En stuga vid en sjö, Kallbaderskan bland fjällen, Min nya bok 2022, Printz Publishing, Utomhuslivet

Bada kallt

Första gången jag vinterbadade var lördagen 8 mars 2019. Sara Rönne, den kloka och modiga, lyckades övertyga mig om att följa med och bada vid Tegeforsen. Först sa jag tvärnej, jag tyckte liksom inte att jag var någon kallbaderska. Men hon sa att jag ju i alla fall kunde följa med och se när de andra badade.

På vägen dit bestämde jag mig – jag skulle bada! Varför vara en människa som ständigt säger nej på grund av diverse rädslor och förutfattade meningar om mig själv?

Och det blev så vackert alltihop! Ett gäng kvinnor som tillsammans hjälptes åt ner i vattnet, hjälptes åt med modet, med andningen, med att ta oss upp igen. Euforin efteråt! Att jag inte frös utan var varm inifrån och ut. Och glad! Och oerhört pigg! När hade jag någonsin känt mig så pigg?

Efter det har jag vinterbadat ytterligare några gånger. Och höstbadat och vårbadat. Och badat i iskalla fjälltjärnar om sommaren. I fredags kväll badade jag i Storsjön i mörkret.

Det är något med övertygelsen som är så fantastiskt med att bada kallt. Att bestämma sig, fokusera, koncentrera sig, bara göra det. Inte tveka ett ögonblick. Och alltid hör jag Saras röst från den där allra första gången på Internationella kvinnodagen: “Ta fem andetag ute i vattnet. Fem lugna andetag. Sedan kan du gå upp igen”

Som en barnmorska som finns med och förlöser.

Det handlar en hel del om kalla bad i min nya bok. Så pass mycket att den ju fått namnet “Kallbaderskan bland fjällen”.

En stuga vid en sjö, Familj och vänner, Utomhuslivet

Höstdagar vid sjön

Vi har varit i vår stuga vid en sjö i några dagar. Helt magiska höstdagar har vi haft med sol och blå himmel. Och med rönnar och björkar i orange och röd. Jag har skrivit en del, men mest av allt bara varit ledig.

Börjat dagarna med kaffe och levande ljus och morgon-TV. Det är så härligt när det inte är någon brådska.

Sedan har jag tagit långa promenader i allt det vackra, pysslat ute på gården, suttit på altanen och läst bok och lyssnat på vågskvalp. Vi har också haft besök, så mysigt! 

Kvällarna vid vår stuga är så speciella. Solnedgångarna, himlen som speglar sig i vattnet. Vi kan sitta och bara betrakta hur hela vyn förändras från en sekund till nästa. En av kvällarna tog jag ett dopp i sjön när mörkret lagt sig, och sedan bastade vi. 

Nu har vi gjort höst i stugan och kommer kanske inte tillbaka förrän våren är här. Alltid lika vemodigt.

Hoppas att du haft en fin helg!

/Karin

Betraktelser, Utomhuslivet

Meditation

I går var det möten och samvaro hela dagen. En bra dag på alla sätt, men jag blir så otroligt, vad jag kallar, “tjock i huvudet”, av sådana dagar. Det känns liksom som att huvudet är sprängfyllt av tankar, ord, åsikter, uppfattningar. Så på eftermiddagen kollade jag om det var ok att jag lämnade gruppen för en stund och det var det.

Jag gick ut. Andades in höstluften. Andades djupa andetag och bara promenerade iväg. Behövde låta kroppen arbeta, behövde låta hjärtat banka och slå.

Jag fann en plats nere vid vattnet efter en stund, och där satte jag mig. Först satt jag bara där och blickade ut över vattnet, ut över höstfärgerna. Sedan blundade jag och gjorde några minuters meditation.

Att börja meditera är bland det bästa jag gjort. Jag har gjort många försök genom åren, men ganska tidigt gett upp. Men nu har jag hållit i min meditation riktigt länge.

Jag mediterar varje dag, ibland en halvtimma, ibland bara fem minuter, allt beror på hur dagen ser ut. Jag sätter mig ner och blundar. Ibland på min meditationskudde, ibland i en fåtölj, ibland ute i skogen. Sedan fokuserar jag på min andning. Bara så. Inget mer avancerat än så.

Det är så välgörande att för några minuter släppa allt. Att bara vara i sin bubbla. En mycket vilsam vila.

Inte minst igår när jag mediterade vid vattnet, och som på avstånd hörde vågorna försiktigt slå mot strand.

Betraktelser, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Präst i Åre, Printz Publishing, Skrivandet, Utomhuslivet

På Bokmässan på avstånd

Bokmässan har ju gått av stapeln under helgen, och jag har följt den på avstånd. Sett bilder på mina förlagskollegor där de blivit intervjuade och minglat runt bland andra författare. De ser ut att ha haft väldigt trevligt! Nästa år är jag också med! Det känns både overkligt och fantastiskt! Jag ser så mycket fram emot det.

Själv har jag arbetat under helgen. Haft förmånen att viga två par och döpa tre barn. Jag har också varit med när människor sagt farväl till en älskad mamma/mormor/farmor. Starka känslor under en och samma helg.

Sent på lördagskvällen åkte jag in till Åre för att hämta hem älskade dottern. Hon var där och hängde med kompisar. När jag satt i bilen i mörkret lossnade det i berättelsen jag håller på att skriva. Jag jobbar ju med del två i det som är tänkt att bli en hel serie. Jag har skrivit stora delar av råmanuset klart, men fastnat. Men plötsligt där i bilen i mörkret framträdde en Emily för min inre blick. Och det blev tydligt på en endaste gång att det är henne jag väntat på. Det är hon som för berättelsen vidare. Så otroligt fascinerande! Så nu längtar jag efter att bara få sätta mig ner och skriva vidare.

I går gjorde vi en vandring innan jag skulle iväg och ha en gudstjänst. Hela familjen gav sig ut i vackra höstvädret. Vilka färger och vilket väder! Det är så otroligt mysigt att göra sådana vandringar tillsammans.

Nu är det måndagsmorgon och jag önskar dig en fin vecka!

/Karin

Livet i fjällvärlden, Livet med hund, Utomhuslivet

Septemberdag

Jag hade jobbat sedan tidiga morgonen. Förberett gudstjänster, vigslar och dop. Och blickade ut och såg att en magisk höstdag var på väg att födas. Så jag packade ryggsäcken, snörade på mig kängorna, kopplade Gillis och vi gav oss av. Vi vandrade genom byn och kom snart till foten av Mullfjället. Sedan började vi ta oss uppför. 

Bara några hundra meter upp finns det här fantastiska vattenfallet. Den här förmiddagen var det extra vackert när solen speglade sig mot bergväggen. Vi fortsatte uppåt, Gillis och jag, och jag bara häpnade inför färgprakten.

Det finns inget bättre än höst bland fjällen. Färgerna, den klara luften, den blå himlen och solen som värmer.

När vi kommit upp satte vi oss och jag drack mitt kaffe och blickade ut över vidderna. Tankarna som stillnar, andningen som lugnar ner sig, fridfullheten som sprider ut sig i kropp och själ. Att ha den här närheten till fjällen är alltid en ynnest, och alldeles särskilt en sådan här strålande septemberdag.

Nu är vi hemma igen och jag ska fortsätta att arbeta. Hoppas att DU har en fin dag var du än befinner dig!

Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Utomhuslivet

Vänner och vandring

Det var dimma, duggregn och dyblöta myrmarker. Och det blev en alldeles fantastisk vandring. Det blir ju så när man har förmånen att vandra sida vid sida med nyvunna vänner. Sådana där vänner där samtalen flödar, där samtalen leder till både skratt och tårar.

Sofia träffade jag första gången i somras, men vi har följt varandra på sociala medier i massor av år. Hon driver Kammebornia Podcast, där hon tar oss med in i “livet i allmänhet och stickning i synnerhet”. Och jag, som inte alls kan sticka, ser ändå hennes filmer och fascineras av stickningens magi, av handarbetets kraft och av Sofias bilder och varma ord. Det vilar en trygghet kring hennes podcast. Gå gärna in och titta! Och följ henne på Instagram, också där under namnet Kammebornia.

Christine träffade jag för första gången i fredags på vår vandring. Det fanns så mycket klokskap i henne, så stor vishet. Jag ser fram emot att få träffas fler gånger.

Vi vandrade i Ullådalen och till Lillåstugan. Det var en alldeles lagom lång tur den där dagen. Länge satt vi i stugvärmen och åt våfflor med hjortronsylt och grädde och samtalade vidare. En oförglömlig dag på många sätt.

Och de fina bilderna, ja, de tog Sofia Capelle Kammeborn.

Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Utomhuslivet

En dag att leva på länge, länge

När mina bröder och jag började planera för vår mammas födelsedag, så var vi väldigt eniga om att vi ville att delar av den skulle firas utomhus. Så blev det, och vi fick dessutom världens vackraste höstväder. Tack för den!

Vi åkte till restaurang Fjällorren, som ligger vid foten av Särvfjället, precis vid trädgränsen. En mycket vacker plats, ca 3 mil från Hede. Och med otroligt god mat! Jag åt fisk- och saffranssoppa och den var magisk. Vi satt ute på altanen och åt, hela gänget. Mamma och pappa, min familj, mina syskon och deras familjer. Sedan gav vi oss ut på vandring.

Det är ju det ultimata sättet att umgås – att vandra tillsammans. Och leden upp mot Särvfjället är väldigt snäll, och passar även små 3-årsben. Det blev en väldigt lyckad dag, som avslutades hemma hos mamma och pappa med middag. Min gudson Joel har startat företaget “Härjedalslådan” som bland annat erbjuder catering. Så han kom med maten och den var fantastisk!

Det blir en daq att minnas och leva på länge, länge. 

Betraktelser, Egenföretagare, Skrivandet, Utomhuslivet

Kvällssol över Mullfjället

Jag skrev mest hela dagen i går. När kvällen kom och jag började laga middag, kastade jag en blick ut genom fönstret. Solen strålade över Mullfjället. Och jag, som var helt tjock i huvudet av alla ord och formuleringar, insåg att det bästa vore om jag kom ut på vandring.

Så jag packade ner middagen i en ryggsäck och gav mig av. Ni vet, ynnesten i att bara gå ut genom ytterdörren, gå genom byn och sedan upp på fjället. Det var en helt magisk kväll. Jag tog mig allt längre upp. bit för bit, steg för steg. Svettig och trött satte jag mig till sist mitt i en gräsbeklädd pist och åt ris och korvstroganoff. Tittade ut över byn. Hade solen i ansiktet.

Efter någon timme gick jag ner igen. Mörkret föll. Senare på kvällen kom älskade dottern hem. Då satt vi i köket med brinnande ljus och fikade och pratade. Hon har gjort sina två första dagar på gymnasiet och hade massor att berätta om. Jag är så lycklig över den där stunden, som blev lång. Så lycklig och tacksam över henne. Och gränslös stolt över att hon är den hon är.

Egenföretagare, Printz Publishing, Skrivandet, Skrivateljén, Utomhuslivet

Ultimat skrivardag

Gårdagens skrivardag blev helt enkelt ultimat, så där som jag vill att en skrivardag ska vara. Ungefär så här:

5.45 Vaknar, går upp, brygger kaffe, gör 20 minuters yoga.

6.15 Tar med mig kaffekoppen ut till skrivateljén, sätter timern på 45 minuter och skriver. Skriver, skriver, skriver.

7.00 Går in och äter frukost och läser tidningar

8.00 Skriver.

8.45 Diskar, lägger in en tvättmaskin, plockar. Rensar huvudet.

9.00 Skriver

9.45 Tar en powerwalk i det gröna. Det är så frodigt, så mycket av allt. Rönnbären och glittret i bäcken.

11.00 Skriver

11.45 Äter lunch. Lasagnen som är kvar från här om dagen. Vilar en stund på kökssoffan. Ett mycket viktigt moment, detta med vilan.

13.00 Skriver

13.45 Tar en kaffe ute på farstukvisten. Det är grått och rätt kallt.

14.00 Skriver

14.45 Känner mig klar för dagen, huvudet är tjockt. Har fått ner nästan 5 000 ord. Jag är en bra bit in i manuset nu.

Ungefär så. Jag önskar mig många fler dagar av den här sorten.

Betraktelser, En stuga vid en sjö, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Min nya bok 2022, Printz Publishing, Skrivandet, Utomhuslivet

Min höst

Det är ösregn utanför fönstren. Jag dricker kaffe och läser DN och låter tiden smyga sig fram. Och inser att hösten är på väg. Det dröjer inte länge nu. Ungefär det här vet jag om min höst:

Att älskade dottern ska börja gymnasiet på annan ort, och bara vara hemma på helgerna. Stor glädje för hennes skull, jag är säker på att hon kommer att ha det jättebra, och samtidigt vemod i mammahjärtat.

Att jag ska hinna med två ytterligare redigeringsrundor på mitt manus och sedan jobb med redaktör i december. Så galet spännande det är!

Att jag ska jobba på i Åre församling. Hoppas innerligt att vi denna höst ska kunna möta människor, ha verksamheter i gång, fira gudstjänst med människor på plats i kyrkan.

Att jag ska göra många härliga fjällturer i magiskt vackra höstfärger.

Att jag ska skriva vidare på manus nummer 2. Tänker ha några dagar då jag släpper allt annat och bara skriver. Kanske i min ensamhet i sjöstugan.

Att jag och älskade maken ska gå och träna på det helt nybyggda, och ännu inte invigda, träningscentret som ligger en minuts promenad från vårt hus.

Att jag ska börja umgås mer med familj och vänner igen. Det har varit så lite av det under pandemitiden, som för alla andra. Men jag längtar verkligen.

Att jag ska slutföra kursen i själavård som jag påbörjade i januari. En så bra och meningsfull kurs.

Jag börjar se fram emot hösten, märker jag. Den friska kylan, färgerna i träden, mörkret om kvällarna, att tända levande ljus…

Hoppas också DU ser fram emot hösten!