Livet i fjällvärlden, Präst i Åre

En magisk vigsel utomhus

Vigselparet hade skapat ett kyrkorum ute i snön med altare och den mest magiska altartavla man kan tänka sig. Och solen sken och värmde genom hela vigselgudstjänsten.

Det hade jag inte kunnat ana när jag någon timma tidigare åkte västerut från Duved. Då var det mer eller mindre snöstorm. Men här. Här sken solen över snön och vigselparet och gästerna.

Det blev en oförglömlig stund, och jag är så innerligt tacksam över att få vara präst. Att få dela de stora ögonblicken med människor. Att få se kärleken lysa i människors ögon och höra dem säga sina JA till varandra. Att få välsigna deras kärlek och deras äktenskap.

Jag har haft rätt många utomhusvigslar genom åren. Vid sjöar och på fjälltoppar. vid alla olika årstider. det finns ingen vackrare kyrka än den som skapas utomhus. 

Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Präst i Åre, Skrivandet

Duvedpodden – gå in och lyssna!

Vi lever i en by som växer och utvecklas och väldigt mycket är på gång framöver. På Duveds Framtids hemsida står bland annat att läsa:

Duved ska bli det goda exemplet för framtidens hållbara och innovativa samhällsbyggnad. I stället för att fokusera på urbanisering och storstäder blir en by i Jämtland, där medborgarna och det lokala står i centrum, pilot och prototyp för en bredare framtida samhällsutveckling.

I förra veckan blev jag intervjuad i Duvedpodden om mitt liv som författare och präst, och framför allt om mitt liv i Duved. Vad var det som gjorde att jag och familjen hamnade här? Hur trivs vi, och hur ser jag på framtiden i den här byn? Jag berättade bland annat om vad älskade dottern sa för en tid sedan när vi pratade om hennes framtid och vad hon tänker om den. “Jag vill flytta tillbaka till Duved efter att jag har studerat”, sa hon.  Jag blev förstås jätteglad och hon sa: “Jag vill ju att mina barn ska få samma sorts barndom som jag fick.”

Det är ju fantastiskt att få höra sådana ord! Men vi har också känt det, under de snart nio år som vi har bott här, att den här byn passar vår familj så bra. Alla möjligheterna till utomhusliv, skolan, mataffären, kyrkan, tågstationen, restaurangerna… Och bara åtta kilometer till Åre. Och nu är, som sagt, en mängd nya spännande saker på gång här i Duved.

Personerna jag blir intervjuad av är Jan Åman och Helene Olausson, båda två starkt engagerade i Duveds framtid. Gå gärna in och lyssna!

Betraktelser, Livet, Präst i Åre

Kurs i själavård

För några år sedan hade jag förmånen att få gå en kurs som hette “Kyrka och kultur”. Det är en av de bästa kurser jag någonsin gått. Om mötet mellan kyrkan och konsten, litteraturen, teatern. Vi mötte en lång rad inspirerande människor under de där kursveckorna.

Kvällen med författaren Maj-Gull Axelsson är oförglömlig. Hon satt i en fåtölj vid öppna spisen och berättade öppet och enkelt om sitt författarskap.

Mötet med författaren Johan Teorin var smått magisk! Hela kursgänget var i Helsingborg och strosade en kväll efter en hel dags studier, där vi bland annat diskuterat Johan Teorins bok “Skumtimmen”. Plötsligt ser vi en skylt som berättar att han är i stan! Han ska precis börja sin författarkväll på en av stans bokhandlare. Vi går dit, allihop. 15-20 personer som alla läst hans bok grundligt och kan ställa frågor. Han var helt fascinerad över sammanträffandet och över att vi, ett gäng präster, studerat hans bok.

Vid ett av kurstillfällena var vi på studiebesök på Dagens Nyheter i Stockholm och fick träffa kulturchefen Maria Schottenius. Hon gjorde verkligen intryck. Hon betonade vikten av det nära sambandet mellan just kyrkan och kulturen.

Under de där kursveckorna mötte vi också skådespelare, konstnärer, museiintendenter med flera. Så oerhört givande!

Nu ska jag få gå en kurs igen och jag gläder mig! En kurs i själavård. Några av dem som håller i kursen är prästen och författaren Göran Larsson, som jag uppskattar mycket, och Cecilia Wadstein, som var min mycket goda själavårdslärare när jag studerade i Uppsala.

Jag har börjat läsa kurslitteraturen nu och är så taggad. Det är så härligt att få fylla på, att få ny inspiration, nya kunskaper.

Berättandet, Egenföretagare, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Musiken, Präst i Åre, Skrivandet

Det här är jag

Det är många nya läsare som hittat till min blogg på sista tiden. Det är jättekul! Så det är nog på sin plats att jag berättar lite om mig. Så, det här är jag.

Jag är född och uppvuxen i Hede i Härjedalen. Det är länge sedan jag bodde där nu, men de härjedalska ränderna går aldrig ur. Så är det bara. Och det är bra. Sedan snart nio år tillbaka bor jag i Duved, utanför Åre, med min familj. Den högt älskade familjen består av min man Leif, vår dotter Ida-Maja och vår hund Gillis. Vi trivs bra här, allihop! Tycker om de många möjligheterna till utomhusliv – vandring, löpning, skidåkning, cykling… Vi har allt utanför knuten.

Jag vigdes till präst i Svenska kyrkan i juni 2000 efter fem års teologistudier i Uppsala. Sedan dess har jag arbetat som präst på olika ställen i Härnösands stift. Varit både församlingspräst, stiftsadjunkt med inriktning gudstjänstutveckling och studentpräst. Roligt att få möjligheten att prova olika sorters tjänster! Sedan sex år tillbaka är jag församlingspräst i Åre församling på halvtid. Jag tycker mycket om att vara präst just här.

Halvtid eftersom jag har så mycket annat jag också vill ägna min tid åt! Skrivandet, framför allt. Jag har hittills fått sex böcker utgivna, och också skrivit dikter, sångtexter, psalmer, krönikor med mera. Jag sysslar också med musik. Att sjunga är bland det roligaste jag vet, och jag har haft förmånen att få musicera med många olika begåvade musiker. När jag får kombinera sången med teatern är det ännu bättre! Det har jag fått göra i de olika musik- och berättarföreställningar jag har varit med och skapat.

Det mesta av sådant jag brukar syssla med ser annorlunda ut nu under pandemin, så som det är för de flesta kulturmänniskor. Det är en sorg och en saknad. Men också en glädje i att se hur påhittiga människor är. Kulturen ska inte få tystna trots att världen är upp och ner. Själv har jag förmånen att få vara med i ett julmusikprojekt som Per Wiklander håller i. En jullåt per dag ska sändas digitalt fram till jul. Körer och solister från våra trakter medverkar. Kul och inspirerande!

Ja, det var lite om mig. Vill du läsa mer om vad jag sysslar med om dagarna så gå till Kategorier här till höger, så hittar du vad du kan läsa om.

Tack att du hittat hit till bloggen! Önskar dig en fortsatt fin adventstid!

 

Präst i Åre

Denna märkliga, overkliga tid

När allt är som vanligt brukar den här tiden på året vara en hektisk tid i mitt jobb. Vi brukar planera och förbereda och trappa upp inför advent, jul och nyår. Då brukar allt snurra på i en oerhörd hastighet – det är jobbiga veckor, men framför allt väldigt, väldigt roligt och meningsfullt. Massor av gudstjänster, konserter, vigslar och dop. Massor av möten med människor.

I år är det, som alla förstår, precis tvärtom. I dag har vi fått veta hur vi ska arbeta framöver för att kunna följa Folkhälsomyndighetens nya och tuffare restriktioner. Det som förstås påverkar oss mest är att vi får vara enbart 8 personer vid våra gudstjänster. 8 personer vid dop, vigslar, begravningar. Det är en jobbig insikt, samtidigt som det ju är självklart! Ska vi slippa pandemin i världen måste vi nu alla ta ansvar. På riktigt.

Så, vi går mot en annorlunda advents- och jultid. Mörkret känns mer kompakt än vanligt. Men i fönstren börjar adventsljusen lysa redan nu, den där längtan efter ljus är så påtaglig. Och, som vår biskop Eva skrev: “Tron ställs inte in. Hoppet ställs inte in.” Nej, hoppet får fortsätta bära oss framåt.

Var rädda om er!

/Karin

 

Böcker och läsning, Det har kommit ett brev, Egenföretagare, Livet i fjällvärlden, Präst i Åre, Skrivandet

Tankar om hösten

I går morse packade jag ryggsäcken, snörade på mig skorna, tog med mig älskade hunden och gav mig av på en fjälltur. Jag gick genom byn och sedan branterna upp mot Mullfjället. Det var första morgonen jag kände riktigt ordentligt att det är höst. Det är verkligen höst nu. Den krispiga luften och de starka färgerna – så oerhört vackert.

När vi väl kommit upp en bit satte jag mig och tog fram min frukost. Ni vet ju – aldrig smakar kaffe så bra som på en fjälltopp. Och jag satt där och blickade ut över vidderna och funderade över den höst som nu har kommit. Hur ska den här hösten bli? Det enda jag vet är att den kommer att bli betydligt lugnare än förra hösten.

Då var jag mitt inne i att slutföra min roman “Det har kommit ett brev”. De sista redigeringsrundorna, layoutbeslut, omslagsbeslut, bokningar för att komma ut och presentera boken på olika ställen, planer inför boksläppet… Här kan du läsa mer om boken och boksläppet: https://www.karinharjegard.se/2019/11/antligen-bokslapp/

Ja, den här hösten är verkligen lugnare. Det enda framträdande jag är inbokad på är en bokmässa i Bräcke. Jag hoppas att den blir av! Så mycket annat är ju inställt. Och jag skriver och skriver. Idéerna tar inte slut, som tur är. Jag är inne i ett manus som är mycket lustfyllt att vara i. Vi får se vad det kan leda till.

Vad gör jag mer under hösten? Förutom skrivandet arbetar jag förstås precis som vanligt som präst i Åre församling. Jag tränar en hel del, bra att ha tid till träningen! Försöker vara utomhus så mycket som möjligt, tankar dagsljus, tankar solstrålar. Jag läser massor, just nu Inger Alfvéns senaste. Hon är alltid bra! Är med familjen så ofta jag kan.

Jag satt där på fjället och andades in höstluften och kände att det var dags att välkomna den nu. Dags att välkomna hösten.

Kulning, Livet, Präst i Åre

Det är läkande att kula

På Nyhetsmorgon i TV4 pratade de i morse om att kulning är läkande och helande. Inte minst för människor som drabbats av utmattningssyndrom. Jag kan förstå det. Att kula är att komma i kontakt med sitt eget inre, men det ger också en stark känsla av tillhörighet och ursprunglighet.

I söndags inledde jag friluftsgudstjänsten med att kula ut över Gevsjön, ut över skogarna och markerna. Många blir ofta så berörda, så tagna av kulningen. Jag tror att det beror på att kulningens ljud rör vid djupa skikt i människan.

Så här såg jag ut när jag skulle till Åre hembygdsgård för någon sommar sedan och inleda midsommarfirandet med kulning.

 

Livet i fjällvärlden, Präst i Åre

En helg i ett prästliv

Den här helgen som var gick jag in och jobbade, trots att jag egentligen hade semester. Det blir så ibland , schemat går inte ihop. Men jag gjorde det med glädje! Häng med, så får du höra om min helg!

Helgen för min del inleddes på fredagen då jag satt på mitt kontor och gjorde en hel radda förberedelser. Jag hade också ett samtal med ett kommande vigselpar. Ett fint och berörande samtal. Det är en av de stora förmånerna som präst – alla möten med människor. Att för en stund få dela liv och ta del av andra människors tankar och upplevelser.

På eftermiddagen hade jag en vigsel i Duveds kyrka. Vackert och innerligt var det. Vigselparets små bedårande döttrar både läste bibelord och sjöng en sång för sina föräldrar. (Duveds kyrka är den kyrka vi får vara i nu under pandemin, i annat fall får dop, vigslar, begravningar ske utomhus.)

På lördagen satte jag mig i bilen och åkte till den lilla byn Arvesund vid Storsjöns strand. Där, på Ångaren Östersund, hade jag en vigsel. Med makalös utsikt över sjön och fjällen. Och i soligt och vackert väder.

På söndagen hade jag en friluftsgudstjänst i Fröå. Också då var det fint väder, också då var utsikten magisk över Åreskutan. Jag inledde gudstjänsten med att kula. Det kändes helt rätt i den miljön, där det genom historien funnits fäbodvallar. I min predikan vävde jag in Anna Larsdotter, som var den som år 1744 hittade koppar i Fröå. Efter det drog kopparbrytningen i gång där. Hon var med och förändrade historiens gång, men hon hann nog aldrig få någon uppskattning för det hon gjorde – hon dog bara ett år senare i barnsäng.

Senare den eftermiddagen hade jag en vigsel vid Tegeforsen. Medan människor runt omkring solade på klipphällarna och badade sa vårt vigselpar sina “ja” till varandra. Som en glimt av evighet mitt i livet som pågick.

Ja, det var min arbetshelg. Kände mig fylld av tacksamhet.

Livet, Präst i Åre

Nu har jag varit präst i 20 år

Här sitter jag på min mottagning efter prästvigningen i Härnösands domkyrka den tolfte  juni 2000. Karin snart 28 år. Nybliven präst. Glad och stolt efter en oerhört vacker och innerlig prästvigning. Förväntansfull och ivrig inför att få börja min första tjänst som präst.

20 år har gått. 20 år av arbetsglädje och oändligt många stunder av högtidlighet, gudomlighet, närhet. Men också 20 år av hög arbetsbelastning, stress och känsla av otillräcklighet. Det är många gånger fantastiskt att få vara präst, och det är många gånger väldigt svårt.

Jag tänkte kika tillbaka på de här åren. Häng med, om du vill!

Juni 2000-juni 2001: Pastorsadjunkt i Brunflo pastorat. Ett givande, berikande, lärorikt år.

Juni 2001-augusti 2004: Komminister och arbetsledare i Ängsmokyrkan i Torvalla. Fantastiska år i nästan helt nybyggd kyrka med ett oerhört kreativt arbetslag.

Augusti 2004-juni 2005: Jag hade förmånen att arbeta som stiftsadjunkt i Härnösands stift med inriktning gudstjänstutveckling. En dröm som blev sann.

Juni 2005-april 2006: Vår älskade dotter föddes och jag valde att säga upp mig från stiftsadjunktstjänsten. Jag ville inte vara på resande fot så mycket som det arbetet krävde, nu när jag hade blivit mamma.

April 2006-augusti 2009: Komminister i Lockne, Marieby och Näs. Tre fina år med oförglömliga upplevelser med församlingsbor och medarbetare.

Augusti 2009-april 2012: Studentpräst vid Mittuniversitetet i Östersund. Det var något helt annat och mycket stimulerande och utvecklande. Glad att jag fick möjligheten!

April 2012-jan 2016: Jag fick ett samtal från Åre församling och en förfrågan om att bli deras kyrkoherde. Efter många funderingar tillsammans med familjen valde jag att tacka ja. Så vi flyttade till Duved och ett nytt liv började. Några år följde som har kommit att präsgla mig som människa på många sätt.

Jan 2016: Jag valde att säga upp mig från kyrkoherdetjänsten och fick då möjligheten att arbeta kvar som komminister på 50%. Det är ett av de bästa beslut jag fattat. Jag får vara kvar i en församling jag älskar, jag får ägna mig enbart åt de uppgifter jag vigdes till som präst – gudstjänster, dop, vigslar, begravningar, själavård – och jag får också mer tid till mitt skrivande och andra kreativa uttryck.

Juni 2020: Här är jag nu. 20 år har gått. Så oändligt mycket som hänt i min tjänst som präst och i mitt privatliv och i mitt kreativa liv. På ett sätt är jag en helt annan än den jag var då. På ett annat sätt är jag precis den samma som hon som sitter där på mottagningen efter prästvigningen.

Den psalm som burit mig genom de här åren i både glädje och förtvivlan är den här:

Öpnna mig för din kärlek, världen behöver mig, världen behöver din kärlek strömmande genom mig.

Forma mig för ditt rike, uppväck mig, ge mig liv. Tag mig nu in i din lydnad. Herre, förvandla mig.

Nu till din tjänst, o, Herre, ger jag min kropp och själ. Låt mig ur döden få uppstå. Kristus, du livet är.

Omslut mig med din kärlek, världen behöver mig. Världen behöver din kärlek strömmande genom mig.

(Sv Ps 96)

Här håller jag en andakt i samband med Undersåkerskörens vårkonsert för något år sedan.

Livet, Präst i Åre

Vad gör en präst i dessa tider?

Vi möts ute på vägen, stannar och pratar med två meters mellanrum. Hen berättar om sin sköna stavpromenad i vårsolskenet och frågar vart jag är på väg. “Jag ska jobba”, svarar jag. Hens fråga kommer omedelbart: “Jaha, men vad gör en präst i dessa tider?”

En högst motiverad fråga. Vad gör en präst om dagarna när så många av kyrkans verksamheter är inställda, när så få möten kan äga rum, när allt det där som är kyrkans innersta väsen av relation, gemenskap, sammanhang är satt på paus?

Det är lite olika beroende på i vilken församling man arbetar, alla församlingar väljer olika sätt att hantera den här bekymmersamma tiden. Men hos oss, i Åre församling, är det ungefär så här:

Vi firar gudstjänst varje söndag som vanligt, men vi har alla gudstjänsterna i Duveds kyrka. Den är så rymlig att det inte är någon risk för trängsel. Även om få kommer till gudstjänsterna så år de så viktiga! En möjlighet att stanna upp inför det vi nu upplever, att få be och lämna över allt i Guds händer.

Vi har dop och vigslar,  om människor önskar det, men också här är det Duveds kyrka som gäller. Eller utomhus, förstås. Vi har ju världens vackraste kapell precis utanför knuten. Max 50 personer är det som gäller precis som på andra samlingar runt om i landet. Men många väljer att flytta fram dop och vigslar, och det är så begripligt. Men välkomna tillbaka när allt det här är över!

Vi har begravningar, och uppmuntrar till att inte flytta fram begravningsgudstjänsten till senare, utan att faktiskt ha den nu. Även om bara få kan vara med. Det är klokt, inte minst ur ett sorgearbetsperspektiv att ha den viktiga riten så nära dödsdagen som det är möjligt. En del väljer att göra så och att sedan ha en större samling/minnesstund till exempel till sommaren.

Som präst kan jag fortsätta att ha själavårdssamtal med de människor som önskar och vi kan med fördel ha det på telefon. I annat fall i ett större rum med plats för två meters mellanrum.

Våra gemenskapsträffar är inställda, liksom vår sopplunch och vårt öppna hus för små barn och deras föräldrar. Viktiga mötesplatser som jag vet att många saknar. Men vi i arbetslaget hjälps åt att ringa runt i stället, att ringa runt till våra äldre församlingsbor och höra hur de har det. Kolla av om de på något vis kan behöva vår hjälp. T ex med att handla mat, då gör vi det i så fall.

Barn- och ungdomsverksamheter fortsätter som vanligt, så länge skolorna är öppna.

Det är klart att det känns att det är annorlunda, en annan tid att leva i, andra arbetsuppgifter dyker upp än de vi är vana vid. Det får vara så. Allt har sin tid, som det så klokt står i Predikaren i Bibeln.

Så det är några svar på vad en präst gör i dessa tider.

(Bilden ovan är från 8 mars 2018, då jag och min goda vän och kollega Lena, från Luleå stift, firade mässa tillsammans på Internationella kvinnodagen. Ett vackert minne som jag ständigt bär med mig. En mässa av glädje och livskraft.)