Betraktelser, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden

Rakt in i en akvarellmålning

Vi åkte skidor i Ullådalen igår. Det var som att åka rakt in i en akvarellmålning. Vita, blå och grå nyanser var jag än tittade. Jag åkte på mina turskidor, det är den bästa sortens skidåkning, tycker jag. Att bara ge sig ut i det vilda, inte behöva några spår, vara den som gör spår.

Vi mötte några människor där vi åkte, men inte många alls. Det är en annan tid nu med betydligt färre gäster i dalgången. Den här perioden har sin tjusning, utan tvekan. En annan tystnad och enslighet.

Jag lärde mig att januari på sydsamiska betyder isklangstid. Har du någonsin hört något så vackert? Och just idag har vi lämnat isklangstiden och gått in i februari. Det ljusnar allt mer.

Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Utomhuslivet

En gnistrande vinterdag i Ullådalen

Nere i byn i Duved var det -20 grader idag på förmiddagen. Vi tänkte först att det skulle få bli en inomhusdag. Vilken tur att vi tänkte om. För mitt på dagen tog vi bilen till Ullådalen, Ida-Maja och jag, och fick en helt makalös skidtur. Känslan av att åka rakt in i en helt perfekt vinterbild. Klarblå himmel, sol, gnistrande vita vidder och där uppe bara runt -10.

Det var en hel del människor ute, men inte alls så mycket folk som det varit under jul-och nyårshelgerna. De flesta har behövt åka hem till jobb och vardag. Och ännu en gång känner jag en gränslös tacksamhet över att få bo här, att inte behöva åka härifrån när helgen är över.

Familj och vänner, Livet

Den bästa dagen 2020

Jag blickar tillbaka på året som gått. Detta speciella, och på så många sätt, svåra år. Och jag konstaterar att den 2 februari 2020 var årets klart bästa dag. Den innehöll allt vackert en dag kan innehålla. Jag är så tacksam att vi fick uppleva den dagen.

Älskade Ida-Maja konfirmerades. Klädd i Hededräkten skred hon in i Undersåkers kyrka tillsammans med sina konfirmationskompisar. Kyrkan var proppfull av människor, vi satt tätt ihop i kyrkbänkarna. Det var en vacker och känslosam konfirmation. Inte minst när Ida-Maja och två av hennes kompisar dansade så hjärtat nästan slets ur kroppen. Så oerhört starkt!

Efteråt samlades vi i Sankt Olofsgården i Åre för lunch. Sextio personer var vi. Familj, släkt och vänner. Så fantastiskt att tänka på nu! Vi åt och pratade, skrattade och kramades. Och flera av Ida-Majas kompisar ställde sig upp och höll tal. Bara en sådan sak!

Den där dagen står för glädje och livskraft, gemenskap och kärlek. Tänk att vi fick uppleva den! Jag är så innerligt tacksam.

Den fantastiska bilden är tagen av Sara Björkebaum.

 

Egenföretagare, Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Skrivandet, Utomhuslivet

Ännu är det höst i Åredalen

I morse låg ett tunt snötäcke över markerna, men bara mycket tunt. Vintern har inte kommit än. Istället har vi underbar höst. Jag tycker mycket om hösten när vemodet i samband med sommarens slut är över. Jag tycker om färgerna i september och oktober, jag tycker om kalheten och kargheten i november.

Jag har upplevt många fina dagar den här hösten på fjäll och i skogar. I ensamhet och tillsammans med andra. Här är några bilder från de här dagarna.

Bilden ovan är från en dag i oktober när min familj ihop med goda vänner var på ripjakt.

Den här bilden är från vackra byn Klocka, några mil väster om Duved. Vi åkte dit för att se om isen lagt sig och vi kunde åka skridskor. Den hade inte alls lagt sig. Men vi kunde sitta vid sjöglittret och elda och dricka kaffe.

I slutet av oktober kom den första snön, men den försvann lika fort. Men älskade dottern hann i alla fall ge sig ut på sin snowboard i Ullådalen. 

Och så igår. Vi var tillbaka i Klocka. Det var så oerhört vackert. Ja la ut den här bilden på Instagram. En person skrev att november uppmanar till stillhet och eftertanke. Det är verkligen så. Jag fångar dagsljus och naturupplevelser så mycket jag kan. Däremellan skriver jag.

Berättandet, Drottningen af Åre, Egenföretagare

Paket från Viveca Sten

Det händer ibland att livet bjuder på överraskningar. Så tänkte jag när jag hämtade in posten en dag och fann en paket från Viveca Sten. Ett paket med hennes senaste bok “Offermakaren”, en termos med bokseriens namn, “Åremorden” och en fin hälsning.

Jag har träffat Viveca Sten några gånger. Hon har ju hus här i Åredalen och tillbringar en del tid här. Första gången vi möttes var i november 2017 då jag släppte min bok “Drottningen af Åre”. Boksläppet ägde rum på Hotell Åregården och det var proppfullt med folk i Malmstensrummet där jag skulle presentera min bok. (Så svårt att tänka sig det nu i dessa tider.) Och mitt bland alla människorna stod Viveca. Och jag blev starstruck, förstås! Hon är ju en av våra största författare. Hon köpte ett signerat ex av mig. Bara en sådan sak!

Vid ett annat tillfälle då vi möttes berömde hon min bok mycket, och det känns ju jätteroligt!

Och nu damp det här paketet ner i min brevlåda och jag blev så himla glad! Jag har precis börjat läsa boken nu.

Här är jag på Åregården den där helt oförglömliga novemberdagen då “Drottningen af Åre” släpptes.

Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Röra på kroppen, Skrivandet, Skrivateljén

Att träna på morgonen

Älskade dottern och jag har infört en ny rutin; att någon gång i veckan åka och träna på gymmet på morgonen. Så idag steg vi upp 5.45 och åkte till Sats i Åre och tränade. Det finns många fördelar med att träna på morgonen:

  • Det är nästan tomt på gymmet, till skillnad mot hur det är på eftermiddagar och kvällar. (Det är väldigt bra så här i Coronatider.)
  • Det är magiskt morgonsken där utanför fönstren, så det är en härlig sak att träna och samtidigt blicka ut över vyerna. (Sats i Åre kan vara ett av de vackraste gymmen som finns, med utsikt över fjäll och sjö.)
  • Träning på morgonen ger god energi för resten av dagen. Så efter att vi tränat, kommit hem och duschat och ätit frukost, gav sig dottern av till skolan och jag gick ut till skrivateljén. Vi var väldigt peppade båda två inför en ny dag. Klart bra!
  •  Det är skönt att ha träningen avklarad när dagen börjar.

 

Livet i fjällvärlden, Präst i Åre

En helg i ett prästliv

Den här helgen som var gick jag in och jobbade, trots att jag egentligen hade semester. Det blir så ibland , schemat går inte ihop. Men jag gjorde det med glädje! Häng med, så får du höra om min helg!

Helgen för min del inleddes på fredagen då jag satt på mitt kontor och gjorde en hel radda förberedelser. Jag hade också ett samtal med ett kommande vigselpar. Ett fint och berörande samtal. Det är en av de stora förmånerna som präst – alla möten med människor. Att för en stund få dela liv och ta del av andra människors tankar och upplevelser.

På eftermiddagen hade jag en vigsel i Duveds kyrka. Vackert och innerligt var det. Vigselparets små bedårande döttrar både läste bibelord och sjöng en sång för sina föräldrar. (Duveds kyrka är den kyrka vi får vara i nu under pandemin, i annat fall får dop, vigslar, begravningar ske utomhus.)

På lördagen satte jag mig i bilen och åkte till den lilla byn Arvesund vid Storsjöns strand. Där, på Ångaren Östersund, hade jag en vigsel. Med makalös utsikt över sjön och fjällen. Och i soligt och vackert väder.

På söndagen hade jag en friluftsgudstjänst i Fröå. Också då var det fint väder, också då var utsikten magisk över Åreskutan. Jag inledde gudstjänsten med att kula. Det kändes helt rätt i den miljön, där det genom historien funnits fäbodvallar. I min predikan vävde jag in Anna Larsdotter, som var den som år 1744 hittade koppar i Fröå. Efter det drog kopparbrytningen i gång där. Hon var med och förändrade historiens gång, men hon hann nog aldrig få någon uppskattning för det hon gjorde – hon dog bara ett år senare i barnsäng.

Senare den eftermiddagen hade jag en vigsel vid Tegeforsen. Medan människor runt omkring solade på klipphällarna och badade sa vårt vigselpar sina “ja” till varandra. Som en glimt av evighet mitt i livet som pågick.

Ja, det var min arbetshelg. Kände mig fylld av tacksamhet.

Betraktelser, Kvinnor osm lämnat avtryck, Livet i fjällvärlden

Kvinnor som gör avtryck – Thyra Roland

Alla dessa kvinnor genom historien som lämnat avtryck. Som lämnat spår.

En av dem är Thyra Roland. Precis som fröken Kristina Hansson, huvudpersonen i min roman “Drottningen af Åre”, drev Thyra hotell. Och hon gjorde det mycket framgångsrikt under den där allra första tiden som Åre var turistort. Hon drev det hotell som fortfarande finns kvar och som idag heter Tott Hotell.

Men vem var hon, fröken Thyra Roland? Jag läser på och får veta att hon föds i Yllestad i Värmland 1875. Vad det är som gör att hon kommer till Åre vet jag inte, men runt 1910-1915 lämnar hon hembygden och flyttar till fjällvärlden. Kanske har hon hört talas om att Åre är en by som växer, att man här satsar på turismen, att det kommer att finnas arbete inom restaurang och hotell. Kanske längtar hon efter fjäll- och friluftsliv, så som många gör som kommer hit under den här perioden.

Jag ser framför mig hur hon kommer med tåget till Åre. Hur hon kliver av vid järnvägsstationen och ser sig om i det som ska bli hennes by nu. Ser Åreskutan, bondgårdarna, den gamla stenkyrkan, lanthandeln… Hon rättar till hatten, tar sina koffertar och börjar gå. Efter bara några hundra meter kommer hon till Bergbanan och där kan hon kliva på och åka med upp till berget.

För hon har fått jobb på Restaurang Totten, en restaurang som beskrivs så här i STF:s Hvilo och kurorter i Sverige 1917:

Restaurang Totten, på en sandplatå (ca 460 m.ö.h) ca 1/4 tim. från järnvägsstationen. Bergbanan kan användas. Avstigning vid dess anhaltstation med samma namn. Härifrån är vägen horisontal fram till restaurangen. Öppen 1 juni – 30 sept. Moderna matpriser, om möjligt 4 kr. pr dag. Pens vid minst 3 dagars vistelse. Rum i närliggande gårdar och villor. Förfrågningar besvaras av restaurang Totten, Åre. Rikst.14.

Det Åre som Thyra kommer till är fortfarande en utpräglad sommarturistort, och de flesta som besöker byn hyr rum i gårdarna i Tottens by. Många av dem vill komma till restaurangen för att äta sin mat. Thyra blir servitris och kassörska. Där arbetar hon i många år, tills ägaren avlider 1920. Då väljer Thyra att överta rörelsen och driva restaurangen i egen regi.

Några år senare har turismen ökat ytterligare i Åre och Thyra ser all anledning till att uppföra ett pensionat. Så restaurangen rivs för att ge plats år en större byggnad. År 1929 slår hon upp dörrarna till Pensionat Tottgården. Ytterligare några år senare genomgår pensionatet en renovering och uppgradering och Thyra kallar det nu för Hotell Tottgården. Här finns 50 bäddar och 37 rum. Hon kan också i marknadsföringen skryta med att hotellet har rinnande kallt och varmt vatten.

Thyras hotell blir högt ansett och populärt. Hon är också mycket mån om att sålla bland gästerna, det är inte vem som helst som får boka hos henne.

Hon driver hotellet ända fram till sin död i januari 1964.

Hon får många år i Åre under en tid då byn genomgår en otrolig utveckling. Hon får se nya hotell och restauranger uppföras, och hon får uppleva stora, omvälvande händelser för den lilla byn: 1919 äger den första störtloppstävlingen rum, 1939 invigs den första släpliften, 1952 kommer den första linbanan till. Och så – det största av allt – Alpina VM 1954.

Och genom allt detta finns Thyra Roland på plats för sina gäster.

 

 

 

 

Livet i fjällvärlden, Präst i Åre

Vigsel, Igloo Åre, Åreskutan

Idag fick jag och kantor Elisabeth Nygårdh-Lundhag åka skoter från Rödkullen upp till Åreskutan, till Igloo Åre, för att förrätta en vigsel. En sådan magisk plats för gudstjänstfirande.

Vigselparet kom i skidkläder och med slalompjäxor på fötterna. Förväntansfulla och pirriga som precis alla vigselpar, alldeles oavsett om vigseln äger rum i en fullsatt kyrka eller, som här, i en igloo med enbart två vittnen.

Elisabeth spelade jämtländsk musik på härjedalspipa och jag fick tala om kärleken, och välsigna bruden och brudgummen och deras äktenskap. Det är så speciellt att ha förmånen att viga två människor och be för deras framtid tillsammans. En mycket vacker uppgift jag har som präst. Är tacksam för den.

Och att dessutom få förrätta vigseln på en plats som denna! Läs gärna mer om Igloo Åre här! Katarina och Håkan Hising som driver det hela gör ett fantastiskt arbete och jag är fylld av beundran för dem.

De tre översta bilderna, fotograf: Igloo Åre

Präst i Åre

Kvinnofrukost med Sara Rönne på Internationella kvinnodagen

Internationella kvinnodagen äger rum varje år den 8 mars. Dagen blev, på FN:s initiativ, officiell 1977 och finns till för att uppmärksamma ojämställdhet och kvinnors situation världen över.

Jag har många gånger varit med och uppmärksammat Internationella kvinnodagen i de olika församlingar där jag arbetat, genom bland annat gudstjänster och konserter. Här kan du läsa mer om förra årets kvinnodag.

I år bjuder vi in till kvinnofrukost! Varmt välkommen till St Olofsgården i Åre 8 mars kl 8.00. Det blir en god frukost och ett föredrag av Sara Rönne. Hon är bland annat bloggare och föreläsare och motiverar varje dag tusentals människor att “tänka utanför sin vardagliga låda”. Här kan du läsa mer om Sara.

Hon säger så insiktsfullt och klokt:

“Det här livet är inget genrep – om inte nu, så när?”

Det kostar ingenting att komma till vår kvinnofrukost, men en har möjlighet att skänka en slant till Svenska kyrkans internationella arbete, och till projekt som gör livet bättre för kvinnor i utsatta länder. Vi kan vara med och göra skillnad!

Det blir en bra morgon, det är jag helt säker på! Varmt välkomna!

(Här är en reflektion jag skrev för något år sedan.)