Egenföretagare, Livet, Musiken, Skrivandet

Goliat och de andra

I bland får jag frågan om vilken av mina böcker jag är mest stolt över. Det är jättesvårt att svara på. Oftast är jag nog mest nöjd med den bok jag senast skrivit. Men idag satt jag och bläddrade i “Du ritar i sanden” och “Du möter min blick i vimlet” och kände: Wow! De här är faktiskt riktigt bra!

De är båda novellsamlingar med bibelberättelser med ett språk som kan passa för unga människor. Men det jag har märkt under åren sedan de böckerna släpptes, är att de lika mycket passar för vuxna. Jag har fått åtskilliga kommentarer som låtit ungefär så här: “Jag hade ingen aning om att sådana här berättelser fanns i Bibeln! Det är som om mina ögon har öppnats först nu.”

Sådana kommentarer är ju helt fantastiska att få!

HÄR, HÄR, HÄR och HÄR kan du läsa mer om böckerna.

Om du blir sugen på att köpa någon av böckerna så finns de i min webshop, till specialpris just nu.

Och här nedan finns ett kort klipp från boksläppskvällen i Östersund i september 2015. Tillsammans med Astrid Åslin framför jag låten “Goliat”. En av novellerna i boken är just om David och Goliat.

Goliat

Betraktelser, Livet i fjällvärlden

När våren kom till Åredalen

Nej, ännu ser det inte ut som på bilden. Men bilden ger en så fin föraning om vad som ska komma. För i morse när jag gick till jobbet kände jag för första gången i år att det var vår. Solen sken. Vindarna var ljum…eller, ja, nästan ljumma. Tussilagon lyste mot mig från dikeskanterna.

Som jag har längtat! Som VI har längtat, allihop som bor här! Våren har verkligen suttit fast i år, morgon efter morgon har vi vaknat med snöfall och snötäcke på gräsmattorna, med kyla och blåst. Men nu! Nu kommer våren! Välkommen!

Betraktelser, Familj och vänner, Livet

Att få vara en tonårsmamma

Att få vara en tonårsmamma är att försiktigt pussa på pannan på morgonen och önska välkommen till en ny dag. Att få servera frukost på säng för att göra början på dagen så mjuk som möjligt. Att i bästa fall få en kram innan hon ger sig av till skolan. Att sitta vid köksbordet om eftermiddagen och få ta del av hennes berättelser och tankar. Att dela funderingarna om framtiden. Samhällsvetenskapligt program i Järpen? Dansgymnasium i Stockholm? Att heja på i alla hennes olika önskemål. Lova att hänga med och bo i storstan och det blir vad hon bestämmer sig för. Att hålla fast vid att jag vill att hon ska följa sina drömmar och sin längtan.

Att få vara en tonårsmamma är att sitta med orosklumpen i magen när fredagskvällen kommer och hon ger sig ut med sina kompisar. Orosklump blandad med glädje över allt roligt hon får göra. Glädjen och tacksamheten över alla fina kompisar hon har. Att få ett sms senare på kvällen med frågan om hon och hon och hon får sova över. Att skicka ett “självklart” tillbaka med smiley med hjärtan i ögonen. Att sitta vid köksbordet och vänta på att de kommer hem. Jo, så kommer de och vi gör äggröra och mackor. De försvinner ner till vardagsrummet och jag sitter kvar vid köksbordet och hör dem prata och skratta.

Att få vara en tonårsmamma är att få glänta på dörren till en annorlunda värld. Helt annorlunda mot den värld jag själv befann mig i som tonåring. Att inse att hon och hennes tjejkompisar vet så mycket och kan så mycket och har så starka åsikter om saker. Kloka åsikter. Om klimathotet, om krisen vi befinner oss i, om varje människas lika värde. Och inte minst om jämställdhet och feminism. Mitt eget feministiska – och ibland modfällda – hjärta jublar och dansar. Det finns hopp!

Att få vara en tonårsmamma är det vackraste och det mest ömtåliga jag vet. Och jag är gränslöst tacksam.

Egenföretagare, Skrivandet, Utomhuslivet

När huvudet är tjockt av alla ord

Hela måndagen skrev jag bearbetat text. Och hela tisdagen. Bara korta pauser. Och jag gör det med stor lust och glädje. Jag står i min skrivateljé med kaffekoppen intill mig och bara befinner mig bland orden, meningarna, formuleringarna. Men till slut är huvudet helt tjockt av ord. Så kändes det idag när jag närmade mig lunchtid. Helt tjockt av ord.

Huvudet behövde rymd och utrymme. Jag behövde andas frisk luft. Så jag gav mig av på en träningsrunda. Tog mig västerut längs gamla vägen. Allt det vårkarga runt omkring mig. Kala trädgrenar, beiga lägdor, snöfläckar här och var. Och den isande kalla luften.

Och det var så befriande! Jag har upplevt det så många gånger hur det känns när hjärnan får luftas och hjärtat få arbeta. Det är en av de stora förmånerna med att bo precis där jag bor – att så enkelt kunna ta mig ut och röra på kroppen. Alla skidturer på fjället, alla promenader genom skogen, alla löprundor längs grusvägar och stigar. Så otroligt välgörande.

Musiken

Kulning och yoga

För några år sedan var jag på en kulningskurs i Dala Floda. Det blev magiska dagar med fantastiska Agneta Stolpe som lärare. Det är något med kulningen som berör på djupet. Efter den kursen har jag vågat kula mer än innnan. Så jag har kulat in friluftsgudstjänster och också en körkonsert.

I vintras fick jag syn på en annons om en kulningskurs som ska gå av stapeln i juni. En kulningskurs kombinerad med yoga. Kan det bli bättre? Den ska äga rum i Järvsö med Johanna Bölja som lärare och Camilla Silver som ska leda yogan. Jag anmälde mig direkt och har verkligen sett fram emot dessa dagar!

Men, som ni förstår, är det ju inte alls säkert att kursen blir av. Tiderna vi befinner oss i gör det mesta osäkert och oroligt. Men jag hoppas, förstås!

Bilderna är från Dala Floda och väcker många fina minnen till liv. Som när vi om kvällen stod vid sjön och kulade. Eller när vi tidigt nästa morgon åkte till en fäbodvall och ropade ut över vidderna. Ja, kulningen berör på djupet.

Betraktelser, Kvinnor osm lämnat avtryck, Livet i fjällvärlden

Kvinnor som gör avtryck – Thyra Roland

Alla dessa kvinnor genom historien som lämnat avtryck. Som lämnat spår.

En av dem är Thyra Roland. Precis som fröken Kristina Hansson, huvudpersonen i min roman “Drottningen af Åre”, drev Thyra hotell. Och hon gjorde det mycket framgångsrikt under den där allra första tiden som Åre var turistort. Hon drev det hotell som fortfarande finns kvar och som idag heter Tott Hotell.

Men vem var hon, fröken Thyra Roland? Jag läser på och får veta att hon föds i Yllestad i Värmland 1875. Vad det är som gör att hon kommer till Åre vet jag inte, men runt 1910-1915 lämnar hon hembygden och flyttar till fjällvärlden. Kanske har hon hört talas om att Åre är en by som växer, att man här satsar på turismen, att det kommer att finnas arbete inom restaurang och hotell. Kanske längtar hon efter fjäll- och friluftsliv, så som många gör som kommer hit under den här perioden.

Jag ser framför mig hur hon kommer med tåget till Åre. Hur hon kliver av vid järnvägsstationen och ser sig om i det som ska bli hennes by nu. Ser Åreskutan, bondgårdarna, den gamla stenkyrkan, lanthandeln… Hon rättar till hatten, tar sina koffertar och börjar gå. Efter bara några hundra meter kommer hon till Bergbanan och där kan hon kliva på och åka med upp till berget.

För hon har fått jobb på Restaurang Totten, en restaurang som beskrivs så här i STF:s Hvilo och kurorter i Sverige 1917:

Restaurang Totten, på en sandplatå (ca 460 m.ö.h) ca 1/4 tim. från järnvägsstationen. Bergbanan kan användas. Avstigning vid dess anhaltstation med samma namn. Härifrån är vägen horisontal fram till restaurangen. Öppen 1 juni – 30 sept. Moderna matpriser, om möjligt 4 kr. pr dag. Pens vid minst 3 dagars vistelse. Rum i närliggande gårdar och villor. Förfrågningar besvaras av restaurang Totten, Åre. Rikst.14.

Det Åre som Thyra kommer till är fortfarande en utpräglad sommarturistort, och de flesta som besöker byn hyr rum i gårdarna i Tottens by. Många av dem vill komma till restaurangen för att äta sin mat. Thyra blir servitris och kassörska. Där arbetar hon i många år, tills ägaren avlider 1920. Då väljer Thyra att överta rörelsen och driva restaurangen i egen regi.

Några år senare har turismen ökat ytterligare i Åre och Thyra ser all anledning till att uppföra ett pensionat. Så restaurangen rivs för att ge plats år en större byggnad. År 1929 slår hon upp dörrarna till Pensionat Tottgården. Ytterligare några år senare genomgår pensionatet en renovering och uppgradering och Thyra kallar det nu för Hotell Tottgården. Här finns 50 bäddar och 37 rum. Hon kan också i marknadsföringen skryta med att hotellet har rinnande kallt och varmt vatten.

Thyras hotell blir högt ansett och populärt. Hon är också mycket mån om att sålla bland gästerna, det är inte vem som helst som får boka hos henne.

Hon driver hotellet ända fram till sin död i januari 1964.

Hon får många år i Åre under en tid då byn genomgår en otrolig utveckling. Hon får se nya hotell och restauranger uppföras, och hon får uppleva stora, omvälvande händelser för den lilla byn: 1919 äger den första störtloppstävlingen rum, 1939 invigs den första släpliften, 1952 kommer den första linbanan till. Och så – det största av allt – Alpina VM 1954.

Och genom allt detta finns Thyra Roland på plats för sina gäster.

 

 

 

 

Betraktelser, Familj och vänner, Livet

Jag längtar till Gotland

 

Det är tidig morgon den första maj. Välkommen, våren! Gillis och jag tar vår morgonpromenad och snön vräker ner. Allt är grått och vitt. Och jag minns en annan majdag då det också snöade utan slut. Den dagen reste vi till Gotland. Jag vill resa dit igen! Jag har en sådan enorm längtan till Gotland! Till riktig vår. Till värme och sol. Till grönska och blomning.

Den gången reste vi till Gotland för att jag skulle föreläsa vid Gotlands Kyrkvecka. Men vi har varit där andra gånger också. För semester, avkoppling. Sol och bad. Vila. Gotland är för mig så mycket sinnebilden för det sköna livet.

Därför är det en fröjd att läsa Maria Björkmans blogg, http://www.mariabjorkman.se för innehållet i stort, men också för glimtarna jag får om hur det är att leva och bo på Gotland. Nu senast om en kväll vid havet. Och att följa Kammebornia på Instagram och på så vis i tanken bli flyttad till ön. Att se hennes vackra bilder och läsa poetiska ord.

Och i minnena flyttas jag dit.

Minns en brinnande varm julidag då min familj och min brors familj cyklade från Visby norrut längs havet. Svettiga och trötta kom vi fram till det efterlängtade caféet. Där satt vi i skuggan och åt den godaste kanelbullen jag någonsin ätit.

Minns strosande längs de smala kullerstensgatorna i Visby. Det lilla caféet med saffranspannkakorna och kaffet.

Minns Fårö, fantastiska, karga Fårö. Promenaden längs stranden. Havsbruset, vinden, raukarna.

Minns joggingturen längs ringmuren en tidig morgon. En stund av stretchning efteråt i Botaniska trädgården.

Kanske längtar jag extra mycket eftersom jag förstår att det kommer att dröja innan jag kommer dit igen. Den här sommaren är det få som kommer att kunna åka dit. Det blir en annorlunda sommar för Gotland och gotlänningarna.

Så jag fortsätter helt enkelt att minnas och drömma och längta allt medan julkortssnöflingorna faller utanför fönstret. Välkommen, sköna maj!

Det har kommit ett brev, Skrivandet

Rörd och tacksam

Det är helt fantastiskt att få meddelanden från människor som läst mina böcker och hör av sig för att tacka. Jag blir rörd och tacksam. Det är så en speciell känsla att få beröra andra människor med det jag skriver.

Sedan min senaste bok “Det har kommit ett brev” släpptes i november har jag fått så många fina hälsningar. Senast idag.

Många hälsar att de tycker om den genre jag skriver i, alltså denna hybrid mellan verkliga personer och händelser och min egen livliga fantasi. Många väntar ivrigt på nästa bok. Och en till bok är på gång, men i en annan genre den här gången. En ren fiktiv berättelse.

Till er som hör av er: Ni kan inte ana hur mycket jag uppskattar det! Rörd och tacksam. Skickar en stor kram!

Betraktelser, Livet i fjällvärlden

Utsikt ger insikt

Ända sedan vi flyttade till vårt hus i Duved har vi varit helt fascinerade, närapå trollbundna, av utsikten från vårt matrumsfönster. Att få betrakta Åreskutan och Duveds kyrka i olika skepnader allt efter årstid, väder och tid på dagen. Vi har suttit vid matbordet, ofta med en kopp kaffe i händerna, och bara betraktat.

Någon sa  “Utsikt ger insikt”, och jag tänker att det stämmer. Att få ha dessa vyer omkring sig ger möjlighet till reflektion och eftertanke. Det gör något med oss. Inte konstigt att många vill bo nära bergen, nära havet, nära skogarna.

Och nu har vi fått ha den här vyn i snart fem år, men snart kommer utsikten att förändras. Eller, egentligen, helt tas bort. För ett tvåvånings radhus kommer att byggas på tomten framför vår, och då förvinner vår vy över Skutan och kyrkan.

Det är jättetråkigt för oss, verkligen! Men det är väldigt bra för Duved! Bostadskön är lång, många vill flytta hit, många vill bo här och det är positivt. Då behövs det bostäder. Det kan vi inte på något sätt protestera mot, man äger inte sin utsikt, och vi vill ju se vår kära by utvecklas. Det ska den få göra.

Så vi sitter vid matbordet så ofta vi kan och njuter av utsikten så länge vi får ha den kvar. Sedan kommer en annan tid. Allt har sin tid.

Berättandet, Den där elden inom, Det har kommit ett brev, Drottningen af Åre, Egenföretagare, Skrivandet

Kulturen finner alltid vägar ut

Jag går en rask promenad i vårvintersolen och ser tussilago i dikeskanten. Tänk så mycket hopp sådana små solar kan sprida! Medan jag går lyssnar jag på radio och en intervju med sångerskan Louise Hoffsten. Hon berättar om hur svårt livet är dessa dagar när hon inte får komma ut och möta sin publik, när hon inte får komma ut och göra det hon lever för – sjunga och spela musik. “Musiken tystnar nu”, säger hon. “Det är det som händer.”

Och det är så oerhört tungt att höra henne säga de orden. Men det är sant, på ett sätt. Alla konserter, musikaler, teatrar, festivalen ställs in. Musiken tystnar. Och samtidigt inte. För på samma gång pågår en motrörelse där musiken förmedlas på andra sätt. Ni har ju säkert också sett glimtar av någon av alla streamade konserter och spelningar som görs. Det är också så otroligt hoppfullt! Det säger mig att musiken inte kan tystna. Om den stoppas så finner den andra vägar ut.

Det är så med kulturen över huvud taget, tänker jag. Den finner alltid vägar ut. Musiken, teatern, konsten, litteraturen lever vidare genom allt. Och den gör att människor orkar vidare, också i de svåraste av situationer.

Regionbiblioteket Jämtland-Härjedalen gör sitt till för att sprida litteraturen vidare i dessa Coronatider, när människor inte kan mötas på biblioteken på samma sätt, på författarframträdanden eller bokcirklar. De väljer att filma författarframträdanden som ska spridas via bibliotekens kommunala och regionala kanaler till bibliotekens besökare och andra intresserade.

Och jag ska få vara en av de författarna som ska bli filmad och på så sätt få berätta om mina böcker och mitt författarskap. Det känns väldigt bra på många sätt! Också för att jag under denna vår fått flera framträdanden inställda. Så jag jobbar nu på med en föreläsning som ska handla om kvinnorna i mina tre romaner. Jag ska försöka väva samman deras liv, och tydliggöra de spår och avtryck de gjorde.

Jag önskar er alla en fin dag!