Betraktelser, En stuga vid en sjö, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Min nya bok 2022, Printz Publishing, Skrivandet, Utomhuslivet

Min höst

Det är ösregn utanför fönstren. Jag dricker kaffe och läser DN och låter tiden smyga sig fram. Och inser att hösten är på väg. Det dröjer inte länge nu. Ungefär det här vet jag om min höst:

Att älskade dottern ska börja gymnasiet på annan ort, och bara vara hemma på helgerna. Stor glädje för hennes skull, jag är säker på att hon kommer att ha det jättebra, och samtidigt vemod i mammahjärtat.

Att jag ska hinna med två ytterligare redigeringsrundor på mitt manus och sedan jobb med redaktör i december. Så galet spännande det är!

Att jag ska jobba på i Åre församling. Hoppas innerligt att vi denna höst ska kunna möta människor, ha verksamheter i gång, fira gudstjänst med människor på plats i kyrkan.

Att jag ska göra många härliga fjällturer i magiskt vackra höstfärger.

Att jag ska skriva vidare på manus nummer 2. Tänker ha några dagar då jag släpper allt annat och bara skriver. Kanske i min ensamhet i sjöstugan.

Att jag och älskade maken ska gå och träna på det helt nybyggda, och ännu inte invigda, träningscentret som ligger en minuts promenad från vårt hus.

Att jag ska börja umgås mer med familj och vänner igen. Det har varit så lite av det under pandemitiden, som för alla andra. Men jag längtar verkligen.

Att jag ska slutföra kursen i själavård som jag påbörjade i januari. En så bra och meningsfull kurs.

Jag börjar se fram emot hösten, märker jag. Den friska kylan, färgerna i träden, mörkret om kvällarna, att tända levande ljus…

Hoppas också DU ser fram emot hösten!

Betraktelser, Präst i Åre

En sommarkväll i Åre

På sommaren firar vi kvällsgudstjänst – Andrum – utanför Åre gamla kyrka varje torsdag. Igår kväll sken solen och vinden var ljum. Och det blev så tydligt att vår gudstjänst var en del av det vibrerande, pulserande livet som Åre är.

För medan vi sjöng “En vänlig grönskas rika dräkt” så kastade sig fallskärmsflygare ut från Åreskutan och landade på banan nere i byn. Människor joggade och cyklade längs vägen. Barn lekte och skrattade på gräsplanen intill. En hundkurs pågick och hundskall letade sig till oss. Några personer strövade över kyrkogården och tittade på gamla gravstenar, andra gick med raska steg mot tågstationen. Ytterligare andra satt på sina uteplatser och njöt av kvällssolen. Några promenerade i stilla mak till någon av Åres alla restauranger.

Det är så oerhört mycket folk i byn just nu och har varit hela sommaren. Ett myller av människor från olika håll och kanter. Med olika dialekter.

Allt pågick samtidigt som vi sjöng vår psalm och det kändes så fint. Som att allt omslöts av gudstjänsten, inneslöts i Guds famn.

 

Den där elden inom, Min nya bok 2022, Skrivandet

Hur blir en bok till?

Jag fick den här bilden av en god vän. Hon ursäktade sig för den bristfälliga kvalitén, men för min del gör det inget alls. För mig är det långt viktigare att jag har ett faktiskt minne från den där kvällen i november 2012, då jag hade boksläpp för min roman “Den där elden inom”.

Där står jag med fine John, som jag tror har läst alla mina böcker. Där står jag i min 40-talsdräkt, specialinlånad för den här kvällen då jag berättar en del om handlingen av boken, som utspelar sig tiden för andra världskriget. Åh! Det blev en så fin kväll! Så glad över bilden.

Många år har gått, men som ni vet har jag fortsatt att skriva. Och häromdagen hamnade jag i ett så härligt samtal med en person som ville veta mer om den bok jag nu håller på att skriva. Och hon var så genuint intresserad av mitt skrivande. Av skrivande över huvud taget. Det hon framför allt undrade var hur berättelserna kommer till. “Hur kommer de in i ditt huvud, Karin?”

Jag försökte förklara att i den bok jag nu jobbar med föddes karaktären Sonja allra först. Hon föddes egentligen för flera år sedan och jag har skrivit om henne förut, men inget som blivit publicerat. Hon är en pensionerad lärarinna som bär på lika delar klokskap som floskler. Men jag tycker mycket, mycket om henne. Jag skrev om henne, men insåg snart att hon inte är min huvudperson, det är någon annan som är min huvudperson. Men vem?

Det var då Helena kom smygande. Jag säger smygande, för hon tog inte mycket plats till en början. Jag förstod att det berodde på att hon bar på en svår, svår sorg. När jag skrev vidare om henne insåg jag vad den sorgen bestod av. Då fick hon mer liv, tog mer plats. Snart var hon min huvudperson och jag kände hur mycket jag brydde mig om henne och ville veta hur det skulle gå.

Utifrån Sonja och Helena föddes sedan de andra personerna som är viktiga i min bok. Alla de som för berättelsen framåt.

Allt det här sa jag till kvinnan jag samtalade med. Men jag underströk också att detta med att skriva är någon form av gudomlighet, magi, mystik… Det går inte att sätta ord på hur det händer. Berättelsen kommer någonstans ifrån, och jag är bara så tacksam att jag får skriva ned den. “Är du salig när du skriver?” sa kvinnan och satte egentligen ord på hur det är. Jag är oerhört lycklig när jag skriver. Tid och rum upphör.

Kulning, Livet i fjällvärlden, Präst i Åre

Kulning

Igår firade vi gudstjänst i magiskt vackra Bunnerviken utanför Handöl. Bilden har några år på nacken. I går var det nämligen ingen större mening med att ta några bilder, för allt var jämntjockt grått och regn.

Men vi fick en så fin stund tillsammans i alla fall. Vi höll till på familjens Larssons förstukvist, och den har tak, så vi blev inte blöta av regnet.

Eftersom vi inte hade några kyrkklockor att ringa i så inledde jag gudstjänsten med kulning. Det är verkligen något speciellt med att kula. Att använda ursprungsljuden i sin egen kropp och bara ropa ut toner, ut över sjön och skogarna och fjällen. Det är lite som att komma i kontakt med sitt egen inre, och med förmödrar och tidigare generationer. Som om allt smälter samman.

Jag får ibland frågan var kulning egentligen är. Så här beskrivs det:

Det är en improvisatorisk och ursprungligen funktionell form för musicerande. Kulning, eller lockrop som det också kallas, har använts som arbetsredskap inom fäbodkulturen för att locka på boskap och för att kommunicera mellan fäbodar ute i skogarna.

För många, många år sedan fick jag lära mig kulning av en  kvinna i västra Härjedalen. Hon hade kulat i hela sitt liv.  Vi möttes ute på fjället och där lärde hon mig en del om kulningskonsten. Sedan har jag fortsatt på egen hand, och för tre år sedan gick jag en kulningskurs i Dala-Floda.

Jag vill bara lära mig mer, vill bara kula mer. Det här är så fascinerande.

Livet, Min nya bok 2022, Printz Publishing

Sensommartid – vemodstid

Daggen i gräset om morgonen. De våta utemöblerna. Dimman. Mörkret som lägger sig tidigare om kvällarna. Lamporna lyser igen i fönstren. Semestern är över, skolorna börjar snart. Vi tar hem pelargonerna från sjöstugan och vet just nu inte när vi kommer dit igen.

Sensommartid. Vemodstid. Det är samma sak varje år. Det är inte det att jag inte uppskattar augusti, för det gör jag. Det är inte det att jag vill ha sommar året om, det vill jag verkligen inte. Men det är det där med tiden som går. Och som går så fort.

Nyss stod vi där i ljusgröna juni och hade all tid framför oss. All ledighet, alla bad, all gemenskap, alla grillkvällar, alla utflykter, all sol. Så fort det gick. En sommar går alltid fort. Och samtidigt inte. Vi har ju haft en lång sommar. En oerhört fin sommar. En bra sommar på så många plan.

Sensommartid. Vemodstid. Mörkret kommer att smyga sig allt närmare för var dag som går. Temperaturen kommer att sjunka. Vi går in i en ny tid. Igen. Och jag tycker om hösten och har en massa roliga saker att se fram emot. Mer redigering av manus, mer skrivande av manus, mer planering och tankar inför kommande boksläpp. Det vilar så mycket positivt i den tid som väntar. Och ändå.

Det trycker kring hjärtat när sommar går över i höst. Det är inte dags än, men snart. Det känns att det är snart.

Livet i fjällvärlden, Min nya bok 2022, Printz Publishing, Skrivandet

Min nya bok – rätt i tiden?

I min bok, som ska komma ut i april 2022, förekommer en hel del kalla bad i fjälltjärnar och sjöar, också om vintern. Boken utspelar sig  rätt ofta i ett våffelcafé bland fjällen. Jag märker, när jag läser diverse tidningar, att det är två teman som verkar vara rätt i tiden.

Ofta läser jag om människor som väljer att bada kallt, som finner livskvalitet i det. Och i dag var det en jättefin artikel i Östersunds Posten om Marianne och Johan som driver en våffelstuga bland fjällen i Tänndalen.

Så jag verkar ha fångar två rätt “heta” trender i min kommande bok. Kallbad och våfflor. Men bärande teman i boken är framför allt svek och försoning. Och möjligheten att trampa upp en ny livsväg när allt gått sönder.

Livet

Jag föddes en åskväderskväll

Jag har rätt fullspäckade dagar, så här den första veckan efter semestern. Fyra vigslar, ett dop och två gudstjänster kräver samtal och förberedelser och utförande. Roligt och meningsfullt, förstås, och huvudet känns fullt när jag kommer hem om kvällen. Då finns inget bättre än att ge sig ut i skog och mark. Att lufta tankarna, släppa dem fria.

Så, det gjorde jag igår kväll också. Medan jag gick pressade molnen ihop sig och mörknade. Himlen blev så dramatisk, jag önskade att jag hade kunnat måla. Den målningen hade behövt tjock oljefärg. Luften tätnade och jag var säker på att åskan skulle komma.

Jag längtar alltid efter åskan, den är mitt bästa väder. Jag vet att åskoväder kan vara farliga, jag vet att människor skadas och dör av åsknedslag, och ändå… Ändå finns det inget väder som fascinerar mig så mycket. Det bästa jag vet är att sitta inkurad i en filt vid fönstret och betrakta skådespelet och höra mullret, dånet, åskknallarna. Den där känslan av litenhet. Åskan lever sitt eget liv. Vi människor kan påverka mycket, men åskan gör precis som den vill, låter sig inte tämjas.

Jag föddes en åskväderskväll i juli 1972. Mamma och pappa har berättat om ovädret som pågick utanför förlossningssalen allt medan jag föddes till världen. Jag vill tro att det har ett samband med min förtjusning i åskan.

Men i går fick jag inte uppleva den. Den drog över. Det blev lugnt igen. 

Det har kommit ett brev, Skrivandet

Tänk att det jag skrivit kan beröra människor

Jag var på väg till jobbet i går morse. Gick i min egen värld med lurarna i öronen. Lyssnade på äldreforskaren Ingmar Skoogs Sommar. Rekommenderas varmt! Många kloka saker säger han om åldrandet, om äldre och om hur det blev under pandemin. Så jag gick där och lyssnade, men plötsligt blev jag hejdad av en kvinna.

Hon ville tacka för min bok “Det har kommit ett brev”. Hon sa att hon tyckte så mycket om den, att den var omöjlig att lägga ifrån sig. Att jag skulle ha en stor eloge för att jag skrev den. Jag blev så himla glad! Tacksam. Tänk att det jag har skrivit kan få beröra en annan människa på det viset. Det är ju hur stort som helst.

Jag har fått otroligt fina ord om alla mina böcker, människor som skrivit, ringt, kommit fram och tackat. Vilken enorm ynnest! Men jag tror att “Det har kommit ett brev” har lett till de starkaste samtalen. Människor har berättat om släktingar som emigrerat, om sorg och saknad och oro. Vi är ju så många i vårt land som har släktingar som drog iväg till Amerika kring förra sekelskiftet.

Som Margaret i min bok gjorde. Denna kraftfulla kvinna från Rörön i Jämtland, som blev så framgångsrik i Amerika. Det var stort att få skriva hennes berättelse. Det är stort att människor blir berörd av den.

Bild från boksläppet i Bergs kyrka. Jag sjöng och musicerade med fantastiska Astrid Åslin Kardin och Bengt-Erik Norlén.

Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Printz Publishing, Skrivandet, Upplevelser, Utomhuslivet

De sista skälvande dagarna av semester

På måndag börjar jag att jobba igen efter fem veckor av ledighet. Jag tycker att jag har varit ledig länge, har hunnit med massor, så jag är redo för arbete. Så nu försöker jag ta vara på de här sista skälvande dagarna av semester.

Dricker kaffe länge på morgonen och läser ÖP och DN. Smått heliga stunder. Skriver någon stund varje dag. Har kommit en bra bit in i manuset nu som ska bli till bok nummer två i serien. Tillbringar tid utomhus. I dag har jag varit och vandrat i Ullådalen.

Vad gör jag mer? Leif och jag går och fikar på caféet här i Duved, Café Renen, för där sommarjobbar älskade dottern just nu. Och vi sorterar och fixar här hemma, skönt att ha sådant gjort när vardagen snart tar sitt grepp om oss. Läser böcker. Klipper gräs. Spelar kort med familjen.

Och i kväll åker jag och en fin vän på boksläpp! Det är min kära författarkollega Maud Deckmar som släpper sin roman “Gud i Bardolino”. Det ska bli så roligt att uppleva!

Ungefär så ser sensommardagarna ut i mitt liv just nu. Hoppas DU har det bra!

Familj och vänner, Livet i fjällvärlden

Fäbodvall – barndomsland

Härom dagen åkte mamma, pappa och jag till vår fäbodvall utanför Hede i Härjedalen. En fäbodvall som funnits i vår släkt i generationer. Det känns när man kommer dit. Historiens vingslag över hela den platsen. Över stugan som mina förmödrar och förfäder bott i under somrarna. Över kokstugan där ost, messmör och gum tillverkats genom tiderna. Över stallet och fjöset där korna och hästarna huserade i en annan tid. 

Hit åkte mamma och pappa med mig och mina syskon genom hela vår uppväxt. Stora delar av sommarlovet tillbringades här. Jag minns fjällturer, bad i iskalla fjällbäckar och kojbyggen. Jag minns lek och vila. Påskarna var vi alltid här. Då åkte vi skoter och skidor och satt i en snögrop med näsorna mot solen.

Mamma tillbringade också alla somrar här när hon var barn. Men då var det ett annat liv här. Då var det verkligt fäbodliv med djuren som skulle ledas ut till skogen varje morgon och hämtas hem om kvällen. Min mormor och morfar hade kor och hästar fram till 1970. Det året dog min mammas yngsta syster och då orkade de inte mer, utan sålde bort djuren. Sorgen var för tung för att orka. Men min mormor sa att åren när barnen var små och hon och de var i fäboden med djuren, det var den bästa tiden i hennes liv

Nu har min yngste bror renoverat vår stuga invändigt och det blev så fint! Jag ser fram emot att åka upp och bo några nätter vid tillfälle. Jag är inte här jätteofta, men jag märker att den här platsen bor inom mig ständigt. Kanske är det därför jag gärna ägnar mig åt kulningen – det där ursprungsljudet som hör ihop med fäbodlivet.