Livet

Tid för återhämtning och eftertanke

När jag tog min vandring längs Blomsterstigen i Storlien i fredags, var det ju en vacker sittbänk som gav mig en tankeställare. Lugn i stormen, stod det. Jag har blivit så oändligt mycket bättre på det under det senaste dryga året, men jag märker att det är en bit kvar. Det finns så himla mycket som jag tycker är roligt och meningsfullt, så jag tackar gärna ja till olika förfrågningar. Jag hänger gärna med på saker. Men jag har insett att jag inte kan vara med på allt, hur roligt och meningsfullt det än känns. Jag behöver tid för återhämtning och tid för eftertanke och reflektion.
 
I eftermiddag åker jag till Härnösand för ett par dagars fortbildning för oss präster i stiftet. Det ser jag fram emot! Men det gör också att den här dagen behöver bli ganska lugn, jag behöver spara på krafterna. Så idag packar jag min väska, gör några förberedelser inför den andakt jag ska hålla på tisdagskvällen, men i övrigt tar jag det lugnt i stormen.
 
Tog en promenad. Alltså, hur vackert är det? Det har varit minusgrader i natt, och det gör att allt i naturen är helt krispigt. Jag gick gamla vägen västerut och sedan en grusväg ner mot älven, och följde den tillbaka till byn.

 
Resten av dagen tänker jag läsa, vila och dricka kaffe på bron.
 
Livet

Och i natt föll snön över Snasahögarna

Idag hade jag förmånen att åka västerut i ett tjänsteärende. Jag vet inte hur många gånger jag stannat bilen strax innan Ånn för att fota. Det är en sådan makalös utsikt över Snasahögarna. Och idag låg snön vit över fjällen. Den hade kommit under natten, berättade en person jag mötte. Samma person som berättade att hen sitter vid sitt köksfönster varje morgon och betraktar Snasahögarnas skiftande utseenden.

 När jag var på väg att åka tillbaka till Duved insåg jag att jag denna vecka inte använt min friskvårdstimme. Varför inte göra det längs Blomsterstigen i Storlien? Sagt och gjort,  jag drog på mig vandringskängorna och gav mig av.

 Ibland är det så bra att få infall. Att göra det en inte hade tänkt från början. Jag har gått den här stigen några gånger förut och den får mig alltid att tappa andan. Det är så obeskrivligt vackert. Jag var inte i form att gå långt eller fort eller så, så jag vandrade i maklig takt, och framför allt stannade jag och vilade på flera av de bänkar som finns utplacerade. Bänkar med klokord. Som den här till exempel. Det var som om de orden talade direkt till mig.

 Vandringen och vilan blåste mitt huvud fritt från tankar. Eller fick dem snarare att skakas om och landa på nytt. En så skön känsla.