Min nya bok 2022, Printz Publishing, Skrivandet

Minne från boksläpp

I dag för sex år sedan hade jag boksläpp och firade min bok “Du ritar i sanden”. Vi höll till i Gamla kyrkan i Östersund, och jag minns det som en så oerhört varm och innerlig kväll. Jag berättade om, och läste ur, boken och sjöng sånger som jag kopplade till de olika berättelserna. “Goliat” av Laleh och “Då vore jag inte jag” av Jonas Gardell bland andra.

Och det kom så mycket folk. Jag minns att kön ringlade sig fram till bordet där jag stod och signerade böcker.

Och nu, sex år senare, är ännu en bok på väg att färdigställas. I går hade jag första kontakten med Anna som kommer att vara min redaktör framöver. Varje steg framåt gör att boken känns lite mer verklig. Det blir spännande att se vad det blir för sorts boksläpp den här gången. I april förmodligen.

Betraktelser, Skrivandet

När berättelsen börjar leva sitt eget liv

Jag kan mitt manus och vet vad som ska hända. Jag vet precis vart jag är på väg. Men så kommer de där stunderna när berättelsen börjar leva sitt eget liv. Människorna som befolkar min berättelse tar helt egna initiativ, gör saker som jag inte hade väntat mig, säger sådant som jag inte visste att de skulle säga. Då är det bara att åka med. En sådan scen har jag precis nu skrivit, och vet ni, det är rätt magiskt.

Betraktelser, Egenföretagare, Skrivandet, Utomhuslivet

Kvällssol över Mullfjället

Jag skrev mest hela dagen i går. När kvällen kom och jag började laga middag, kastade jag en blick ut genom fönstret. Solen strålade över Mullfjället. Och jag, som var helt tjock i huvudet av alla ord och formuleringar, insåg att det bästa vore om jag kom ut på vandring.

Så jag packade ner middagen i en ryggsäck och gav mig av. Ni vet, ynnesten i att bara gå ut genom ytterdörren, gå genom byn och sedan upp på fjället. Det var en helt magisk kväll. Jag tog mig allt längre upp. bit för bit, steg för steg. Svettig och trött satte jag mig till sist mitt i en gräsbeklädd pist och åt ris och korvstroganoff. Tittade ut över byn. Hade solen i ansiktet.

Efter någon timme gick jag ner igen. Mörkret föll. Senare på kvällen kom älskade dottern hem. Då satt vi i köket med brinnande ljus och fikade och pratade. Hon har gjort sina två första dagar på gymnasiet och hade massor att berätta om. Jag är så lycklig över den där stunden, som blev lång. Så lycklig och tacksam över henne. Och gränslös stolt över att hon är den hon är.

Egenföretagare, Printz Publishing, Skrivandet, Skrivateljén, Utomhuslivet

Ultimat skrivardag

Gårdagens skrivardag blev helt enkelt ultimat, så där som jag vill att en skrivardag ska vara. Ungefär så här:

5.45 Vaknar, går upp, brygger kaffe, gör 20 minuters yoga.

6.15 Tar med mig kaffekoppen ut till skrivateljén, sätter timern på 45 minuter och skriver. Skriver, skriver, skriver.

7.00 Går in och äter frukost och läser tidningar

8.00 Skriver.

8.45 Diskar, lägger in en tvättmaskin, plockar. Rensar huvudet.

9.00 Skriver

9.45 Tar en powerwalk i det gröna. Det är så frodigt, så mycket av allt. Rönnbären och glittret i bäcken.

11.00 Skriver

11.45 Äter lunch. Lasagnen som är kvar från här om dagen. Vilar en stund på kökssoffan. Ett mycket viktigt moment, detta med vilan.

13.00 Skriver

13.45 Tar en kaffe ute på farstukvisten. Det är grått och rätt kallt.

14.00 Skriver

14.45 Känner mig klar för dagen, huvudet är tjockt. Har fått ner nästan 5 000 ord. Jag är en bra bit in i manuset nu.

Ungefär så. Jag önskar mig många fler dagar av den här sorten.

Betraktelser, Präst i Åre, Skrivandet

Sensommar i Åredalen

Den senaste tiden har jag jobbat mycket. Många vigslar och dop, många samtal med människor och inte minst en konfirmation. Det har varit fina och intensiva dagar.

I går var jag ledig och tog dagen som den kom. Klippte gräs i solskenet, satt ute på altanen och läste bok, plockade röda vinbär, vilade… Den där återhämtningen är helt ovärderlig.

I morgon har jag avsatt tid till att skriva. Jag längtar redan. Så är det med mig och mitt skrivande.

Betraktelser, En stuga vid en sjö, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Min nya bok 2022, Printz Publishing, Skrivandet, Utomhuslivet

Min höst

Det är ösregn utanför fönstren. Jag dricker kaffe och läser DN och låter tiden smyga sig fram. Och inser att hösten är på väg. Det dröjer inte länge nu. Ungefär det här vet jag om min höst:

Att älskade dottern ska börja gymnasiet på annan ort, och bara vara hemma på helgerna. Stor glädje för hennes skull, jag är säker på att hon kommer att ha det jättebra, och samtidigt vemod i mammahjärtat.

Att jag ska hinna med två ytterligare redigeringsrundor på mitt manus och sedan jobb med redaktör i december. Så galet spännande det är!

Att jag ska jobba på i Åre församling. Hoppas innerligt att vi denna höst ska kunna möta människor, ha verksamheter i gång, fira gudstjänst med människor på plats i kyrkan.

Att jag ska göra många härliga fjällturer i magiskt vackra höstfärger.

Att jag ska skriva vidare på manus nummer 2. Tänker ha några dagar då jag släpper allt annat och bara skriver. Kanske i min ensamhet i sjöstugan.

Att jag och älskade maken ska gå och träna på det helt nybyggda, och ännu inte invigda, träningscentret som ligger en minuts promenad från vårt hus.

Att jag ska börja umgås mer med familj och vänner igen. Det har varit så lite av det under pandemitiden, som för alla andra. Men jag längtar verkligen.

Att jag ska slutföra kursen i själavård som jag påbörjade i januari. En så bra och meningsfull kurs.

Jag börjar se fram emot hösten, märker jag. Den friska kylan, färgerna i träden, mörkret om kvällarna, att tända levande ljus…

Hoppas också DU ser fram emot hösten!

Den där elden inom, Min nya bok 2022, Skrivandet

Hur blir en bok till?

Jag fick den här bilden av en god vän. Hon ursäktade sig för den bristfälliga kvalitén, men för min del gör det inget alls. För mig är det långt viktigare att jag har ett faktiskt minne från den där kvällen i november 2012, då jag hade boksläpp för min roman “Den där elden inom”.

Där står jag med fine John, som jag tror har läst alla mina böcker. Där står jag i min 40-talsdräkt, specialinlånad för den här kvällen då jag berättar en del om handlingen av boken, som utspelar sig tiden för andra världskriget. Åh! Det blev en så fin kväll! Så glad över bilden.

Många år har gått, men som ni vet har jag fortsatt att skriva. Och häromdagen hamnade jag i ett så härligt samtal med en person som ville veta mer om den bok jag nu håller på att skriva. Och hon var så genuint intresserad av mitt skrivande. Av skrivande över huvud taget. Det hon framför allt undrade var hur berättelserna kommer till. “Hur kommer de in i ditt huvud, Karin?”

Jag försökte förklara att i den bok jag nu jobbar med föddes karaktären Sonja allra först. Hon föddes egentligen för flera år sedan och jag har skrivit om henne förut, men inget som blivit publicerat. Hon är en pensionerad lärarinna som bär på lika delar klokskap som floskler. Men jag tycker mycket, mycket om henne. Jag skrev om henne, men insåg snart att hon inte är min huvudperson, det är någon annan som är min huvudperson. Men vem?

Det var då Helena kom smygande. Jag säger smygande, för hon tog inte mycket plats till en början. Jag förstod att det berodde på att hon bar på en svår, svår sorg. När jag skrev vidare om henne insåg jag vad den sorgen bestod av. Då fick hon mer liv, tog mer plats. Snart var hon min huvudperson och jag kände hur mycket jag brydde mig om henne och ville veta hur det skulle gå.

Utifrån Sonja och Helena föddes sedan de andra personerna som är viktiga i min bok. Alla de som för berättelsen framåt.

Allt det här sa jag till kvinnan jag samtalade med. Men jag underströk också att detta med att skriva är någon form av gudomlighet, magi, mystik… Det går inte att sätta ord på hur det händer. Berättelsen kommer någonstans ifrån, och jag är bara så tacksam att jag får skriva ned den. “Är du salig när du skriver?” sa kvinnan och satte egentligen ord på hur det är. Jag är oerhört lycklig när jag skriver. Tid och rum upphör.

Livet i fjällvärlden, Min nya bok 2022, Printz Publishing, Skrivandet

Min nya bok – rätt i tiden?

I min bok, som ska komma ut i april 2022, förekommer en hel del kalla bad i fjälltjärnar och sjöar, också om vintern. Boken utspelar sig  rätt ofta i ett våffelcafé bland fjällen. Jag märker, när jag läser diverse tidningar, att det är två teman som verkar vara rätt i tiden.

Ofta läser jag om människor som väljer att bada kallt, som finner livskvalitet i det. Och i dag var det en jättefin artikel i Östersunds Posten om Marianne och Johan som driver en våffelstuga bland fjällen i Tänndalen.

Så jag verkar ha fångar två rätt “heta” trender i min kommande bok. Kallbad och våfflor. Men bärande teman i boken är framför allt svek och försoning. Och möjligheten att trampa upp en ny livsväg när allt gått sönder.

Det har kommit ett brev, Skrivandet

Tänk att det jag skrivit kan beröra människor

Jag var på väg till jobbet i går morse. Gick i min egen värld med lurarna i öronen. Lyssnade på äldreforskaren Ingmar Skoogs Sommar. Rekommenderas varmt! Många kloka saker säger han om åldrandet, om äldre och om hur det blev under pandemin. Så jag gick där och lyssnade, men plötsligt blev jag hejdad av en kvinna.

Hon ville tacka för min bok “Det har kommit ett brev”. Hon sa att hon tyckte så mycket om den, att den var omöjlig att lägga ifrån sig. Att jag skulle ha en stor eloge för att jag skrev den. Jag blev så himla glad! Tacksam. Tänk att det jag har skrivit kan få beröra en annan människa på det viset. Det är ju hur stort som helst.

Jag har fått otroligt fina ord om alla mina böcker, människor som skrivit, ringt, kommit fram och tackat. Vilken enorm ynnest! Men jag tror att “Det har kommit ett brev” har lett till de starkaste samtalen. Människor har berättat om släktingar som emigrerat, om sorg och saknad och oro. Vi är ju så många i vårt land som har släktingar som drog iväg till Amerika kring förra sekelskiftet.

Som Margaret i min bok gjorde. Denna kraftfulla kvinna från Rörön i Jämtland, som blev så framgångsrik i Amerika. Det var stort att få skriva hennes berättelse. Det är stort att människor blir berörd av den.

Bild från boksläppet i Bergs kyrka. Jag sjöng och musicerade med fantastiska Astrid Åslin Kardin och Bengt-Erik Norlén.

Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Printz Publishing, Skrivandet, Upplevelser, Utomhuslivet

De sista skälvande dagarna av semester

På måndag börjar jag att jobba igen efter fem veckor av ledighet. Jag tycker att jag har varit ledig länge, har hunnit med massor, så jag är redo för arbete. Så nu försöker jag ta vara på de här sista skälvande dagarna av semester.

Dricker kaffe länge på morgonen och läser ÖP och DN. Smått heliga stunder. Skriver någon stund varje dag. Har kommit en bra bit in i manuset nu som ska bli till bok nummer två i serien. Tillbringar tid utomhus. I dag har jag varit och vandrat i Ullådalen.

Vad gör jag mer? Leif och jag går och fikar på caféet här i Duved, Café Renen, för där sommarjobbar älskade dottern just nu. Och vi sorterar och fixar här hemma, skönt att ha sådant gjort när vardagen snart tar sitt grepp om oss. Läser böcker. Klipper gräs. Spelar kort med familjen.

Och i kväll åker jag och en fin vän på boksläpp! Det är min kära författarkollega Maud Deckmar som släpper sin roman “Gud i Bardolino”. Det ska bli så roligt att uppleva!

Ungefär så ser sensommardagarna ut i mitt liv just nu. Hoppas DU har det bra!