Betraktelser, Präst i Åre, Skrivandet

Sensommar i Åredalen

Den senaste tiden har jag jobbat mycket. Många vigslar och dop, många samtal med människor och inte minst en konfirmation. Det har varit fina och intensiva dagar.

I går var jag ledig och tog dagen som den kom. Klippte gräs i solskenet, satt ute på altanen och läste bok, plockade röda vinbär, vilade… Den där återhämtningen är helt ovärderlig.

I morgon har jag avsatt tid till att skriva. Jag längtar redan. Så är det med mig och mitt skrivande.

Betraktelser, En stuga vid en sjö, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Min nya bok 2022, Printz Publishing, Skrivandet, Utomhuslivet

Min höst

Det är ösregn utanför fönstren. Jag dricker kaffe och läser DN och låter tiden smyga sig fram. Och inser att hösten är på väg. Det dröjer inte länge nu. Ungefär det här vet jag om min höst:

Att älskade dottern ska börja gymnasiet på annan ort, och bara vara hemma på helgerna. Stor glädje för hennes skull, jag är säker på att hon kommer att ha det jättebra, och samtidigt vemod i mammahjärtat.

Att jag ska hinna med två ytterligare redigeringsrundor på mitt manus och sedan jobb med redaktör i december. Så galet spännande det är!

Att jag ska jobba på i Åre församling. Hoppas innerligt att vi denna höst ska kunna möta människor, ha verksamheter i gång, fira gudstjänst med människor på plats i kyrkan.

Att jag ska göra många härliga fjällturer i magiskt vackra höstfärger.

Att jag ska skriva vidare på manus nummer 2. Tänker ha några dagar då jag släpper allt annat och bara skriver. Kanske i min ensamhet i sjöstugan.

Att jag och älskade maken ska gå och träna på det helt nybyggda, och ännu inte invigda, träningscentret som ligger en minuts promenad från vårt hus.

Att jag ska börja umgås mer med familj och vänner igen. Det har varit så lite av det under pandemitiden, som för alla andra. Men jag längtar verkligen.

Att jag ska slutföra kursen i själavård som jag påbörjade i januari. En så bra och meningsfull kurs.

Jag börjar se fram emot hösten, märker jag. Den friska kylan, färgerna i träden, mörkret om kvällarna, att tända levande ljus…

Hoppas också DU ser fram emot hösten!

Den där elden inom, Min nya bok 2022, Skrivandet

Hur blir en bok till?

Jag fick den här bilden av en god vän. Hon ursäktade sig för den bristfälliga kvalitén, men för min del gör det inget alls. För mig är det långt viktigare att jag har ett faktiskt minne från den där kvällen i november 2012, då jag hade boksläpp för min roman ”Den där elden inom”.

Där står jag med fine John, som jag tror har läst alla mina böcker. Där står jag i min 40-talsdräkt, specialinlånad för den här kvällen då jag berättar en del om handlingen av boken, som utspelar sig tiden för andra världskriget. Åh! Det blev en så fin kväll! Så glad över bilden.

Många år har gått, men som ni vet har jag fortsatt att skriva. Och häromdagen hamnade jag i ett så härligt samtal med en person som ville veta mer om den bok jag nu håller på att skriva. Och hon var så genuint intresserad av mitt skrivande. Av skrivande över huvud taget. Det hon framför allt undrade var hur berättelserna kommer till. ”Hur kommer de in i ditt huvud, Karin?”

Jag försökte förklara att i den bok jag nu jobbar med föddes karaktären Sonja allra först. Hon föddes egentligen för flera år sedan och jag har skrivit om henne förut, men inget som blivit publicerat. Hon är en pensionerad lärarinna som bär på lika delar klokskap som floskler. Men jag tycker mycket, mycket om henne. Jag skrev om henne, men insåg snart att hon inte är min huvudperson, det är någon annan som är min huvudperson. Men vem?

Det var då Helena kom smygande. Jag säger smygande, för hon tog inte mycket plats till en början. Jag förstod att det berodde på att hon bar på en svår, svår sorg. När jag skrev vidare om henne insåg jag vad den sorgen bestod av. Då fick hon mer liv, tog mer plats. Snart var hon min huvudperson och jag kände hur mycket jag brydde mig om henne och ville veta hur det skulle gå.

Utifrån Sonja och Helena föddes sedan de andra personerna som är viktiga i min bok. Alla de som för berättelsen framåt.

Allt det här sa jag till kvinnan jag samtalade med. Men jag underströk också att detta med att skriva är någon form av gudomlighet, magi, mystik… Det går inte att sätta ord på hur det händer. Berättelsen kommer någonstans ifrån, och jag är bara så tacksam att jag får skriva ned den. ”Är du salig när du skriver?” sa kvinnan och satte egentligen ord på hur det är. Jag är oerhört lycklig när jag skriver. Tid och rum upphör.

Livet i fjällvärlden, Min nya bok 2022, Printz Publishing, Skrivandet

Min nya bok – rätt i tiden?

I min bok, som ska komma ut i april 2022, förekommer en hel del kalla bad i fjälltjärnar och sjöar, också om vintern. Boken utspelar sig  rätt ofta i ett våffelcafé bland fjällen. Jag märker, när jag läser diverse tidningar, att det är två teman som verkar vara rätt i tiden.

Ofta läser jag om människor som väljer att bada kallt, som finner livskvalitet i det. Och i dag var det en jättefin artikel i Östersunds Posten om Marianne och Johan som driver en våffelstuga bland fjällen i Tänndalen.

Så jag verkar ha fångar två rätt ”heta” trender i min kommande bok. Kallbad och våfflor. Men bärande teman i boken är framför allt svek och försoning. Och möjligheten att trampa upp en ny livsväg när allt gått sönder.

Det har kommit ett brev, Skrivandet

Tänk att det jag skrivit kan beröra människor

Jag var på väg till jobbet i går morse. Gick i min egen värld med lurarna i öronen. Lyssnade på äldreforskaren Ingmar Skoogs Sommar. Rekommenderas varmt! Många kloka saker säger han om åldrandet, om äldre och om hur det blev under pandemin. Så jag gick där och lyssnade, men plötsligt blev jag hejdad av en kvinna.

Hon ville tacka för min bok ”Det har kommit ett brev”. Hon sa att hon tyckte så mycket om den, att den var omöjlig att lägga ifrån sig. Att jag skulle ha en stor eloge för att jag skrev den. Jag blev så himla glad! Tacksam. Tänk att det jag har skrivit kan få beröra en annan människa på det viset. Det är ju hur stort som helst.

Jag har fått otroligt fina ord om alla mina böcker, människor som skrivit, ringt, kommit fram och tackat. Vilken enorm ynnest! Men jag tror att ”Det har kommit ett brev” har lett till de starkaste samtalen. Människor har berättat om släktingar som emigrerat, om sorg och saknad och oro. Vi är ju så många i vårt land som har släktingar som drog iväg till Amerika kring förra sekelskiftet.

Som Margaret i min bok gjorde. Denna kraftfulla kvinna från Rörön i Jämtland, som blev så framgångsrik i Amerika. Det var stort att få skriva hennes berättelse. Det är stort att människor blir berörd av den.

Bild från boksläppet i Bergs kyrka. Jag sjöng och musicerade med fantastiska Astrid Åslin Kardin och Bengt-Erik Norlén.

Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Printz Publishing, Skrivandet, Upplevelser, Utomhuslivet

De sista skälvande dagarna av semester

På måndag börjar jag att jobba igen efter fem veckor av ledighet. Jag tycker att jag har varit ledig länge, har hunnit med massor, så jag är redo för arbete. Så nu försöker jag ta vara på de här sista skälvande dagarna av semester.

Dricker kaffe länge på morgonen och läser ÖP och DN. Smått heliga stunder. Skriver någon stund varje dag. Har kommit en bra bit in i manuset nu som ska bli till bok nummer två i serien. Tillbringar tid utomhus. I dag har jag varit och vandrat i Ullådalen.

Vad gör jag mer? Leif och jag går och fikar på caféet här i Duved, Café Renen, för där sommarjobbar älskade dottern just nu. Och vi sorterar och fixar här hemma, skönt att ha sådant gjort när vardagen snart tar sitt grepp om oss. Läser böcker. Klipper gräs. Spelar kort med familjen.

Och i kväll åker jag och en fin vän på boksläpp! Det är min kära författarkollega Maud Deckmar som släpper sin roman ”Gud i Bardolino”. Det ska bli så roligt att uppleva!

Ungefär så ser sensommardagarna ut i mitt liv just nu. Hoppas DU har det bra!

En stuga vid en sjö, Familj och vänner, Min nya bok 2022, Printz Publishing, Skrivandet, Upplevelser

Elvira Madigan och mer semester

Ida-Maja och jag var med om en stor upplevelse här om kvällen. Vi såg teaterföreställningen ”Elvira” på Östersunds teaterverkstad med manus av begåvade Jämtlandsförfattaren Malin Nord. Det var starkt och mycket berörande. Skickliga skådespelare och en väldigt proffsig produktion. När sista akten var slut var jag som förstenad, kunde knappt röra kroppen. Så golvad av dramat. Tack alla inblandade för en stor upplevelse som har levt kvar inom mig!

I övrigt fortsätter semestern. Vi håller till i stugan vid en sjö. De senaste dagarna har det blåst förskräckligt mycket. Då går vågorna höga utanför våra fönster. Men det är något härligt i det också. Inte helt fel att sitta här inne och låta ett nytt manus växa fram medan jag hör vågorna slå mot stranden. Jo, jag jobbar med uppföljaren till den bok som ska släppas i april 2022. När uppföljaren ska släppas vet jag inget alls om ännu, men det är en berättelse jag gärna befinner mig i. Så jag skriver och skriver.

Och mer? Ida-Maja fortsätter på sitt dansläger och är väldigt nöjd och glad. Leif och jag pysslar på gården, plockar hjortron, tränar, läser böcker. Och umgås med vänner. Kära nån, så länge sedan det är vi verkligen umgicks med folk. Det är så himla fint att det är möjligt på ett annat sätt igen. Här om kvällen träffade vi kära vänner på restaurang i stan och blev sedan bjudna på dessert hemma hos dem i deras nya lägenhet. Trevlig kväll!

Vi har det så bra i stugan och vill aldrig åka härifrån, men i dag är det ändå dags. Vi ska åka till Funäsdalen och vara där i några dagar. Dels ska jag ta pressbilder inför nya boken. Jag ville gärna ta dem i den miljö där boken utspelar sig, med andra ord i västra Härjedalen. Så det ska äga rum i kväll med en mycket skicklig fotograf vid namn Rickard Bergstedt. Dels ska vi i morgon kväll uppleva Albin Lee Meldau på kalfjället i Tänndalen. Misstänker att det blir en mycket speciell upplevelse. Jag återkommer med både det ena eller andra.

Hoppas du har det bra så här mitt i sommartiden!

Böcker och läsning, En stuga vid en sjö, Familj och vänner, Skrivandet

Tankar i semestertid

Vi har sådana där dagar, som jag i mörkaste och kallaste januari, kommer att ha svårt att tro att de verkligen fanns. Långsamma, varma, soliga, drömmiga dagar. Vi tillbringar tiden i vår stuga vid en sjö. Utedass och inget rinnande vatten, men vad gör väl det?

Jag vaknar tidigt varje morgon, som vanligt. Går upp och öppnar altandörren och morgonluften flödar in. Jag brygger kaffe och sitter sedan i morgonsolen och dricker kaffe och läser bok. Just nu Fredrik Backmans ”Björnstad”. Så ohyggligt bra! Har ni läst? Därefter sitter jag vid köksbordet och skriver. Jag skriver så länge familjen sover. Jag har en väldigt fint flow just nu.

Efter frukosten gör vi lite olika. Älskade dottern drar gärna till stan och träffar kompisar, Leif pysslar på här på gården. Jag sticker på en träningssväng. I går till magiskt vackra Andersön tillsammans med Gillis.

Sedan hänger vi på altanen och solar, läser och badar. Lyssnar på vågkluck och sjöfågelsljud. Och Sommar i P1. På kvällarna har dottern dansläger i stan, så det blir skjutsande och hämtande.

I går kväll fick vi fina vänner på besök. Vi satt länge ute på altanen och pratade och skrattade. Det var så varmt och inga mygg eller knott. Och så fick vi uppleva ännu en magisk solnedgång. De är speciella här, solnedgångarna.

Så går dagarna i ett lugnt och makligt tempo. Tänk, vad jag trivs med det. Och vad jag tycker om att få tillbringa mycket tid med familjen. Och ha värme och sol. Jag vill spara på varje enskilt ögonblick, glädjas åt det som är, och komma i håg de här dagarna när vi är i kallaste, mörkaste januari.

Skrivandet

Tankar inför nästa bok

En ny berättelse växer fram i mitt huvud, och nu också i min nyinköpta skrivbok. En berättelse som ska bli till en bok, till del två i en serie. Den här fasen är smått magisk! Att låta människor lösgöra sig ut mitt inre och få ta plats på scenen. Visa upp vilka de är, vilka egenskaper de har, vilka drivkrafter de äger. Så finns de där på min inre scen och jag får i uppdrag att liksom förstå dem, förstå hur de hör ihop, förstå hur berättelsen hänger ihop.

Nu kan jag skönja vem som är huvudpersonen, vems röst som kommer att ljuda klarast i berättelsen. Jag kan skönja hennes liv. Jag blir helt varm. Jag ser så mycket fram emot att få tillbringa tid med henne, mycket tid, så som det ju är när man skriver en bok.

I sinom tid går jag över från min mycket analoga anteckningsbok till datorn. Men inte än. Än får det vara analogt. Penna och vacker anteckningsbok gör mycket för min kreativitet.

Betraktelser, Böcker och läsning, Familj och vänner, Min nya bok 2022, Printz Publishing, Skapandet, Skrivandet

Stina Wollter och kreativiteten

När älskade dottern fyllde sexton fick hon den här boken av mig. ”Kring denna konst” av Stina Wollter. I morse, när dottern sov, tog jag en kopp kaffe och lånade med boken och satte mig och började läsa. Det är bilder och texter som tar andan ur en. För att det är så vackert och för att det gör så ont.

Men mest av allt för att Stina uttrycker konstens och kulturens och kreativitetens betydelse i ett människoliv. Jag inser att olika skapande uttryck har varit min räddning så oerhört många gånger! Att få gå till musiklektionen när det i övrigt var tungt att gå i skolan. Att få sitta ner vid skrivmaskinen, och senare datorn, och låta tankarna flyga fritt och vardagen blekna. Att få spela teater och gå in i en annan människas tankar och känslor.

Vad vore världen och livet utan konsten, kulturen, kreativiteten?

Jag läste en stund, blev mycket berörd, och tog sedan tag i en hel massa kreativitet. Först vid pianot. Sökte låtar, spelade, sjöng. Fastnade, som jag så ofta gör, hos Benny Andersson. Vilken musik han skrivit! ”Vilar glad i din famn” sjöng jag. Den gudomliga musiken med makalös text av Kristina Lugn. Och ”Min astrakan” ur Kristina från Duvemåla

Sedan ett digitalt möte med Anna på förlaget. Åh, så inspirerande! Så roligt och lustfyllt! Vi pratade mest marknadsföring framöver och om att jag ska få min egen PR-person. Så himla spännande! Jag är så gränslöst tacksam över att jag får ägna en stor del av mitt liv åt olika kreativa uttryck!

Eller som Stina skrev i sin dedikation:

Nu så – in i konstens famn

Här möts vi

Här växer vi

Ja, så är det verkligen!