Familj och vänner, Livet i fjällvärlden

I storstan eller fjällvärlden?

I bland kan jag längta efter att få bo i storstan. Bland husen och gatorna, caféerna och butikerna, teatrarna och konserthallarna. Bland myllret av människor. Flödet. Men allra oftast längtar jag inte efter det. Allra oftast är jag så himla lycklig över att bo precis där vi bor.

Som i går morse när älskade dottern och jag sa till varandra: “Ska vi ta med frukosten och äta den på fjället? Ja, det ska vi.” Och vi packade snabbt en ryggsäck och knallade iväg. Genom byn och sedan upp på Mullfjället. Bara en kort paus med vattenpåfyllning i ett vattenfall.

Och sedan, efter att vi tagit oss upp, få sitta på en sten och dricka kaffe och titta ut över vidderna. Det blir inte bättre än så.

Så, ja, storstan i all sin glans och jag kan verkligen längta dit, men det är här jag vill leva och bo.

En stuga vid en sjö, Familj och vänner, Skrivandet, Utomhuslivet

Sommardagar i sjöstugan

Vi har haft ett gäng härliga dagar i sjöstugan. Sådana där dagar och kvällar som är värda att drömma sig tillbaka till när vintern är här. Sådana där stunder av ren och skär sommar. Ungefär så här:

I vanlig ordning har jag vaknat tidigt om morgnarna. Då har jag gått upp och bryggt kaffe och sedan satt mig för att skriva. Antingen har jag suttit ute på altanen eller inne i stugan med altandörren öppen. (Men ljudet av vågkluck är viktigt för kreativiteten.) Jag har haft ett otroligt flöde dessa dagar. Många kapitel har blivit skrivna.

Mitt på dagen har vi tränat. En av dagarna åkte vi till Andersön och sprang. Där är det närapå magiskt vackert med Storsjön och fjällvärlden i blickfånget. Och sedan hem för att bada i sjön.

Vi har hunnit umgås med vänner. Både fikagäster och middagsgäster. Enkelt och coronasafe att sitta ute på altanen.

En av kvällarna tog vi båten bort till bryggcaféet. Så otroligt mysigt att glida fram över vattnet i solnedgång. Och att gå i land och ta en kaffe och sitta ner en stund.

Och vad mer? Jo, hallonplockning, läsning, vila… Mycket fina sommardagar med andra ord. Bevarar dem i mitt hjärta.

 

Livet i fjällvärlden, Präst i Åre

En helg i ett prästliv

Den här helgen som var gick jag in och jobbade, trots att jag egentligen hade semester. Det blir så ibland , schemat går inte ihop. Men jag gjorde det med glädje! Häng med, så får du höra om min helg!

Helgen för min del inleddes på fredagen då jag satt på mitt kontor och gjorde en hel radda förberedelser. Jag hade också ett samtal med ett kommande vigselpar. Ett fint och berörande samtal. Det är en av de stora förmånerna som präst – alla möten med människor. Att för en stund få dela liv och ta del av andra människors tankar och upplevelser.

På eftermiddagen hade jag en vigsel i Duveds kyrka. Vackert och innerligt var det. Vigselparets små bedårande döttrar både läste bibelord och sjöng en sång för sina föräldrar. (Duveds kyrka är den kyrka vi får vara i nu under pandemin, i annat fall får dop, vigslar, begravningar ske utomhus.)

På lördagen satte jag mig i bilen och åkte till den lilla byn Arvesund vid Storsjöns strand. Där, på Ångaren Östersund, hade jag en vigsel. Med makalös utsikt över sjön och fjällen. Och i soligt och vackert väder.

På söndagen hade jag en friluftsgudstjänst i Fröå. Också då var det fint väder, också då var utsikten magisk över Åreskutan. Jag inledde gudstjänsten med att kula. Det kändes helt rätt i den miljön, där det genom historien funnits fäbodvallar. I min predikan vävde jag in Anna Larsdotter, som var den som år 1744 hittade koppar i Fröå. Efter det drog kopparbrytningen i gång där. Hon var med och förändrade historiens gång, men hon hann nog aldrig få någon uppskattning för det hon gjorde – hon dog bara ett år senare i barnsäng.

Senare den eftermiddagen hade jag en vigsel vid Tegeforsen. Medan människor runt omkring solade på klipphällarna och badade sa vårt vigselpar sina “ja” till varandra. Som en glimt av evighet mitt i livet som pågick.

Ja, det var min arbetshelg. Kände mig fylld av tacksamhet.

Berättandet, Det har kommit ett brev, Skrivandet, Skrivateljén

När bokcirklar samtalar om min bok

Jag gillar den här bilden från mitt författarframträdande på Åre bibliotek i höstas, när jag precis hade släppt min bok “Det har kommit ett brev”. (Det var på den tiden då man fortfarande kunde samla en större grupp människor i en lokal och ha ett kulturellt evenemang… ) Jag gillar bilden för jag ser nästan lite galen ut. Jag undrar vad jag berättar om just där och då. Men det märks att jag trivs. Jag gör ju det när jag får berätta om mina böcker och mitt skrivande. Det är lustfyllt.

Nu kan jag inte, som alla förstår, vara ute och berätta, och därför blir jag extra glad när jag får meddelanden från människor att de läser min bok i sina bokcirklar. Det är en nästan hisnande känsla att tänka på det. Att människor läser min bok och sitter sedan och samtalar om boken, om personerna i boken, om handlingen… Det känns väldigt hedrande! Och jag skulle så gärna vilja vara en liten fluga på väggen…

I samband med att min förra bok, “Drottningen af Åre”, släpptes blev jag inbjuden att vara med vid några bokcirklar. Det var väldigt roligt! Då satt jag där med människor som läst boken, som hade frågor och synpunkter om boken, som gjorde boken ännu mer levande för mig. En stor ynnest! Det får gärna bli mer sådant så småningom.

Hoppas ni har det bra! Här regnar det som bara den, men jag har tagit en löptur och kom hem dyngsur. Dessutom håller jag på att måla om vårt sovrum. En får ta vara på dagarna…

Berättandet, Musiken

Jag saknar musiken

Jag tänker på alla musiker, skådespelare, artister, dansare och alla andra som på olika sätt arbetar med scenproduktioner. Jag tänker på dem nu i coronatider. På inställda jobb och utebliven inkomst. Det är många som sliter ont nu. Som bara väntar på, och längtar till, den dagen när pandemin är över. När livet kan bli lite mer normalt igen.

Jag har också fått en lång rad inställda framträdanden pga pandemin, men mig är det inte synd om, jag har ändå en inkomst. För mig står det inte och faller med arvoden från mina framträdanden.

Men det tar inte bort min längtan efter att få komma ut och berätta om mina böcker igen. Eller komma och ut och sjunga. Just nu är det musiken jag saknar mest! Jag har ändå sysslat med sång och musik i så många år, och ett så här långt uppehåll har jag aldrig haft. Den där fantastiska känslan i att stå inför en publik och skapa något tillsammans med andra musiker.

I mitt huvud snurrar idéer och uppslag till den där dagen då jag kan ut och musicera igen. Grunnar på musiker som jag gärna skulle samarbeta med. Grunnar på låtar att framföra. Grunnar på texter att väva ihop allt med.

Också med vetskapen om hur oerhört viktig kulturen är för människan. Dels för oss som arbetar med kultur, men också, förstås, för dem som kommer och tar del av den. Publiken. Livet blir så mycket fattigare utan kulturens olika uttryck. Må pandemin snart vara över.

Familj och vänner, Livet i fjällvärlden

Magiskt vacker cykling

Det var en dramatisk himmel igår när vi gav oss av på våra cyklar. Tunga moln och hot om regn. Och nog regnade det en hel del under de timmar vi var ute, men emellanåt kikade solen fram.

Framför allt var det härlig cykling i magiskt vacker natur. Så vackert att jag emellanåt glömde hur tufft det faktiskt var att ta sig upp för alla de där backarna. Men till slut, när vi kom fram, var det värt mjölksyran i benen, svetten som klibbade, hjärtat som dånade i bröstkorgen. För då kom vi fram till det här:

Till fantastiskt vackra Rensjön. På höjderna, med blicken som fick vila över landskapet, satte vi oss och drack kaffe och pustade ut. Och insöp allt det vackra. Gillis la sig i blåbärsriset vid våra fötter och vilade.

Cykling är ett otroligt bra sätt att ta sig ut i markerna. Kvinnan som har inspirerat mig allra mest till trailcykling är Sara Rönne. Kika gärna in på hennes blogg! Hon skriver så entusiasmerande om äventyren, löpningen, cyklingen och om att ta vara på livet. (Hon var dessutom den som såg till att jag gjorde mitt allra första vinterbad. Det var på Internationella kvinnodagen 2019. Oförglömligt!) Här finns hon: http://www.traningsgladje.se

Egenföretagare, Livet i fjällvärlden, Skrivandet, Utomhuslivet

Jag springer och berättelsen lossnar

Jag springer i regn, och det finns absolut ingenting bättre jag kan göra när jag kört fast i berättelsen. När jag låter kroppen arbeta, hjärtat hamra, svetten rinna och regnet ösa ner över mig, så är det som om allt lossnar. Plötsligt förstår jag varför den personen har hamnat där den hamnat, plötsligt inser jag att den personen behöver tala ut med den, plötsligt ser jag så klart vart min berättelse är på väg. Det är så fascinerande!

Så när jag kommit hem och tagit av mig de dyblöta kläderna och fått mig en varm dusch och en kopp te, så kan jag gå ut till min skrivarateljé och fortsätta att skriva. Då hamrar fingrarna mot tangenterna igen. Och det blir många sidor skrivna.

Det har kommit ett brev

När min bok får betyda något för en annan människa

När vi kom hem från vår lilla semestertripp låg ett brev i brevlådan. Bara det att få ett riktigt pappersbrev är ju fantastiskt! Och i brevet låg detta vackra tovade hjärta – ett bokmärke – och ett fint kort.

Brevet är från en Carin i Småland som läst min bok “Det har kommit ett brev” och ville tacka för läsupplevelsen. Hon skriver:

Fantastisk läsning…jag tyckte så mycket om den! Tack.

Och jag blir glad och rörd över att min bok får betyda något för en annan människa. Så mycket att den människan tovar ett hjärta och lägger i ett brev och skickar det till mig.

Tack, Carin!

 

Betraktelser, Livet i fjällvärlden, Skrivandet

Hur föds en berättelse?

Jag förundras ofta hur en berättelse föds. Var idéerna kommer ifrån. Hur det kommer sig att något litet börjar spira som sedan kan växa till att bli en hel berättelse, kanske en hel roman.

Det hände mig igen härom dagen. En berättelse bara kom till mig. Jag hade snörat på mig skorna, hängt på mig ryggsäcken och börjar vandra upp mot Mullfjället. Jag gick och det är rejält brant så svetten rann ner för ryggen. Och då, med vinden mot ansiktet, såg jag ett hus framför mig och några personer som finns kring det huset. En av personerna kliver fram lite extra och jag förstår att hon har något att berätta. Jag begriper var huset ligger, jag får en uppfattning om den konflikt som ska bli löst, jag får lite mer grepp om de andra personerna.

Och så är jag i gång! När jag kommer hem, trött och svettig, bara måste jag öppna datorn och skriva ner det jag nu känner till. Jag vill inget hellre än att skriva ner den här berättelsen. Sedan får vi se vad det leder till.

Visst är det förunderligt hur kreativiteten fungerar! Och var kommer de ifrån, de här idéerna?

Livet, Präst i Åre

Nu har jag varit präst i 20 år

Här sitter jag på min mottagning efter prästvigningen i Härnösands domkyrka den tolfte  juni 2000. Karin snart 28 år. Nybliven präst. Glad och stolt efter en oerhört vacker och innerlig prästvigning. Förväntansfull och ivrig inför att få börja min första tjänst som präst.

20 år har gått. 20 år av arbetsglädje och oändligt många stunder av högtidlighet, gudomlighet, närhet. Men också 20 år av hög arbetsbelastning, stress och känsla av otillräcklighet. Det är många gånger fantastiskt att få vara präst, och det är många gånger väldigt svårt.

Jag tänkte kika tillbaka på de här åren. Häng med, om du vill!

Juni 2000-juni 2001: Pastorsadjunkt i Brunflo pastorat. Ett givande, berikande, lärorikt år.

Juni 2001-augusti 2004: Komminister och arbetsledare i Ängsmokyrkan i Torvalla. Fantastiska år i nästan helt nybyggd kyrka med ett oerhört kreativt arbetslag.

Augusti 2004-juni 2005: Jag hade förmånen att arbeta som stiftsadjunkt i Härnösands stift med inriktning gudstjänstutveckling. En dröm som blev sann.

Juni 2005-april 2006: Vår älskade dotter föddes och jag valde att säga upp mig från stiftsadjunktstjänsten. Jag ville inte vara på resande fot så mycket som det arbetet krävde, nu när jag hade blivit mamma.

April 2006-augusti 2009: Komminister i Lockne, Marieby och Näs. Tre fina år med oförglömliga upplevelser med församlingsbor och medarbetare.

Augusti 2009-april 2012: Studentpräst vid Mittuniversitetet i Östersund. Det var något helt annat och mycket stimulerande och utvecklande. Glad att jag fick möjligheten!

April 2012-jan 2016: Jag fick ett samtal från Åre församling och en förfrågan om att bli deras kyrkoherde. Efter många funderingar tillsammans med familjen valde jag att tacka ja. Så vi flyttade till Duved och ett nytt liv började. Några år följde som har kommit att präsgla mig som människa på många sätt.

Jan 2016: Jag valde att säga upp mig från kyrkoherdetjänsten och fick då möjligheten att arbeta kvar som komminister på 50%. Det är ett av de bästa beslut jag fattat. Jag får vara kvar i en församling jag älskar, jag får ägna mig enbart åt de uppgifter jag vigdes till som präst – gudstjänster, dop, vigslar, begravningar, själavård – och jag får också mer tid till mitt skrivande och andra kreativa uttryck.

Juni 2020: Här är jag nu. 20 år har gått. Så oändligt mycket som hänt i min tjänst som präst och i mitt privatliv och i mitt kreativa liv. På ett sätt är jag en helt annan än den jag var då. På ett annat sätt är jag precis den samma som hon som sitter där på mottagningen efter prästvigningen.

Den psalm som burit mig genom de här åren i både glädje och förtvivlan är den här:

Öpnna mig för din kärlek, världen behöver mig, världen behöver din kärlek strömmande genom mig.

Forma mig för ditt rike, uppväck mig, ge mig liv. Tag mig nu in i din lydnad. Herre, förvandla mig.

Nu till din tjänst, o, Herre, ger jag min kropp och själ. Låt mig ur döden få uppstå. Kristus, du livet är.

Omslut mig med din kärlek, världen behöver mig. Världen behöver din kärlek strömmande genom mig.

(Sv Ps 96)

Här håller jag en andakt i samband med Undersåkerskörens vårkonsert för något år sedan.