Christoffer Holst, En stuga vid en sjö, Kallbaderskan bland fjällen, Min nya bok 2022, Printz Publishing, Skrivandet

Författarliv

De här dagarna får jag verkligen känna smaken av författarliv, lite mer än vanligt.

I dag har jag blivit intervjuad av min förläggare Christoffer Holst vid Norstedts digitala säljkonferens. Ett samtal om boken och om mitt författarskap. Kul! Och så roligt att sitta här i sjöstugan och ta del av intervjuer med en massa andra författare på Norstedts. Vilken ynnest!

Och igår fick jag en bok hem i brevlådan, Viveka Stens senaste roman, som utspelar sig i Åretrakten. Jag kände mig rätt stolt när jag såg vad hon skrivit till mig i boken:

Vilken grej! 🙂 Nu ska jag gå ut i solen och pyssla på gården och lyssna på vågskvalp.

Betraktelser, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Präst i Åre, Printz Publishing, Skrivandet, Utomhuslivet

På Bokmässan på avstånd

Bokmässan har ju gått av stapeln under helgen, och jag har följt den på avstånd. Sett bilder på mina förlagskollegor där de blivit intervjuade och minglat runt bland andra författare. De ser ut att ha haft väldigt trevligt! Nästa år är jag också med! Det känns både overkligt och fantastiskt! Jag ser så mycket fram emot det.

Själv har jag arbetat under helgen. Haft förmånen att viga två par och döpa tre barn. Jag har också varit med när människor sagt farväl till en älskad mamma/mormor/farmor. Starka känslor under en och samma helg.

Sent på lördagskvällen åkte jag in till Åre för att hämta hem älskade dottern. Hon var där och hängde med kompisar. När jag satt i bilen i mörkret lossnade det i berättelsen jag håller på att skriva. Jag jobbar ju med del två i det som är tänkt att bli en hel serie. Jag har skrivit stora delar av råmanuset klart, men fastnat. Men plötsligt där i bilen i mörkret framträdde en Emily för min inre blick. Och det blev tydligt på en endaste gång att det är henne jag väntat på. Det är hon som för berättelsen vidare. Så otroligt fascinerande! Så nu längtar jag efter att bara få sätta mig ner och skriva vidare.

I går gjorde vi en vandring innan jag skulle iväg och ha en gudstjänst. Hela familjen gav sig ut i vackra höstvädret. Vilka färger och vilket väder! Det är så otroligt mysigt att göra sådana vandringar tillsammans.

Nu är det måndagsmorgon och jag önskar dig en fin vecka!

/Karin

Betraktelser, Familj och vänner, Skrivandet, Upplevelser

Att prata skrivande

Jag värdesätter mina författarkompisar högt! Det är något visst med att få prata om skrivande med andra som också skriver. Som förstår hur det är.

Härom dagen hade jag en av mina skrivande vänner här hemma på lunch. Hon hade med sig de här vackra blommorna som hon hade plockat i sin trädgård. Det finns alltså en gnutta sommar kvar ändå.

Vi åt min brockolisoppa och samtalet vindlade sig fram mellan berättelser och karaktärer och synopsis och förlag och bokkontrakt och drömmar. Jag vill aldrig att sådana samtal ska ta slut, de är så oerhört givande. Och in i samtalet kommer förstås också livet och vardagen och hur tillvaron är. Allt vävs samman.

Den kvällen tog jag och älskade maken en promenad med Gillis. Då blev det tydligt att mycket kan vi sätta ord på, mycket kan bli till berättelser, men vissa upplevelser förblir ordlösa. Vissa upplevelser kan vi försöka fånga in med en kamera, men inte heller det är fullt ut möjligt. Som det här norrskenet som blev till ett skådespel på himlen för oss den kvällen.

Min nya bok 2022, Printz Publishing, Skrivandet

Minne från boksläpp

I dag för sex år sedan hade jag boksläpp och firade min bok “Du ritar i sanden”. Vi höll till i Gamla kyrkan i Östersund, och jag minns det som en så oerhört varm och innerlig kväll. Jag berättade om, och läste ur, boken och sjöng sånger som jag kopplade till de olika berättelserna. “Goliat” av Laleh och “Då vore jag inte jag” av Jonas Gardell bland andra.

Och det kom så mycket folk. Jag minns att kön ringlade sig fram till bordet där jag stod och signerade böcker.

Och nu, sex år senare, är ännu en bok på väg att färdigställas. I går hade jag första kontakten med Anna som kommer att vara min redaktör framöver. Varje steg framåt gör att boken känns lite mer verklig. Det blir spännande att se vad det blir för sorts boksläpp den här gången. I april förmodligen.

Betraktelser, Skrivandet

När berättelsen börjar leva sitt eget liv

Jag kan mitt manus och vet vad som ska hända. Jag vet precis vart jag är på väg. Men så kommer de där stunderna när berättelsen börjar leva sitt eget liv. Människorna som befolkar min berättelse tar helt egna initiativ, gör saker som jag inte hade väntat mig, säger sådant som jag inte visste att de skulle säga. Då är det bara att åka med. En sådan scen har jag precis nu skrivit, och vet ni, det är rätt magiskt.

Betraktelser, Egenföretagare, Skrivandet, Utomhuslivet

Kvällssol över Mullfjället

Jag skrev mest hela dagen i går. När kvällen kom och jag började laga middag, kastade jag en blick ut genom fönstret. Solen strålade över Mullfjället. Och jag, som var helt tjock i huvudet av alla ord och formuleringar, insåg att det bästa vore om jag kom ut på vandring.

Så jag packade ner middagen i en ryggsäck och gav mig av. Ni vet, ynnesten i att bara gå ut genom ytterdörren, gå genom byn och sedan upp på fjället. Det var en helt magisk kväll. Jag tog mig allt längre upp. bit för bit, steg för steg. Svettig och trött satte jag mig till sist mitt i en gräsbeklädd pist och åt ris och korvstroganoff. Tittade ut över byn. Hade solen i ansiktet.

Efter någon timme gick jag ner igen. Mörkret föll. Senare på kvällen kom älskade dottern hem. Då satt vi i köket med brinnande ljus och fikade och pratade. Hon har gjort sina två första dagar på gymnasiet och hade massor att berätta om. Jag är så lycklig över den där stunden, som blev lång. Så lycklig och tacksam över henne. Och gränslös stolt över att hon är den hon är.

Egenföretagare, Printz Publishing, Skrivandet, Skrivateljén, Utomhuslivet

Ultimat skrivardag

Gårdagens skrivardag blev helt enkelt ultimat, så där som jag vill att en skrivardag ska vara. Ungefär så här:

5.45 Vaknar, går upp, brygger kaffe, gör 20 minuters yoga.

6.15 Tar med mig kaffekoppen ut till skrivateljén, sätter timern på 45 minuter och skriver. Skriver, skriver, skriver.

7.00 Går in och äter frukost och läser tidningar

8.00 Skriver.

8.45 Diskar, lägger in en tvättmaskin, plockar. Rensar huvudet.

9.00 Skriver

9.45 Tar en powerwalk i det gröna. Det är så frodigt, så mycket av allt. Rönnbären och glittret i bäcken.

11.00 Skriver

11.45 Äter lunch. Lasagnen som är kvar från här om dagen. Vilar en stund på kökssoffan. Ett mycket viktigt moment, detta med vilan.

13.00 Skriver

13.45 Tar en kaffe ute på farstukvisten. Det är grått och rätt kallt.

14.00 Skriver

14.45 Känner mig klar för dagen, huvudet är tjockt. Har fått ner nästan 5 000 ord. Jag är en bra bit in i manuset nu.

Ungefär så. Jag önskar mig många fler dagar av den här sorten.

Betraktelser, Präst i Åre, Skrivandet

Sensommar i Åredalen

Den senaste tiden har jag jobbat mycket. Många vigslar och dop, många samtal med människor och inte minst en konfirmation. Det har varit fina och intensiva dagar.

I går var jag ledig och tog dagen som den kom. Klippte gräs i solskenet, satt ute på altanen och läste bok, plockade röda vinbär, vilade… Den där återhämtningen är helt ovärderlig.

I morgon har jag avsatt tid till att skriva. Jag längtar redan. Så är det med mig och mitt skrivande.

Betraktelser, En stuga vid en sjö, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Min nya bok 2022, Printz Publishing, Skrivandet, Utomhuslivet

Min höst

Det är ösregn utanför fönstren. Jag dricker kaffe och läser DN och låter tiden smyga sig fram. Och inser att hösten är på väg. Det dröjer inte länge nu. Ungefär det här vet jag om min höst:

Att älskade dottern ska börja gymnasiet på annan ort, och bara vara hemma på helgerna. Stor glädje för hennes skull, jag är säker på att hon kommer att ha det jättebra, och samtidigt vemod i mammahjärtat.

Att jag ska hinna med två ytterligare redigeringsrundor på mitt manus och sedan jobb med redaktör i december. Så galet spännande det är!

Att jag ska jobba på i Åre församling. Hoppas innerligt att vi denna höst ska kunna möta människor, ha verksamheter i gång, fira gudstjänst med människor på plats i kyrkan.

Att jag ska göra många härliga fjällturer i magiskt vackra höstfärger.

Att jag ska skriva vidare på manus nummer 2. Tänker ha några dagar då jag släpper allt annat och bara skriver. Kanske i min ensamhet i sjöstugan.

Att jag och älskade maken ska gå och träna på det helt nybyggda, och ännu inte invigda, träningscentret som ligger en minuts promenad från vårt hus.

Att jag ska börja umgås mer med familj och vänner igen. Det har varit så lite av det under pandemitiden, som för alla andra. Men jag längtar verkligen.

Att jag ska slutföra kursen i själavård som jag påbörjade i januari. En så bra och meningsfull kurs.

Jag börjar se fram emot hösten, märker jag. Den friska kylan, färgerna i träden, mörkret om kvällarna, att tända levande ljus…

Hoppas också DU ser fram emot hösten!

Den där elden inom, Min nya bok 2022, Skrivandet

Hur blir en bok till?

Jag fick den här bilden av en god vän. Hon ursäktade sig för den bristfälliga kvalitén, men för min del gör det inget alls. För mig är det långt viktigare att jag har ett faktiskt minne från den där kvällen i november 2012, då jag hade boksläpp för min roman “Den där elden inom”.

Där står jag med fine John, som jag tror har läst alla mina böcker. Där står jag i min 40-talsdräkt, specialinlånad för den här kvällen då jag berättar en del om handlingen av boken, som utspelar sig tiden för andra världskriget. Åh! Det blev en så fin kväll! Så glad över bilden.

Många år har gått, men som ni vet har jag fortsatt att skriva. Och häromdagen hamnade jag i ett så härligt samtal med en person som ville veta mer om den bok jag nu håller på att skriva. Och hon var så genuint intresserad av mitt skrivande. Av skrivande över huvud taget. Det hon framför allt undrade var hur berättelserna kommer till. “Hur kommer de in i ditt huvud, Karin?”

Jag försökte förklara att i den bok jag nu jobbar med föddes karaktären Sonja allra först. Hon föddes egentligen för flera år sedan och jag har skrivit om henne förut, men inget som blivit publicerat. Hon är en pensionerad lärarinna som bär på lika delar klokskap som floskler. Men jag tycker mycket, mycket om henne. Jag skrev om henne, men insåg snart att hon inte är min huvudperson, det är någon annan som är min huvudperson. Men vem?

Det var då Helena kom smygande. Jag säger smygande, för hon tog inte mycket plats till en början. Jag förstod att det berodde på att hon bar på en svår, svår sorg. När jag skrev vidare om henne insåg jag vad den sorgen bestod av. Då fick hon mer liv, tog mer plats. Snart var hon min huvudperson och jag kände hur mycket jag brydde mig om henne och ville veta hur det skulle gå.

Utifrån Sonja och Helena föddes sedan de andra personerna som är viktiga i min bok. Alla de som för berättelsen framåt.

Allt det här sa jag till kvinnan jag samtalade med. Men jag underströk också att detta med att skriva är någon form av gudomlighet, magi, mystik… Det går inte att sätta ord på hur det händer. Berättelsen kommer någonstans ifrån, och jag är bara så tacksam att jag får skriva ned den. “Är du salig när du skriver?” sa kvinnan och satte egentligen ord på hur det är. Jag är oerhört lycklig när jag skriver. Tid och rum upphör.