Livet i fjällvärlden, Livet med hund, Utomhuslivet

Tidig morgon i Ullådalen

Jag är en mycket morgonpigg människa, och har varit det mest jämt. Allt som är för jobbigt, för svårt, för omöjligt på kvällen får sin lösning tidigt nästa morgon. Så många predikningar som blivit till vid halv sex på morgonen, så många manusknutar som lösts upp i gryningstimman, så många frågetecken som rätats ut när natten går över i dag.

Och så många ljuvliga stunder jag får uppleva om morgonen, när de flesta andra sover. “The golden hour” som någon kallade den tidiga timman. Som i dag! Det var helt tyst i huset när Gillis och jag drog i väg på en fjälltur. Vägarna låg tomma, inte en människa någonstans. Till och med i Ullådalen var det rätt tomt på folk, det är inte ofta.

Så vi vandrade i väg i tystnaden och morgonsolskenet och fågelsången. Hade magiska timmar bland fjällen innan vi återvände hem. Solen har fortsatt att lysa. Vilka sommardagar vi har!

Hoppas DU har det bra där du är!

Familj och vänner, Min nya bok 2022, Printz Publishing, Skrivandet, Utomhuslivet

Tacksamhet

Jag tog en kvällspromenad i min ensamhet i går. Behövde rensa huvudet efter en hel dag av skrivande. Det var varmt i luften, fåglarna sjöng, solen sken, tussilagon bredde ut sig i dikeskanterna och på stigen jag gick var det översvämning. Jag blev så uppfylld av att det faktiskt är vår. Och med den insikten kom tacksamheten.

Så tacksam över vårens tid och sommaren som kommer allt närmare. Så tacksam över att min bok har fått ett förlag och att jag snart ska ner till Stockholm och träffa förlaget. Att få träffa dem som arbetar där och som kommer att vara mycket betydelsefulla personer för mig och boken. Att få vara i Stockholm tillsammans med familjen i några dagar. Få uppleva ännu mer vår, kanske till och med en känsla av sommar. Sitta på uteserveringar, strosa, titta på folk, leva stadsliv i några dagar.

Och jag är så gränslöst tacksam över vaccinet, att mina föräldrar nu fått sina doser, att vi kan umgås mer som vanligt igen. Att vi som är i min åldersgrupp snart ska få vaccin, att livet nu så smått är på väg att återvända. (Jag hörde om en äldre person som kommit in på sin ICA-butik och fallit i gråt. Hon hade inte varit där på fjorton månader, och nu kändes så stort och fint att åter igen få gå bland hyllorna. Att åter igen få heja på folk hon känner.)

Ja, det finns så mycket att vara tacksam över. Det gäller att inte glömma bort det.

Familj och vänner, Livet, Livet i fjällvärlden, Ny bok på gång, Skrivandet, Utomhuslivet

Vi firar bokförlagskontrakt utomhus i kylan

För några veckor sedan var jag på väg till Ullådalen för att träffa min fina vän Linda. Vi skulle ha afterwork ute i friska luften bland fjällen. Dricka bubbel och i efterhand fira att vi båda fyllt år. På vägen dit ringde Christoffer från det som nu är mitt förlag, Printz Publishing, och berättade att de var intresserade av att ge ut min bok.

Jag var så omtumlad och omskakad. Linda och jag satt ute i kyla och snö och blåst och skålade både för våra födelsedagar och för att kanske, kanske, var jag på väg att få ett bokkontrakt.

I dag har jag åter igen suttit ute i alla möjliga väder och skålat i bubbel. I snö, i sol, i blåst. Tillsammans med mina fina vänner Ingrid-Marie och Maud har jag skålat för att bokkontraktet nu är underskrivet och att en bok ska bli till! Men vi har också skålat för dem. De skriver också, och de och deras böcker är så värda att firas. (Ni kan läsa mer om dem här och här.)

Nu är jag hemma i köket. Nyss drog molnen ihop sig där utanför fönstren och det blev så mörkt. Jag gick runt och tände värmeljus och stearinljus. Men nu skiner solen igen för fullt. Aprilväder.

I min mailkorg ligger mailet från förlaget med tidsplanen för hela processen framöver. Där finns också datumet för när jag ska åka ner till Stockholm och träffa delar av gänget som ska jobba med min bok. Det känns så fint att få träffa dem! Och det känns så fint att få komma till Stockholm, till våren, till grönskan. Jag längtar. Kanske hinner jag med att få uppleva körsbärsträdsblomningen. Jag vet inte men jag hoppas.

Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Utomhuslivet

En gnistrande vinterdag i Ullådalen

Nere i byn i Duved var det -20 grader idag på förmiddagen. Vi tänkte först att det skulle få bli en inomhusdag. Vilken tur att vi tänkte om. För mitt på dagen tog vi bilen till Ullådalen, Ida-Maja och jag, och fick en helt makalös skidtur. Känslan av att åka rakt in i en helt perfekt vinterbild. Klarblå himmel, sol, gnistrande vita vidder och där uppe bara runt -10.

Det var en hel del människor ute, men inte alls så mycket folk som det varit under jul-och nyårshelgerna. De flesta har behövt åka hem till jobb och vardag. Och ännu en gång känner jag en gränslös tacksamhet över att få bo här, att inte behöva åka härifrån när helgen är över.

Betraktelser, Livet i fjällvärlden, Skrivandet, Utomhuslivet

Sara Lidman och Ruth Milles

När jag var tonåring tapetserade jag väggarna och insidan av dörren till mitt flickrum med ordspråk och dikter. Det var livsvisdom som jag hade nytta och glädje av i mitt liv. Till exempel: Bara de tama fåglarna har en längtan – de vilda flyger. Eller: Bättre att vara ute på hal is och ha det glatt än att trampa i gyttja och sörja.

Det där har inte gått över. Jag samlar fortfarande på kärnfulla ord som berör mitt liv och min framtid. Även om jag nu för tiden inte tapetserar väggar med dem. Men jag samlar dem i vackra skrivböcker och i anteckningar i telefonen.

Nu när 2021 precis börjat finns det två ordspråk som jag bär med mig lite extra. Det ena fann jag vackert skrivet på en vägg i min kära vän Mauds ateljé. (Här hittar du Maud och hennes vackra bilder och kloka ord: http://www.deckmar.se ) Hon i sin tur hade funnit orden på Millesgården i Stockholm. Meningen är en del av en dikt av Ruth Milles.

Låt mig verka medan dagen brinner. 

Det andra kärnfulla ordet fann jag i en SVT-dokumentär om Sara Lidman och i hennes bok Hjortronlandet:

Har man en gång fått klart för sig vad ens liv handlar om då ska man vara där och kämpa. Med allt sitt väsen.

 

 

Egenföretagare, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Skrivandet, Utomhuslivet

Ännu är det höst i Åredalen

I morse låg ett tunt snötäcke över markerna, men bara mycket tunt. Vintern har inte kommit än. Istället har vi underbar höst. Jag tycker mycket om hösten när vemodet i samband med sommarens slut är över. Jag tycker om färgerna i september och oktober, jag tycker om kalheten och kargheten i november.

Jag har upplevt många fina dagar den här hösten på fjäll och i skogar. I ensamhet och tillsammans med andra. Här är några bilder från de här dagarna.

Bilden ovan är från en dag i oktober när min familj ihop med goda vänner var på ripjakt.

Den här bilden är från vackra byn Klocka, några mil väster om Duved. Vi åkte dit för att se om isen lagt sig och vi kunde åka skridskor. Den hade inte alls lagt sig. Men vi kunde sitta vid sjöglittret och elda och dricka kaffe.

I slutet av oktober kom den första snön, men den försvann lika fort. Men älskade dottern hann i alla fall ge sig ut på sin snowboard i Ullådalen. 

Och så igår. Vi var tillbaka i Klocka. Det var så oerhört vackert. Ja la ut den här bilden på Instagram. En person skrev att november uppmanar till stillhet och eftertanke. Det är verkligen så. Jag fångar dagsljus och naturupplevelser så mycket jag kan. Däremellan skriver jag.

Betraktelser, Livet i fjällvärlden, Utomhuslivet

Höst – som att vandra genom en tavla

I går åkte jag till Storlien i ett jobbärende. Färdades de fem milen genom ett magiskt höstvackert landskap. När jag senare var på väg tillbaka insåg jag att jag hade tid att kunna ge mig själv en friskvårdstimme. Så jag svängde upp vid Rundhögen, lämnade bilen och började vandra längs leden. Jag gick och gick och ville aldrig vända. Om jag hade fortsatt hade jag till slut kommit fram till Blåhammaren. Hade jag fortsatt ännu längre hade jag nått Sylarna. Men det hade krävt åtskilliga timmar, och en friskvårdstimme är trots allt enbart en timme, så det var bara att vända tillbaka till bilen.

Men det var som att vandra genom en tavla. De brinnande färgerna, den krispiga luften, den efterlängtade tystnaden. Jag är så tacksam att jag har tillgång till allt detta!

En stuga vid en sjö, Familj och vänner, Skrivandet, Utomhuslivet

Sommardagar i sjöstugan

Vi har haft ett gäng härliga dagar i sjöstugan. Sådana där dagar och kvällar som är värda att drömma sig tillbaka till när vintern är här. Sådana där stunder av ren och skär sommar. Ungefär så här:

I vanlig ordning har jag vaknat tidigt om morgnarna. Då har jag gått upp och bryggt kaffe och sedan satt mig för att skriva. Antingen har jag suttit ute på altanen eller inne i stugan med altandörren öppen. (Men ljudet av vågkluck är viktigt för kreativiteten.) Jag har haft ett otroligt flöde dessa dagar. Många kapitel har blivit skrivna.

Mitt på dagen har vi tränat. En av dagarna åkte vi till Andersön och sprang. Där är det närapå magiskt vackert med Storsjön och fjällvärlden i blickfånget. Och sedan hem för att bada i sjön.

Vi har hunnit umgås med vänner. Både fikagäster och middagsgäster. Enkelt och coronasafe att sitta ute på altanen.

En av kvällarna tog vi båten bort till bryggcaféet. Så otroligt mysigt att glida fram över vattnet i solnedgång. Och att gå i land och ta en kaffe och sitta ner en stund.

Och vad mer? Jo, hallonplockning, läsning, vila… Mycket fina sommardagar med andra ord. Bevarar dem i mitt hjärta.

 

Egenföretagare, Livet i fjällvärlden, Skrivandet, Utomhuslivet

Jag springer och berättelsen lossnar

Jag springer i regn, och det finns absolut ingenting bättre jag kan göra när jag kört fast i berättelsen. När jag låter kroppen arbeta, hjärtat hamra, svetten rinna och regnet ösa ner över mig, så är det som om allt lossnar. Plötsligt förstår jag varför den personen har hamnat där den hamnat, plötsligt inser jag att den personen behöver tala ut med den, plötsligt ser jag så klart vart min berättelse är på väg. Det är så fascinerande!

Så när jag kommit hem och tagit av mig de dyblöta kläderna och fått mig en varm dusch och en kopp te, så kan jag gå ut till min skrivarateljé och fortsätta att skriva. Då hamrar fingrarna mot tangenterna igen. Och det blir många sidor skrivna.

Egenföretagare, Skrivandet, Utomhuslivet

När huvudet är tjockt av alla ord

Hela måndagen skrev jag bearbetat text. Och hela tisdagen. Bara korta pauser. Och jag gör det med stor lust och glädje. Jag står i min skrivateljé med kaffekoppen intill mig och bara befinner mig bland orden, meningarna, formuleringarna. Men till slut är huvudet helt tjockt av ord. Så kändes det idag när jag närmade mig lunchtid. Helt tjockt av ord.

Huvudet behövde rymd och utrymme. Jag behövde andas frisk luft. Så jag gav mig av på en träningsrunda. Tog mig västerut längs gamla vägen. Allt det vårkarga runt omkring mig. Kala trädgrenar, beiga lägdor, snöfläckar här och var. Och den isande kalla luften.

Och det var så befriande! Jag har upplevt det så många gånger hur det känns när hjärnan får luftas och hjärtat få arbeta. Det är en av de stora förmånerna med att bo precis där jag bor – att så enkelt kunna ta mig ut och röra på kroppen. Alla skidturer på fjället, alla promenader genom skogen, alla löprundor längs grusvägar och stigar. Så otroligt välgörande.