Livet

När det inte blir som en tänkt sig

Jag hade verkligen sett fram emot den där dagen! Dels att få göra vår föreställning Kallad på Storsjöteaterns stora scen, dels att få lyssna till så många kloka och inspirerande personer som inbokade, dels att få vara en del av en så viktig dag. “Feminism för allas lika värde.” Ja, så ni förstår att jag hade längtat.
Därför satte jag in motattack så fort jag kände av obalans i kroppen. Övriga familjen var däckad i halsont och feber, och jag började känna retningar i halsen, mottattack alltså! Honungsvatten, vitlök, ingefära, whiskey med te, echinagard, esperitox… Men det tog inte många timmar förrän jag också var totalt utslagen. Inte vilken lättsam småförkylning som helst, utan helt klart influensa!
Då var det tisdag. Genom feberdimmorna räknade jag på fingrarna. Det är fem dagar kvar till söndag, jag kommer hinna bli frisk. Onsdag kom med frossa och svettningar och makalöst ont i halsen. Skickade ett sms till min kära kollega Jenny och skrev att hon behövde utforma en Plan B, IFALL jag inte skulle bli frisk. Nu fanns inte det på kartan, men ifall…
Torsdag innebar samma läge, fredag mådde jag en aning bättre, riktigt mycket bättre, men rösten var helt försvunnen. Jag fortsatte med mina medikamenter – vitlök, ingefära, echinagard… Hade gott hopp nu när jag ju ändå mådde bättre, klart att rösten skulle hinna återkomma.
Men på lördagen fick jag ge upp. Jag fattade att om jag var totalhes nu, skulle jag inte hinna bli i så pass gott skick till nästkommande dag så jag skulle klara av en hel föreställning. Jenny fick fullfölja sin Plan B när söndagen kom, och som jag förstått det gjorde hon det med bravur! Jag har fått flera hälsningar om att hon tog hand om vår Kallad på allra bästa sätt. Vilken stjärna!
Det var bittert och oerhört trist att inte kunna vara med! Det är verkligen inte kul att behöva ställa in, men om rösten är mitt redskap och rösten är försvunnen, så finns inte mycket att välja på. Ja, jag har varit oerhört ledsen och nere över detta. Men det har också fått mig att reflektera en del kring det som vi då och då hamnar i, var och en av oss: När det inte blir som en tänkt sig. När drömmar spricker. Jag insåg att mitt sätt att tackla det hela är det sätt som Mark Levengods gamla moster valde att tackla motgångar i sitt liv: Bryta ihop och gå vidare. Att stanna upp inför att just nu känns det väldigt, väldigt tråkigt, att sörja det som inte blev, att älta det faktum att just nu sprack en dröm. Men att sedan samla ihop sig och gå vidare. Se med klara ögon på situationen: Det är ingen dödlig sjukdom jag lider av. Det är ingen som kommit till skada. Jenny fixade föreställningen alldeles klockrent. Det kommer fler tillfällen.
Men jag tror det är viktigt med båda leden i Mark Levengods mosters livsdevis. Vi ska inte omedelbart gå vidare, vi behöver bryta ihop innan vi går vidare. Vi behöver känna!
Idag mår jag ytterligare lite bättre även om rösten fortfarande är borta och jag är oerhört matt efter minsta lilla ansträngning. Men det går åt rätt håll. Det gör det.