkliga tid

I år valde jag att låta de 40 dagarna av fasta bli 40 dagar utan sociala medier. Det var för att få mer tid till stillhet, eftertanke och läsning. Inte kunde jag veta då att denna tid skulle bli en tid av just stillhet för mängder av människor runt om i världen, men av helt andra orsaker.

När jag gick in i fastan hade jag bara avlägset hört talas om ett nytt coronavirus. Men allt eftersom dagarna gick blev jag, och alla andra, väl medvetna om detta virus och vad det kommit att göra mot den här världen och mänskligheten. Under denna fasteperiod har hela samhället förändrats totalt, inte bara i Sverige utan runt hela planeten. Många har fallit offer för viruset, många kämpar på sjukhus, många är rädda och oroliga för anhöriga som sjuknat in, många är i stor sorg och mist någon älskad. Så många som har det så svårt just nu! Jag har er med i tankar och böner. Just nu är vi en värld av osäkerhet och rädsla. Men också en värld av omsorg, omtanke och kärlek. Allt ryms på något sätt.

Ja, den där önskan om en fasteperiod av stillhet har ändå på flera sätt besannats, fast på ett annat sätt än jag hade tänkt. Det kom att bli väldigt tomt i almanackan. Dop och vigslar, som jag skulle förrätta, avbokades, författaraftnar, som jag skulle medverka på, avbokades, roliga saker, som älskade dottern skulle få vara med om, (dansshow i Stockholm, egen dans i Undersåkers kyrka, prao mm) ställdes in, vänner, som skulle komma på besök, ställde in, konserter avbokades, möten ställdes in… Ja, plötsligt hade jag en almanacka med tomma blad. Jag vet inte när det hände senast. Och så är det förstås för många av oss, och många (inte minst kulturarbetare) lider svårt av uteblivna arvoden.

Dessutom har jag hållit mig hemma till och från pga lindriga förkylningssymptom, men i dessa tider vet vi ju att vi inte ska träffa folk även vid minsta tecken på sjukdom. Så det har blivit många dagar hemma i stillhet. Så, vad har jag gjort av all den här stillhetstiden?

Jag har gett mig själv tid till eftertanke på ett sätt jag inte gjort på länge. Jag har mediterat, läst, tänkt, skrivit, och det har varit så välgörande. Jag tror det är välgörande för många av oss att stanna upp. Oberoende av orsak. Och jag har åkt skidor, dag efter dag har jag åkt skidor. Aldrig tänker jag så bra som när jag glider fram längs spåret mitt i allt det vita. Bland fjällen.

En helg kom att bli, ja, fantastisk. Vi var hemma hela familjen, lite snoriga. Det blev ett par dagar av familjemys, så där som det inte blir så ofta nu för tiden när älskade dottern har massor av olika aktiviteter; skidåkning, klättring och framför allt dans. Men den där helgen var det vara vi och vi tog det bara lugnt. Vi satt och målade i timmar, vi spelade spel, vi såg på film, vi promenerade, vi åkte skidor… Jag kommer att bära med mig den helgen som ett dyrbart minne.

Fastan är över, men coronakrisen är inte över, och ingen vet när livet kan återgå till det normala. Leva som vanligt, träffa dem vi längtar efter att få träffa. Vi behöver vara kvar i denna märkliga, overkliga tid. Vara kvar i oron och ovissheten, men ständigt bära hoppet med oss. I går var vi till vår sjöstuga, det blev till timmar av hopp. Å ena sidan en himmel som blev allt mörkare, väderrapporterna i radion talade om storm, å andra sidan den blå himlen som fanns där ändå och solen som pressade sig fram mellan molnen. Det är så det måste få vara nu.

 

Betraktelser, Livet

Glad Påsk!

Hej kära ni och Glad Påsk!

Efter fyrtio dagar av fasta från sociala medier är jag tillbaka i bloggen igen! Jag hoppas att ni som läser mår bra, trots att tiderna är som de är. Trots kris och oro. Jag vill gärna skriva mer om det i ett senare inlägg, men idag stannar jag till inför påskdagen. Den här dagen som är precis nu.

Jag satt och skrev min påskdagspredikan häromdagen. Famlade efter hoppet. Hur ser vårt hopp ut dessa dagar? Då kom toner in i mitt huvud. Ord kom smygande. Först kom jag inte alls på vad det var för musik, sedan insåg jag att det är en låt skriven av Jenny Michanek. Några strofer ur låten:

När allt hopp är förlorat, träden är avlövade, och armarna har fallit, då återstår hela härligheten…

När allt hopp är förlorat, världen svartare än vanligt, och husets dörrar är stängda, då återstår hela härligheten…

Den heter “När allt hopp” och  finns att lyssna på på Spotify. Gör det! Den är fantastisk!

Ur de där stroferna föddes hopp för mig. När natten är som mörkast så kommer den där strimman av gryningsljus. Vi är många som har upplevt just det. Och det är vad påskdagen viskar till oss.

Maria och Maria från Magdala som kommer till graven i gryningen med all sin förtvivlan, all sin smärta. De har förlorat sin älskade vän, han som för dem varit hoppet om en bättre värld, en rimligare framtid. Nu har han dött en plågsam död på korset. Jag tänker att det för dem i den gryningstimman inte finns något ljus, allt är över, allt är mörker. Men mörkret skingras där vid graven. En ängel säger till kvinnorna: Var inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus, han som blev korsfäst. Han är inte här. Han har uppstått, så som han sa.

Det berättas att Maria och Maria springer därifrån fyllda av bävan och glädje. Nu ska de berätta för alla de känner, för hela världen, att döden inte är ett slut, att döden är en början på något nytt.

Och vi får ta till oss deras bävan och glädje och inse att inget mörker varar för evigt. Inte heller oron, rädslan, otryggheten varar för evigt. Det kommer att födas nytt hopp, nytt ljus, ny livsglädje. När allt hopp är förlorat återstår hela härligheten.

Så, låt oss bära det hoppet tillsammans!

GLAD PÅSK!

/Karin

Livet, Livet i fjällvärlden

Nu går jag in i fastan

Nu har vi gått in i fastan, den började i onsdags, på askonsdagen. Det här året väljer jag att avstå från sociala medier under fastan. Så, vi hörs igen om 40 dagar!

Jag har fastat på olika sätt genom åren, men oftast har jag avstått från socker och vitt mjöl. Men i år väljer jag att avstå från Facebook, Instagram och från bloggen. Jag har känt ett behov av det. Huvudet har varit så fyllt av tankar, intryck och upplevelser. Jag behöver skala av.

Så, istället för de intryck jag får från mina medmänniskors liv i text och bild ska jag ge mig själv mer meditation och tystnad. Mer promenader och skidturer där tankar får flöda fritt. Och jag ska läsa mer.

Har precis beställt hem Martin Lönnebos nya bok “Drömmen om innersta sjön”.Boken handlar om jordens kris och om själens kris, och hur de hänger ihop.

Jag önskar dig en fin fastetid, och vi ses igen när påsken står för dörren, om så där 40 dagar.

/Karin

Livet, Musiken, Skrivandet

En hyllning till Ylva Eggehorn

 

Tillsammans med vår kyrkomusiker Janne gjorde jag i förra veckan ett musikprogram där vi hyllade Ylva Eggehorn. Med ord och toner lyfte vi en del av allt det som hon skapat under åren. Det kändes så rätt med denna hyllning till Ylva som i år fyller 70 år.

Jag fick en av hennes diktsamlingar i konfirmationspresent, och på något sätt blev ingenting sig likt efter det. Jag hade själv skrivit dikter sedan jag var barn, jag hade läst olika poeter i många år, men det Ylva skrev var något annat. Det grep tag på ett alldeles speciellt sätt.

Sedan dess har jag fortsatt läsa det hon skrivit – dikterna, romanerna, krönikorna och, inte minst, psalmtexterna. Och jag har sjungit hennes ord på otaliga konserter genom åren.

Det finns ingen som hon som kan uttrycka Guds närvaro i det alldeles vardagliga livet. Det finns ingen som hon som kan skriva så berörande ord och formuleringar om det vardagliga livet. I hennes diktning vävs allt samman – himmel och jord, Gud och människa, död och liv.

Jag sjöng och Janne spelade på flygeln, och jag läste hennes ord. Avslutade programmet med den här dikten:

Stå stilla i smärtan, rotad i det som är ljus i dig.

Låt svärdet gå genom dig.

Kanske det inte alls är ett svärd.

Kanske det är en stämgaffel.

Du blir en ton,

du blir den musik du alltid längtat efter att få höra.

Du visste inte att du var en sång.

 

 

Familj och vänner, Livet

När älskade dottern konfirmerades

 

20200220. Dagen då vår dotter konfirmerades i Undersåkers kyrka. En dag jag aldrig kommer att glömma. Så tacksam.

Hon stod där framme i kyrkan i sin hembygdsdräkt, Hededräkten, som en gång var min mormors. Vissa stunder djupt allvarsam, andra stunder fylld av skratt. Så där som hon är, vår dotter. Hon stod där tillsammans med sina konfirmationskamrater, tjejer och killar som kommit att betyda mycket för henne under den här tiden.

Tillsammans knäföll de vid altaret. Ledarna bad för dem, en efter en, och de fick ta emot brödet och vinet. Tillsammans blev de sända ut i världen som konfirmerade.

Och hon, och två andra tjejer, dansade så mitt hjärta höll på att slitas ur kroppen.

Efter gudstjänsten firade vi! Vi åt lunch tillsammans, hon och vi och resten av familjen och flera släktingar och en massa vänner. Hon har så många fina vänner, jag är så tacksam över dem! Jag är så tacksam över de sammanhang som hon och vi finns i.

Jag höll tal till henne och påminde om orden som sjöngs när hon döptes: Du är älskad, du är sedd, var inte rädd. Jag önskar att de orden ska finnas med henne också framöver.

Fotograf: Sara Björkebaum.

Livet

Ständig längtan efter att skriva

När jag höll på med slutarbetet av min bok “Det har kommit ett brev” lovade jag mig själv att inte direkt sätta i gång med nästa skrivprojekt. Jag lovade mig själv att i lugn och ro ha boksläppet, ge mig själv tid till att marknadsföra boken och administrera boken, utan att samtidigt påbörja en ny berättelse. Jag har hållit mitt eget löfte, men det har inte varit lätt.

I mig bor en ständig längtan till att skriva. Att få stå vid datorn med en kopp kaffe intill och låta fingrarna fara fram över tangenterna är verkligen bland det bästa jag vet! Att låta ord och formuleringar flöda fram, att med hela sitt väsen gå in i en berättelse, skapa, tänka, fantisera… Ja, det är bland det bästa, och när jag skriver mår jag väldigt bra.

Och nu är det slutet av januari. Boksläppet avklarat, efterarbetet avklarat, julen och alla helgerna, med allt jobb det innebär, avklarade. Nu… NU kan jag börja skriva igen. Och det har jag gjort! Berättelsen bor i mitt huvud, personerna är glasklara, jag känner dem väldigt väl, jag vet vad som ska hända, jag vet början, jag vet mitten och jag vet slutet.

Jag har skrivit idag och timmarna har sprungit iväg. Jag hejdar mig emellanåt, behöver hämta andan, går och dricker vatten eller tar en promenad… Och slår in “Det har kommit ett brev” i paket som sedan skickas iväg till olika beställare. Och sedan tillbaka in i berättelsen igen.

Jag ska berätta mer om det manus som är på väg att bli till, men inte än. Sedan.

Livet

Tack för fler fina hälsningar!

Jag står i skrivateljén idag och slår in böcker och skickar till människor som beställt. Det är en sådan stor känsla att inse att människor faktiskt läser det jag skriver. Att böcker och berättelser som jag skapat tar andra människor del av. Och många, många hör av sig och säger att de tycker om det jag skrivit. Det känns så oerhört fint!

Som personen som skickade mig ett mail och skrev de här fantastiska orden:

“Hej Karin! För någon vecka sedan fick jag din bok. Jag höll på att läsa annat just då men kunde inte låta din bok ligga oläst så jag kastade mig över den och läste i stort sett i ett enda sträck, inklusive nattliga timmar. Tack för en fantastisk läsupplevelse! Och för att jag fått leva mig in i Margareta och Johns värld! Det var för ovanligheternas skull ett mycket kärleksfullt förhållande du beskriver – vilket annars är det motsatta i den tidens miljöer. Det kändes som om jag var på plats och kunde betrakta händelserna och miljöerna på nära håll! Inte minst intressant att följa Margaretas utveckling inom vävkonsten! Varma hälsningar, XX.”

Eller som personen som skrev ett sms:

“Kära Karin. Jag har varit tillsammans med Margaret Bergman nu i två dagar. Jag är djupt tagen av hennes/din berättelse. Du skriver så levande. Blir så lycklig över att hon verkligen fick uppleva hur villkorslös kärlek kan bära, både genom glädje och sorg. Tack för upplevelserika timmarna med henne/dig! Kramar från XX.”

Det går inte att beskriva hur glad jag blir över hälsningar som de här. Att beröra är nog min längtan som författare och att få bekräftelse på att läsare blivit just berörda känns fantastiskt!

Och nu, nu har jag satt i gång med ett annat manus som jag längtar efter att borra ner mig i. Så lustfyllt!

Livet

Jag sammanfattar mitt 2019

 

Några gånger tidigare har jag lånat en mall för årssammanfattning från bloggaren Underbara Clara. Jag gör det igen för att sammanfatta mitt 2019. Jag tror på att stanna upp och reflektera över sitt liv när ett år går över i ett nytt.

Gjorde jag något 2019 som jag aldrig gjort förut?

O ja! Jag vinterbadade! Två gånger till och med! Första gången var 8 mars, Internationella kvinnodagen, då jag badade i Indalsälven tillsammans med ett helt gäng coola kvinnor. Det blev som en kraftfull manifestation. Andra gången var den 24 november i Storsjön tillsammans med en fin vän. Jag är ingen vinterbadare, trodde jag, men jag får ändra mig. Det är en häftig känsla att gå ner i det iskalla vattnet och stanna där en stund. Att göra det där som verkar omöjligt, men som är fullt möjligt. Och som ger så goda effekter efteråt – styrka, kraft och klarhet.

Genomförde jag någon stor förändring under 2019?

En stor och fin förändring i familjens liv var att arbetet med renoveringen av vår sjöstuga äntligen blev klar, och i somras kunde vi bo där för första gången. Den känslan är svårslagen! I övrigt går jag fortfarande omkring och är glad över den stora livsförändring som jag gjorde för några år sedan. Den som innebär att jag enbart arbetar halvtid som präst i Svenska kyrkan Åre, och övrig tid ägnar mig åt mitt skrivande och andra kreativa uttryck.

Vilket datum från 2019 kommer jag alltid att minnas?

Den 21 juni när jag och älskade familjen firade Ida-Majas 14-årsdag på Venice Beach, Los Angeles.

Vilka länder besökte jag?

Tillsammans med familjen åkte jag till Kanada och till USA för research för min bok och för att besöka släktingar. En helt oförglömlig resa.

Gjorde någonting min riktigt glad?

I augusti åkte Leif och jag tillsammans med fina kompisar till Trondheim för att gå på konsert med Gyllene Tider. Det blev ett fantastiskt dygn och jag hade så galet roligt! Jag var så glad! Musiken, stämningen, människorna…

Vad önskar jag att jag hade gjort mer?

Jag önskar att jag hade sjungit mer med andra musiker. Det är bland det roligaste och mest lustfyllda jag vet!

Vilken är den bästa boken jag läst under 2019?

Jag har både läst och lyssnat på många, många böcker under året, men jag tror att den jag minns mest, som berörde allra mest, är Alex Schulmans “Bränn alla mina brev”. Den rekommenderas!

Vilken är den största musikaliska upptäckten?

För några veckor sedan var vi på en magisk julkonsert med Undersåkerskören och med bland annat Lena Willemark som solist. Jag har lyssnat massor på Lena genom åren, men nu upptäckte jag henne på nytt. Vilken fantastisk musiker hon är!

Vilken var den största framgången yrkesmässigt under 2019?

Svårt detta med framgång… Vad är egentligen framgång? I min tjänst som präst får jag vara med om stora och livsavgörande ögonblick i människors liv. I den största av sorger men också i den största av glädje. Jag ser tillbaka på många berörande dagar och stunder från 2019. Och jag tänker på när vi hade VM här i Åre i vintras. Vi som jobbar i kyrkan var ute och delade ut hjärtan till människor ute på byn med orden “Du är värdefull”. Många blev så oerhört glada! Det är något viktigt det där med att bli sedd. Och jag tänker på biblioteksturnén jag fick göra under våren tillsammans med Ulla Englsperger. Det var så himla roligt att vara ute och berätta om våra böcker och författarskap. Och vi hade så kul ihop, Ulla och jag. Och boksläppet nu i november av min nya roman “Det har kommit ett brev” blev bättre än jag någonsin kunnat hoppas på! Att få musicera med Astrid Åslin och Bengt-Erik Norlén och varva det med berättelser ur boken och att se så många komma för att vara med. Så himla fint! Och när Archi Jamt framförde Hans-Erik Sundströms och min musiksvit “Fjällnära musik” i april var också magiskt! Och alla gånger då jag varit ute och sjungit och berättat kring min bok “Drottningen af Åre”…

Och den största framgången på det privata planet?

Tveklöst de där dagarna då Ida-Maja sms:ar och undrar om jag kan steka pannkakor, och hon och ett helt gäng tjejer kommer instormande i huset med allt sitt prat och allt sitt skratt och all sin energi. De stunderna vill jag stoppa tiden, och jag är så lycklig över att tillbringa så mycket tid hemma, så jag kan finnas där och steka de där pannkakorna.

Något jag önskade mig och fick under 2019?

Jag svarar skrivateljén, även om den levererades några veckor innan vi gick in i 2019. Men den är så bra för mig! Det är en förmån att ha ett eget krypin där jag kan breda ut mig med papper, pennor, färger… Där jag kan vara helt ensam med mitt skrivande och mina tankar.

Vad gjorde jag på min födelsedag?

Ida-Maja hade varit bortrest och jag trodde att hon skulle stanna där ett tag till, men så kom hon hem och överraskade mig på min födelsedag. Den bästa överraskningen man kan få! Familjen uppvaktade med tårta och paket på säng och på kvällen gick vi ut och åt på restaurang i Åre. Jag älskar att fylla år!

Vad fick mig att må bra under året?

Familjen, vännerna, skidåkningen, skrivandet, musiken, vandringarna, tystnaden, träningen…

Vilka var de bästa nya människorna jag träffade under 2019?

En helt ny människa har vi haft förmånen att träffa under det här året. En solstråle vid namn Junie. Hon är Leifs brorsdotter och helt bedårande! En annan ny bekantskap är Selam. Hon är vår gode vän Kibroms fru och flyttade hit till Sverige från Addis Abeba i Etiopien. Det är så berikande att ha både Kibrom och Selam i våra liv. Och tack vare Ida-Maja och hennes kompisar lär vi känna nya människor. Föräldrar till klasskompisar och andra vänner. Spännande, intressanta, kloka, fina människor. Det är en ynnest!

Vad är jag mest stolt över från 2019?

Vår älskade dotter, utan tvekan. Hon imponerar ständigt på mig och jag älskar henne utan gränser. Hennes förmåga att knyta kontakter och få nya vänner, hennes omsorg och omtanke om andra, hennes passion för dansen, hennes humor och klokskap…

Vad ser jag fram emot under 2020?

Ida-Majas konfirmation i februari ser jag jättemycket fram emot! Flera sommarveckor i sjöstugan längtar jag till. Och härliga skidturer under vårvintern, vandringar fram emot hösten, och mer lugn och återhämtning… Jag ser också fram emot att vår nya församlinsherde Cristina ska börja hos oss i Åre församling i februari. Det blir bra!

Ja, det var en sammanfattning av mitt 2019. Skriv en sammanfattning, du också, av ditt år! Jag önskar dig ett fint och välsignat 2020!

Släpp loss spratten, smitta skratten! Lossa bojor! Frigör sång! Öppna dörrar! Blås ut dammet! Andas frihet gång på gång!

Lek ut längtan, våga livet! Väck upp anden ur sin sömn! Trotsa hindren! Hitta kraften! Satsa hjärtat! Var din dröm!

Sjung med vinden! Jubla, dansa! Morgon randas! Dagen gryr! Fånga dagen! Våga blanda färg och former! Mörkret flyr!

(Psalm 875 i Psalmer i 2000-talet. Text: Per Harling)