Egenföretagare, Livet i fjällvärlden, Skrivandet, Skrivateljén

Skriva och fjällvandra

Jag har haft en väldigt bra vecka! Ni vet ju att varannan vecka är mina “skrivarveckor”. Det här var en sådan. En vecka när jag varje morgon klivit upp tidigt. (Jag är en sann morgonmänniska; mår som bäst på morgonen, hjärnan är i bra form.) Så när familjen fortfarande sover smyger jag mig upp, brygger en kopp kaffe, och tar med ut till skrivateljén. Och skriver.

Och de här morgnarna har jag haft ett fantastiskt flöde. Ett makalöst flow. Jag är inne i en berättelse som jag tycker mycket om att vara i. Jag trivs att umgås med personerna som befolkar den världen. Så fingrarna jobbar på i rätt hög hastighet på tangenterna för att hinna med i allt som händer. Så går timmarna och mitt på dagen är jag hungrig. Går in och äter lunch. Och sedan packar jag ryggsäcken.

Den stora förmånen i att bo där vi bor är att jag bara kan dra på mig vandringskängorna och ryggsäcken och ge mig av. I förrgår skjutsade L mig till Ullådalen och sedan vandrade jag hem därifrån. En jättefin tur i strålande solsken.

Kombinationen skriva förmiddagar och vandra eftermiddagar kan jag rekommendera!

 

Betraktelser, Livet i fjällvärlden

När våren kom till Åredalen

Nej, ännu ser det inte ut som på bilden. Men bilden ger en så fin föraning om vad som ska komma. För i morse när jag gick till jobbet kände jag för första gången i år att det var vår. Solen sken. Vindarna var ljum…eller, ja, nästan ljumma. Tussilagon lyste mot mig från dikeskanterna.

Som jag har längtat! Som VI har längtat, allihop som bor här! Våren har verkligen suttit fast i år, morgon efter morgon har vi vaknat med snöfall och snötäcke på gräsmattorna, med kyla och blåst. Men nu! Nu kommer våren! Välkommen!

Egenföretagare, Skrivandet, Utomhuslivet

När huvudet är tjockt av alla ord

Hela måndagen skrev jag bearbetat text. Och hela tisdagen. Bara korta pauser. Och jag gör det med stor lust och glädje. Jag står i min skrivateljé med kaffekoppen intill mig och bara befinner mig bland orden, meningarna, formuleringarna. Men till slut är huvudet helt tjockt av ord. Så kändes det idag när jag närmade mig lunchtid. Helt tjockt av ord.

Huvudet behövde rymd och utrymme. Jag behövde andas frisk luft. Så jag gav mig av på en träningsrunda. Tog mig västerut längs gamla vägen. Allt det vårkarga runt omkring mig. Kala trädgrenar, beiga lägdor, snöfläckar här och var. Och den isande kalla luften.

Och det var så befriande! Jag har upplevt det så många gånger hur det känns när hjärnan får luftas och hjärtat få arbeta. Det är en av de stora förmånerna med att bo precis där jag bor – att så enkelt kunna ta mig ut och röra på kroppen. Alla skidturer på fjället, alla promenader genom skogen, alla löprundor längs grusvägar och stigar. Så otroligt välgörande.

Betraktelser, Livet i fjällvärlden

Utsikt ger insikt

Ända sedan vi flyttade till vårt hus i Duved har vi varit helt fascinerade, närapå trollbundna, av utsikten från vårt matrumsfönster. Att få betrakta Åreskutan och Duveds kyrka i olika skepnader allt efter årstid, väder och tid på dagen. Vi har suttit vid matbordet, ofta med en kopp kaffe i händerna, och bara betraktat.

Någon sa  “Utsikt ger insikt”, och jag tänker att det stämmer. Att få ha dessa vyer omkring sig ger möjlighet till reflektion och eftertanke. Det gör något med oss. Inte konstigt att många vill bo nära bergen, nära havet, nära skogarna.

Och nu har vi fått ha den här vyn i snart fem år, men snart kommer utsikten att förändras. Eller, egentligen, helt tas bort. För ett tvåvånings radhus kommer att byggas på tomten framför vår, och då förvinner vår vy över Skutan och kyrkan.

Det är jättetråkigt för oss, verkligen! Men det är väldigt bra för Duved! Bostadskön är lång, många vill flytta hit, många vill bo här och det är positivt. Då behövs det bostäder. Det kan vi inte på något sätt protestera mot, man äger inte sin utsikt, och vi vill ju se vår kära by utvecklas. Det ska den få göra.

Så vi sitter vid matbordet så ofta vi kan och njuter av utsikten så länge vi får ha den kvar. Sedan kommer en annan tid. Allt har sin tid.

Familj och vänner

Äntligen hemma

Det är en så skön känsla att komma hem. Att mötas av älskade familjen som kvällsfikar och hjälps åt med läxläsning. Att få lägga sig och sova i sin egen säng. Äntligen hemma.

Jag har varit på prästfortbildning i Sundsvall i två dygn. Två intensiva dygn med föreläsningar, seminarier, gudstjänster och möten med fina kollegor från hela vårt stift. Det är berikande och värdefullt. Jag har fått med mig många kloka ord och en hel del ny inspiration.

Men jag har en tendens att längta hem när jag är borta. Trots att jag verkligen är mån om att “ta vara på dagen”, “fånga ögonblicket” och ni vet allt det där, så bor i mig den där längtan hem.

Och nu är jag hemma med familjen omkring mig. Livet är liksom bäst då.

Betraktelser, Livet i fjällvärlden, Röra på kroppen, Utomhuslivet

Åre en lördag i augusti

Det är härligt och livgivande att resa, men det är också alldeles, alldeles underbart att komma hem. Och åredalen välkomnar oss med sensommarsol och ett myller av liv och rörelse.

En lördag i slutet av augusti. Jag åker förbi Duveds stora, vackra kyrka och där utanför myllrar människor i långklänning och frack. Det är vigsel på gång. Jag åker vidare till Åre. Vandrar genom byn, över torget. Män, kvinnor och barn med vildmarkskläder och ryggsäckar, till fots eller på cykel. Andra sitter på uteserveringar och dricker kaffe. Det är folk överallt.

Det är inte allt för länge sedan som Åre var en sovande by under sommaren. Hotell och restauranger slog igen och öppnade lagom till advent. Men nu, nu lever den här bygden i stort sett året om.

Jag tar mig upp från byn, upp mot höjderna. Passerar Tott Hotell, också där är festklädda människor. Jag hör dem säga att de är på väg till Åre gamla kyrka. Där äger också en vigsel rum den här dagen. Dessutom vet jag att det pågår ytterligare en vigsel just nu. Uppe på Åreskutan.

Det är mina kollegor som förrättar vigslarna. Själv är jag ledig och vandrar längre upp med solen i ansiktet. Förbi Fjällgården och upp längs pisterna. Det är många som vandrar, och ännu fler som kommer cyklande i hög fart ned för backarna.

Ja, det är ett myller. Det är liv och rörelse. Jag är så tacksam över att få bo och verka just här, en plats där liv och rörelse lever sida vid sida med stillhet och tystnad.

Skapandet, Skrivandet

En dröm är snart förverkligad

Snart kommer den att börja byggas, min alldeles egen skrivarlya. Jag har drömt om den så länge! Den ska finnas på vår gård i Duved, den ska vara platsen för all min kreativitet. Jag längtar!

Virginia Wolf skrev i början av 1900-talet att den som skriver behöver ett eget rum. Jag håller med henne. Som det är nu delar vi kontor, jag och älskade maken, och ofta sitter jag och skriver i vårt matrum med utsikten över Åreskutan. Det går också bra, men det dämpar inte längtan efter en egen skrivarlya, en plats där jag kan breda ut mig och låta saker ligga framme. Där jag kan låta kreativiteten flöda.

Jag har drömt och längtat och i huvudet planerat, men det var när jag faktiskt började skriva ner mina idéer som drömmen började förverkligas. Det är något nästan magiskt i detta och jag har varit med om liknande saker förut.

När jag börjar skissa på en idé genom att rita eller skriva, är det som om idén får liv.

Och jag tänkte på min kloke tidigare biskop Tony Gulbrandsen som i ett helt annat sammanhang uttryckte sig ungefär så här:

“Om inte tiden är mogen får man göra tiden mogen.”

Jag gillar det sättet att tänka! Att inte bara vänta på tillfället, utan faktiskt skapa det! Så… jag ringde min kusin Göran som är snickare och som tillverkar friggebodar. Jag frågade om han ville skapa min friggebod utifrån mina önskemål och idéer. Det ville han! Och nu är vi i gång så smått. Det känns så himla roligt!

Det blir en liten lya på 15 kvadrat, liknande den du ser på bilden nedan. Men jag tror att jag kan göra mycket av den ytan. Förstås inte som inredningen på övre bilden, men det är den känslan jag vill åt.

Ett rejält skrivbord, en bokhylla, ett runt bord och några fåtöljer, en kaffemaskin…

Jag kommer att skriva mer om det här, och kanske kan du en dag kika in i min lya och ta en kaffe och pratstund med mig.

Tar du tag i dina drömmar?

/Karin

Familj och vänner

En gnistrande morgon vid Norrfly herrgård

På den här vackra platsen sov vi igår natt, jag och älskade familjen. En gammal byggnad strax utanför Kilafors i Hälsingland, som genom åren rymt bland annat mentalsjukhus, men som nu är renoverat och ordningsställt till Bed and breakfast.

Vi har varit på en liten utflykt den här helgen. I lördags morse packade vi in oss i bilen (efter den härliga skidturen som jag skrev om HÄR) och åkte söderut. Åkte genom ett soligt, vackert vårvinterlandskap. Stannade och åt lunch, satt i bilen och drack kaffe, lyssnade på radio, småpratade.

Sedan fick vi en fin eftermiddag och kväll i Kilafors med goa människor.

Och så övernattade vi på Norrfly Herrgård och sov väldigt gott. Vi vaknade till strålande söndagssol och gav oss ut på en promenad i de vackra omgivningarna. Det var varmt, det var verkligen en känsla av vår. Det var så där så vi vände ansiktet mot solen och blundade och kände att en annan tid är på väg.

Nu är vi hemma igen, och det är måndag, och det är minus arton grader och solen skiner och älskade maken sticker iväg och åker skidor på Skutan.

Jag önskar dig en fin, ny vecka!

/Karin

Vackra omgivningar strax utanför Kilafors.

Familj och vänner, Livet i fjällvärlden, Livet med hund, Musiken

Nyårsafton och kulning

Den här nyårsaftonen är magiskt vacker. Temperaturen har legat på runt minus tjugo och det har varit gnistrande klart. Vi har huset fullt med härliga personer, både små och stora. Några har åkt slalom idag i kylan, några har softat här hemma och bakat kaka inför kvällens nyårsmiddag, själv har jag förberett morgondagens gudstjänst och gått långpromenad med Gillis.

Och så har jag mixtrat och fixat och till slut lyckats lägga ut en video på Youtube. Det är klippet från när jag i fredags inledde mellandagskonserten i Duveds kyrka med att kula.

Jag stod uppe på läktaren, för kvällen upplyst i blått sken, och kulade. Min kulning besvarades av Torkel Johansson som blåser i kohorn och bockhorn. Det var en fantastisk upplevelse, och jag nådde upp till toner jag inte trodde jag skulle nå. Det är häftigt när en vågar kasta sig ut och prova. Så nu är premiären av att kula inför stor publik avklarad. Och det gav mersmak. Gå gärna in på Youtube och se och lyssna, bara sök på mitt namn, så hittar ni det.

Jag önskar er en fin nyårsafton och ett gott nytt år! Vi hörs igen 2018!

/Karin

Skrivandet

Jag bara skriver och skriver

Jag skriver. Jag sitter vid matbordet med en kopp glögg intill mig och skriver. Emellanåt tittar jag upp och ut genom fönstret och ser Åreskutan i all sin vita klädnad. Jag skriver och timmarna flyger iväg. Jag behöver ställa en timer på 45 minuter för att komma ihåg att ta en paus. Så när den piper till  reser jag mig, går och dricker lite vatten, sträcker på kroppen, sätter mig i 45 minuter igen och skriver. Och igen och igen.

“Drottningen af Åre” är färdigskriven och klar, är lanserad och presenterad, finns att köpa för intresserade läsare. Och nu när den är klar finns plats i huvudet för nya berättelser. Och de senaste veckorna har en berättelse tagit form riktigt ordentligt i mitt huvud. Det är den jag skriver ner nu. Och skriver och skriver.

Det är så vansinnigt roligt och lustfyllt att skriva! Att låta orden och formuleringarna strömma från huvudet, ut genom fingrarna, in i datorn. Att se en berättelse växa fram. I morgon ska jag skriva igen. Nästan hela dagen.

/Karin