Betraktelser, Livet

Nybakade bullar i Tandådalens fjällkyrka i Sälen

För många år sedan, i en annan tid, i ett annat liv, arbetade jag i Sälens fjällkyrkor som diakoniassistent. En av mina arbetsuppgifter var att baka vaniljbullar och bjuda alla som kom till kyrkorna. Så jag satte en deg tidigt om morgonen och bakade under förmiddagen. Köket fanns i samma byggnad som kyrkorummet och församlingssalen, jag stod där liksom mitt i allt och bakade., så folk kikade in och hejade och fick smaka bullar. Det var väldigt mysigt!

Jag hade inte bakat jättemånga bullar innan jag började på den tjänsten, så det blev rätt mycket att lära sig från grunden. En sak kunde jag i alla fall konstatera, och det var att mitt allra första bullbak inte blev bra. När jag tog ut de bullarna ur ugnen liknade de inte alls de bullar jag sett att vår husmor Åse bakade. De liknade i själva verket ingenting. Det var som tunna spröt… Men sedan blev det bara bättre! Och fortfarande idag, alla dessa år senare, sitter det liksom i kroppen. Jag bakar riktigt goda bullar, om jag får säga det själv.

När jag avslutade tjänsten i fjällkyrkan var det en avskedsgudstjänst i Tandådalens fjällkyrka. Då fick jag en present av arbetskamraterna. De hade sparat en av de där första bullarna, lackat den och gjort en tavla. De sa att den var fullständigt unik och oförglömlig. Jag håller med.

Idag hittade jag den där tavlan och skrattade gott och minnena flödade. Vilken makalös bulle! Ja, ni ser ju själva.

Livet

Jag ska öppna ett café

Ja, någon gång hoppas jag att jag ska göra det. Jag önskar att mitt liv blir så långt så jag hinner det. Det är så oändligt mycket jag vill hinna med, och att driva ett café är en sådan sak. En sådan längtan. Jag drömmer om en liten lokal med spontade väggar och små runda bord med rödvirutiga dukar och en öppen spis där elden alltid brinner. Jag drömmer om att stiga upp tidigt om morgonen och baka bullar, och sedan ägna resten av dagen åt att servera trevliga gäster. Jag vet att min dröm är lite väl romantiserad, jag fattar att det är ett väldigt slitigt arbete, men det är en mysig dröm att gå omkring och bära på.
 
Jag gillar verkligen att baka, men jag gör det alldeles för sällan. Kanske kan det vara en nyårsplan – att baka mer. Men idag bakade jag och älskade dottern saffransbullar. Det var en mysig stund med bakningen och levande ljus och julmusik i bakgrunden. Goda blev de också. Det är något visst att äta en nygräddad bulle och dricka en kopp kaffe.

 Den här bilden har några år på nacken, sex år tror jag bestämt. Då drev jag, och finaste Gabrielle, Hara Bryggcafé i en vecka. Då bakade vi både tidiga morgnar och sena kvällar för att kunna servera gäster om dagarna. Det var en väldigt fin vecka, som gav mersmak!

Så, vem vet, en dag slår jag kanske upp dörrarna till mitt alldeles eget café. Då är ni varmt välkomna!