Präst i Åre

Denna märkliga, overkliga tid

När allt är som vanligt brukar den här tiden på året vara en hektisk tid i mitt jobb. Vi brukar planera och förbereda och trappa upp inför advent, jul och nyår. Då brukar allt snurra på i en oerhörd hastighet – det är jobbiga veckor, men framför allt väldigt, väldigt roligt och meningsfullt. Massor av gudstjänster, konserter, vigslar och dop. Massor av möten med människor.

I år är det, som alla förstår, precis tvärtom. I dag har vi fått veta hur vi ska arbeta framöver för att kunna följa Folkhälsomyndighetens nya och tuffare restriktioner. Det som förstås påverkar oss mest är att vi får vara enbart 8 personer vid våra gudstjänster. 8 personer vid dop, vigslar, begravningar. Det är en jobbig insikt, samtidigt som det ju är självklart! Ska vi slippa pandemin i världen måste vi nu alla ta ansvar. På riktigt.

Så, vi går mot en annorlunda advents- och jultid. Mörkret känns mer kompakt än vanligt. Men i fönstren börjar adventsljusen lysa redan nu, den där längtan efter ljus är så påtaglig. Och, som vår biskop Eva skrev: “Tron ställs inte in. Hoppet ställs inte in.” Nej, hoppet får fortsätta bära oss framåt.

Var rädda om er!

/Karin

 

Livet

Nej, du behöver inte vara perfekt

Jag försöker steka köttbullar. Vi har köpt en sådan där speciell köttbulletång som ska göra köttbullarna runda och perfekta. Inte ens med en köttbulletång blir de runda och perfekta. Jag har aldrig i hela mitt liv fått till runda och perfekta köttbullar. De blir sneda, vinda, krokiga, böjda, trasiga. Men ofta smakar de gott i alla fall.

Och när jag nu står där och steker och försöker och svär tyst för mig själv, börjar jag stilla fundera på varför de ens behöver vara runda och perfekta. Är det inte i själva verket smaken som är det enda viktiga?

Och genast flyter tanken vidare till livet i stort. Strävan efter det perfekta. Inte minst i advents- och juletid. Välstädade hus som pyntas och fejas, upplysta trädgårdar, vackert inslagna julklappar, Disneyjulgran, inredning i rött eller vitt eller guld allt efter inredningsmagasinens senaste reportage. Hemlagad julmat och sju sorters julkakor. Helst nybadade barn med välstrukna kläder och tindrande förväntansfulla ögon. Den perfekta julen. Det perfekta livet. Titta, vi har fixat det! Trots att vi arbetar som små skållade troll, så har vi fixat att åstadkomma den perfekta julen. Nu är vi trötta så vi nästan stupar, men vad gör väl det?

Kanske är det läge att ta ett steg tillbaka. Vill vi ha en perfekt jul eller en jul med gemenskap och värme? Vill jag ha ett perfekt liv eller ett liv där jag kan må bra och vara trygg? Behöver JAG vara perfekt för att duga, eller räcker det att jag är som jag är?

Det räcker med att ta ett steg tillbaka och kika in i det där stallet där det lilla barnet föddes en gång. Där Gud blev människa. Det fanns inget perfekt över den situationen, inte över huvud taget, inget guldglittrande, inget välstädat. Ändå var det där undret skedde. Ändå var det precis så det var när Maria gungade himlen i sin famn. I smutsen, på den trampade jordgolvet, i en flämtande oljelampas sken. Men där fanns kärleken. Där fanns gemenskapen och hoppet.

Så jag fortsätter steka mina allt annat än perfekta köttbullar. Och jag ska äta dem med glädje.

Livet

Adventsmys

Det har varit en alldeles speciellt mysig dag i advent. Den började med morgon vid matbordet med levande ljus, tidning och kaffe i tystnad och ensamhet. När resten av familjen vaknat drog vi igång bakning och dottern och jag bakade lussekatter. Hon for sedan till stallet till ridlektion och jag tog med vår hund på en skön långpromenad. När jag var tillbaka kokade jag kaffe och glögg och tog fram pepparkakor och våra nybakade lussekatter. Grannarna kom och vi hade en mysig stund ihop med mycket skratt och prat. När de gått lagade L och jag pasta- och kycklinggratäng och till middagen fick vi besök av två av dotterns kompisar. De ska sova över så här är riktig myskväll ikväll med film och snacks. Gillar adventstiden mycket, mycket.