Berättandet, Familj och vänner, Musiken

En härligt kreativ förmiddag

Idag åkte jag hem till Linda Forss för att fortsätta arbeta inför vinterns julföreställningar. Förteställningar med berättelser och musik på temat “Dagen är kommen – önska dig en god jul”.  Och ja, det är lite märkligt att sitta och sjunga julsånger när sommaren är som vackrast utanför fönstret, men varför inte? Vi har konstaterat att tiden går så fort, lika bra att vara förberedd. Läs gärna mer om detta HÄR!

Ja, vi har förberett julföreställningar, men allra mest har vi mötts i kreativitet. Det är så fantastiskt att möta en annan människa som också bär på berättelser, formuleringar, toner och musikglädje. En kommer in i ett speciellt flow, tiden flyger iväg. Det är välsignat!

Så nu är jag så uppfylld och glad och ska ta tag i ett annat projekt – gårdsloppis med älskade dottern.

Önskar Dig en fin dag!

/Karin

Betraktelser, Familj och vänner, Livet

En dotter som levererar klokskap

Det är inte ofta jag får med dem på samma bild, men här är de! Älskade dottern och älskade maken. Två personer som betyder oändligt mycket för mig. I mitt liv är de kärlek, trygghet och livsglädje.

Och klokskap. Inte minst. Av älskade maken lär jag mig massor, nästan varje dag, för han är en synnerligen klok människa. Men i det här inlägget ska jag skriva om två kloka saker som älskade dottern lär mig. Alla andra saker hon lär mig får jag skriva om en annan gång.

Men, som sagt, två kloka saker:

  1. När hon var liten, kanske runt två år, vaknade hon varje morgon runt halv fem, slog upp sina blå ögon och sa med glad röst: “Fin dag!” Och det sa hon oavsett om det var kolsvart utanför fönstret, oavsett om det var snöstorm eller regnoväder. Fin dag. Jag var trött och sliten och kunde inte riktigt stämma in i hennes jublande välkomnande av en ny dag. Men jag tänkte efter ett tag: Tänk att ta emot en ny dag på ett sådant sätt! Tänk att möta en ny dag med en sådan tillit till livet! Jag bestämde mig för att försöka. Det som har hänt nu är att hon blivit en morgontrött snart tolvåring, och jag har blivit en morgonpigg snart 45-åring. Jag kanske inte kan säga “Fin dag” med jubel i rösten varje morgon, men jag har sannerligen blivit morgonpigg och väldigt, väldigt förtjust i tidiga morgnar. Så, tack för den, älskade dotter!
  2. För några månader sedan började hon tjata så smått om att få måla om i sitt rum. När vi flyttade in i huset för snart två år sedan önskade hon lila väggar, och det fick hon. Men nu, som sagt, ville hon byta färg till vit. Och jag sa, vuxet och förnuftigt: “Nej du, du önskade lila och det fick du, nu får du ha lila väggar. Man kan inte hålla på och måla om hur ofta som helst.” Tystnad. Hon: “Hur ofta kan man måla om då?” Tystnad. Mamman funderar. Jag: “Ja, när det har gått så där 5-10 år kanske.” Tystnad. Hon: “Vid det laget har jag redan flyttat hemifrån.” Lång tystnad. Stark insikt hos mamman: Ja, då har hon flyttat hemifrån. Jag: “Det är klart att vi ska måla om i ditt rum. Vilken färg vill du ha?”

Ja, två exempel på hur hon lär mig att ta vara på livet och dagarna. Hur hon på sitt sätt ger mig insikterna om livets korthet och förgänglighet. Jag är väl medveten om att en inte kan göra allt här och nu bara för att en har insikten om att livet fort är över, men jag tror det är en gåva att kunna vara medveten om detta. Att ta chanserna när en får dem, att glädjas över de glädjeämnen en har, att ta hand om livet, dagen, dem man har omkring sig, och sig själv, på bästa sätt.

Hoppas NI tar hand om den här nya dagen. Önskar er en FIN DAG!

/Karin

Betraktelser, Familj och vänner

Nu är det en härlig tid

Hej mina läsare! Känner ni av våren?

Skenet över Åreskutan dessa vårvinterkvällar är rent magiskt. Vi sitter i matrummet och betraktar skådespelet som utspelar sig framför våra ögon. Nu är det en härlig tid!

Och älskade dottern och hennes kompis känner av våren och vägrar vinterskor och vinterjacka och mössa. Så försvinner de ut tunnklädda och med gympaskor, men jag hejdar dem inte. Jag minns ju så väl hur det var! Den där längtan efter våren och värmen och solen och lättheten. Så står de där tätt ihop vid soptunnan och planerar för en ny Musicaly.

Och åter igen, precis som varje vår när ljuset kommer, undrar jag för mig själv hur vi ens orkar oss igenom vintern och mörkret. Då, när mörkret är så kompakt och aldrig riktigt ger sig. Men det gör vi ju. Vi kämpar på. Och gläds extra mycket när våren och ljuset är här!

Kram från Karin med vårkänslor

Livet

Jag ska öppna ett café

Ja, någon gång hoppas jag att jag ska göra det. Jag önskar att mitt liv blir så långt så jag hinner det. Det är så oändligt mycket jag vill hinna med, och att driva ett café är en sådan sak. En sådan längtan. Jag drömmer om en liten lokal med spontade väggar och små runda bord med rödvirutiga dukar och en öppen spis där elden alltid brinner. Jag drömmer om att stiga upp tidigt om morgonen och baka bullar, och sedan ägna resten av dagen åt att servera trevliga gäster. Jag vet att min dröm är lite väl romantiserad, jag fattar att det är ett väldigt slitigt arbete, men det är en mysig dröm att gå omkring och bära på.
 
Jag gillar verkligen att baka, men jag gör det alldeles för sällan. Kanske kan det vara en nyårsplan – att baka mer. Men idag bakade jag och älskade dottern saffransbullar. Det var en mysig stund med bakningen och levande ljus och julmusik i bakgrunden. Goda blev de också. Det är något visst att äta en nygräddad bulle och dricka en kopp kaffe.

 Den här bilden har några år på nacken, sex år tror jag bestämt. Då drev jag, och finaste Gabrielle, Hara Bryggcafé i en vecka. Då bakade vi både tidiga morgnar och sena kvällar för att kunna servera gäster om dagarna. Det var en väldigt fin vecka, som gav mersmak!

Så, vem vet, en dag slår jag kanske upp dörrarna till mitt alldeles eget café. Då är ni varmt välkomna!

Livet

Downshifting – och det där med att våga

Gillis väckte mig vid sex, som vanligt. På ett mycket mjukt och inkännande sätt lade han sin nos mot min hand, och förmedlade helt stilla att ett ny dag precis börjat. Vi tog en kort promenad i mörkret och jag hämtade tidningen. Så satt jag vid matbordet i ljuset från fladdrande lågor och drack kaffe och läste. Vid sju vaknade resten av familjen och vi åt frukost tillsammans. Sedan vinkade jag av dottern som gick till skolan.
 
Timmarna som följde innebar skiftande arbetsuppgifter här hemma vid datorn och med gitarren. Och så den där efterlängtade långpromenaden. Klockan halv två kom dottern hem och jag gjorde en varsin svartvinbärssmoothie till oss och vi satt ner och pratade. Sedan hjälptes vi åt med hennes matteläxa tills det var dags för henne att ge sig av till stallet för ridlektion.
 
Och det var precis då, när jag stod i fönstret och såg henne gå iväg, som jag riktigt slogs av den stora ynnesten i att leva det liv jag lever nu. Tänk att vara hemma så mycket att jag får dela så mycket tid med älskade dottern! Tänk att vi nu för tiden sitter och äter frukost i lugn och ro tillsammans. Tänk att jag nu för tiden är hemma och tar emot henne när hon slutar skolan strax efter ett! Tänk så många fler samtal vi får ha, så många fler skratt vi får dela, så många fler minuter av läxläsning! Att få vara långt mer närvarande än jag var under de mest hektiska arbetsåren.
 
Jag har verkligen downshiftat, och det här är den stora, stora vinsten och bonusen – tiden med älskade dottern. Jag gjorde allt jag kunde också under de hektiska åren att få till mycket tid med henne. Klev upp ännu tidigare för att hinna jobba innan hon vaknade. Satt uppe till sent på kvällarna för att hinna jobba när hon hade gått och lagt sig. Allt för att inte låta jobbet “stjäla” för mycket av vår tid. Det gick det också, men det hade sitt pris.
 
Nu jobbar jag halvtid, och den andra halvan är helt min egen som jag lägger upp som jag vill. Jag skriver och förbereder saker när det passar mig bäst. Jag tackar ja eller nej till föreläsningsjobb eller sånguppdrag. Jag kan planera min egen tid så att inte familjen kommer i kläm. Förstås finns det saker emellanåt som jag säger ja till trots att det går ut över familjen, det går inte att leva helt utan krockar, men det hör till undantagen. Det är en ynnest att själv kunna styra sin egen tid så mycket som jag gör idag.
 
Alla val får sina konsekvenser, och detta mitt val har gett mig ett mycket rikare liv och jag mår så mycket bättre. Men mitt val innebär också att jag har sämre lön, osäkrare ekonomi. Men, vet du, det kan jag verkligen leva med! Jag är inte den som oroar mig så mycket. En får göra lite andra prioriteringar än tidigare. Jag har sålt min bil. Jag köper inte lika mycket kläder som förr, och när jag köper något är det väl genomtänkt, och kläder jag kan använda under lång tid. Det kommer bli färre utlandsresor (vilket i och för sig känns bra med tanke på klimatpåverkan). Jag lagar oftast mat från grunden för jag har tid till det.
 
Ja, jag har downshiftat, och kan i mycket större utsträckning njuta av allt som vi har precis utanför dörren. Vandringarna, skidturerna, cyklingen. Just nu framför allt skidåkningen. Vilka helt ljuvliga dagar! Jag är mycket glad att jag vågade ta steget.